Den här veckan har vi en styck inställd skidresa till Österrike för Fredrik, en inställd begravning och nu försvann även föräldramötet på torsdag. Och världen lider utöver ett virus av total panik- och hysteri-epidemi! Senaste nytt just nu är att gymnasiestudier och uppåt ska ske på distans. Jag hoppas av hela mitt väsen att grundskolan får fortsätta hålla öppet!
Nä, det har gått inflation i denna oros-spridning över världen nu och det ena landet efter det andra ska bräcka varandra i att gå längst. Det är en politisk fråga, i USA är det ju tex val i år så såklart blir det många politiska populistiska poäng att plocka här. Flera av Fredriks arbetskollegor i Kina hade hört i media att Sverige struntar i sina invånare och erbjöd sig att skicka masker till oss. Jag tycker Sverige tar detta med mer lugn än andra länder och lyssnar på vad experterna faktiskt säger kan hjälpa i en sån här situation. Men det ändras ju hela tiden vilka steg som bedöms måste tas och det får vi såklart lyssna till. Som sagt, hoppas verkligen att skolorna får fortsätta hålla öppet. Jag klarar inte att ha barnen hemma hela dagarna, det är min återhämtning och rehab-tid.
Stänga gränser, förbjuda människor att träffas, isolera oss, småföretag går i botten, människor varslas och blir arbetslösa, de gamla får inga besök, vi blir stillasittande, deprimerade, dricker mer alkohol, slutar motionera för loppen är ändå inställda. Typ så. Alltså inte så värst bra för människor eller samhället i stort. Vi kan ju inte stanna av livet! Visst att en ska ta det på allvar och stora folksamlingar kan undvikas och häng inte på ålderdomshemmen och stanna hemma om du är sjuk och ja, tvätta händer är ju alltid en god idé! För det dör ju mängder varje år i vanlig influensa och magsjuka, det pratar vi inte så ofta om! Lite sans och sunt förnuft behövs för panik och hysteri förstör ännu mer vill jag hävda. 
Och att inte resa utomlands just nu är väl också en bra idé. Om bara flygplanen ställde sig på backen så hade ju det här blivit en perfekt klimat-aktion, men tydligen kör i alla fall många av planen runt tomma för att inte förlora sina ”slot-tider”. Kolla in flygradar.se så kan en se att det fortfarande är väldigt fullt i luftrummet.
För er som inte redan tränat det senaste 1,5 året på att isolera er och gå in i en parentes, en bubbla, använda mindfulness för att gå in i sig själv och ta djupa andetag, fokusera på nuet och det lilla i vardagslivet, kan jag säga- Välkomna till min och många andra sjukskrivnas värld! Det är inte så farligt men tog ett tag att komma in i och det är jävligt långtråkigt och knäckande i längden. Och nu blev det än värre för nu får en ju plötsligt inte träffa någon heller på kvällar och helger då allt ställs in. Jag hade till och med sett fram emot torsdagens föräldramöte.
För det är ju så att jag hade behövt komma igång med något. Arbetsträning var det jag skulle påbörjat redan i oktober när det var dags senast. Men då blev det ju missförstånd och Försäkringskassan beslutade då att avsluta min medverkan i Samverkan för att jag inte verkade redo och skickade mig istället på en arbetsförmågeutredning som skulle ”hjälpa mig att se vilken nivå jag är på och vilka begränsningar jag har.” Det visste jag redan. Liksom min neuropsykolog och läkare. Sedan dess har jag fått förbereda mig mentalt på att börja arbetsträna på 25%, även fastän jag är på ca 10-15% med tanke på att jag kan hålla fokus i en timme ungefär om jag sitter i möte, läser något någorlunda avancerat osv och sen zoomar jag ut, tappar koncentrationen och får huvudvärk.
Arbetsförmågeutredningen i januari var jag mycket kritisk till men blev positivt överraskad av att de så tydligt fick fram mina begränsningar, jag förstod mig själv bättre och det var också jobbigt att inse. Utredningen konstaterade också att jag hade ”klockren PCS”! Alltså post commotio syndrom efter hjärnskakning, tillsammans med utmattningssyndrom. Nu efter sex veckors väntan efter att rapporten därifrån var klar och överlämnad till Försäkringskassan fick jag svar- de anser att jag inte har rätt till sjukpenning alls och att jag kan börja arbeta 100% och att det finns arbeten som kan ta hänsyn till mina funktionsnedsättningar och begränsningar. Jag har två veckor på mig att nu koordinera min neuropsykolog, läkaren och rehabkoordinatorn och kopiera Försäkringskassans papper och dela ut, för de får ju inte del av dem, samt få dem att kommunicera med varandra och producera kommentarer och skrivelser att skicka in till Försäkringskassan. Sen tar de ett beslut. Suck. Återigen får en vara projektledare och jag upphör aldrig att förvånas över detta system.
Men en hel del positiva saker har vi såklart varit med om. Min fina mamma Gunilla fyllde 70 år i torsdags och de hade hyrt ett hus i Fiskebäckskil där vi tillsammans med syrran med familj hade en verklig toppenhelg. Sådana fina stunder att glädjas över. (Vilket vi ju inte fått om vi följt rådet att isolera oss. Vi var till och med på spa! Vill dock tillägga att rekommendationen att inte umgås med personer över 70 år kom först efter denna helg, så vi har inte brutit mot några rekommendationer, vi var tex inte över 500 personer.)
Att komma till havet och dessutom bjudas på sol var en smått orealistisk upplevelse i helgen. Tillsammans.
Och Nils har i alla fall blivit av med sitt gips, efter 9 veckor! Nu är vi inne på 6 veckors rehab och han hoppar mest omkring och jag hämtar honom i rullstol varje dag från skolan ännu ett tag. Bohuslän var en utmaning!
Men just nu då alltså corona-hysteri kryddat med att allt är inställt och Försäkringskassan som attackerar igen. Vad ska jag fokusera på för positivt nu då framöver? Försöker återigen intala mig själv att ”this too, shall pass.” Men det börjar bli svårare nu. Så jag fortsätter med tvätten, disken, bäddningen, plockandet, jaga läkare och komponera skrivelser till Försäkringskassan och försöker fokusera på det fina i vardagen.
Jag önskar er lycka till med att kunna se det positiva i det lilla, hålla modet uppe och känna att det här kommer att gå över. För det gör det. Vi får hjälpas åt! ❤
Vi började med det viktigaste, att bjuda hem barnvakterna mamma och pappa som kom när vi kallade, tack! Sedan satte vi oss på tåget på torsdagskvällen mot huvudstaden. Med oss hade vi picknick bestående av sushi, sallad, bubbel och kaffe med choklad och avec! Vi anlände vid 21-tiden och vandrade mot Gamla stan och tog in på Hotell Reisen som även bjöd på barhäng. 
Och bara att få flankera runt i Stockholm. Bara det liksom.
Bubbel i väntan på båt.
Dagen därpå bestod av promenad på övre däck, på ”löprundan”, samt såklart ett varv i buffén igen! 
Två dagar senare var jag där i fem timmar och blev fullkomligt grillad med tester utan pauser. Exempelvis fick jag montera en hylla, ställa böcker i bokstavsordning, sortera post i postfack, beskriva ord, pussla och rita av bilder, repetera siffror framlänges och baklänges och andra IQ-tester. Jag kan säga att jag i ”normala fall” inte älskat den här prövningen och det tror jag få av er gjort. Jag kände mig så dum. Skämdes. Hade nästan på förhand funderat på om jag skulle behöva spela för att få ett mer rättvist resultat. Inte för att jag ville försämra min nivå utan för att jag tex visste att det inte skulle vägas in i resultatet på något vis att jag skulle vara sänkt i en vecka efteråt med huvudvärk. Och på vilket jobb står man i absolut tystnad utan kollegor och sorterar böcker i bokstavsordning!? Vad visar dessa test tänkte och sa jag?! Men jag behövde inte spela. Och de sa också till mig. ”Vi har mycket bevis som visar på din nivå så det behövs inte tas in hur du mår efteråt.”
När jag några veckor senare fick ta del av resultatet visade det sig att de kommit fram till att jag lider av ”klockren PCS”, alltså post commotio syndrom, efter hjärnskakning. Det jag och min neuropsykolog hela tiden varit på det klara med medans läkarna på VC varit mer tveksamma. ”Hmm, kan det verkligen vara detta efter 5 år efter hjärnskakningen, det är nog utmattning mest.” Medans neuropsykologen, som har kunskapen men inte får skriva läkarintyg, menar att det är mycket vanligt att vi med pcs går in även i utmattning eftersom vi inte blir tillräckligt sjukskrivna och inte får adekvat vård. Jag minns vad läkaren sa när jag blev utskriven på söndag morgon efter att jag kommit in på natten efter cykelolyckan. ”Du kan ju vara snäll mot dig själv och ta måndagen ledig i alla fall!” Ja herregud vilken underdrift på vad som komma skulle. Snacka om att kunskapen inte finns tillräckligt inom vården.
Så efter att ha varit mycket skeptisk till denna arbetsförmågeutredning blev jag glad över att de kommit fram till mina problem i utredningen som jag redan kände till och adderat en diagnos till listan. Äntligen finns det på pränt och utav Försäkringskassans egna beställda utredning också! Men det var tufft att läsa rapporten om mina resultat. Det där är ju inte jag. Eller? Nu vet jag inte vad Försäkringskassan kommer att göra med denna utredning. Det kan komma ett brev på posten vilken dag som helst där det står att de är klara med mig och att jag ska skriva in mig på Arbetsförmedlingen kommande dag. Eller så blir det att gå tillbaka till att prova på Samverkan med arbetsträning som jag aldrig hann börja med sist. Något spännande bjuder de säkerligen på i alla fall och det med kort varsel! Spännande hela tiden!
Tack Fredrik! Vi är bäst! ❤ Och tack igen till barnvakterna! ❤
När det är tufft på insidan är det ändå skönt att få pyssla med saker på utsidan och göra det fint omkring sig. Mer mys, värme, ombonat hem, varma bad, filtar, god mat och dryck. Det är en bra medicin. På så sätt känns det enklare att få rå om sig själv och de sina under den här årstiden. Jag trivs mer i hösten än i sommaren. Eller rättare sagt, jag älskar hösten just pga att den kommer så rätt efter sommaren.
Planen för min rehabilitering och återgång till arbete såg ut som så att jag varit på väg in i Samverkan hela året, vilket innebär att vården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tillsammans med mig ska hitta en väg framåt genom arbetsträning. Vi hade det första mötet i juni och allt lät bra och så skulle jag bli kallad i augusti igen. När så inte blev fallet tog jag kontakt och det visade sig att Arbetsförmedlingen läggs ner i Älmhult och att handläggaren fick gå. Det dröjde till oktober innan mötet hölls och då hade jag hunnit höra av mig igen för jag ville ju gärna komma igång.
Därefter tog jag kontakt med vården, för det är som sagt jag själv som är projektledaren, och de ställde sig också mycket frågandes till detta och skulle prata ihop sig och höra av sig till FK. Två veckor senare ringer handläggaren på FK upp mig och har då inte ens varit i kontakt med vården. Istället meddelades att hon stämt av med deras egen specialist och beslutet var att jag inte är redo för Samverkan längre, inget möte med vården behövs, svar nej på att skriva någon reseberättelse till boken och att nu misstänker de mig dessutom för att ha en arbetsförmåga och ska skicka mig på en Arbetsförmågeutredning i Värnamo. När? ”Det vet vi inte, de har så mycket att göra, det kan bli i februari, mars typ.” 
Så å ena sidan kickar de ut mig från Samverkan efter att ha bedömt att jag inte verkar redo att starta på 10 timmar i veckan, tillbaka till en vanlig handläggare på sjukpenningsavdelningen igen och så struntar de i att konsulta vården för att exempelvis kunna komma fram till en plan om att jag börjar socialt arbetsträna någonstans under hösten i egen takt och kanske sen kunna börja arbetsträna på 25% efter nyår.
Här är jag, en sjukskriven person som så gärna vill komma ut och arbetsträna och börja ta de små stegen tillbaka mot ett arbete som känns så abstrakt och långt bort så jag har inte ens möjligheten att föreställa mig var jag ska börja eller hamna. Men jag vill börja ta det där första steget. Jag till och med hör av mig och undrar när mötet ska vara. Och så blir svaret att om jag inte är redo för 25% så får det bli noll, noll, noll! Det finns inget mellanläge!
Och jag fortsätter med mina promenader, nu med Bungypump-stavar som kompis Annika till sist lyckats övertala mig att köpa. Tack! Och lite work-out via en app, lite mindfullness och så vila på det. Och mat däremellan, och bädda, diska, tvätta, städa, laga mat och betala räkningar och reklamera grejer. ( det är alltid något) Och så vila igen. Och sen blir det helg. Tack för fredag och helg! Jag känner mig redan levande igen faktiskt. Det är helt onödigt att låta Försäkringskassan få styra över hela ens väsen har jag nämligen lärt mig på Mindfullnessen. En får ta det i etapper och däremellan kan en få vara lycklig! Så trevlig helg till dem! Och till er! Jag och Fredrik ska iväg med Patricia och hennes Valter. Vi firar att Patricia fyllt 45 men kanske ännu större är att vi träffades som au pairer för 25 år sedan nu i höst! Och det är fint det. Och värt att fira! Patricia är en av de människor jag är tacksam för och det påminner jag mig gärna om. Att jag är mycket lyckligt lottad. ❤ 
Jo jag har tyckt om mina jobb, brunnit för det jag gjort. Kanske då som sagt lite för mycket ibland men uppdragen har fått mig att känna mig levande. Och det är den känslan det har varit brist på ett tag nu. Nej, jobbet är ju inte allt men förbaskat mycket faktiskt. Det jag saknar är väl inte direkt att gå iväg kl. 6 till bussen en måndagsmorgon, fast just nu låter iofs det trevligt också, och inte är det ett heltidsjobb jag prompt måste ha heller, det finns så mycket mer att fylla livet med ju. Men att få finnas i ett sammanhang, göra något meningsfullt och att få vara trött på rätt sätt när fredagen kommer. Att få gå på riktig After Work. Att ha kollegor. Få lön igen.
Men. Ett uppdrag har jag faktiskt fått. Äran att få skriva ett kapitel i en bok om tågsemestrar i Norden. Och det är författaren som har hittat till mig med förfrågan. Så nu sitter jag och knåpar ihop en text om vår resa till fjällen förra sommaren, med bilder och faktaruta och allt. Och jag känner mig så levande! Peppad, inspirerad, glad! Jag jobbar lite var och varannan dag med detta i min egen takt. Det går inte att jämföra med ett jobb. Hoppas nu att Försäkringskassan ser det på samma sätt, jag inväntar svar om detta. Det här känner jag i alla fall själv är en del i min rehabilitering, min egna arbetsträning. Och så ressugen jag blir! Nästa sommar, då måste det bli nattåg till fjällen igen. Och förhoppningsvis har jag då semester från ett jobb igen.
Exempelvis härom dagen när jag skulle besöka blodgivarbussen som kommer några gånger per år utanför IKEAs kontor. Det var tredje dagen de var där så jag tänkte att det kanske var lite färre folk. Men nej. Det var litet, trångt, säkert 30 grader därinne, inget syre och en massa folk, främst IKEA-anställda. Jag fyllde i den blankett som låg framme och insåg sedan att jag inte kunde sitta kvar för då skulle jag må dåligt, så jag gick en promenad för att invänta min tur. Det tog till slut nästan en timme innan det var mitt nummer och då hade jag tydligen inte fyllt i rätt papper eftersom det var första gången jag var där. De blanketterna satt istället på väggen bakom folk som stod och hängde och väntade och jag frågade sköterskan hur jag skulle vetat detta, det satt ju ingen information någonstans om det?
Hemma bland blommor och odlade morötter, tomater och annat hittar jag förstås lugnet. Och på mina promenader. Med ljudböcker eller utan.
I slutet av sommaren var vi som jag berättat om på två bröllop och det är också tillställningar där jag är utanför komfort-zonen och som tar rejält på energi-kontot. Så tror jag att många känner när det är en stor fest, det är en anspänning även om det är roligt. Jag tar det dock ett strå längre än jag gjorde förr och har ångest inför sådana event. Det är så många känslor involverade, såklart speciellt då det var syrran som gifte sig. Många människor som en inte träffat på länge eller aldrig, mingel, tårar i kyrkan, allas tal- det är ju nervöst för jag lever mig in så, fler tårar. Och jag själv vill ju så mycket, hålla tal har jag alltid tänkt att jag skulle göra, det är ju min grej liksom! Men det är ju inte vanliga jag längre och det gör sig så extra smärtsamt påmint vid en sådan här händelse. Ska jag eller ska jag inte köra på? Ska jag delta eller bara vara med? Ska jag vara on eller off alltså, det är mitt dilemma- det brukar inte finns något däremellan. Antingen går jag All-in eller så åker jag hem- det funderade jag faktiskt på kvällen innan.
Och jag var ju glad och hade verkligen roligt! Det är ju inte så att en bara är det ena eller andra; jag är glad och förväntansfull och kan spexa och samtidigt känna oro och vara osäker på mig själv utan att för den skull vara falsk eller spela. Ett stort uttag på energi-kontot var det i alla fall och veckan efter tog jag det extra lugnt.
Och jag ska fortsätta bli lite mer härjad först innan jag kallar mig för mogen, klok och erfaren istället. Jag måste gå igenom detta. Som en skärseld. Jag har ju flera gånger de senaste åren sedan hjärnskakningen trott att det varit klart, att jag nått botten, men så har jag fått fortsätta. Det beror väl på att jag var ”felinställd” från början, att jag trodde att det räckte med att ändra mitt liv lite grann, säga nej och avsäga mig uppdrag ett visst antal gånger. Istället har jag fått fortsätta dra ner, kämpa för att förstå var jag behöver dra gränser, hur och när jag behöver återhämtning, förklara för mig själv och för andra. Och så samtidigt då strida med läkare och Försäkringskassan tills fram i våras- det var inte en lyckad kombination av sysselsättningar……
Jag kan alltså inte fortsätta leva som jag gjorde förut. Jag måste ändra mitt sätt att vara, att tänka och agera. Att lära en gammal hund att sitta typ. Och jag känner mig riktigt gammal. Det går inte helt smidigt med omprogrammeringen kan jag bekräfta.
Vi ska göra det bästa av den här sommaren förstås. Även om det inte blir några längre utflykter, det är ju inte så att det blir så många kronor över med sjukpenning. (Det är ungefär 60% av ens fd lön en får ut, och då arbetade jag deltid innan också…) Men självklart kan en hitta på mycket ändå. För ut på lite äventyr, det vill vi, det behövs. Vila och återkoppling, det vet vi redan och får med också.
Ledsen att det inte blev ett mer semester-peppigt inlägg men just nu kan jag inte producera något annat än detta. Och det har jag såklart också dåligt samvete för och tänker igen att varför kan jag inte bara hålla tyst då?! Och tyst är jag oftast nu för tiden, i mina mått mätt. Nu var det tex över en månad sedan jag senast skrev ett blogginlägg. Och fastän en del kanske tycker att jag är aktiv i sociala medier så låter jag bli att kommentera i 98% av allt jag tänker. Dilemmat är att det ofta är när jag är tyst som jag mår ännu sämre.
Vi hörs och ses!
Mias krönikor 