Imorgon börjar jag på ett arbetsmarknadspolitiskt program i Växjö. Det är första aktiviteten jag ska delta i under min tid som sjukskriven och arbetslös. September 2018 blev jag sjukskriven. I mars 2019 bestämde Försäkringskassan och vården tillsammans med mig att jag skulle behöva komma igång successivt med arbetsträning via Samverkan. (Som är ett samarbete mellan FK och AF. ) Planering inför det inleddes och möten hölls. När jag i oktober 2019 äntligen skulle få köra igång ändrade sig FK och avslutade Samverkan för min del innan det ens kommit igång för de misstänkte att jag hade en arbetsförmåga. (Vilket ju stämde och var vad både jag och vården hävdat hela tiden och därför ville att jag skulle få komma igång så smått och trappa upp!)
Istället skickade FK mig på arbetsförmågeutredning i januari 2020. Därefter analyserade de resultaten en sväng och kom i slutet av april fram till att trots mina tydliga olika begränsningar så finns det arbetsplatser på marknaden som kan ta hänsyn till dem och att jag därför skulle stå till arbetsmarknadens förfogande till 100%!
Dagen efter skrev jag in mig på arbetsförmedlingen och därefter fick jag en handläggare som började utreda min situation. Jag fick skicka in papper från vården och FK och i juni kom de fram till att jag behövde bli kontaktad av en arbetsterapeut. I fyra månader väntade jag på denna kontakt. För två veckor sedan ringde hon. Efter samtalet kom de fram till att jag behöver bli utredd. För att se vilken nivå jag är på.
Jag säger samma sak som jag sagt i dryga 1,5 år nu: Snälla, låt mig bara få börja någonstans. Jag vill så gärna arbeta. Få prova på, bara göra, inte tänka, inte analysera, inte grubbla. Bara göra! Sätt mig på ett lager, på kyrkogården eller var som helst i något lugnare hörn!
Men nej, inte riktigt än. Först ska jag alltså utredas igen. I tisdags var jag på studiebesök i Växjö ihop med arbetsterapeuten hos den privata aktör som sköter detta. Finns mycket stålar att hämta i den här branschen kring FK och AF! I en lägenhet mitt i stan tog den unge manlige jobbcoachen emot och visade oss tafatt runt. I ett rum satt en kvinna och sorterade böcker i STORLEKSordning. En man hamrade på någon bräda i ett hörn och i nästa rum satt en kvinna och skrev av en text på datorn. Därpå visade jobbcoachen en övning som han tyckte var jättebra- postfack med olika namn där man leker postutdelning. Jo tack, det här var nästan exakt vad jag fick göra på Försäkringskassans utredning i januari.
Därefter fick jag information om att jag inte får ta med något fikabröd och bjuda på pga Corona. En man hade ju blivit så ledsen då han bakat bullar och ingen fick äta dem. Men dricka kaffe är viktigt och ansvaret för att sätta på kaffebryggaren och duka fram alterneras mellan deltagarna.
Jag fick magknip av frustration och ångest. 6 veckor här?! Jag försökte så smått att vara mycket ärlig och säga att det här inte kändes som en passande utmaning. Att jag sååå suktar efter ett ”riktigt” ställe att börja testa på, att få komma över tröskeln! För ett år sedan hade detta varit betydligt mer rätt, då önskade jag ju att få komma någonstans, att få börja i något program överhuvudtaget. Då fanns inget.
Men det finns inga alternativ och nu är det detta som gäller. Så imorgon börjar jag på en aktivitetsbaserad utredningsplats på AB Ability Coaching. Och jag har bestämt mig för att gilla läget och återigen inse att allt inte går så snabbt som en vill ibland. Och att det nu åtminstone händer något. Vilket jag är tacksam för. AF känns i alla fall som att de är med mig och inte emot, till skillnad mot FK. Och jag kommer att lägga fram egna förslag på aktiviteter som är på min nivå, tex att få gå igenom ärenden inför mina kommande nämndmöten i Allmänna Reklamationsnämnden, ARN. Det är ju något som är på riktigt och hade känts meningsfullt så jag hoppas att det kan få vara ok. Det var det ju inte för FK för ett år sedan, det var detta som fick dem att skicka mig på utredning.
Oh well, wish me luck! Tack!
För övrigt så är jag oerhört lättad över att Trump ska försvinna och glad för att den första kvinnliga vicepresidenten blivit vald! Äntligen! Det finns hopp! På alla plan. Förhoppningsvis snart även när det gäller Corona. Gokväll!
Nä, det har gått inflation i denna oros-spridning över världen nu och det ena landet efter det andra ska bräcka varandra i att gå längst. Det är en politisk fråga, i USA är det ju tex val i år så såklart blir det många politiska populistiska poäng att plocka här. Flera av Fredriks arbetskollegor i Kina hade hört i media att Sverige struntar i sina invånare och erbjöd sig att skicka masker till oss. Jag tycker Sverige tar detta med mer lugn än andra länder och lyssnar på vad experterna faktiskt säger kan hjälpa i en sån här situation. Men det ändras ju hela tiden vilka steg som bedöms måste tas och det får vi såklart lyssna till. Som sagt, hoppas verkligen att skolorna får fortsätta hålla öppet. Jag klarar inte att ha barnen hemma hela dagarna, det är min återhämtning och rehab-tid.
Och att inte resa utomlands just nu är väl också en bra idé. Om bara flygplanen ställde sig på backen så hade ju det här blivit en perfekt klimat-aktion, men tydligen kör i alla fall många av planen runt tomma för att inte förlora sina ”slot-tider”. Kolla in flygradar.se så kan en se att det fortfarande är väldigt fullt i luftrummet.
För det är ju så att jag hade behövt komma igång med något. Arbetsträning var det jag skulle påbörjat redan i oktober när det var dags senast. Men då blev det ju missförstånd och Försäkringskassan beslutade då att avsluta min medverkan i Samverkan för att jag inte verkade redo och skickade mig istället på en arbetsförmågeutredning som skulle ”hjälpa mig att se vilken nivå jag är på och vilka begränsningar jag har.” Det visste jag redan. Liksom min neuropsykolog och läkare. Sedan dess har jag fått förbereda mig mentalt på att börja arbetsträna på 25%, även fastän jag är på ca 10-15% med tanke på att jag kan hålla fokus i en timme ungefär om jag sitter i möte, läser något någorlunda avancerat osv och sen zoomar jag ut, tappar koncentrationen och får huvudvärk.
Arbetsförmågeutredningen i januari var jag mycket kritisk till men blev positivt överraskad av att de så tydligt fick fram mina begränsningar, jag förstod mig själv bättre och det var också jobbigt att inse. Utredningen konstaterade också att jag hade ”klockren PCS”! Alltså post commotio syndrom efter hjärnskakning, tillsammans med utmattningssyndrom. Nu efter sex veckors väntan efter att rapporten därifrån var klar och överlämnad till Försäkringskassan fick jag svar- de anser att jag inte har rätt till sjukpenning alls och att jag kan börja arbeta 100% och att det finns arbeten som kan ta hänsyn till mina funktionsnedsättningar och begränsningar. Jag har två veckor på mig att nu koordinera min neuropsykolog, läkaren och rehabkoordinatorn och kopiera Försäkringskassans papper och dela ut, för de får ju inte del av dem, samt få dem att kommunicera med varandra och producera kommentarer och skrivelser att skicka in till Försäkringskassan. Sen tar de ett beslut. Suck. Återigen får en vara projektledare och jag upphör aldrig att förvånas över detta system.
Att komma till havet och dessutom bjudas på sol var en smått orealistisk upplevelse i helgen. Tillsammans.
Vi började med det viktigaste, att bjuda hem barnvakterna mamma och pappa som kom när vi kallade, tack! Sedan satte vi oss på tåget på torsdagskvällen mot huvudstaden. Med oss hade vi picknick bestående av sushi, sallad, bubbel och kaffe med choklad och avec! Vi anlände vid 21-tiden och vandrade mot Gamla stan och tog in på Hotell Reisen som även bjöd på barhäng. 
Och bara att få flankera runt i Stockholm. Bara det liksom.
Bubbel i väntan på båt.
Dagen därpå bestod av promenad på övre däck, på ”löprundan”, samt såklart ett varv i buffén igen! 
Två dagar senare var jag där i fem timmar och blev fullkomligt grillad med tester utan pauser. Exempelvis fick jag montera en hylla, ställa böcker i bokstavsordning, sortera post i postfack, beskriva ord, pussla och rita av bilder, repetera siffror framlänges och baklänges och andra IQ-tester. Jag kan säga att jag i ”normala fall” inte älskat den här prövningen och det tror jag få av er gjort. Jag kände mig så dum. Skämdes. Hade nästan på förhand funderat på om jag skulle behöva spela för att få ett mer rättvist resultat. Inte för att jag ville försämra min nivå utan för att jag tex visste att det inte skulle vägas in i resultatet på något vis att jag skulle vara sänkt i en vecka efteråt med huvudvärk. Och på vilket jobb står man i absolut tystnad utan kollegor och sorterar böcker i bokstavsordning!? Vad visar dessa test tänkte och sa jag?! Men jag behövde inte spela. Och de sa också till mig. ”Vi har mycket bevis som visar på din nivå så det behövs inte tas in hur du mår efteråt.”
När jag några veckor senare fick ta del av resultatet visade det sig att de kommit fram till att jag lider av ”klockren PCS”, alltså post commotio syndrom, efter hjärnskakning. Det jag och min neuropsykolog hela tiden varit på det klara med medans läkarna på VC varit mer tveksamma. ”Hmm, kan det verkligen vara detta efter 5 år efter hjärnskakningen, det är nog utmattning mest.” Medans neuropsykologen, som har kunskapen men inte får skriva läkarintyg, menar att det är mycket vanligt att vi med pcs går in även i utmattning eftersom vi inte blir tillräckligt sjukskrivna och inte får adekvat vård. Jag minns vad läkaren sa när jag blev utskriven på söndag morgon efter att jag kommit in på natten efter cykelolyckan. ”Du kan ju vara snäll mot dig själv och ta måndagen ledig i alla fall!” Ja herregud vilken underdrift på vad som komma skulle. Snacka om att kunskapen inte finns tillräckligt inom vården.
Så efter att ha varit mycket skeptisk till denna arbetsförmågeutredning blev jag glad över att de kommit fram till mina problem i utredningen som jag redan kände till och adderat en diagnos till listan. Äntligen finns det på pränt och utav Försäkringskassans egna beställda utredning också! Men det var tufft att läsa rapporten om mina resultat. Det där är ju inte jag. Eller? Nu vet jag inte vad Försäkringskassan kommer att göra med denna utredning. Det kan komma ett brev på posten vilken dag som helst där det står att de är klara med mig och att jag ska skriva in mig på Arbetsförmedlingen kommande dag. Eller så blir det att gå tillbaka till att prova på Samverkan med arbetsträning som jag aldrig hann börja med sist. Något spännande bjuder de säkerligen på i alla fall och det med kort varsel! Spännande hela tiden!
Tack Fredrik! Vi är bäst! ❤ Och tack igen till barnvakterna! ❤
I alla fall så har hösten gått snabbt. Den senaste dusten med Försäkringskassan tog lite musten ur mig. ”Det är en jävla cirkus” har jag konstaterat tidigare men nu blev det än mer definitivt. I tidigare inlägg beskrev jag hur det blev missförstånd med att jag behövde börja med arbetsträning någonstans på 25% i det som heter Samverkan. Det var något som inte ens vården kände till och ännu mindre jag. Vi hade trott att jag kunde få börja i min egna takt till en början med. Men den möjligheten fanns tydligen inte; det är 25% eller 0 som gäller, inget däremellan. Och nu kan jag inte välja längre för de kickade ut mig utan diskussion och bestämde att jag istället ska få genomgå en arbetsförmågeutredning på beställning av Försäkringskassan. De litar ju inte på vad jag eller vården säger om mitt mående och förmåga.
Svarsblanketten inför utredningen som jag fick fylla i innehöll frågor som ”Kan du gå uppför en trappa”, kan du sitta, stå osv?” Så ett jobb som bara består av sådana komponenter är jag nog ändå redo för. Därefter erbjöds man två rader om det var något jag ville tillägga. Jag skrev där ”se bilaga” och bifogade två A-4-sidor med text. Såklart. När har jag någonsin nöjt mig med två rader för något och varför skulle jag? Där beskriver jag mina begränsningar men också min besvikelse över att jag inte fick sätta igång med något under hösten! Varför kunde jag inte få börja på något litet och sen få öka successivt, det hade satan varit så mycket bättre, mer effektivt och konstruktivt och även samhällsekonomiskt bättre!
Handläggaren gissade på att datumet för utredningen skulle bli i februari, mars. För någon dryg vecka sen hörde hon av sig och sa att det istället skulle bli någon gång under jullovet och la till att en absolut inte av någon anledning får missa denna utredning, då förlorar en sjukpenningen! I chock igen! Till vår lycka visade sedan kallelsen från det privata företaget i Värnamo att det var först veckan efter jullovet så vi slapp ändra på våra jullovsplaner med familjen. 
Men herregud, det är juletider! Inte ska en behöva prata om något så trist som Försäkringskassan då! Jag har lagt undan detta nu och det får bli nästa års utmaning att ta tag i igen. Vi är i fas med julstämning och huset är pyntat inifrån och ut i trädgården. Har tex räknat det till 20 olika julgrupps-arrangemang som Ester, Nils och jag komponerat ihop! Det här är tiden på året då min enda existerande pyssel-gen kommer fram.
Och så har jag sedan förra julen gått ner 19 kg i vikt! Och mår bättre i kropp och själ. Men det ska jag inte skriva mer om nu för jag har nämligen redan börjat jul-gotta mig rejält och hoppas att ni också unnar er och då ska vi verkligen inte prata vikt. Återkommer om detta i januari istället. Jag klappar i alla fall mig själv på axeln och ger mig själv medkänsla och värme, som jag lärt mig att göra, och önskar mig själv och de mina ett Gott 2020. Och till dig med! Gott slut och gott nytt! Tack för att du läst mina ord i år. ♥
Mias krönikor 