Det är krig och elände och vi är i färd med att kolla upp var närmsta skyddsrum finns och inför måndagens test av Hesa Fredrik så sprids info om skillnaden på olika slags larm som kan ljuda, som Viktigt meddelande till allmänheten och Flyglarm!
Samtidigt skiner solen och våren stormar in och vi letar efter den första tussilagon. Sitter på ett tåg hem från Partille där jag träffat barndomskompisarna Anna och Jenny. Vi som kan ses efter typ 10 år och fortsätta där vi var. Vi känner varandra. Inget har ändrats.
Fastän mycket har hunnit hända i våra liv och det blir så intensivt att sammanfatta. Helt slut men väldigt lycklig åker jag därifrån. Vänner som känner mig, som jag är trygg med, alltid skrattar med. Som jag har en historia med. Vi lärde känna varandra på mellanstadiet. Jenny och jag lekte dag och natt. Byggde kojor i trädgården som vi sov i. Plockade blåbär och sålde så vi kunde ha råd att köpa dagskort till vattenrutschkanan på Ekudden-badet eller att hyra en Nintendo-spelkonsol på Åkes Video ett dygn och tog vara på timmarna och spelade hela natten!
Anna som bodde ute i Karleby och var så rolig att följa med hem för hon åkte buss. Och hade får i trädgården. Och det mest underbara smittande skrattet! Som inte ändrats någotN Och en pappa som var kyrkoherde och var anledningen att det blev en konfirmationsresa till Eastbourne för både mig och kompisarna som han anordnade! Och även för syrran ett par år senare.
Vi har varit på otaliga veckoträffar och läger med kyrkans scoutverksamhet Ansgars, på junior-senior- och kyrkans ungdoms-grupper. En uppväxt med bra och sunda människor runt omkring en i en miljö som fick oss att våga växa och utvecklas, tänka på existentiella frågor och vila i en trygghet mitt i en turbulent tid i livet. Förutom vännerna kan jag passa på att tacka församlingsassistent Agneta och Gud! ❤️
Olika perioder i ens liv som alla har varit viktiga. Jag har flyttat runt, gått vidare, fått nya vänner, varit konstant rastlös, kommit tillbaka och fortsätter.
Aldrig riktigt landat tror jag och börjar nog få inse att jag kanske alltid behöver röra på mig till viss del. Men det betyder något att ha fasta punkter, hållplatser som jag kan återvända till. Viktiga vänner. De har en kvar. Om en är lyckligt lottad och inte skrämt bort dem. Och det har jag tydligen inte. Det gör mig lycklig. Tacksam. Ödmjuk. Och äldre. Skönt.
Enligt kyrkoåret är det ju nu fastan, mellan fettisdagen och påsken, då vi kanske ger upp vissa saker för att värdera och uppskatta det vi har. Som Ramadan. Att fokusera och känna tacksamhet och vad som är viktigt i livet. Det passar kanske ännu bättre i år. Efter pandemi och mitt i en mycket oviss och skrämmande tid i Europa och världen.
Vår, vänner och vördnad. Och så mello.
Ta hand om er! ❤️
Nä, det har gått inflation i denna oros-spridning över världen nu och det ena landet efter det andra ska bräcka varandra i att gå längst. Det är en politisk fråga, i USA är det ju tex val i år så såklart blir det många politiska populistiska poäng att plocka här. Flera av Fredriks arbetskollegor i Kina hade hört i media att Sverige struntar i sina invånare och erbjöd sig att skicka masker till oss. Jag tycker Sverige tar detta med mer lugn än andra länder och lyssnar på vad experterna faktiskt säger kan hjälpa i en sån här situation. Men det ändras ju hela tiden vilka steg som bedöms måste tas och det får vi såklart lyssna till. Som sagt, hoppas verkligen att skolorna får fortsätta hålla öppet. Jag klarar inte att ha barnen hemma hela dagarna, det är min återhämtning och rehab-tid.
Och att inte resa utomlands just nu är väl också en bra idé. Om bara flygplanen ställde sig på backen så hade ju det här blivit en perfekt klimat-aktion, men tydligen kör i alla fall många av planen runt tomma för att inte förlora sina ”slot-tider”. Kolla in flygradar.se så kan en se att det fortfarande är väldigt fullt i luftrummet.
För det är ju så att jag hade behövt komma igång med något. Arbetsträning var det jag skulle påbörjat redan i oktober när det var dags senast. Men då blev det ju missförstånd och Försäkringskassan beslutade då att avsluta min medverkan i Samverkan för att jag inte verkade redo och skickade mig istället på en arbetsförmågeutredning som skulle ”hjälpa mig att se vilken nivå jag är på och vilka begränsningar jag har.” Det visste jag redan. Liksom min neuropsykolog och läkare. Sedan dess har jag fått förbereda mig mentalt på att börja arbetsträna på 25%, även fastän jag är på ca 10-15% med tanke på att jag kan hålla fokus i en timme ungefär om jag sitter i möte, läser något någorlunda avancerat osv och sen zoomar jag ut, tappar koncentrationen och får huvudvärk.
Arbetsförmågeutredningen i januari var jag mycket kritisk till men blev positivt överraskad av att de så tydligt fick fram mina begränsningar, jag förstod mig själv bättre och det var också jobbigt att inse. Utredningen konstaterade också att jag hade ”klockren PCS”! Alltså post commotio syndrom efter hjärnskakning, tillsammans med utmattningssyndrom. Nu efter sex veckors väntan efter att rapporten därifrån var klar och överlämnad till Försäkringskassan fick jag svar- de anser att jag inte har rätt till sjukpenning alls och att jag kan börja arbeta 100% och att det finns arbeten som kan ta hänsyn till mina funktionsnedsättningar och begränsningar. Jag har två veckor på mig att nu koordinera min neuropsykolog, läkaren och rehabkoordinatorn och kopiera Försäkringskassans papper och dela ut, för de får ju inte del av dem, samt få dem att kommunicera med varandra och producera kommentarer och skrivelser att skicka in till Försäkringskassan. Sen tar de ett beslut. Suck. Återigen får en vara projektledare och jag upphör aldrig att förvånas över detta system.
Att komma till havet och dessutom bjudas på sol var en smått orealistisk upplevelse i helgen. Tillsammans.
I alla fall så har hösten gått snabbt. Den senaste dusten med Försäkringskassan tog lite musten ur mig. ”Det är en jävla cirkus” har jag konstaterat tidigare men nu blev det än mer definitivt. I tidigare inlägg beskrev jag hur det blev missförstånd med att jag behövde börja med arbetsträning någonstans på 25% i det som heter Samverkan. Det var något som inte ens vården kände till och ännu mindre jag. Vi hade trott att jag kunde få börja i min egna takt till en början med. Men den möjligheten fanns tydligen inte; det är 25% eller 0 som gäller, inget däremellan. Och nu kan jag inte välja längre för de kickade ut mig utan diskussion och bestämde att jag istället ska få genomgå en arbetsförmågeutredning på beställning av Försäkringskassan. De litar ju inte på vad jag eller vården säger om mitt mående och förmåga.
Svarsblanketten inför utredningen som jag fick fylla i innehöll frågor som ”Kan du gå uppför en trappa”, kan du sitta, stå osv?” Så ett jobb som bara består av sådana komponenter är jag nog ändå redo för. Därefter erbjöds man två rader om det var något jag ville tillägga. Jag skrev där ”se bilaga” och bifogade två A-4-sidor med text. Såklart. När har jag någonsin nöjt mig med två rader för något och varför skulle jag? Där beskriver jag mina begränsningar men också min besvikelse över att jag inte fick sätta igång med något under hösten! Varför kunde jag inte få börja på något litet och sen få öka successivt, det hade satan varit så mycket bättre, mer effektivt och konstruktivt och även samhällsekonomiskt bättre!
Handläggaren gissade på att datumet för utredningen skulle bli i februari, mars. För någon dryg vecka sen hörde hon av sig och sa att det istället skulle bli någon gång under jullovet och la till att en absolut inte av någon anledning får missa denna utredning, då förlorar en sjukpenningen! I chock igen! Till vår lycka visade sedan kallelsen från det privata företaget i Värnamo att det var först veckan efter jullovet så vi slapp ändra på våra jullovsplaner med familjen. 
Men herregud, det är juletider! Inte ska en behöva prata om något så trist som Försäkringskassan då! Jag har lagt undan detta nu och det får bli nästa års utmaning att ta tag i igen. Vi är i fas med julstämning och huset är pyntat inifrån och ut i trädgården. Har tex räknat det till 20 olika julgrupps-arrangemang som Ester, Nils och jag komponerat ihop! Det här är tiden på året då min enda existerande pyssel-gen kommer fram.
Och så har jag sedan förra julen gått ner 19 kg i vikt! Och mår bättre i kropp och själ. Men det ska jag inte skriva mer om nu för jag har nämligen redan börjat jul-gotta mig rejält och hoppas att ni också unnar er och då ska vi verkligen inte prata vikt. Återkommer om detta i januari istället. Jag klappar i alla fall mig själv på axeln och ger mig själv medkänsla och värme, som jag lärt mig att göra, och önskar mig själv och de mina ett Gott 2020. Och till dig med! Gott slut och gott nytt! Tack för att du läst mina ord i år. ♥
När det är tufft på insidan är det ändå skönt att få pyssla med saker på utsidan och göra det fint omkring sig. Mer mys, värme, ombonat hem, varma bad, filtar, god mat och dryck. Det är en bra medicin. På så sätt känns det enklare att få rå om sig själv och de sina under den här årstiden. Jag trivs mer i hösten än i sommaren. Eller rättare sagt, jag älskar hösten just pga att den kommer så rätt efter sommaren.
Planen för min rehabilitering och återgång till arbete såg ut som så att jag varit på väg in i Samverkan hela året, vilket innebär att vården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tillsammans med mig ska hitta en väg framåt genom arbetsträning. Vi hade det första mötet i juni och allt lät bra och så skulle jag bli kallad i augusti igen. När så inte blev fallet tog jag kontakt och det visade sig att Arbetsförmedlingen läggs ner i Älmhult och att handläggaren fick gå. Det dröjde till oktober innan mötet hölls och då hade jag hunnit höra av mig igen för jag ville ju gärna komma igång.
Därefter tog jag kontakt med vården, för det är som sagt jag själv som är projektledaren, och de ställde sig också mycket frågandes till detta och skulle prata ihop sig och höra av sig till FK. Två veckor senare ringer handläggaren på FK upp mig och har då inte ens varit i kontakt med vården. Istället meddelades att hon stämt av med deras egen specialist och beslutet var att jag inte är redo för Samverkan längre, inget möte med vården behövs, svar nej på att skriva någon reseberättelse till boken och att nu misstänker de mig dessutom för att ha en arbetsförmåga och ska skicka mig på en Arbetsförmågeutredning i Värnamo. När? ”Det vet vi inte, de har så mycket att göra, det kan bli i februari, mars typ.” 
Så å ena sidan kickar de ut mig från Samverkan efter att ha bedömt att jag inte verkar redo att starta på 10 timmar i veckan, tillbaka till en vanlig handläggare på sjukpenningsavdelningen igen och så struntar de i att konsulta vården för att exempelvis kunna komma fram till en plan om att jag börjar socialt arbetsträna någonstans under hösten i egen takt och kanske sen kunna börja arbetsträna på 25% efter nyår.
Här är jag, en sjukskriven person som så gärna vill komma ut och arbetsträna och börja ta de små stegen tillbaka mot ett arbete som känns så abstrakt och långt bort så jag har inte ens möjligheten att föreställa mig var jag ska börja eller hamna. Men jag vill börja ta det där första steget. Jag till och med hör av mig och undrar när mötet ska vara. Och så blir svaret att om jag inte är redo för 25% så får det bli noll, noll, noll! Det finns inget mellanläge!
Och jag fortsätter med mina promenader, nu med Bungypump-stavar som kompis Annika till sist lyckats övertala mig att köpa. Tack! Och lite work-out via en app, lite mindfullness och så vila på det. Och mat däremellan, och bädda, diska, tvätta, städa, laga mat och betala räkningar och reklamera grejer. ( det är alltid något) Och så vila igen. Och sen blir det helg. Tack för fredag och helg! Jag känner mig redan levande igen faktiskt. Det är helt onödigt att låta Försäkringskassan få styra över hela ens väsen har jag nämligen lärt mig på Mindfullnessen. En får ta det i etapper och däremellan kan en få vara lycklig! Så trevlig helg till dem! Och till er! Jag och Fredrik ska iväg med Patricia och hennes Valter. Vi firar att Patricia fyllt 45 men kanske ännu större är att vi träffades som au pairer för 25 år sedan nu i höst! Och det är fint det. Och värt att fira! Patricia är en av de människor jag är tacksam för och det påminner jag mig gärna om. Att jag är mycket lyckligt lottad. ❤ 
Mias krönikor 