Imorgon börjar jag på ett arbetsmarknadspolitiskt program i Växjö. Det är första aktiviteten jag ska delta i under min tid som sjukskriven och arbetslös. September 2018 blev jag sjukskriven. I mars 2019 bestämde Försäkringskassan och vården tillsammans med mig att jag skulle behöva komma igång successivt med arbetsträning via Samverkan. (Som är ett samarbete mellan FK och AF. ) Planering inför det inleddes och möten hölls. När jag i oktober 2019 äntligen skulle få köra igång ändrade sig FK och avslutade Samverkan för min del innan det ens kommit igång för de misstänkte att jag hade en arbetsförmåga. (Vilket ju stämde och var vad både jag och vården hävdat hela tiden och därför ville att jag skulle få komma igång så smått och trappa upp!)
Istället skickade FK mig på arbetsförmågeutredning i januari 2020. Därefter analyserade de resultaten en sväng och kom i slutet av april fram till att trots mina tydliga olika begränsningar så finns det arbetsplatser på marknaden som kan ta hänsyn till dem och att jag därför skulle stå till arbetsmarknadens förfogande till 100%!
Dagen efter skrev jag in mig på arbetsförmedlingen och därefter fick jag en handläggare som började utreda min situation. Jag fick skicka in papper från vården och FK och i juni kom de fram till att jag behövde bli kontaktad av en arbetsterapeut. I fyra månader väntade jag på denna kontakt. För två veckor sedan ringde hon. Efter samtalet kom de fram till att jag behöver bli utredd. För att se vilken nivå jag är på.
Jag säger samma sak som jag sagt i dryga 1,5 år nu: Snälla, låt mig bara få börja någonstans. Jag vill så gärna arbeta. Få prova på, bara göra, inte tänka, inte analysera, inte grubbla. Bara göra! Sätt mig på ett lager, på kyrkogården eller var som helst i något lugnare hörn!
Men nej, inte riktigt än. Först ska jag alltså utredas igen. I tisdags var jag på studiebesök i Växjö ihop med arbetsterapeuten hos den privata aktör som sköter detta. Finns mycket stålar att hämta i den här branschen kring FK och AF! I en lägenhet mitt i stan tog den unge manlige jobbcoachen emot och visade oss tafatt runt. I ett rum satt en kvinna och sorterade böcker i STORLEKSordning. En man hamrade på någon bräda i ett hörn och i nästa rum satt en kvinna och skrev av en text på datorn. Därpå visade jobbcoachen en övning som han tyckte var jättebra- postfack med olika namn där man leker postutdelning. Jo tack, det här var nästan exakt vad jag fick göra på Försäkringskassans utredning i januari.
Därefter fick jag information om att jag inte får ta med något fikabröd och bjuda på pga Corona. En man hade ju blivit så ledsen då han bakat bullar och ingen fick äta dem. Men dricka kaffe är viktigt och ansvaret för att sätta på kaffebryggaren och duka fram alterneras mellan deltagarna.
Jag fick magknip av frustration och ångest. 6 veckor här?! Jag försökte så smått att vara mycket ärlig och säga att det här inte kändes som en passande utmaning. Att jag sååå suktar efter ett ”riktigt” ställe att börja testa på, att få komma över tröskeln! För ett år sedan hade detta varit betydligt mer rätt, då önskade jag ju att få komma någonstans, att få börja i något program överhuvudtaget. Då fanns inget.
Men det finns inga alternativ och nu är det detta som gäller. Så imorgon börjar jag på en aktivitetsbaserad utredningsplats på AB Ability Coaching. Och jag har bestämt mig för att gilla läget och återigen inse att allt inte går så snabbt som en vill ibland. Och att det nu åtminstone händer något. Vilket jag är tacksam för. AF känns i alla fall som att de är med mig och inte emot, till skillnad mot FK. Och jag kommer att lägga fram egna förslag på aktiviteter som är på min nivå, tex att få gå igenom ärenden inför mina kommande nämndmöten i Allmänna Reklamationsnämnden, ARN. Det är ju något som är på riktigt och hade känts meningsfullt så jag hoppas att det kan få vara ok. Det var det ju inte för FK för ett år sedan, det var detta som fick dem att skicka mig på utredning.
Oh well, wish me luck! Tack!
För övrigt så är jag oerhört lättad över att Trump ska försvinna och glad för att den första kvinnliga vicepresidenten blivit vald! Äntligen! Det finns hopp! På alla plan. Förhoppningsvis snart även när det gäller Corona. Gokväll!
När det är tufft på insidan är det ändå skönt att få pyssla med saker på utsidan och göra det fint omkring sig. Mer mys, värme, ombonat hem, varma bad, filtar, god mat och dryck. Det är en bra medicin. På så sätt känns det enklare att få rå om sig själv och de sina under den här årstiden. Jag trivs mer i hösten än i sommaren. Eller rättare sagt, jag älskar hösten just pga att den kommer så rätt efter sommaren.
Planen för min rehabilitering och återgång till arbete såg ut som så att jag varit på väg in i Samverkan hela året, vilket innebär att vården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tillsammans med mig ska hitta en väg framåt genom arbetsträning. Vi hade det första mötet i juni och allt lät bra och så skulle jag bli kallad i augusti igen. När så inte blev fallet tog jag kontakt och det visade sig att Arbetsförmedlingen läggs ner i Älmhult och att handläggaren fick gå. Det dröjde till oktober innan mötet hölls och då hade jag hunnit höra av mig igen för jag ville ju gärna komma igång.
Därefter tog jag kontakt med vården, för det är som sagt jag själv som är projektledaren, och de ställde sig också mycket frågandes till detta och skulle prata ihop sig och höra av sig till FK. Två veckor senare ringer handläggaren på FK upp mig och har då inte ens varit i kontakt med vården. Istället meddelades att hon stämt av med deras egen specialist och beslutet var att jag inte är redo för Samverkan längre, inget möte med vården behövs, svar nej på att skriva någon reseberättelse till boken och att nu misstänker de mig dessutom för att ha en arbetsförmåga och ska skicka mig på en Arbetsförmågeutredning i Värnamo. När? ”Det vet vi inte, de har så mycket att göra, det kan bli i februari, mars typ.” 
Så å ena sidan kickar de ut mig från Samverkan efter att ha bedömt att jag inte verkar redo att starta på 10 timmar i veckan, tillbaka till en vanlig handläggare på sjukpenningsavdelningen igen och så struntar de i att konsulta vården för att exempelvis kunna komma fram till en plan om att jag börjar socialt arbetsträna någonstans under hösten i egen takt och kanske sen kunna börja arbetsträna på 25% efter nyår.
Här är jag, en sjukskriven person som så gärna vill komma ut och arbetsträna och börja ta de små stegen tillbaka mot ett arbete som känns så abstrakt och långt bort så jag har inte ens möjligheten att föreställa mig var jag ska börja eller hamna. Men jag vill börja ta det där första steget. Jag till och med hör av mig och undrar när mötet ska vara. Och så blir svaret att om jag inte är redo för 25% så får det bli noll, noll, noll! Det finns inget mellanläge!
Och jag fortsätter med mina promenader, nu med Bungypump-stavar som kompis Annika till sist lyckats övertala mig att köpa. Tack! Och lite work-out via en app, lite mindfullness och så vila på det. Och mat däremellan, och bädda, diska, tvätta, städa, laga mat och betala räkningar och reklamera grejer. ( det är alltid något) Och så vila igen. Och sen blir det helg. Tack för fredag och helg! Jag känner mig redan levande igen faktiskt. Det är helt onödigt att låta Försäkringskassan få styra över hela ens väsen har jag nämligen lärt mig på Mindfullnessen. En får ta det i etapper och däremellan kan en få vara lycklig! Så trevlig helg till dem! Och till er! Jag och Fredrik ska iväg med Patricia och hennes Valter. Vi firar att Patricia fyllt 45 men kanske ännu större är att vi träffades som au pairer för 25 år sedan nu i höst! Och det är fint det. Och värt att fira! Patricia är en av de människor jag är tacksam för och det påminner jag mig gärna om. Att jag är mycket lyckligt lottad. ❤ 
Vinterjackor och blombuketter. Skrapa rutan och planera för den kommande helgen som lovar grill- och ute-väder igen. Solen som bländar en med sina blixtrande klara höststrålar och får mig att tvätta köksfönstret. Det händer inte ofta men exakt rätt vinkel på sol och min position är ett måste för att jag ska störas så av kladdiga fönster att jag måste agera.
De senaste två lördagarna har det varit kräftskiva hemma hos oss, den ena med barn och den andra utan. Både helgerna har vi känt oss så tacksamma över att ha så fina vänner att bjuda in till fest! Skivan med barn blev lyckad för att vi nu har så pass stora barn att det både är trevligt att umgås samt att de även sköter sig själva och har skoj ihop och överraskade oss dessutom med att ha gjort en egen frågetävling som de testade oss vuxna i. Skivan utan barn med vårt Osby-gäng var trevlig för vi brukar inte umgås utan barn och här är det fortfarande en yngre uppsättning och inte lika självgående. Nils som är 6 år blir väldigt olika i ålder när han själv är yngst i ett gäng med de äldre jämfört med när han hänger med jämngamla och yngre. Så blir det ju! Inget fel på fester med våra barn heller men det är ju fint att få hinna prata och ha roligt bara vi vuxna ibland!
Här stekt brietårta med havssalt, honung och egenplockade björnbär som barnen och jag plockat. 
Därtill såklart snapsvisor, frågesport och andra lekar under kvällen. Lyckat och nu har vi fyllt årets kräftskivekvot, tror vi i alla fall. Den här helgen tar vi det betydligt lugnare.
Idag vaknade jag tidigt och gick upp och tände ljus. Lite senare fick jag sällskap av de två små och Nils tog in hela mys-scenariot med: ”Det är det här jag gillar, såna här kvällar. Då passar det att man får paket på väggen också, när kommer dom?” Alltså, trots morgon och fortfarande i september så fick han sug efter Adventskalender och mys. Han fick höst-feeling helt enkelt men får allt vänta några månader till på de där paketen på väggen. Älskar att han älskar det. Och älskar fredag och helg. Som vi ska mysa. Hoppas ni med! ❤
Mias krönikor 