58. Tecken på liv!

Idag vill jag bjuda er på återfödelse, på hopp och liv! Det börjar, det spirar, det händer. Livet är alltid på gång, aldrig stannar det upp. Det vilar och väntar ibland, vi kan tro att vi förlorat det i mörkret, men så återvänder det i all sin prakt. Ljuset, färgerna, löften om det kommande, om att allt är möjligt. Tid att resa sig, blicka uppåt, sträcka sig mot skyn, krypa fram ur idet.

Andas.

img_2563.jpg

img_2564.jpg

img_2593.png

img_2592.png

img_2591

img_2587-e1549884685200.png

img_2590.png

img_2588-e1549884574649.png

img_2589-e1549884622530.png

img_2586.png

img_2585.png

Att ta sig tid att se och uppskatta detaljer i naturen, det är min typ av mindfullness det.

 

54. En dag på laddning

Det tar oss ungefär 1 timme och 10 minuter att ta oss till havet. Öst eller väst. Idag gick färden västerut. Och jodå, vi kom fram till samma slutsats idag med: Varför gör vi inte detta oftare?! För havet, det är ju något svårslaget. Än mer när det dessutom toppas med sol, speciellt en Trettondagsafton då det känns som en extra bonus. Vilken påfyllning. Det är själavård.

Första stoppet var exotiskt; en rastplats i Örkelljunga i duggregn där frukost intogs ståendes medans vi försökte lösa Melodikrysset. Med betoning på “försökte” för vi kunde ingenting.

Därefter blev det bara bättre. Utmaningen för dagen var Lars Wilks konstverk Nimis, mellan Arild och Mölle. En brant promenad ner mot havet, stundtals klättrandes, halvt liggandes.

En regnig eller isig dag hade jag nog inte rekommenderat denna utflykt.

Så plötsligt bland alla träd dyker ingången till trädhuset upp och vi stiger in.

Färg-och materialmässigt passar det verkligen in!

Det är byggt av drivved, snart 40 år gammalt, och är ett kontroversiellt bygge då det saknar bygglov. Konstnären fick tex dagsböter när han byggde upp delar som förstörts i en brand 2016.

Att det inte är tillgängligt för alla är ett understatement!

På egen risk antar jag! Gäller ens försäkring när en ger sig in här tro, hmm?!

Lunchdags med vårt självklara Trangia-kök! Idag stod det pulvermos och Bullens pilsnerkorv på menyn. Som vanligt hade vi glömt konservöppnare men det gör inget för då får Far använda sin Rambo-kniv från Hunter! När en inte har en björn i närheten att slakta!

Min friluftsman! Han borde bli modell för friluftsprodukter! 😉 ❤

En säl poppade upp huvudet med jämna mellanrum och tittade nyfiket på oss, och vi på den. Det var såklart doften av Bullens som spridit sig, trevligt lunchinslag!

Därefter gick vägen genom Mölle upp mot Kullens fyr. Här måste en stanna och njuta av utsikten med en kopp kaffe på en bänk. Italienska vägen heter den passande. Och för tankarna till en annan hisnande vacker väg som också heter Italienska vägen, den ut från Båstad, mot Torekov!

Kullens fyr. Sveriges högst belägna fyr anlagd 1561. Här utanför möts Östersjön och Nordsjön. Mer än 200 skepp har lidit skeppsbrott här.

Vi är en fotograferande familj. Med tanke på klädval och solljus är tid på året svårgissat, hade nog knappast gissat på Trettondagsafton!

Idag har vi verkligen laddat! Som mobiler och surfplattor ligger på laddning här och där för jämnan så borde det ingå att vi vid mycket ofta förekommande tillfällen står vid ett hav och blickar ut mot horisonten och kisar mot solen!

Amen. Älskar havet, solen, träden, naturen. Älskar Sverige. Tack för idag! ❤

 

53. Island of Mia- Brommö

Jag är en stor förespråkare av att njuta av varje årstid, att ge var sak sin tid och hitta dess charm. Onödigt att sukta efter något annat när en ändå inte kan göra något åt det. Jag älskar verkligen alla fyra årstiderna men i somras tyckte jag dock att det var en utmaning att uppskatta hettan och torkan, jag fick så ofta huvudvärk. Klarar varken för varmt eller för mycket solljus ibland och kombinationen blev för mycket. Då längtade jag efter hösten och det har aldrig hänt förr.

När vi nu har lämnat mys-december bakom oss så tycker jag ändå att det lockar att blicka tillbaka på sommarens utflykter och drömma sig bort. Vilken lyx att ha något att sakna och att längta till. Utan att för den delen vilja byta bort något. En av sommarens guldkorn var vår cykeltur på Brommö utanför Mariestad, som ju är min hemstad. Brommö är paradisön i mitt hjärta. img_1465

Till Brommö kommer en genom att ta bron över till Torsö, där min pappa är född och uppvuxen och där jag fortfarande har släkt, och så kör en rakt över ön, parkerar bilen i Laxhall och tar den lilla gula linfärjan över till den bilfria ön. Antingen kan en ta med egna cyklar eller hyra där.

001 (9)

DSC_0104

Därefter följer en skön cykeltur över ön. (Med barn blir det dock några stop och krämpor på vägen ibland men eftersom det ofta löses med godis så blir ju det trevligt med!)008 (8)

IMG_0147 (1)

Vi tog sikte på Store Vite Sand som vi nådde efter 5 km.

013 (7)

 

017 (5)

Den här dagen var det barnen och jag tillsammans med mina föräldrar som var ute och cyklade. Och det viktigaste av allt är fikakorgen. Den stunden har vi alltid helgat som en religiös ritual i vår familj, en tradition jag tagit med mig.DSC_0035

Frihet.

DSC_0040

Framåt eftermiddagen cyklade mina föräldrar hemåt, för de har aldrig direkt sett tjusningen i att ligga på ett cm-tjockt liggunderlag i tält utan föredrar bekvämare anrättning. Så det var vi tre som var kvar ett dygn på ön!

031 (3)

Kaffe och Nogger-bitar och Vänern att blicka ut över. En horisont jag vilat blicken på många gånger och alltid saknar. Terapi en kunde behöva en dos av året om.

025 (3)

Flera gånger har jag tältat på den här stranden, en gång ensam, och fascinerats av hur vatten och himmel går samman i ett. Svårt att inte finna lugn då. Nakenbad framåt kvällen/natten kan jag också rekommendera. Det är verklig frihet och lycka så det bubblar inom en. Jag vet inte hur många dopp det blev den här dagen, tror på ett rekord då det var över 30 grader i luften och vi ju bodde på stranden. 

034 (2)035 (2)

Ett åskoväder hördes österut men som tur var sov barnen medan bara mamman låg vaken och hoppades på att det inte skulle komma närmre, vilket det inte gjorde heller. Ensamma på en ö utan möjlighet att ta oss därifrån och utan täckning på telefonen, då är vi helst utan åska tänkte mamman. (Ska tilläggas att natten därpå tältade vi på Torsö med Fredrik som anlänt från jobb  och då fick vi mitt i natten lämna tältet då världens oväder med åska och stormbyar dragit in och köra in till mina föräldrar i stan. Det passade bättre den natten helt enkelt.)

Att vakna upp till detta morgonen därpå och gå upp en stund själv innan barnen vaknar. Gå barfota i sanden, i det långgrunda vattnet och känna vågornas formade sanddynor under tårna. ♥

006 (10)

003 (10)

008 (9)

Frukostdags. Mackor med skinkost på tub och plättar med sylt.

Sedan dags för avfärd efter att allt packats på våra cyklar.

DSC_0066DSC_0074

Nästa stopp blev Rukehamn, inte ett jättetrist ställe heller. DSC_0079

Lunchhäng. Köttbullar i gräddsås på burk. En maträtt vi äter MÅNGA gånger på våra utflykter och lagar på Trangia men här direkt kallt ur burken! Nöjda barn! 🙂

DSC_0091

Förutom bland tallar och stränder och klippor går turen även genom åkermark. Den här utsikten ligger mig varmt om hjärtat, det är Västgötaslätten. Ljuset, färgerna, det öppna landskapet.

DSC_0093DSC_0092

Sådär, då har jag gjort reklam för Mariestads pärla Brommö och här har ni all information ni behöver. Bara att planera sommarens utflykt!

IMG_0149

 

52. God Fortsättning

Det tar på krafterna att dela med sig av sig själv. De två inläggen om hjärnskakningen var tröttsamma att sammanställa när minnen och känslor sköljer över en. Men det ger ju också. Även nya insikter. Och det har aldrig funnits något annat alternativ för mig, jag är sån. Faktiskt förstår jag mig själv lite bättre när jag har fått en bättre överblick. Att stanna upp och reflektera är ju inte något som så ofta får plats i det “vanliga” livet. Vilket är totalt uppochner.

Och all respons jag har fått. Fantastiskt! Det är verkligen speciellt att få hejarop, hjärtan, omtanke och få ta del av andras historier. Det är tyvärr många som har erfarenheter av sjukdomar, olyckor, försäkringskassan och allt runt omkring. Jag har också fått förfrågan ifrån media, att medverka och berätta om min situation. Gärna, men inte nu. För det är en anspänning att berätta och få feedback, även om det är positivt. Det är det kluriga, att det inte bara är det negativa som orsakar stress, trötthet, huvudvärk. Alla intryck som ska in i hjärnan och mitt filter som saknas. Det blir overload.

Julen tenderar ju också att kunna bli overload. Så mycket tradition, känslor, familj, släkt, viljor och mat! Men jag hade planerat den så att jag var med i min egen takt, vi var hemma hos oss och alla hjälptes åt med maten och jag kunde gå ifrån och vila ibland. Tex behöver fåglarna i trädgården mat och vi har också en hel del lyktor att tända därute, perfekt att komma ifrån och pyssla med. Jag var också bara med på halva julen, Fredrik och barnen for sedan vidare och jag har kunnat återhämta mig. För ofta kommer inte konsekvenserna av att vara igång för mycket förrän dagen eller dagarna efteråt.

Och japp, återhämtning stavas fortfarande SKOGEN för mig.

Jag kom på mig själv med att flera gånger vända blicken mot himlen på promenaden idag. Hörde ett flygplan, såg solens strålar, himlens underbara blåa färg och tänkte att för att vara den mörkaste tiden på året så är det allt ljust. Och ett kommande nyår nu, det passar in i detta. Att lyfta blicken och få börja se framåt, lite försiktigt för min del.

img_1849.jpg

Såg inlägg på sociala medier innan och under julen om att lägga upp nya mål och strategier för det kommande året och jag kände bara ett spontant och rungande “nej!” Inte nu, inte än. Vi måste avrunda och ta avsked av det gamla först, sen vila, gå i ide en stund, njuta av jul, nuet. Glida runt i pyjamasbyxor, äta ur chokladkartonger, kolla på en massa filmer, pussla, läsa en bok, spela spel, gå promenader. Det önskar jag att alla fått och får “hinna med”, på sitt eget vis. Sen kommer nästa år med nya mål och utmaningar. Sen.

Jag känner en liten spirande känsla av att jag snart kommer vilja och orka att blicka framåt, mot något nytt. Sakta, sakta. Inte rusa iväg som min neuropsykolog påminner mig om. Det är när jag mår som bäst som det är viktigast att få in vila. (Det känns förresten mycket bra att kunna prata om “min neuropsykolog”!)

Som det ser ut nu tror hon inte att jag är redo att påbörja någon slags plan för att återgå till någon procents arbete förrän långt senare i vår, tidigast. Och det måste jag säga är skönt att höra, även om jag kan hoppas på att det inte behöver ta så lång tid.

Något annat som känns bra är att jag fick besked från Försäkringskassan att de ändrat sitt beslut och jag fick utbetalt för 3 månader retroaktivt fredagen innan julafton! Tack för den julklappen Försäkringskassan! Det är en enorm lättnad, en stor, stor tyngd som lyfts från mina axlar. Äntligen kan jag få fokusera på rätt saker igen.

Jag önskar er en God Fortsättning! ♥

49. Spirande träd

På vägen till mitt andrum i skogen där jag hittar mossa och frid finns det nu en del hinder att ta sig förbi.

img_1654

Den här morgonen var de nog på sina barns Lussefirande och började senare för jag kunde få gå ostörd i tystnad förbi maskinerna som annars verkar vara igång dygnet runt. Det är grannkvarteret Paradiset som utökar med Bökhultskvarter åt alla håll och det förbereds för att byggas vägar och skola och en massa hus till. Älmhult är expansivt och det är väl såklart bra. Men varför just här?! VÅRA stigar och VÅR skog!

img_1656

Vi blir nu omringade och kommer inte längre ha raka vägen ut i skogen utan måste passera vägar och det gör något med frihetskänslan. Lägg då till skövlingen av träd på vår “tomt” där kommunen bara för några veckor sedan tog ner 10 träd så det ser totalt avskalat och fult ut nu. Vi saknar dem! Tur att vi bor i Småland där det finns fler träd att finna.

img_1447

Oh well, den här Luciamorgonen ligger det ett tunt, tunt lager med snö över landskapet och när jag kommer förbi “hindren” så ligger då den underbara skogen där. Den jag hoppas att vi får ha kvar. Annars tänker jag gå ut och bli trädkramare och vägra flytta på mig.

img_1657

Det är som att kliva in i skogen, se hur det är lite varmare därinne så att snön har smält. Där har vi de många stengärdsgårdarna och rösena som vittnar om att människor faktiskt bodde här mitt ute i skogen en gång. Det tycker jag är fantastiskt spännande att tänka på.

img_1660

Att hitta och fokusera på detaljer i skogen stavas T.E.R.A.P.I.

Idag började jag med att njuta av Luciafirandet på SVT från Göteborgs Domkyrka med resten av familjen. Sedan läste jag om Ida Boström som hade hoppats på att få överleva sin cancer några veckor till för att få fira jul med sina barn och sin familj. Hon överlevde inte en operation igår och dog 39 år gammal. Jag grät floder. Sedan såg jag en video med henne inspelad från i förrgår och grät ännu mer. Så orättvist, så fel, så fruktansvärt. Sedan stannade jag vid krigskorrespondent Magda Gads inlägg på Facebook om 12-åriga Sohaila i Afghanistan som är gift med en 60-årig gubbe sedan två år tillbaka som hon blir misshandlad och våldtagen av. Här blir en liksom nästan apatisk för allt kring detta är så fel så en vet inte om en ska gråta eller bara bli förbannad eller vad en ska göra? Sohaila berättar att hennes önskan är att få gå i skolan men det tycker hennes man går emot kulturen så hon får inte ens gå utanför huset.

img_1667.jpg

Här någonstans vet jag knappt var jag ska ta vägen i min egen själ. Allt ens egna blir ju så futtigt när det jämförs med andras helveten på jorden. Det dåliga samvetet pockar ständigt på. Men det hjälper ju ingenting att känna så. Jag vet att inget behöver jämföras och ta ut varandra. Den gamla klyschan om hur en måste sätta på sin egen syrgasmask innan en hjälper någon annan fortsätter att stämma. En är alltid närmst sina egna problem men det betyder inte att en inte kan vara solidarisk med andras strider samtidigt. Jag funderar på vad jag kan göra.  Jag bryr mig, det är nummer ett. Jag kan försöka påverka genom att skänka pengar till Cancerfonden och trycka på hos politiker, dela inlägg i sociala medier, diskutera. Och så kommer jag på att morgonens adventskalender till barnen innehöll en gåva till Rädda Barnen, till skolgång åt alla. Det var ju passande och får mig att må lite, lite bättre.

img_1646

Världen är så mörk ibland och vi gör rätt i att bara gråta emellanåt. Men vi måste såklart agera också. Och sprida ljus, det kanske är vår största uppgift. Att inte dras ned i mörkret och tappa hoppet. För Sohailas skull, hon som har fått sina mänskliga rättigheter stulna. Förutom Rädda Barnen ska ni få ytterligare ett julklappstips. I Älmhult bor numera Mohamed Aljounde med sin familj. Han startade upp en skola för flyktingbarn i Libanon och har fått ta emot the International Children’s Peace Price 2017 ur Malalas hand. En organisation som stöttar denna skola har nu startats av fantastiska eldsjälar här i Älmhult och den heter Gharsah Sweden. Till dem skänker vi julklappspengar i år.  www.gharsahsweden.org

Gharsah är arabiska för en grodd, ett skott, något som ska spira. Som ett frö till ett träd.  Med rötter i myllan och med grenar som sträcker sig högre och högre upp emot skyn. För hopp, frihet, mod och tröst.

46. Olika färger på dagar

img_1490

Idag är det Black Friday, som såklart kommer ifrån USA. Dagen efter Thanksgiving när de är tacksamma för vad de har ska det ut och shoppas järnet i butikerna. Och vi tar till oss av ytterligare en amerikansk tradition. Sen har vi nu också vit måndag och grön fredag som motpoler till denna köpdag. En hel del “hype” kring denna dag helt enkelt och då tenderar allt att bli svart eller vitt. Som sagt.

Med tanke på vår miljö går många ut och säger att de helt tar avstånd och tänker inte handla något idag. Jag ska köpa en ny dator och tycker att det är en bra chans att sondera rea-utbudet just nu för jag har inget stort behov av att betala full-pris för den. Det är ett planerat köp, något jag behöver och då är Black Friday eller vad de nu väljer att kalla dagen bra, om jag hittar något av  intresse såklart.

Som fd konsumentrådgivare och en av uppstartarna av Miljörådet på högstadiet, Tunaholmsskolan på 1980-talet tex, har miljön och medvetna val alltid betytt mycket för mig. Och vet ni vad, det gäller OAVSETT färg på dagen! Det går liksom inte att vi har trender där folk ska haka på och känna sig duktiga just idag för att de inte handlar och sen slå till på att shoppa loss på Wish imorgon för det är så roliga saker som finns där som en inte ens visste att en behövde! Just annons för detta Wish poppar upp när jag spelar Wordfeud och jag förstår inte ens vad alla prylarna är för något. Sånt behöver vi inte.

Därför är jag också emot all reklam och har alltid haft ‘Nej tack’ på brevlådan, ser till att nixa min telefon och ber dem som ringer att genast ta bort mig ur deras register och vägrar gå med i kundklubbar som skickar erbjudanden till en. Jag mår bättre utan, för annars kanske jag plötsligt kommer på att jag behöver något och så ska det ju inte fungera! Behovet ska komma först och sedan scannar en av marknaden efter vad som finns. “Jag vill inte missa erbjudanden” säger de som vill ha reklam. Jag lovar att det blir dyrare att “passa på ” att handla då än om du avstod från reklamen. “Behov” skapas! För att inte tala om stressen av att det plingar till med meddelanden hela tiden och att ha i bakhuvudet att du kanske missar något om du inte är på tårna jämt!!

Igår var jag på Pingstkyrkans loppis här i Älmhult och handlade två tröjor till mig för totalt 70 kr. Det kändes bra, på alla vis. Heja årets julklapp, det begagnade!

Trevlig fredag- oavsett om ni handlar eller ej!

43. En hackspett

Jag fick en fråga: “Om du retar dig på ljudet från en hackspett är det då inte i dig störningen sker så att det bara är du som kan ändra på situationen?” Jo, för inte lär hackspetten bry sig speciellt. Men grundfrågan här blir lite mer komplicerad. Det handlar om det klassiska att “det är inte hur en har det utan hur en tar det.” Är det så enkelt klurar jag kring?

Det började med att en populär inspiratör som har mycket klokt att dela med sig av och som jag följer i sociala medier skrev ett inlägg med budskapet att “När du väljer att störa dig på någon eller något kom då ihåg att det är du som är störd, inte det du stör dig på.”

Min känsla och kommentar  var att det lät ganska onyanserat. Jag förstår hans poäng men tyckte att det behövdes lite fler ord kring detta.  Det är ganska mycket i livet som kan drabba människor som de inte har en chans att värja sig från och svårt att “välja” att inte störa sig på. Alltifrån våld, olyckor, sjukdomar till myndigheters beslut osv. Det var också några fler som reagerade, bla en kvinna som nämnde psykisk misshandel hennes fd partner utsatt henne för. Men de flesta i flödet av kommentarer förblir medhållare och har aldrig något att invända. Det får mig att vakna till och ha än mer att tycka till om, för balansens skull om inte annat.

I alla fall så funderade han ett varv till och återkom i ett nytt inlägg där han stod på sig och tog upp exemplet med hackspetten. Det tyckte jag kanske inte riktigt handlade om samma sak. Går jag i skogen och stör mig på en hackspett som låter har jag nog absolut en del problem att hantera. Det finns som sagt värre störningsmoment i våra liv. Jag har några sådana moment i mitt liv nu men de jag främst tänker på här är de med större utmaningar och färre möjligheter att resa sig. Som den sociolog jag är tänker jag strukturer och maktförhållanden.

img_1204Efter några frustrerande försök att diskutera detta med nämnde inspiratör blev min summering till svar: Jag tror att jag tänker det som ett brett spektrum där vi har mer eller mindre möjlighet att sätta emot, beroende på var vi är i livet, på vår hälsa, hur många livlinor vi har omkring oss i form av familj, vänner, ekonomi och en massa annat som påverkar oss. Tidsaspekten är också viktig. Det finns kanske inte en chans att resa sig inom en viss tid, kanske år för en del, aldrig för andra. Men så en dag är det förhoppningsvis dags. Det kan handla om att förlåta och det tror jag knappast går att tvinga fram utan måste få ta den tid det tar. Möjligtvis kan det gå att bearbeta så att det kan ske tidigare.

Självklart är det i en själv lidandet sker oavsett yttre omständigheter. Att kunna förlåta andra är lösningen för att gå vidare. Ibland handlar det kanske om att förlåta sig själv och det kan nog vara det svåraste av allt. Det blir fel att prata om hela detta spektrum samtidigt, från hackspettar som borde kunna vara ganska snabb-bearbetat till trauman av diverse slag. Det var den nyansen jag kände att jag ville lägga till.

Min poäng är att vi inte är egna öar som agerar oberoende av andra och annat. En av mina lärare på college i USA, i klassen Social Injustices tror jag den hette, utgick från det hon ansåg som det mycket missvisande amerikanska uttrycket “pull oneself up by one’s bootstraps”. Att även om många gärna vill ta på sig “äran” själva för att de lyckats i livet så har de ofta haft någon, några på vägen som varit just livlinor. Som gett pepp eller pengar, suttit barnvakt, stöttat på olika vis. Vi är kontentan av både biologiska och sociala komponenter och långt ifrån allt har vi kontroll över.

img_1188På samma sätt som vi människor inte kan ta på oss hela “äran” för allt bra som händer i våra liv kan vi inte heller ta på oss “skulden” för det mindre bra. Det blir en tung börda att bära om det är mitt ansvar att inte störa mig på störningsmoment. Vi behöver vara mer snälla mot oss själva tänker jag. Inte lägga ännu mer på våra axlar.

I min egen studie upplever jag att jag möter fler män än kvinnor som utgår ifrån sin egna fullkomlighet, som är egocentriska i sin världsbild och ser sig själva som ensamma aktörer. Lite ödmjukhet efterlyses. Några av dem är tyvärr världsledare.

img_1198Mina livlinor är många.  Jag bor i Sverige, bara en sån sak. Jag sitter inte i sjön ekonomiskt, än i alla fall. Jag har familj och vänner. Ett mycket omtänksamt och fint gäng. Och även om jag inte alltid släpper in dem så vet jag att de är där och det betyder allt. Tack, jag hör er! ❤ Och jag hoppas att jag är livlina till er när det gäller.

Och så har jag mitt hjärta i lövhögen, min man Fredrik, som är raka motsatsen till egocentrisk. Han är mitt stöd, min vän, min kärlek. Han tror på mig, peppar mig, lyfter mig, lyssnar och finns där jämt. Det här hjärtat hittade vi när vi var ute på en morgonpromenad i söndags. (Obs, inte arrangerat!) Då hade svärmor ställt upp som barnvakt så vi fick vår egna stund. En mycket viktig livlina hos oss, tack Inger!

Fredrik hade packat ryggsäcken full med frukost och serverade mig kaffe och äggmackor på bryggan nere vid sjön denna vackra, disiga novembersöndag.

img_1182Jag kan bara önska och försöka att vara en lika trygg livlina för honom. ❤  (Och jo, jag bjuder honom på picknick också ibland om någon undrade! 🙂 )

Ödmjuk inför livet är jag, oavsett om det handlar om med-eller motgångar, som hackspettar och andra störningsmoment.  ♥