”Steg för steg följer jag stigen längs med ån. Bort från staden till de öppna fälten och skogen. Där, mitt i äventyret, sätter jag mig under trädet. Medans jag dricker mitt kaffe ser jag årstiderna passera. Sitter kvar i tystnaden och värmen sprider sig inombords. Från tystnaden och från kaffet. Jag tar ytterligare en klunk ur min termos och känner äventyrslängtan väckas till. ”
Angeliqa Mejstedt 1986-2019
Tidigt i morse snörade jag på mig vandringsskorna och begav mig iväg ut i ett vår/vinter-landskap!
Blommor och träd tyngdes ner av den tunga snön.
Syrén med snötäcke.
Men de reser sig, de har varit med förr. Det här är inget bakslag, det är vår.
Det här är vårt svenska väder som spexar till det. Betydligt mer bekymmersamt är förra sommarens öken-torka tex. Då tar jag mycket hellre sådana här dagar än behöver stå ut med den värmen och torkan igen.
Våra årstider är fantastiska, det hinner ju aldrig bli tråkigt. Samma stig ser annorlunda ut för varje gång. Och just idag mycket annorlunda från igår!
Här slog jag mig ner på ett sittunderlag med min termos kaffe. Och reflekterade över att det kanske inte finns några bakslag alls, att allt är en del av vägen.
Idag var det nämligen dags för en nationell stund för vandraren Angeliqa Mejstedt som drev den mycket omtyckta Vandringsbloggen, även podd/instagram/Facebook. Hon tog sitt liv för en månad sedan och det är så sorgligt. Människor över hela Sverige, och säkert utspridda över världen, vandrar ut i naturen just idag för en stund med sin termos på en sten eller stubbe och stannar upp, tänker på Angeliqa som älskade kaffestunden och förhoppningsvis reflekterar över sitt egna liv. Hon slog alltid ett slag för att ta pauser, äta en god bit choklad, hinna njuta av naturen och känna hikefullness.
Det var fint att stanna upp en stund och fint att se inlägg i Facebook-gruppen med bilder från många stenar och stubbar därute. Jag tackar henne för all inspiration och gav ett löfte att komma ihåg vandringen. Att vandra mer. Det mår jag bra av. För längesen, alltför längesen, var jag ute på vandringar på egen hand och sov i tält själv. Det skulle jag vilja komma igång med igen.
Lördagsfrid. ❤️
Steg för steg.
Och förutom markeringar så betyder det ju också att någon sköter om leden och ger den kärlek. Sågar av nedfallna träd, lägger spänger, leder om stigen vid högt vattenflöde. Och den omvårdnaden känns där en vandrar fram.
Mias krönikor 