79. Helgen

Roadtrip, Österlen, en del regn, väldiga vindar, hav, blå himmel, kossor, mat, surfare, hav, dryck, vänner, solsken, promenader, hav, andetag, paus, horisonten, ljuset. En dos av vänner och hav i ett Sverige som alltid får oss att häpna över sin storslagenhet! ❤img_7572-e1572209592195.jpgimg_7627img_7657.pngimg_7603img_7659img_7608img_7611img_7652img_7642img_7654Och en regnbåge som avslut. Tack Patricia, Valter och Fredrik för helgen. Och tack alla ni som kommit med hejarop. Tacksam och med frid i bröstet. ❤

img_7620

 

72. En stund intill skog, åker och sjö.

En riktig semester är en bubbla, ett universum som existerar bara där och då. Oavsett var i världen en befinner sig och hur upplägget än ser ut.img_4562Vi valde Torsö, ön utanför Mariestad i Vänern där vi hyrde en stuga av min barndomskompis. Där på ön är min pappa född och släkt bor där än. Mina föräldrar gifte sig i Torsö kyrka och mina förfäder vilar på kyrkogården. Vid bygdegården på fotbollsplanen firade vi Midsommar för en månad sedan, liksom förra året.

Här ”bara var” vi. Grillade. Intog goda drycker. Fikade. Mycket av det goda. Mycket ”unnande”. img_5503

img_6234

img_6236Stugmys! Tärning, kort- och brädspel. img_5494

Och så mycket midsommarblomster ännu. Vi plockade, som vi alltid brukar. Blommor, svamp och blåbär. Körsbär, vinbär och hallon. Minnen. img_5524

img_6231

Nya promenadvägar. img_5495

Älgdsc_0010

Och vi hann med familjen och släkten flera gånger om. Så fint att få bjuda in dem till oss. Det är vanligtvis svårt när vi bor en bit bort.img_5707

img_5550Kusiner som springer på skogsvägarna, badar från bryggan, berättar spökhistorier och går på upptäcktsfärd ute i ladorna och har hemlisar. img_6190De vuxna som promenerar och drömmer om egna stugor.

Så igen ensamma i vår lilla familj. I stugan precis vid grusvägen, vid de vackra åkrarna intill skogen. En glänta, en paus, ja just en bubbla. Vi andades.  Det var mindfullness. På riktigt. img_5735Ljuset, det är det jag kommer att tänka på först när jag ser tillbaka på veckan. Ljuset över Västgötaslätternas åkrar med vete, havre, korn eller råg är så speciellt. Solens strålar över Vänern. Det är magiskt och jag hittar inte något riktigt likadant i Småland. Jag antar att det handlar om vad en bär med sig i själen, det som väcker känslor, minnen, förnimmelser, ursprung. Speciellt kvällsljuset. Det rymmer allt.

IMG_5484Som en tavla.img_5734

img_6260img_6265

En promenad bort genom skogen låg sjön.img_5577

img_5591-1

c2de7168-b160-4c40-9622-08ad5f42f948img_5606Allt varade en vacker stund och vi tog vara på den, sedan var den förbi.

 

 

 

69. Söderåsen

11,3 km, 15000 steg och 25 våningar säger min app om denna dag än så länge. Fin-fin lördag i Söderåsens nationalpark tillsammans med min vän, och fd kollega, Caroline med familj!

Bokskog den här tiden på året, tror inte det finns någon vackrare färg? Vi har stannat, tittat upp, andats in skog och tankat på rejält med klorofyll, solljus och grönska.Efter veckor med regn, snö, hagel och kyla var det äntligen dags för sol, det har vi förtjänat. April månad utan regn alls har en redan glömt, känns avlägset. Nu borde det vara påfyllt i vattenförråden tycker en men det är det ju långt ifrån så det får nog gärna fortsätta regna med jämna mellanrum.

Men nu njuter vi av blå himmel.

Söderåsens nationalpark är en av Sveriges 30 nationalparker. Det finns två huvudingångar; Skäralid, där vi var idag, och så Röstånga. Flera olika vandringsleder i olika svårighetsgrad finns och vi valde en lagom svår på dryga 7 km. Det blev en perfekt tur med stopp för lunch på trangiakök och så en fika senare. Caroline hade också med en påse godis som hon gladde barnen med, mycket bra med energipåfyllning.

Nu har vi landat hemma i trädgården och fick äntligen ta fram grillen och hänga i utemöblerna igen. Lite möra och väderbitna; en go känsla.

Tack till vårt vandringssällskap som bjöd med oss på turen! Ett perfekt sätt att umgås på. Bestäm en nationalpark där ni möts upp som tar ca en timme och 15 min att köra till. Vandra och ät och prata och avsluta sen med ett gemensamt stopp på hemvägen i ett flygplan utanför Örkelljunga som säljer lördagsgodis och sen var och en hem till sitt och så hinns lördagskvällen med i lugn och ro. Skål för lördag!

68. Bakslag?

”Steg för steg följer jag stigen längs med ån. Bort från staden till de öppna fälten och skogen. Där, mitt i äventyret, sätter jag mig under trädet. Medans jag dricker mitt kaffe ser jag årstiderna passera. Sitter kvar i tystnaden och värmen sprider sig inombords. Från tystnaden och från kaffet. Jag tar ytterligare en klunk ur min termos och känner äventyrslängtan väckas till. ”

Angeliqa Mejstedt 1986-2019

Tidigt i morse snörade jag på mig vandringsskorna och begav mig iväg ut i ett vår/vinter-landskap!

Blommor och träd tyngdes ner av den tunga snön.

Syrén med snötäcke.

Men de reser sig, de har varit med förr. Det här är inget bakslag, det är vår.

Det här är vårt svenska väder som spexar till det. Betydligt mer bekymmersamt är förra sommarens öken-torka tex. Då tar jag mycket hellre sådana här dagar än behöver stå ut med den värmen och torkan igen.

Våra årstider är fantastiska, det hinner ju aldrig bli tråkigt. Samma stig ser annorlunda ut för varje gång. Och just idag mycket annorlunda från igår!

Här slog jag mig ner på ett sittunderlag med min termos kaffe. Och reflekterade över att det kanske inte finns några bakslag alls, att allt är en del av vägen.

Idag var det nämligen dags för en nationell stund för vandraren Angeliqa Mejstedt som drev den mycket omtyckta Vandringsbloggen, även podd/instagram/Facebook. Hon tog sitt liv för en månad sedan och det är så sorgligt. Människor över hela Sverige, och säkert utspridda över världen, vandrar ut i naturen just idag för en stund med sin termos på en sten eller stubbe och stannar upp, tänker på Angeliqa som älskade kaffestunden och förhoppningsvis reflekterar över sitt egna liv. Hon slog alltid ett slag för att ta pauser, äta en god bit choklad, hinna njuta av naturen och känna hikefullness.

Det var fint att stanna upp en stund och fint att se inlägg i Facebook-gruppen med bilder från många stenar och stubbar därute. Jag tackar henne för all inspiration och gav ett löfte att komma ihåg vandringen. Att vandra mer. Det mår jag bra av. För längesen, alltför längesen, var jag ute på vandringar på egen hand och sov i tält själv. Det skulle jag vilja komma igång med igen.

Lördagsfrid. ❤️

67. Morgonstund

11 km vandring innan frukost. Så skulle nästan varje dag börja. När fötterna rör sig av sig själva, över stigar och spänger, genom löv- och granskog och förbi torvmosse, myr och mossbeklädda stenmurar.

img_3785

img_3777

img_3799.jpg

Med frid i sinnet och när allt känns möjligt. Det här är min bästa egentid, min mindfulness, meditation och friskvård.

img_3775.jpg

img_3771

Tänk att ha en sådan här vacker led nära oss. Att följa en led med markeringar är ibland så skönt. Barnen tycker att det är spännande och följer mycket hellre med då. Bara promenera är inte alls lika skoj. Jag gillar att följa och inte alltid behöva göra val. Men jag har ju i vart fall valt att ta steget att ge mig iväg ut!

img_3776

img_3782Steg för steg.

img_3769.jpgOch förutom markeringar så betyder det ju också att någon sköter om leden och ger den kärlek. Sågar av nedfallna träd, lägger spänger, leder om stigen vid högt vattenflöde. Och den omvårdnaden känns där en vandrar fram.

Nästa gång tar jag med mig en termos kaffe och frukost.

66. Skärtorsdag

Då var det äntligen påsk! Lång väntan i år. Och nu kommer helgerna tätt hädanefter.

Jag är såpass bättre med förkylningen så jag kom iväg ut på en morgonpromenad, en av mina favoritsysslor. När hela dagen ligger framför en, och nu även hela påsken. Det är svårslaget. Men fort går det inte.

Väderprognosen är svårslagen med. Inte alltid det slår om så perfekt inför en långhelg!

Här sitter jag nu på en bänk i skogen, för vila behövs. Kände att jag vill skicka en Glad påsk-hälsning till alla och också tacka för all fin omtanke jag får. Och att flera delar med sig av sina egna berättelser.

Nu ska jag hemåt och ta med barnen på brunch på Ikea, ett av deras favoritställen i världen!

Unna er nu en skön och god påsk, på alla sätt! ❤️

65. Hikefulness, childfulness och puttekulor.

Hemma hos oss är det sjukstuga. Började med en febrig och förkyld Ester förra helgen och jag kom igång dagen efter. Sen dröjde det en hel vecka med host och snörvel innan febern anlände och nu har jag fått sällskap hemma av Nils som låter likadan. Så länge det håller sig till virus och förkylning så får det vara ok, det var ett tag sedan också så det var väl dags. Jag önskar dock av hela mitt väsen att det inte går vidare till nästa steg som det gjorde för två år sedan, vid exakt den här tiden och började likadant. Så dålig har jag nog aldrig varit; hög feber, magsjuka, magkatarr, huvudvärk från helvetet- allt på en gång. När jag till slut tveksamt lät mig skjutsas till vårdcentralen suckade de först lite. Typ ”ytterligare en vuxen som inte fattar att influensan är så här”. Men när sänkan visade 200 och lunginflammation konstaterades lät det istället som så att jag borde ha kommit in tidigare. Inte alltid lätt att veta vad en ska göra.

Lunginflammation hade jag även när jag väntade Nils. Då hade jag hållit på och hostat i fyra månader innan men den omgången var inte alls lika rejäl. Några veckor senare däremot fick jag en retning på lungan, eller vad det nu hette, och då fick vi åka in till akuten för jag kunde knappt andas och det högg som knivar i bröstet. Det var inte roligt. De hissade upp mig i en ställning så jag hängde på sidan när de skulle röntga mig och jag kände mig som en stor val, höggravid som jag var. Brukade tänka att Nils kanske skulle få hörselskador där inne i magen så mycket som jag hostade under den tiden. Nu är han ju väldigt högljudd och hörseln verkar fungera selektivt, men är nog ändå ganska ok tror jag.

Usch, alla har väl såna där jobbiga sjukdomshistorier. Det som ändå är bra med dem är att en blir påmind om hur bra en har det som frisk.

Vi försöker roa oss bäst vi orkar här hemma. Spela spel, äta, dricka, titta på TV. Och då är tyvärr Nils favorit en helt odrägligt jobbig serie om en haj och sjöjungfru och allt vad det är. Typ som Tom och Jerry men tusen gånger värre med ett helt fruktansvärt störigt ljud till. Så till sist blir jag knasig och letar upp något annat trivsamt vi kan titta på istället.

Det är mysigt att ha lite sällskap, men ärligt talat så är jag så urbota trött på att gå hemma och att allt ”står still”. Alltså sedan i september, inte bara nu. Det är inte helt enkelt att peppa loss och känna lust och kreativitet igen. Hur hittar en tillbaka till sitt driv? Eller till ett nytt driv kanske snarare. En klassisk fråga för många fler än mig och svaren är väl lika många som de som ställer sig frågan. Tufft det där med att alla ska ”finna sin egen väg”. Kan en inte bara få någon mall att följa.

I alla fall så finner vi ju inspiration på olika håll; någon eller något som kan få en att höja sig ett snäpp. I höstas upptäckte jag Vandringsbloggen och Vandringspodden där Angeliqa Mejstedt delar med sig av sitt liv som heltidsvandrare. Hon sa upp sig från sitt ”normala” jobb och har byggt upp sin nya tillvaro med blogg, podd, föreläsningar mm och inspirerat många med sitt mod, sin värme och äventyrslust. Hennes röst har följt mig i hörlurarna på mina stigar i skogen och hon har inspirerat mig att tänka nytt och större och se positivt på tillvaron och framtiden när det har stormat för mig under den här tiden. Jag köpte hennes bok för födelsedagspengar och blev ännu mer pepp på att börja vandra på allvar och på att söka nya vägar.

img_3558
Bilderna fotade ur boken Vandra.

 

I förra veckan nåddes jag av den ofattbara nyheten att Angeliqa har tagit sitt liv. Det gjorde mig så ledsen och det gör fortfarande ont i mig. Varför? Vilket slöseri av liv, av en vacker själ. Hon som var så fantastisk, så omtyckt, så ung, så inspirerande! Tankar nog alla får när det handlar om självmord. Hon svarade alltid på mina meddelanden och kom med tips och uppmuntrande ord och jag förstår ännu mer nu efter hennes död att hon betytt mycket för många människor. Jag blir än mer övertygad om att vi behöver öppna upp vårt samhälle och oss själva och våga prata om när vi mår dåligt. Självmord är ju på den yttersta spetsen på spektrumet och så sorgligt att så många i vårt land väljer den vägen. Dock tycker jag ändå att självmord faktiskt har uppmärksammats mer och mer via TV-program och olika initiativ i sociala medier osv de senaste åren och det är positivt.

Angeliqa pratade om hikefulness. Alltså mindfulness i vandringen, medveten närvaro i naturen. Och detta är något som passar mig och faktiskt något som jag ju alltid har känt av när jag varit ute i naturen på läger, kanothajker och vandringar sen jag var barn. Till skillnad mot den traditionella mindfulnessen och att sitta still så är detta min grej. (Det skrev jag tex om här 57. Medveten, närvarande och förbannad! )

img_3562Jag tänker låta Angeliqa fortsätta att inspirera mig och ta mig ut på än fler vandringar och öva på att finna hikefulness. Vandra i frid. ❤

img_3573

Childfulness får jag kalla tekniken att inte bara låta en dag gå då en ”förvarar” sina barn utan verkligen möter dem och är närvarande. Låter sig själv vara mer som ett barn kan en nog säga. Det går inte jämt, det ska erkännas. Men idag tog vi oss till sist ut i vårsolen och spelade kula i trädgården. Nils har till sin lycka fått kulor från storasyrran som drar hem nya vinster från skolgården varje dag. Så han har förstått nu att det är dags att börja öva, att det nog är viktigare att kunna spela kula än att läsa och räkna innan hösten kommer.

img_3569.png

Vet ni vad mer en kan göra när en känner sig lite nere? Jo äta glass förstås! Och om glassbilen inte kört förbi med någon Klings glass på två veckor så kontaktar man dem såklart, Trudeluttglassbilen alltså, och får dem att ta omvägen förbi Älmhult! Så igår kväll kunde jag skutta ut och köpa halva deras lager och fylla frysen!! Jippi!

img_3557.jpg

L.Y.C.K.A

En KaffeKonjak blev det idag och den åt jag med största medvetna närvaron kan jag säga. Fredrik tog en Pop74 och barnen satte i sig varsin M-400; den största struten av dem alla. Får se om vi orkar någon middag. Det viktigaste i magen först förstås!

 

64. Vår och uppdatering

När jag som bäst har sysselsatt mig med att bollas omkring mellan olika instanser inom vården, strida med läkare och Försäkringskassan, byta läkare, försöka ta nya tag, trilla ihop och försöka igen, så hittar jag en artikel om en studie om hjärnskakningar. Och ja just det, det är ju vad min sjukskrivning handlar om, lätt att glömma vad det är som är grunden och vad jag borde lägga fokus på.

Skillnader mellan män och kvinnor handlar studien om. Och jo, precis som när det gäller många andra sjukdomar och diagnoser så vet världen inte lika mycket om kvinnors symptom. Fastän det enligt denna studie är fler kvinnor än män som faktiskt råkar ut för hjärnskakningar. Klassiskt, och en grej i raden av de saker jag i tidigare inlägg listade att vara arg på. ( 59. Varför så arg lilla gumman? ) 

 

img_3020-1.jpg

Jag får komma ihåg att donera min hjärna helt enkelt!

Störst fokus är det ju helt klart på manliga ishockeyspelare när det kommer till hjärnskakningar, läste dock om en kvinnlig häromveckan, trots att det alltså är fler kvinnor än män som får hjärnskakningar. Ridning-, cykel- och fall-olyckor tex. Men, att manliga, tuffa NHL-stjärnor gråter i media och berättar om sina liv med Post Commotio Syndrom, PCS, (Syndrom efter hjärnskakning som drabbar en del, oklart hur många) är absolut ett framsteg och gynnar alla oss som är drabbade. Både när det gäller förståelse, framtida vård och forskning. Tidigare har det varit ganska tyst om detta och våld inom sportvärlden har som vi vet setts som macho och underhållning, något en kan hoppas på försvinner. (Men det tar nog tid.)

img_3411-1

I alla fall så finns ännu inte så mycket kunskap på ämnet och det gör det såklart till en utmaning hur en blir bemött inom vården. Jag hamnade rätt;  på Rehabkliniken i Växjö, dit jag först kom några månader efter olyckan och dit jag hittade igen i höstas då jag skickade egenremiss efter att min läkare på vårdcentralen inte riktigt var med på banan.

Men för få resurser på Rehab gör att de inte har några sjukskrivande läkare där så jag har fått fortsätta gå till Vårdcentralen och försöka övertyga läkaren om min situation och förmedla vad Rehab kommit fram till i sina utredningar. Jag har under de senaste månaderna smärtsamt fått förstå att detta fört med sig ömma tår och sårad stolthet. Och så ska såklart inte en patient behöva hamna; emellan, i kläm! Så efter fem månaders strid fick jag byta läkare och hamnade på ett 1,5 tim möte med en ny skeptisk läkare där jag fick försöka övertyga denne. Tårar, ilska, huvudvärk, hjärtklappning, magkatarr och total dränering av energi blev den direkta konsekvensen av det mötet, symptom som höll i sig i många dagar. Fredrik var med som stöd tack och lov. Men det ”lönade sig” för nu verkar det som att läkaren förstår och att samarbetet mellan honom, Rehab och Försäkringskassans handläggare verkar fungera. Och med mig där i mitten såklart. Det är dock knappt jag vågar tro på det. 6 månaders sjukskrivning. Ska jag nu kunna fokusera på mig själv och mitt mående, äntligen?!

img_3184.jpg

Nu tänker jag att jag måste försöka ställa in mig än mer på riktig rehabilitering, och inte bara att det ska vara något som ”övertygar Försäkringskassan” som det låtit. För jag vill verkligen få lämna denna sjukskrivningsvärld snart, en värld som jag inte i min vildaste fantasi kan tänka mig att någon frivilligt vill befinna sig i. Min enda chans att överleva är att inte grotta ner mig för djupt i tankar om dåtid och framtid utan sticker mest huvudet i sanden och ”låtsas” att allt är som vanligt. Det funkar ju ganska bra när en har två barn och man och hus och allt som kretsar runt omkring. Och samtidigt som jag behöver hushålla med energin så är jag så oerhört uttråkad och understimulerad!

Flera som träffar mig kanske tänker att jag verkar vara som vanligt, att det är samma gamla Mia. Och det verkar kanske i mina inlägg här och i sociala medier som jag lever som vanligt med kalas och fix i hem och trädgård mm. Och det gör jag ju till viss del, jag är ju fortfarande jag, en person som älskar det roliga, det goda, skratt, vänner, familj, spa, musik, mat och dryck. Det vackra livet, det jag tycker att vi är bra på att ta vara på hemma hos oss. Men därtill är det också skört, det är hudlöst, det är värk, oro och många tankar.

Efter Esters kalas då vi bjöd på påskbuffé som jag skrev om här förra veckan, så var jag så uppe i varv att det inte gick att somna. Hjärnan var i ”overload-mode” och jag sov bara några timmar mitt i natten och vaknade sedan igen mycket tidigt. Framförallt bygger aktiviteter på att jag dels måste spara på energin dagarna innan och att jag sedan måste återhämta mig i några dagar därefter och inte ha något inplanerat. Då sover jag på dagarna och lägger mig också tidigt. Och ibland får jag avstå aktiviteter och Fredrik åker med barnen medans jag blir hemma. När Ester hade kalas med två kompisar förra veckan var jag engagerad med bakning och dukning mm innan men Fredrik bytte sedan av och var med på själva kalaset och jag hemma med Nils. Så får vi dela upp det. Det handlar också om att släppa på kontrollen för mig, vilket inte alltid är så lätt.

img_3507.jpg

När jag för tusende gången sparkar på mig själv och bannar mig själv över att jag inte har rätt att vara glad och ha roligt, inte borde få glömma allvaret i allt detta osv, så försöker jag istället övertyga mig själv om att det inte inte gynnar någon eller något att jag totalt gräver ner mig. Snarare tvärtom. Men det är inte alltid jag lyssnar. Det finns så otroligt mycket skuld och skam i att vara sjukskriven, att inte bidra, att vara samhället till last. Som Ester sa häromveckan- ”Varför behöver inte du jobba när alla andra gör det, är inte det orättvist?”

Hmm. Well… The short version: Life isn’t fair Ester! The longer version: Stay tuned Ester, many lessons will come.

img_3437

Att vara människor i sin närhet till last. Att inte agera som omgivningen är van vid, att  att göra sina närmsta ledsna, besvikna, att inte kunna vara någon att räkna med. Att inte orka, att behöva försöka undvika starka känslor för att det är för dränerande. Kritik och konflikter; inte något jag kan hantera så bra för tillfället. Jag tittar inte på TV, lyssnar inte på radio, läser inte tidningar. Jag lyssnar på ljudböcker och den senaste tiden har det varit mycket av Agatha Christie och Selma Lagerlöf.  Ofarliga. (Förutom alla britter som blir förgiftade på de mest utstuderade sätt och Gösta Berling som är förödande för alla fruntimmer i hela Värmland, men det är på en hanterbar nivå!)

Tittar jag på film blir det någon jag redan sett för jag klarar inte av överrasknings-moment. Jag använder mina nyinköpta hörlurar mycket, Sony WH-1000XM3, då jag behöver avskärma mig från omvärlden, undvika höga ljud som får mig att hoppa till och samtal och konflikter mellan folk på tåget, i butiken osv, för det är sånt jag inte kan filtrera bort utan engagerar mig istället i. Ibland när jag åker tåg till Mindfullness-gruppen i Växjö räcker det inte med hörlurar utan jag drar en sjal över huvudet för jag tål inte alla visuella intryck heller.

Jag är som en öppen ….? Ja jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Jag har inget skydd, inga lager av försvar, ingen hud,  inga filter. Kan inte sortera, tar in allt; ljud, syn, dofter och känslor. Och det är just det som hjärnskakningen ställt till med. Hjärnan går igång på allt och skickar signaler åt alla håll och jag har axlarna uppe vid öronen, biter ihop käkarna och kickar igång alla stress-signaler i kroppen! Och det säger sig självt- då räcker inte energin speciellt långt och det blir också värk i kroppen. Under den här perioden sedan i höstas har jag också läst in mig på personlighetstypen Högkänslig och insett att det är drag som jag absolut har och alltid haft. Det innebär att en från början är väldigt känslig och tar in ljud, ljus och dofter och känner in stämningar i rummet, det som sägs mellan raderna, fångar upp hur andra mår och tar ett stort ansvar för att lösa situationer och förbättra för alla. För att ge en kort beskrivning. Uttröttande, men en tillgång om en kan lära sig att hantera detta utan att dränera sig själv. Det här får bli ett eget blogginlägg framöver. Hur som helst så har jag ju förstått att vara högkänslig inte har förbättrat situationen efter hjärnskakningen utan definitivt tvärtom; tagit symptomen till en helt annan nivå.

img_3505

Rehab ska jag alltså nu fokusera ännu mer på och frågan är ju vad jag behöver för att må bättre och komma framåt. Och såklart vet jag flera saker. Exempelvis att plantera vårblommor och ha det så färgglatt som möjligt omkring oss!

img_3288

img_3134-1

Underbar tid nu och den tillåter jag mig faktiskt att njuta av!

En del undrar kanske varför jag är så öppen och personlig i det jag delar med mig av? Jo, för det är dels så jag är som person och dels vet jag att jag inte är ensam om att må dåligt och vara sjukskriven och jag tror inte heller att jag har det värre än någon annan. Jag vill också visa att det kan vara både upp och ner samtidigt;  att det inte är antingen svart eller vitt. Och om jag orkar berätta så kanske någon annan som inte gör det kan känna igen sig i mina upplevelser. Är det något positivt med att ha det lite tufft så är det bland annat att en blir mer ödmjuk, inför livet och inför vetskapen om att vi aldrig vet vad andra människor går igenom, att vi aldrig ser hela bilden. Så behöver vi möta varandra.

63. Utehäng

Idag blev det häng i trädgården igen. Passar ju fint när det är sol och kring 18 grader. Vår som sagt, svårslaget.

Idag hade högtryckstvätten hämtats hos svärmor och både trädäcket vid entrén och framför huset blev rengjorda.

Imorgon ska det oljas in!

Vi gav också lite kärlek till vår avenbokshäck som fick jord och ko-gödsel så det luktar riktigt gött i hela kvarteret nu! Säkerligen populärt!

Och nu går det fort, det växer så det knakar!

Nu poppar det upp både påskliljor och tulpaner som snart kommer slå ut. Ni slänger väl aldrig lök-växter?! Så många vi köpt under åren att pryda inomhus, alla dem sätter vi sen i trädgården som kommer upp året efter! Så nu börjar det bli en del!

När en har jobbat i trädgården så får en sedan fika. Och vilken fika att se fram emot när det vankas Klings glass! Ni som följer mig på Facebook har nog sett att jag varit överlycklig över att min kära Mariestadsglass nu säljs via Trudeluttglass som kommer köra förbi utanför oss en gång i veckan! ❤️ Harry Kling hette han som grundade Klings glass och hans barnbarn Kalle Kling gick i min klass och bjöd på glass på roliga timmen och ibland när han fyllde år, vilket var samma dag som jag; 28 september! Varje födelsedag hemma så har vi ätit den underbara glasstårtan Diné, it is to die for! Och den kan vi alltså nu handla i glassbilen. Det här kan bli lite för mycket av det goda har vi redan konstaterat!

Idag valde jag en M-400, glassen som togs fram 1984 då Mariestad fyllde 400 år! Då var det rejält kalas i Mariestad, bla en stor karneval där jag som 9-åring deltog med mitt fotbollslag Mariestads BOIS.

Ester valde idag en Pop-74, en klassiker som alltså funnits med i 45 år i år och är en av mina favoriter också!

Klings glass- ett av livets goda ting! Så är det!

Och det är ju värt att fokusera på! Mer glass åt folket!

Gott avslut på veckan och god start på den nya imorgon! ☀️

58. Tecken på liv!

Idag vill jag bjuda er på återfödelse, på hopp och liv! Det börjar, det spirar, det händer. Livet är alltid på gång, aldrig stannar det upp. Det vilar och väntar ibland, vi kan tro att vi förlorat det i mörkret, men så återvänder det i all sin prakt. Ljuset, färgerna, löften om det kommande, om att allt är möjligt. Tid att resa sig, blicka uppåt, sträcka sig mot skyn, krypa fram ur idet.

Andas.

img_2563.jpg

img_2564.jpg

img_2593.png

img_2592.png

img_2591

img_2587-e1549884685200.png

img_2590.png

img_2588-e1549884574649.png

img_2589-e1549884622530.png

img_2586.png

img_2585.png

Att ta sig tid att se och uppskatta detaljer i naturen, det är min typ av mindfullness det.