66. Skärtorsdag

Då var det äntligen påsk! Lång väntan i år. Och nu kommer helgerna tätt hädanefter.

Jag är såpass bättre med förkylningen så jag kom iväg ut på en morgonpromenad, en av mina favoritsysslor. När hela dagen ligger framför en, och nu även hela påsken. Det är svårslaget. Men fort går det inte.

Väderprognosen är svårslagen med. Inte alltid det slår om så perfekt inför en långhelg!

Här sitter jag nu på en bänk i skogen, för vila behövs. Kände att jag vill skicka en Glad påsk-hälsning till alla och också tacka för all fin omtanke jag får. Och att flera delar med sig av sina egna berättelser.

Nu ska jag hemåt och ta med barnen på brunch på Ikea, ett av deras favoritställen i världen!

Unna er nu en skön och god påsk, på alla sätt! ❤️

65. Hikefulness, childfulness och puttekulor.

Hemma hos oss är det sjukstuga. Började med en febrig och förkyld Ester förra helgen och jag kom igång dagen efter. Sen dröjde det en hel vecka med host och snörvel innan febern anlände och nu har jag fått sällskap hemma av Nils som låter likadan. Så länge det håller sig till virus och förkylning så får det vara ok, det var ett tag sedan också så det var väl dags. Jag önskar dock av hela mitt väsen att det inte går vidare till nästa steg som det gjorde för två år sedan, vid exakt den här tiden och började likadant. Så dålig har jag nog aldrig varit; hög feber, magsjuka, magkatarr, huvudvärk från helvetet- allt på en gång. När jag till slut tveksamt lät mig skjutsas till vårdcentralen suckade de först lite. Typ “ytterligare en vuxen som inte fattar att influensan är så här”. Men när sänkan visade 200 och lunginflammation konstaterades lät det istället som så att jag borde ha kommit in tidigare. Inte alltid lätt att veta vad en ska göra.

Lunginflammation hade jag även när jag väntade Nils. Då hade jag hållit på och hostat i fyra månader innan men den omgången var inte alls lika rejäl. Några veckor senare däremot fick jag en retning på lungan, eller vad det nu hette, och då fick vi åka in till akuten för jag kunde knappt andas och det högg som knivar i bröstet. Det var inte roligt. De hissade upp mig i en ställning så jag hängde på sidan när de skulle röntga mig och jag kände mig som en stor val, höggravid som jag var. Brukade tänka att Nils kanske skulle få hörselskador där inne i magen så mycket som jag hostade under den tiden. Nu är han ju väldigt högljudd och hörseln verkar fungera selektivt, men är nog ändå ganska ok tror jag.

Usch, alla har väl såna där jobbiga sjukdomshistorier. Det som ändå är bra med dem är att en blir påmind om hur bra en har det som frisk.

Vi försöker roa oss bäst vi orkar här hemma. Spela spel, äta, dricka, titta på TV. Och då är tyvärr Nils favorit en helt odrägligt jobbig serie om en haj och sjöjungfru och allt vad det är. Typ som Tom och Jerry men tusen gånger värre med ett helt fruktansvärt störigt ljud till. Så till sist blir jag knasig och letar upp något annat trivsamt vi kan titta på istället.

Det är mysigt att ha lite sällskap, men ärligt talat så är jag så urbota trött på att gå hemma och att allt “står still”. Alltså sedan i september, inte bara nu. Det är inte helt enkelt att peppa loss och känna lust och kreativitet igen. Hur hittar en tillbaka till sitt driv? Eller till ett nytt driv kanske snarare. En klassisk fråga för många fler än mig och svaren är väl lika många som de som ställer sig frågan. Tufft det där med att alla ska “finna sin egen väg”. Kan en inte bara få någon mall att följa.

I alla fall så finner vi ju inspiration på olika håll; någon eller något som kan få en att höja sig ett snäpp. I höstas upptäckte jag Vandringsbloggen och Vandringspodden där Angeliqa Mejstedt delar med sig av sitt liv som heltidsvandrare. Hon sa upp sig från sitt “normala” jobb och har byggt upp sin nya tillvaro med blogg, podd, föreläsningar mm och inspirerat många med sitt mod, sin värme och äventyrslust. Hennes röst har följt mig i hörlurarna på mina stigar i skogen och hon har inspirerat mig att tänka nytt och större och se positivt på tillvaron och framtiden när det har stormat för mig under den här tiden. Jag köpte hennes bok för födelsedagspengar och blev ännu mer pepp på att börja vandra på allvar och på att söka nya vägar.

img_3558
Bilderna fotade ur boken Vandra.

 

I förra veckan nåddes jag av den ofattbara nyheten att Angeliqa har tagit sitt liv. Det gjorde mig så ledsen och det gör fortfarande ont i mig. Varför? Vilket slöseri av liv, av en vacker själ. Hon som var så fantastisk, så omtyckt, så ung, så inspirerande! Tankar nog alla får när det handlar om självmord. Hon svarade alltid på mina meddelanden och kom med tips och uppmuntrande ord och jag förstår ännu mer nu efter hennes död att hon betytt mycket för många människor. Jag blir än mer övertygad om att vi behöver öppna upp vårt samhälle och oss själva och våga prata om när vi mår dåligt. Självmord är ju på den yttersta spetsen på spektrumet och så sorgligt att så många i vårt land väljer den vägen. Dock tycker jag ändå att självmord faktiskt har uppmärksammats mer och mer via TV-program och olika initiativ i sociala medier osv de senaste åren och det är positivt.

Angeliqa pratade om hikefulness. Alltså mindfulness i vandringen, medveten närvaro i naturen. Och detta är något som passar mig och faktiskt något som jag ju alltid har känt av när jag varit ute i naturen på läger, kanothajker och vandringar sen jag var barn. Till skillnad mot den traditionella mindfulnessen och att sitta still så är detta min grej. (Det skrev jag tex om här 57. Medveten, närvarande och förbannad! )

img_3562Jag tänker låta Angeliqa fortsätta att inspirera mig och ta mig ut på än fler vandringar och öva på att finna hikefulness. Vandra i frid. ❤

img_3573

Childfulness får jag kalla tekniken att inte bara låta en dag gå då en “förvarar” sina barn utan verkligen möter dem och är närvarande. Låter sig själv vara mer som ett barn kan en nog säga. Det går inte jämt, det ska erkännas. Men idag tog vi oss till sist ut i vårsolen och spelade kula i trädgården. Nils har till sin lycka fått kulor från storasyrran som drar hem nya vinster från skolgården varje dag. Så han har förstått nu att det är dags att börja öva, att det nog är viktigare att kunna spela kula än att läsa och räkna innan hösten kommer.

img_3569.png

Vet ni vad mer en kan göra när en känner sig lite nere? Jo äta glass förstås! Och om glassbilen inte kört förbi med någon Klings glass på två veckor så kontaktar man dem såklart, Trudeluttglassbilen alltså, och får dem att ta omvägen förbi Älmhult! Så igår kväll kunde jag skutta ut och köpa halva deras lager och fylla frysen!! Jippi!

img_3557.jpg

L.Y.C.K.A

En KaffeKonjak blev det idag och den åt jag med största medvetna närvaron kan jag säga. Fredrik tog en Pop74 och barnen satte i sig varsin M-400; den största struten av dem alla. Får se om vi orkar någon middag. Det viktigaste i magen först förstås!

 

64. Vår och uppdatering

När jag som bäst har sysselsatt mig med att bollas omkring mellan olika instanser inom vården, strida med läkare och Försäkringskassan, byta läkare, försöka ta nya tag, trilla ihop och försöka igen, så hittar jag en artikel om en studie om hjärnskakningar. Och ja just det, det är ju vad min sjukskrivning handlar om, lätt att glömma vad det är som är grunden och vad jag borde lägga fokus på.

Skillnader mellan män och kvinnor handlar studien om. Och jo, precis som när det gäller många andra sjukdomar och diagnoser så vet världen inte lika mycket om kvinnors symptom. Fastän det enligt denna studie är fler kvinnor än män som faktiskt råkar ut för hjärnskakningar. Klassiskt, och en grej i raden av de saker jag i tidigare inlägg listade att vara arg på. ( 59. Varför så arg lilla gumman? ) 

 

img_3020-1.jpg

Jag får komma ihåg att donera min hjärna helt enkelt!

Störst fokus är det ju helt klart på manliga ishockeyspelare när det kommer till hjärnskakningar, läste dock om en kvinnlig häromveckan, trots att det alltså är fler kvinnor än män som får hjärnskakningar. Ridning-, cykel- och fall-olyckor tex. Men, att manliga, tuffa NHL-stjärnor gråter i media och berättar om sina liv med Post Commotio Syndrom, PCS, (Syndrom efter hjärnskakning som drabbar en del, oklart hur många) är absolut ett framsteg och gynnar alla oss som är drabbade. Både när det gäller förståelse, framtida vård och forskning. Tidigare har det varit ganska tyst om detta och våld inom sportvärlden har som vi vet setts som macho och underhållning, något en kan hoppas på försvinner. (Men det tar nog tid.)

img_3411-1

I alla fall så finns ännu inte så mycket kunskap på ämnet och det gör det såklart till en utmaning hur en blir bemött inom vården. Jag hamnade rätt;  på Rehabkliniken i Växjö, dit jag först kom några månader efter olyckan och dit jag hittade igen i höstas då jag skickade egenremiss efter att min läkare på vårdcentralen inte riktigt var med på banan.

Men för få resurser på Rehab gör att de inte har några sjukskrivande läkare där så jag har fått fortsätta gå till Vårdcentralen och försöka övertyga läkaren om min situation och förmedla vad Rehab kommit fram till i sina utredningar. Jag har under de senaste månaderna smärtsamt fått förstå att detta fört med sig ömma tår och sårad stolthet. Och så ska såklart inte en patient behöva hamna; emellan, i kläm! Så efter fem månaders strid fick jag byta läkare och hamnade på ett 1,5 tim möte med en ny skeptisk läkare där jag fick försöka övertyga denne. Tårar, ilska, huvudvärk, hjärtklappning, magkatarr och total dränering av energi blev den direkta konsekvensen av det mötet, symptom som höll i sig i många dagar. Fredrik var med som stöd tack och lov. Men det “lönade sig” för nu verkar det som att läkaren förstår och att samarbetet mellan honom, Rehab och Försäkringskassans handläggare verkar fungera. Och med mig där i mitten såklart. Det är dock knappt jag vågar tro på det. 6 månaders sjukskrivning. Ska jag nu kunna fokusera på mig själv och mitt mående, äntligen?!

img_3184.jpg

Nu tänker jag att jag måste försöka ställa in mig än mer på riktig rehabilitering, och inte bara att det ska vara något som “övertygar Försäkringskassan” som det låtit. För jag vill verkligen få lämna denna sjukskrivningsvärld snart, en värld som jag inte i min vildaste fantasi kan tänka mig att någon frivilligt vill befinna sig i. Min enda chans att överleva är att inte grotta ner mig för djupt i tankar om dåtid och framtid utan sticker mest huvudet i sanden och “låtsas” att allt är som vanligt. Det funkar ju ganska bra när en har två barn och man och hus och allt som kretsar runt omkring. Och samtidigt som jag behöver hushålla med energin så är jag så oerhört uttråkad och understimulerad!

Flera som träffar mig kanske tänker att jag verkar vara som vanligt, att det är samma gamla Mia. Och det verkar kanske i mina inlägg här och i sociala medier som jag lever som vanligt med kalas och fix i hem och trädgård mm. Och det gör jag ju till viss del, jag är ju fortfarande jag, en person som älskar det roliga, det goda, skratt, vänner, familj, spa, musik, mat och dryck. Det vackra livet, det jag tycker att vi är bra på att ta vara på hemma hos oss. Men därtill är det också skört, det är hudlöst, det är värk, oro och många tankar.

Efter Esters kalas då vi bjöd på påskbuffé som jag skrev om här förra veckan, så var jag så uppe i varv att det inte gick att somna. Hjärnan var i “overload-mode” och jag sov bara några timmar mitt i natten och vaknade sedan igen mycket tidigt. Framförallt bygger aktiviteter på att jag dels måste spara på energin dagarna innan och att jag sedan måste återhämta mig i några dagar därefter och inte ha något inplanerat. Då sover jag på dagarna och lägger mig också tidigt. Och ibland får jag avstå aktiviteter och Fredrik åker med barnen medans jag blir hemma. När Ester hade kalas med två kompisar förra veckan var jag engagerad med bakning och dukning mm innan men Fredrik bytte sedan av och var med på själva kalaset och jag hemma med Nils. Så får vi dela upp det. Det handlar också om att släppa på kontrollen för mig, vilket inte alltid är så lätt.

img_3507.jpg

När jag för tusende gången sparkar på mig själv och bannar mig själv över att jag inte har rätt att vara glad och ha roligt, inte borde få glömma allvaret i allt detta osv, så försöker jag istället övertyga mig själv om att det inte inte gynnar någon eller något att jag totalt gräver ner mig. Snarare tvärtom. Men det är inte alltid jag lyssnar. Det finns så otroligt mycket skuld och skam i att vara sjukskriven, att inte bidra, att vara samhället till last. Som Ester sa häromveckan- “Varför behöver inte du jobba när alla andra gör det, är inte det orättvist?”

Hmm. Well… The short version: Life isn’t fair Ester! The longer version: Stay tuned Ester, many lessons will come.

img_3437

Att vara människor i sin närhet till last. Att inte agera som omgivningen är van vid, att  att göra sina närmsta ledsna, besvikna, att inte kunna vara någon att räkna med. Att inte orka, att behöva försöka undvika starka känslor för att det är för dränerande. Kritik och konflikter; inte något jag kan hantera så bra för tillfället. Jag tittar inte på TV, lyssnar inte på radio, läser inte tidningar. Jag lyssnar på ljudböcker och den senaste tiden har det varit mycket av Agatha Christie och Selma Lagerlöf.  Ofarliga. (Förutom alla britter som blir förgiftade på de mest utstuderade sätt och Gösta Berling som är förödande för alla fruntimmer i hela Värmland, men det är på en hanterbar nivå!)

Tittar jag på film blir det någon jag redan sett för jag klarar inte av överrasknings-moment. Jag använder mina nyinköpta hörlurar mycket, Sony WH-1000XM3, då jag behöver avskärma mig från omvärlden, undvika höga ljud som får mig att hoppa till och samtal och konflikter mellan folk på tåget, i butiken osv, för det är sånt jag inte kan filtrera bort utan engagerar mig istället i. Ibland när jag åker tåg till Mindfullness-gruppen i Växjö räcker det inte med hörlurar utan jag drar en sjal över huvudet för jag tål inte alla visuella intryck heller.

Jag är som en öppen ….? Ja jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Jag har inget skydd, inga lager av försvar, ingen hud,  inga filter. Kan inte sortera, tar in allt; ljud, syn, dofter och känslor. Och det är just det som hjärnskakningen ställt till med. Hjärnan går igång på allt och skickar signaler åt alla håll och jag har axlarna uppe vid öronen, biter ihop käkarna och kickar igång alla stress-signaler i kroppen! Och det säger sig självt- då räcker inte energin speciellt långt och det blir också värk i kroppen. Under den här perioden sedan i höstas har jag också läst in mig på personlighetstypen Högkänslig och insett att det är drag som jag absolut har och alltid haft. Det innebär att en från början är väldigt känslig och tar in ljud, ljus och dofter och känner in stämningar i rummet, det som sägs mellan raderna, fångar upp hur andra mår och tar ett stort ansvar för att lösa situationer och förbättra för alla. För att ge en kort beskrivning. Uttröttande, men en tillgång om en kan lära sig att hantera detta utan att dränera sig själv. Det här får bli ett eget blogginlägg framöver. Hur som helst så har jag ju förstått att vara högkänslig inte har förbättrat situationen efter hjärnskakningen utan definitivt tvärtom; tagit symptomen till en helt annan nivå.

img_3505

Rehab ska jag alltså nu fokusera ännu mer på och frågan är ju vad jag behöver för att må bättre och komma framåt. Och såklart vet jag flera saker. Exempelvis att plantera vårblommor och ha det så färgglatt som möjligt omkring oss!

img_3288

img_3134-1

Underbar tid nu och den tillåter jag mig faktiskt att njuta av!

En del undrar kanske varför jag är så öppen och personlig i det jag delar med mig av? Jo, för det är dels så jag är som person och dels vet jag att jag inte är ensam om att må dåligt och vara sjukskriven och jag tror inte heller att jag har det värre än någon annan. Jag vill också visa att det kan vara både upp och ner samtidigt;  att det inte är antingen svart eller vitt. Och om jag orkar berätta så kanske någon annan som inte gör det kan känna igen sig i mina upplevelser. Är det något positivt med att ha det lite tufft så är det bland annat att en blir mer ödmjuk, inför livet och inför vetskapen om att vi aldrig vet vad andra människor går igenom, att vi aldrig ser hela bilden. Så behöver vi möta varandra.

63. Utehäng

Idag blev det häng i trädgården igen. Passar ju fint när det är sol och kring 18 grader. Vår som sagt, svårslaget.

Idag hade högtryckstvätten hämtats hos svärmor och både trädäcket vid entrén och framför huset blev rengjorda.

Imorgon ska det oljas in!

Vi gav också lite kärlek till vår avenbokshäck som fick jord och ko-gödsel så det luktar riktigt gött i hela kvarteret nu! Säkerligen populärt!

Och nu går det fort, det växer så det knakar!

Nu poppar det upp både påskliljor och tulpaner som snart kommer slå ut. Ni slänger väl aldrig lök-växter?! Så många vi köpt under åren att pryda inomhus, alla dem sätter vi sen i trädgården som kommer upp året efter! Så nu börjar det bli en del!

När en har jobbat i trädgården så får en sedan fika. Och vilken fika att se fram emot när det vankas Klings glass! Ni som följer mig på Facebook har nog sett att jag varit överlycklig över att min kära Mariestadsglass nu säljs via Trudeluttglass som kommer köra förbi utanför oss en gång i veckan! ❤️ Harry Kling hette han som grundade Klings glass och hans barnbarn Kalle Kling gick i min klass och bjöd på glass på roliga timmen och ibland när han fyllde år, vilket var samma dag som jag; 28 september! Varje födelsedag hemma så har vi ätit den underbara glasstårtan Diné, it is to die for! Och den kan vi alltså nu handla i glassbilen. Det här kan bli lite för mycket av det goda har vi redan konstaterat!

Idag valde jag en M-400, glassen som togs fram 1984 då Mariestad fyllde 400 år! Då var det rejält kalas i Mariestad, bla en stor karneval där jag som 9-åring deltog med mitt fotbollslag Mariestads BOIS.

Ester valde idag en Pop-74, en klassiker som alltså funnits med i 45 år i år och är en av mina favoriter också!

Klings glass- ett av livets goda ting! Så är det!

Och det är ju värt att fokusera på! Mer glass åt folket!

Gott avslut på veckan och god start på den nya imorgon! ☀️

58. Tecken på liv!

Idag vill jag bjuda er på återfödelse, på hopp och liv! Det börjar, det spirar, det händer. Livet är alltid på gång, aldrig stannar det upp. Det vilar och väntar ibland, vi kan tro att vi förlorat det i mörkret, men så återvänder det i all sin prakt. Ljuset, färgerna, löften om det kommande, om att allt är möjligt. Tid att resa sig, blicka uppåt, sträcka sig mot skyn, krypa fram ur idet.

Andas.

img_2563.jpg

img_2564.jpg

img_2593.png

img_2592.png

img_2591

img_2587-e1549884685200.png

img_2590.png

img_2588-e1549884574649.png

img_2589-e1549884622530.png

img_2586.png

img_2585.png

Att ta sig tid att se och uppskatta detaljer i naturen, det är min typ av mindfullness det.

 

54. En dag på laddning

Det tar oss ungefär 1 timme och 10 minuter att ta oss till havet. Öst eller väst. Idag gick färden västerut. Och jodå, vi kom fram till samma slutsats idag med: Varför gör vi inte detta oftare?! För havet, det är ju något svårslaget. Än mer när det dessutom toppas med sol, speciellt en Trettondagsafton då det känns som en extra bonus. Vilken påfyllning. Det är själavård.

Första stoppet var exotiskt; en rastplats i Örkelljunga i duggregn där frukost intogs ståendes medans vi försökte lösa Melodikrysset. Med betoning på “försökte” för vi kunde ingenting.

Därefter blev det bara bättre. Utmaningen för dagen var Lars Wilks konstverk Nimis, mellan Arild och Mölle. En brant promenad ner mot havet, stundtals klättrandes, halvt liggandes.

En regnig eller isig dag hade jag nog inte rekommenderat denna utflykt.

Så plötsligt bland alla träd dyker ingången till trädhuset upp och vi stiger in.

Färg-och materialmässigt passar det verkligen in!

Det är byggt av drivved, snart 40 år gammalt, och är ett kontroversiellt bygge då det saknar bygglov. Konstnären fick tex dagsböter när han byggde upp delar som förstörts i en brand 2016.

Att det inte är tillgängligt för alla är ett understatement!

På egen risk antar jag! Gäller ens försäkring när en ger sig in här tro, hmm?!

Lunchdags med vårt självklara Trangia-kök! Idag stod det pulvermos och Bullens pilsnerkorv på menyn. Som vanligt hade vi glömt konservöppnare men det gör inget för då får Far använda sin Rambo-kniv från Hunter! När en inte har en björn i närheten att slakta!

Min friluftsman! Han borde bli modell för friluftsprodukter! 😉 ❤

En säl poppade upp huvudet med jämna mellanrum och tittade nyfiket på oss, och vi på den. Det var såklart doften av Bullens som spridit sig, trevligt lunchinslag!

Därefter gick vägen genom Mölle upp mot Kullens fyr. Här måste en stanna och njuta av utsikten med en kopp kaffe på en bänk. Italienska vägen heter den passande. Och för tankarna till en annan hisnande vacker väg som också heter Italienska vägen, den ut från Båstad, mot Torekov!

Kullens fyr. Sveriges högst belägna fyr anlagd 1561. Här utanför möts Östersjön och Nordsjön. Mer än 200 skepp har lidit skeppsbrott här.

Vi är en fotograferande familj. Med tanke på klädval och solljus är tid på året svårgissat, hade nog knappast gissat på Trettondagsafton!

Idag har vi verkligen laddat! Som mobiler och surfplattor ligger på laddning här och där för jämnan så borde det ingå att vi vid mycket ofta förekommande tillfällen står vid ett hav och blickar ut mot horisonten och kisar mot solen!

Amen. Älskar havet, solen, träden, naturen. Älskar Sverige. Tack för idag! ❤

 

53. Island of Mia- Brommö

Jag är en stor förespråkare av att njuta av varje årstid, att ge var sak sin tid och hitta dess charm. Onödigt att sukta efter något annat när en ändå inte kan göra något åt det. Jag älskar verkligen alla fyra årstiderna men i somras tyckte jag dock att det var en utmaning att uppskatta hettan och torkan, jag fick så ofta huvudvärk. Klarar varken för varmt eller för mycket solljus ibland och kombinationen blev för mycket. Då längtade jag efter hösten och det har aldrig hänt förr.

När vi nu har lämnat mys-december bakom oss så tycker jag ändå att det lockar att blicka tillbaka på sommarens utflykter och drömma sig bort. Vilken lyx att ha något att sakna och att längta till. Utan att för den delen vilja byta bort något. En av sommarens guldkorn var vår cykeltur på Brommö utanför Mariestad, som ju är min hemstad. Brommö är paradisön i mitt hjärta. img_1465

Till Brommö kommer en genom att ta bron över till Torsö, där min pappa är född och uppvuxen och där jag fortfarande har släkt, och så kör en rakt över ön, parkerar bilen i Laxhall och tar den lilla gula linfärjan över till den bilfria ön. Antingen kan en ta med egna cyklar eller hyra där.

001 (9)

DSC_0104

Därefter följer en skön cykeltur över ön. (Med barn blir det dock några stop och krämpor på vägen ibland men eftersom det ofta löses med godis så blir ju det trevligt med!)008 (8)

IMG_0147 (1)

Vi tog sikte på Store Vite Sand som vi nådde efter 5 km.

013 (7)

 

017 (5)

Den här dagen var det barnen och jag tillsammans med mina föräldrar som var ute och cyklade. Och det viktigaste av allt är fikakorgen. Den stunden har vi alltid helgat som en religiös ritual i vår familj, en tradition jag tagit med mig.DSC_0035

Frihet.

DSC_0040

Framåt eftermiddagen cyklade mina föräldrar hemåt, för de har aldrig direkt sett tjusningen i att ligga på ett cm-tjockt liggunderlag i tält utan föredrar bekvämare anrättning. Så det var vi tre som var kvar ett dygn på ön!

031 (3)

Kaffe och Nogger-bitar och Vänern att blicka ut över. En horisont jag vilat blicken på många gånger och alltid saknar. Terapi en kunde behöva en dos av året om.

025 (3)

Flera gånger har jag tältat på den här stranden, en gång ensam, och fascinerats av hur vatten och himmel går samman i ett. Svårt att inte finna lugn då. Nakenbad framåt kvällen/natten kan jag också rekommendera. Det är verklig frihet och lycka så det bubblar inom en. Jag vet inte hur många dopp det blev den här dagen, tror på ett rekord då det var över 30 grader i luften och vi ju bodde på stranden. 

034 (2)035 (2)

Ett åskoväder hördes österut men som tur var sov barnen medan bara mamman låg vaken och hoppades på att det inte skulle komma närmre, vilket det inte gjorde heller. Ensamma på en ö utan möjlighet att ta oss därifrån och utan täckning på telefonen, då är vi helst utan åska tänkte mamman. (Ska tilläggas att natten därpå tältade vi på Torsö med Fredrik som anlänt från jobb  och då fick vi mitt i natten lämna tältet då världens oväder med åska och stormbyar dragit in och köra in till mina föräldrar i stan. Det passade bättre den natten helt enkelt.)

Att vakna upp till detta morgonen därpå och gå upp en stund själv innan barnen vaknar. Gå barfota i sanden, i det långgrunda vattnet och känna vågornas formade sanddynor under tårna. ♥

006 (10)

003 (10)

008 (9)

Frukostdags. Mackor med skinkost på tub och plättar med sylt.

Sedan dags för avfärd efter att allt packats på våra cyklar.

DSC_0066DSC_0074

Nästa stopp blev Rukehamn, inte ett jättetrist ställe heller. DSC_0079

Lunchhäng. Köttbullar i gräddsås på burk. En maträtt vi äter MÅNGA gånger på våra utflykter och lagar på Trangia men här direkt kallt ur burken! Nöjda barn! 🙂

DSC_0091

Förutom bland tallar och stränder och klippor går turen även genom åkermark. Den här utsikten ligger mig varmt om hjärtat, det är Västgötaslätten. Ljuset, färgerna, det öppna landskapet.

DSC_0093DSC_0092

Sådär, då har jag gjort reklam för Mariestads pärla Brommö och här har ni all information ni behöver. Bara att planera sommarens utflykt!

IMG_0149

 

52. God Fortsättning

Det tar på krafterna att dela med sig av sig själv. De två inläggen om hjärnskakningen var tröttsamma att sammanställa när minnen och känslor sköljer över en. Men det ger ju också. Även nya insikter. Och det har aldrig funnits något annat alternativ för mig, jag är sån. Faktiskt förstår jag mig själv lite bättre när jag har fått en bättre överblick. Att stanna upp och reflektera är ju inte något som så ofta får plats i det “vanliga” livet. Vilket är totalt uppochner.

Och all respons jag har fått. Fantastiskt! Det är verkligen speciellt att få hejarop, hjärtan, omtanke och få ta del av andras historier. Det är tyvärr många som har erfarenheter av sjukdomar, olyckor, försäkringskassan och allt runt omkring. Jag har också fått förfrågan ifrån media, att medverka och berätta om min situation. Gärna, men inte nu. För det är en anspänning att berätta och få feedback, även om det är positivt. Det är det kluriga, att det inte bara är det negativa som orsakar stress, trötthet, huvudvärk. Alla intryck som ska in i hjärnan och mitt filter som saknas. Det blir overload.

Julen tenderar ju också att kunna bli overload. Så mycket tradition, känslor, familj, släkt, viljor och mat! Men jag hade planerat den så att jag var med i min egen takt, vi var hemma hos oss och alla hjälptes åt med maten och jag kunde gå ifrån och vila ibland. Tex behöver fåglarna i trädgården mat och vi har också en hel del lyktor att tända därute, perfekt att komma ifrån och pyssla med. Jag var också bara med på halva julen, Fredrik och barnen for sedan vidare och jag har kunnat återhämta mig. För ofta kommer inte konsekvenserna av att vara igång för mycket förrän dagen eller dagarna efteråt.

Och japp, återhämtning stavas fortfarande SKOGEN för mig.

Jag kom på mig själv med att flera gånger vända blicken mot himlen på promenaden idag. Hörde ett flygplan, såg solens strålar, himlens underbara blåa färg och tänkte att för att vara den mörkaste tiden på året så är det allt ljust. Och ett kommande nyår nu, det passar in i detta. Att lyfta blicken och få börja se framåt, lite försiktigt för min del.

img_1849.jpg

Såg inlägg på sociala medier innan och under julen om att lägga upp nya mål och strategier för det kommande året och jag kände bara ett spontant och rungande “nej!” Inte nu, inte än. Vi måste avrunda och ta avsked av det gamla först, sen vila, gå i ide en stund, njuta av jul, nuet. Glida runt i pyjamasbyxor, äta ur chokladkartonger, kolla på en massa filmer, pussla, läsa en bok, spela spel, gå promenader. Det önskar jag att alla fått och får “hinna med”, på sitt eget vis. Sen kommer nästa år med nya mål och utmaningar. Sen.

Jag känner en liten spirande känsla av att jag snart kommer vilja och orka att blicka framåt, mot något nytt. Sakta, sakta. Inte rusa iväg som min neuropsykolog påminner mig om. Det är när jag mår som bäst som det är viktigast att få in vila. (Det känns förresten mycket bra att kunna prata om “min neuropsykolog”!)

Som det ser ut nu tror hon inte att jag är redo att påbörja någon slags plan för att återgå till någon procents arbete förrän långt senare i vår, tidigast. Och det måste jag säga är skönt att höra, även om jag kan hoppas på att det inte behöver ta så lång tid.

Något annat som känns bra är att jag fick besked från Försäkringskassan att de ändrat sitt beslut och jag fick utbetalt för 3 månader retroaktivt fredagen innan julafton! Tack för den julklappen Försäkringskassan! Det är en enorm lättnad, en stor, stor tyngd som lyfts från mina axlar. Äntligen kan jag få fokusera på rätt saker igen.

Jag önskar er en God Fortsättning! ♥

49. Spirande träd

På vägen till mitt andrum i skogen där jag hittar mossa och frid finns det nu en del hinder att ta sig förbi.

img_1654

Den här morgonen var de nog på sina barns Lussefirande och började senare för jag kunde få gå ostörd i tystnad förbi maskinerna som annars verkar vara igång dygnet runt. Det är grannkvarteret Paradiset som utökar med Bökhultskvarter åt alla håll och det förbereds för att byggas vägar och skola och en massa hus till. Älmhult är expansivt och det är väl såklart bra. Men varför just här?! VÅRA stigar och VÅR skog!

img_1656

Vi blir nu omringade och kommer inte längre ha raka vägen ut i skogen utan måste passera vägar och det gör något med frihetskänslan. Lägg då till skövlingen av träd på vår “tomt” där kommunen bara för några veckor sedan tog ner 10 träd så det ser totalt avskalat och fult ut nu. Vi saknar dem! Tur att vi bor i Småland där det finns fler träd att finna.

img_1447

Oh well, den här Luciamorgonen ligger det ett tunt, tunt lager med snö över landskapet och när jag kommer förbi “hindren” så ligger då den underbara skogen där. Den jag hoppas att vi får ha kvar. Annars tänker jag gå ut och bli trädkramare och vägra flytta på mig.

img_1657

Det är som att kliva in i skogen, se hur det är lite varmare därinne så att snön har smält. Där har vi de många stengärdsgårdarna och rösena som vittnar om att människor faktiskt bodde här mitt ute i skogen en gång. Det tycker jag är fantastiskt spännande att tänka på.

img_1660

Att hitta och fokusera på detaljer i skogen stavas T.E.R.A.P.I.

Idag började jag med att njuta av Luciafirandet på SVT från Göteborgs Domkyrka med resten av familjen. Sedan läste jag om Ida Boström som hade hoppats på att få överleva sin cancer några veckor till för att få fira jul med sina barn och sin familj. Hon överlevde inte en operation igår och dog 39 år gammal. Jag grät floder. Sedan såg jag en video med henne inspelad från i förrgår och grät ännu mer. Så orättvist, så fel, så fruktansvärt. Sedan stannade jag vid krigskorrespondent Magda Gads inlägg på Facebook om 12-åriga Sohaila i Afghanistan som är gift med en 60-årig gubbe sedan två år tillbaka som hon blir misshandlad och våldtagen av. Här blir en liksom nästan apatisk för allt kring detta är så fel så en vet inte om en ska gråta eller bara bli förbannad eller vad en ska göra? Sohaila berättar att hennes önskan är att få gå i skolan men det tycker hennes man går emot kulturen så hon får inte ens gå utanför huset.

img_1667.jpg

Här någonstans vet jag knappt var jag ska ta vägen i min egen själ. Allt ens egna blir ju så futtigt när det jämförs med andras helveten på jorden. Det dåliga samvetet pockar ständigt på. Men det hjälper ju ingenting att känna så. Jag vet att inget behöver jämföras och ta ut varandra. Den gamla klyschan om hur en måste sätta på sin egen syrgasmask innan en hjälper någon annan fortsätter att stämma. En är alltid närmst sina egna problem men det betyder inte att en inte kan vara solidarisk med andras strider samtidigt. Jag funderar på vad jag kan göra.  Jag bryr mig, det är nummer ett. Jag kan försöka påverka genom att skänka pengar till Cancerfonden och trycka på hos politiker, dela inlägg i sociala medier, diskutera. Och så kommer jag på att morgonens adventskalender till barnen innehöll en gåva till Rädda Barnen, till skolgång åt alla. Det var ju passande och får mig att må lite, lite bättre.

img_1646

Världen är så mörk ibland och vi gör rätt i att bara gråta emellanåt. Men vi måste såklart agera också. Och sprida ljus, det kanske är vår största uppgift. Att inte dras ned i mörkret och tappa hoppet. För Sohailas skull, hon som har fått sina mänskliga rättigheter stulna. Förutom Rädda Barnen ska ni få ytterligare ett julklappstips. I Älmhult bor numera Mohamed Aljounde med sin familj. Han startade upp en skola för flyktingbarn i Libanon och har fått ta emot the International Children’s Peace Price 2017 ur Malalas hand. En organisation som stöttar denna skola har nu startats av fantastiska eldsjälar här i Älmhult och den heter Gharsah Sweden. Till dem skänker vi julklappspengar i år.  www.gharsahsweden.org

Gharsah är arabiska för en grodd, ett skott, något som ska spira. Som ett frö till ett träd.  Med rötter i myllan och med grenar som sträcker sig högre och högre upp emot skyn. För hopp, frihet, mod och tröst.

46. Olika färger på dagar

img_1490

Idag är det Black Friday, som såklart kommer ifrån USA. Dagen efter Thanksgiving när de är tacksamma för vad de har ska det ut och shoppas järnet i butikerna. Och vi tar till oss av ytterligare en amerikansk tradition. Sen har vi nu också vit måndag och grön fredag som motpoler till denna köpdag. En hel del “hype” kring denna dag helt enkelt och då tenderar allt att bli svart eller vitt. Som sagt.

Med tanke på vår miljö går många ut och säger att de helt tar avstånd och tänker inte handla något idag. Jag ska köpa en ny dator och tycker att det är en bra chans att sondera rea-utbudet just nu för jag har inget stort behov av att betala full-pris för den. Det är ett planerat köp, något jag behöver och då är Black Friday eller vad de nu väljer att kalla dagen bra, om jag hittar något av  intresse såklart.

Som fd konsumentrådgivare och en av uppstartarna av Miljörådet på högstadiet, Tunaholmsskolan på 1980-talet tex, har miljön och medvetna val alltid betytt mycket för mig. Och vet ni vad, det gäller OAVSETT färg på dagen! Det går liksom inte att vi har trender där folk ska haka på och känna sig duktiga just idag för att de inte handlar och sen slå till på att shoppa loss på Wish imorgon för det är så roliga saker som finns där som en inte ens visste att en behövde! Just annons för detta Wish poppar upp när jag spelar Wordfeud och jag förstår inte ens vad alla prylarna är för något. Sånt behöver vi inte.

Därför är jag också emot all reklam och har alltid haft ‘Nej tack’ på brevlådan, ser till att nixa min telefon och ber dem som ringer att genast ta bort mig ur deras register och vägrar gå med i kundklubbar som skickar erbjudanden till en. Jag mår bättre utan, för annars kanske jag plötsligt kommer på att jag behöver något och så ska det ju inte fungera! Behovet ska komma först och sedan scannar en av marknaden efter vad som finns. “Jag vill inte missa erbjudanden” säger de som vill ha reklam. Jag lovar att det blir dyrare att “passa på ” att handla då än om du avstod från reklamen. “Behov” skapas! För att inte tala om stressen av att det plingar till med meddelanden hela tiden och att ha i bakhuvudet att du kanske missar något om du inte är på tårna jämt!!

Igår var jag på Pingstkyrkans loppis här i Älmhult och handlade två tröjor till mig för totalt 70 kr. Det kändes bra, på alla vis. Heja årets julklapp, det begagnade!

Trevlig fredag- oavsett om ni handlar eller ej!