84. Goddagens!

Jamen hallå där bloggen, det var ett tag sedan sist! Nu fick jag plötsligt tillbaka lusten att kommunicera något här så då får jag passa på.

Känner jag för att diskutera Försäkringskassan för femtielfte gången? Hmm, svar nej. Men jag får ta och sammanfatta läget sedan sist:

Jodå, vårens duell med denna myndighet slutade såklart med förlust för min del. Jag fick nekad sjukskrivning och de ansåg att jag kunde gå från 100% sjukskriven till 100% arbetsför. Oavsett att jag hade en läkare på Vårdcentralen i Älmhult och en Neuropsykolog på Rehabkliniken i Växjö som sa tvärtom- att jag behövde få fortsätta vara sjukskriven på 100% och börja arbetsträna successivt. Det vi hävdat i drygt 1,5 år nu.

Handläggaren på Försäkringskassan konstaterade att ”vår konversation är över” när jag och Fredrik försökte få svar angående beslutet och vad som skulle hända nu? En konkret fråga handlade om ett sk omställningsmöte, vilket jag fått till mig från vården att efterfråga. Ett möte där Försäkringskassans handläggare träffar mig och Arbetsförmedlingen för en överlämning om framtiden.  Min handläggare på FK bemödade sig inte att med ett endaste ord svara på den frågan, trots att vi hörde av oss flera gånger.

Först meddelade hon att all information vi behövde skulle stå i det brev hon hade skickat. Vi väntade. Jag gick spänd till brevlådan varje dag och vi hörde av oss igen när det inte kom. Efter 1,5 vecka kontaktade vi återigen handläggaren om att brevet fortfarande inte kommit och att jag inte visste vad jag skulle göra efter att ha skrivit in mig på Arbetsförmedlingen, skulle jag boka in möte själv eller hur funkade det? Jag var livrädd att göra fel! Då får vi svaret att det inte finns något brev, hon hade menat det beslut som elektroniskt skickats ut och som jag ju fått 1,5 vecka tidigare. Alltså med noll information och noll svar på våra frågor.

Alla handläggare på FK är givetvis inte så här och jag har nog haft ”oturen” några gånger. Det har varit många fler rundturer än vad jag tagit upp här också. Jag tror dock inte att det först och främst handlar om deras personligheter utan om ett otydligt och omöjligt uppdrag. Den här handläggaren anser jag dock var djupt omänsklig i sitt icke-bemötande av mig som långtidssjukskriven och nere på botten. Att delge information överhuvudtaget är ju a och o och den informationen hon gav kunde delgivits oss på ett så mycket humanare och smidigare sätt. Vi skickade synpunkter om henne till hennes chef och fick kontakt med denne och fick väl åtminstone något bekräftat att det inte skulle gå till så.

Jag begärde även omprövning av beslutet, mest av principsak, jag har inga förhoppningar att de kommer att ändra sig. Jag passade på att skriva ett och annat om vad jag råkat ut för under de här åren och med vilken otydlighet och oförståelse jag blivit bemött med. Allt med stöd av läkare och neuropsykologen som också ansåg att detta inte gått rätt till och kompletterade med ännu mer information. Det kändes bra att säga sitt och tänka att kanske, kanske kommer det ändå till nytta för någon annan framöver som har oturen att behöva hamna i denna cirkus.

Därefter har jag skitit blanka fan i FK rent ut sagt! Och de har gjort detsamma med mig! Istället har jag fått bekanta mig med nästa myndighet; Arbetsförmedlingen. Och A-kassan. Efter inskrivningen samma dag jag blev utslängd från FK fick jag prata med en handläggare via deras nationella kundtjänst och när jag förklarat min situation för denne blev jag vidareskickad till min lokala Arbetsförmedling, vilken nu finns i Ljungby då Älmhults kontor stängde ner förra året. Hela Arbetsförmedlingen var ju på väg att stänga ner men jag tycker nog allt det är skönt att den finns kvar, vem skulle hjälpt mig annars?  Så fick jag då kontakt med en handläggare ifrån Ljungby och till henne fick jag skicka in alla mina papper från vården och utredningen från FK. För dessa två myndigheter verkar inte heller ha så mycket kontakt. Stuprör överallt. Och människan däremellan.

Någon månad senare fick jag svar att nästa steg blir att en arbetsterapeut ska kontakta mig för att prata vidare om framtiden och under tiden ska jag inte göra något, alltså inte söka några jobb. Det var i mitten av juni och jag börjar tycka att det skulle vara skönt att höra något snart. FÖR JAG VILL KOMMA IGÅNG OCH ARBETSTRÄNA! SEDAN DRYGT 1 ÅR TILLBAKA! Och om någon vill ge mig tipset att sätta igång med något på egen hand kan jag berätta att det var såna ambitioner och försök från mitt håll för ett år sedan som fick Försäkringskassan att dra öronen åt sig och misstänka att jag hade större arbetsförmåga än jag hade, satte allt på paus och skickade mig på utredning och slängde ut mig ett halvår senare. Så nu håller jag mig lugn och tänker göra som AF säger åt mig.

Jag är väldigt tacksam över att det hittills har verkat vara en betydligt mer mänsklig myndighet jag hamnat hos. Handläggarna jag pratat med har varit förstående och lyssnat och sammanfattat läget i den ”kodning” som de gett mig- att jag varit sjukskriven länge och behöver i min egen takt få möjligheten att komma tillbaka genom arbetsträning framöver. Wow, tack! En inställning jag önskat hos FK! Och detta samtidigt som jag får a-kassa.

Så att ha blivit lämnad i fred sedan i våras har verkligen gjort mig gott. Just nu kan jag känna att ”bli av med ” Försäkringskassan var det bästa som kunde hända och det är nästan synd att de inte slängde ut mig tidigare! För inte visste jag att dessa möjligheter till rehabilitering fanns hos AF! Jag trodde att antingen var en sjukskriven via FK eller så var en fullt arbetsför hos AF. Detta är en del av den information och det samarbete som jag starkt efterlyser ifrån FK och AF tillsammans!! Men jag är försiktigt optimistisk, AF får allt bevisa sig först. Ett lager av pansar behåller jag tills vidare och befinner mig i nuet. Som jag njuter av!

Bilderna är ifrån min vandring längs kusten mellan Helsingborg och Mölle för en vecka sedan. Sådana utflykter om några dagar här och där för mig själv har varit min räddning de här två åren som nu gått sedan jag blev sjukskriven.

Nog om myndigheter och dåtid och över till något roligare: Vi är på väg på en semestertripp hela familjen! Vi körde iväg tidigt i morse och intog frukost en bit norr om Värnamo som bestod av nybakta nattjästa frukostbullar samt nybakad kladdkaka. På väg till Härnösand! Med båt! Återkommer om detta! Ha en fin fredag alla! ❤

78. Fredag

När ångesten river och trycker i bröstet och jag nästan kryper ur skinnet var det lyckosamt att det redan förra helgen var tid för höstpynt med pumpor, ljung, höstlöv, höstpromenad och ett helt artilleri med ljus i varje vrå inomhus och i trädgården. Och att se på premiäravsnittet av Så mycket bättre. Min favorittid på året. Men i år, och förra året med, och några höstar innan dessförinnan med, även en utmanande tid. Japp, både det ena och det andra.img_7500.jpgimg_7502När det är tufft på insidan är det ändå skönt att få pyssla med saker på utsidan och göra det fint omkring sig. Mer mys, värme, ombonat hem, varma bad, filtar, god mat och dryck. Det är en bra medicin. På så sätt känns det enklare att få rå om sig själv och de sina under den här årstiden. Jag trivs mer i hösten än i sommaren. Eller rättare sagt, jag älskar hösten just pga att den kommer så rätt efter sommaren.

Men i övrigt då så har jag den senaste tiden känt mig jäkligt förbannad, ledsen, uppgiven, trött, hotad, attackerad och missförstådd och jag ska förklara varför.

I förra blogginlägget beskrev jag känslan av saknad av att ha ett jobb att gå till, måndag morgon och fredag eftermiddag och allt däremellan. Något meningsfullt. Och att jag då ändå kände ett uns av förväntning i luften. Jag skrev på en reseskildring till en bok  om tågsemestrar i Norden som jag fått förfrågan om och kände mig faktiskt levande igen.img_7495Planen för min rehabilitering och återgång till arbete såg ut som så att jag varit på väg in i Samverkan hela året, vilket innebär att vården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tillsammans med mig ska hitta en väg framåt genom arbetsträning. Vi hade det första mötet i juni och allt lät bra och så skulle jag bli kallad i augusti igen. När så inte blev fallet tog jag kontakt och det visade sig att Arbetsförmedlingen läggs ner i Älmhult och att handläggaren fick gå. Det dröjde till oktober innan mötet hölls och då hade jag hunnit höra av mig igen för jag ville ju gärna komma igång.

På detta möte hade de missat att bjuda in vården så jag fick ta med mig Fredrik som stöd, och nu lät det helt annorlunda än vad det gjort tidigare. ”Du ska få börja i din egen takt” har det låtit under hela det här året men nu var det annat. ”Du måste börja på 25% vilket blir 2 timmar om dagen, fem dagar i veckan och sedan inom ett halvår måste du ha gått upp till 50%!” Jag hamnade lite i chock faktiskt för det här skulle då även innebära att det inte skulle finnas tid eller ork att ta sig till Växjö och Rehab-avdelningen längre.  ”Det ska du redan vara klar med innan” var ungefär det svar jag fick.

Alltså, att så smått trappa upp i sin egen takt och samtidigt jobba med sig själv och sin rehabilitering är inte tanken här. Jag får inte träna mig tillbaks in i ett jobb igen utan skulle antagligen hamna i samma spår och mönster igen till sist. Jag var mycket förvånad över detta missförstånd och att vården och myndigheterna pratar helt olika språk. Myndigheterna skyller på att vården inte kan deras regler och förklarade att det som vi pratat om istället heter Social arbetsträning när det bara handlar om att hälsa på, besöka en arbetsplats och då arbetstränar en inte och detta har myndigheterna inget att göra med.  Jag kände mig ytterst tveksam till allting men ville inte själv avgöra detta utan ville gärna att vi skulle ha ett möte tillsammans med vården igen vilket bestämdes.

img_7498Därefter tog jag kontakt med vården, för det är som sagt jag själv som är projektledaren, och de ställde sig också mycket frågandes till detta och skulle prata ihop sig och höra av sig till FK. Två veckor senare ringer handläggaren på FK upp mig och har då inte ens varit i kontakt med vården. Istället meddelades att hon stämt av med deras egen specialist och beslutet var att jag inte är redo för Samverkan längre, inget möte med vården behövs, svar nej på att skriva någon reseberättelse till boken och att nu misstänker de mig dessutom för att ha en arbetsförmåga och ska skicka mig på en Arbetsförmågeutredning i Värnamo. När? ”Det vet vi inte, de har så mycket att göra, det kan bli i februari, mars typ.” img_7515Så å ena sidan kickar de ut mig från Samverkan efter att ha bedömt att jag inte verkar redo att starta på 10 timmar i veckan, tillbaka till en vanlig handläggare på sjukpenningsavdelningen igen och så struntar de i att konsulta vården för att exempelvis kunna komma fram till en plan om att jag börjar socialt arbetsträna någonstans under hösten i egen takt och kanske sen kunna börja arbetsträna på 25% efter nyår.

Och å andra sidan går de igång på att jag nu har berättat om att jag skriver på en reseberättelse till en bok en liten stund per dag vid frukostbordet och de misstänker att jag har en arbetsförmåga och vill skicka mig på utredning. En utredning med tester som ”Kan du gå upp och ner för den här pallen? Kan du rita cirklar med två pennor samtidigt på tavlan? Kan du gå på ett löpband i 12 minuter” och vidare i den stilen som jag hört en bekant berätta.  Min läkare sa direkt att ”du betalar väl in till A-kassan för de här testerna används oftast för att få folk friskförklarade och avskrivna.” Liksom min andra kontakt inom vården sa, som dagligen möter patienter som förutom hjärnskador även drabbats av Försäkringskassan; ”De arbetar inte efter devisen att få tillbaka människor i arbete utan att få bort människor ur systemet.” Och det tycks mig verka vara på samma sätt med Arbetsförmedlingen. Alla vill bli av med en. Det handlar ju om siffror och det ska se snyggt ut i bokföringen.img_7426.png

En kan fan inte göra lemonad jämt!

Å ena sidan är jag alltså tydligen för dålig för arbetsträning men å andra sidan misstänkt för frisk för att få sjukpenning överhuvudtaget! Makes sense. Och vad ska vi göra nu- bara invänta utredningen någon gång i vinter/vår!

Jag fick höra av en annan bekant som blivit av med sjukpenningen i fem månader för att det framkommit att hon ringt en hantverkare då det droppade in från hennes tak. Då bedöms en tydligen ha en arbetsförmåga. Det är så dumt så en vet ju inte om en bara ska skratta åt det och tänka att snart måste det väl komma fram att hela myndigheten är ett skämt och att de måste få andra spelregler från politikerhåll?! Eller kanske lägga ner det helt!!?img_7540Här är jag, en sjukskriven person som så gärna vill komma ut och arbetsträna och börja ta de små stegen tillbaka mot ett arbete som känns så abstrakt och långt bort så jag har inte ens möjligheten att föreställa mig var jag ska börja eller hamna. Men jag vill börja ta det där första steget. Jag till och med hör av mig och undrar när mötet ska vara. Och så blir svaret att om jag inte är redo för 25% så får det bli noll, noll, noll! Det finns inget mellanläge!

Men nu tänker ju inte jag sitta av den här tiden och vänta på utredning. Jag och min neuropsykolog på Rehab försöker ta reda på hur jag skulle kunna komma ut på en social arbetsträning. Det hjälper alltså inte Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen till med. Och jag utgår nu ifrån ett eget dagsschema där jag ”arbetstränar” hemma, en timme om dagen. Som att skriva det här blogginlägget eller på någon random reseberättelse eller så! Och jag fortsätter att gå på återträffar med Mindfullnesskursen, och det är banne mig inte dåligt det med tanke på hur jag utvärderade det i ett inlägg i våras! 57. Medveten, närvarande och förbannad! Jag försöker faktiskt och har tagit till mig en liten dos av hela grejen. Och gjort det till min. Helt totalt obstinat och omöjlig är jag ändå inte, även om det är vad jag ibland själv inbillar mig. img_7541Och jag fortsätter med mina promenader, nu med Bungypump-stavar som kompis Annika till sist lyckats övertala mig att köpa. Tack! Och lite work-out via en app, lite mindfullness och så vila på det. Och mat däremellan, och bädda, diska, tvätta, städa, laga mat och betala räkningar och reklamera grejer. ( det är alltid något) Och så vila igen. Och sen blir det helg. Tack för fredag och helg! Jag känner mig redan levande igen faktiskt. Det är helt onödigt att låta Försäkringskassan få styra över hela ens väsen har jag nämligen lärt mig på Mindfullnessen. En får ta det i etapper och däremellan kan en få vara lycklig! Så trevlig helg till dem! Och till er! Jag och Fredrik ska iväg med Patricia och hennes Valter. Vi firar att Patricia fyllt 45 men kanske ännu större är att vi träffades som au pairer för 25 år sedan nu i höst! Och det är fint det. Och värt att fira! Patricia är en av de människor jag är tacksam för och det påminner jag mig gärna om.  Att jag är mycket lyckligt lottad.  ❤  img_7489

 

 

76. Kräftor, höstmys och statliga myndigheter.

img_7122Vinterjackor och blombuketter. Skrapa rutan och planera för den kommande helgen som lovar grill- och ute-väder igen. Solen som bländar en med sina blixtrande klara höststrålar och får mig att tvätta köksfönstret. Det händer inte ofta men exakt rätt vinkel på sol och min position är ett måste för att jag ska störas så av kladdiga fönster att jag måste agera.

Skolan har varit igång en månad, fotbollsträningarna utomhus tar redan slut om en vecka och sen glider vi in i oktober. Hänger med kan jag inte säga att jag gör, men det stämmer nog in på varje årstid, alltså fyra gånger om året i alla levnadsår hittills och förmodligen framåt! Jag är nog lite långsam tror jag bestämt!

img_7011De senaste två lördagarna har det varit kräftskiva hemma hos oss, den ena med barn och den andra utan. Både helgerna har vi känt oss så tacksamma över att ha så fina vänner att bjuda in till fest! Skivan med barn blev lyckad för att vi nu har så pass stora barn att det både är trevligt att umgås samt att de även sköter sig själva och har skoj ihop och överraskade oss dessutom med att ha gjort en egen frågetävling som de testade oss vuxna i. Skivan utan barn med vårt Osby-gäng var trevlig för vi brukar inte umgås utan barn och här är det fortfarande en yngre uppsättning och inte lika självgående. Nils som är 6 år blir väldigt olika i ålder när han själv är yngst i ett gäng med de äldre jämfört med när han hänger med jämngamla och yngre. Så blir det ju! Inget fel på fester med våra barn heller men det är ju fint att få hinna prata och ha roligt bara vi vuxna ibland!

Fredrik och jag gillar att bjuda in till festligheter, gärna på bufféer med plock av diverse. Speciellt när solen skiner och vi kan ta emot på vårt trädäck där vi nu inledde med bubbel och toasts med kantareller och västerbottenost. Båda lördagarna på raken! Varför ändra på ett lyckat koncept! Älskar fördrink/välkomstdrink med lite mingeltugg.

img_7010
Kantareller har vi plockat i några månader nu. Lyx.

img_7080

img_7084
Det är också trevligt när ens vänner äger Pecorino respektive Växthuset Plantan i Osby och tar med sig läckerheter och fint därifrån, se korgen!

Därefter blev det kräftor och andra skaldjur, västerbottenpaj, sallader och såklart ostar. Barnen fick dessutom lite köttbullar och prinskorv. Liksom till jul, påsk och midsommar- varför ändra på ett lyckat koncept?! 🙂

Och likadant med den traditionella snapsen! Här hade vi smaksatt egen i några dagar med krondill, citron och honung. Blev helt ok!

4e0eb88e-37eb-4a79-9b02-80f00d620adfHär stekt brietårta med havssalt, honung och egenplockade björnbär som barnen och jag plockat. img_7130.pngDärtill såklart snapsvisor, frågesport och andra lekar under kvällen. Lyckat och nu har vi fyllt årets kräftskivekvot, tror vi i alla fall. Den här helgen tar vi det betydligt lugnare.

Annars så pysslar jag för tillfället med att assistera Försäkringskassan med deras IT-problem när de inte själva kan lösa det internt. Hade gått och väntat på besked om min fortsatta sjukpenning godkänts, vilket ju fick mig att komma och tänka på den roliga förra hösten då det tog drygt 3 månaders kamp innan de betalade ut några pengar. Nu visade det sig att beslutet hade tagits för flera veckor sedan men jag hade inte fått någon notis om det. Samtidigt har jag väntat på att bli kallad på möte som skulle skett i augusti, vilket bestämdes på möte med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan i juni. Efter att det bestämts på möte i mars. En får inte ha bråttom här!

Hade jag inte mailat nu så hade jag inte vetat om att Arbetsförmedlingens kontor i Älmhult ska läggas ner i nästa vecka och att min handläggare fått gå och att allt fördröjdes. Hade jag inte mailat igen hade jag inte fått reda på att kallelse till kommande möte i oktober var skickat i måndags. Jag har fortfarande inte fått den så något är fel hos dem. Men kan min handläggare på Försäkringskassan kontakta sin IT-avdelning om detta? Nej, jag som ”kund” behöver samla kraft för att ringa deras kundtjänst och sitta i telefonkö för att lösa det hela. När jag sedan kom fram och berättat mitt ärende förklarade den anställde att ”jag är ju bara vanlig kundtjänst och har inte de här kunskaperna” varpå jag med eftertryck fick klargöra att jag skulle hälsa från min handläggare att det var tekniskt fel och att han i kundtjänst skulle anmäla detta till deras IT-avdelning! Ok, sa han då, och gjorde så. Min kritik är självklart inte riktad mot handläggare eller personalen i kundtjänst.

I våras väntade jag också på möte. Då ringde plötsligt min då nya handläggare en fredag kl. 10 och undrade var jag var. Det visade sig att kallelse hade skickats ut per post på måndagen som inte hunnit nå mig på fredagen. Fast jag valt att få brev digitalt. Suck. Sånt här passar inte mitt mående kan jag säga. Jag har kontrollbehov i vanliga fall.

img_7107Idag vaknade jag tidigt och gick upp och tände ljus. Lite senare fick jag sällskap av de två små och Nils tog in hela mys-scenariot med: ”Det är det här jag gillar, såna här kvällar. Då passar det att man får paket på väggen också, när kommer dom?” Alltså, trots morgon och fortfarande i september så fick han sug efter Adventskalender och mys. Han fick höst-feeling helt enkelt men får allt vänta några månader till på de där paketen på väggen. Älskar att han älskar det. Och älskar fredag och helg. Som vi ska mysa. Hoppas ni med! ❤