79. Helgen

Roadtrip, Österlen, en del regn, väldiga vindar, hav, blå himmel, kossor, mat, surfare, hav, dryck, vänner, solsken, promenader, hav, andetag, paus, horisonten, ljuset. En dos av vänner och hav i ett Sverige som alltid får oss att häpna över sin storslagenhet! ❤img_7572-e1572209592195.jpgimg_7627img_7657.pngimg_7603img_7659img_7608img_7611img_7652img_7642img_7654Och en regnbåge som avslut. Tack Patricia, Valter och Fredrik för helgen. Och tack alla ni som kommit med hejarop. Tacksam och med frid i bröstet. ❤

img_7620

 

78. Fredag

När ångesten river och trycker i bröstet och jag nästan kryper ur skinnet var det lyckosamt att det redan förra helgen var tid för höstpynt med pumpor, ljung, höstlöv, höstpromenad och ett helt artilleri med ljus i varje vrå inomhus och i trädgården. Och att se på premiäravsnittet av Så mycket bättre. Min favorittid på året. Men i år, och förra året med, och några höstar innan dessförinnan med, även en utmanande tid. Japp, både det ena och det andra.img_7500.jpgimg_7502När det är tufft på insidan är det ändå skönt att få pyssla med saker på utsidan och göra det fint omkring sig. Mer mys, värme, ombonat hem, varma bad, filtar, god mat och dryck. Det är en bra medicin. På så sätt känns det enklare att få rå om sig själv och de sina under den här årstiden. Jag trivs mer i hösten än i sommaren. Eller rättare sagt, jag älskar hösten just pga att den kommer så rätt efter sommaren.

Men i övrigt då så har jag den senaste tiden känt mig jäkligt förbannad, ledsen, uppgiven, trött, hotad, attackerad och missförstådd och jag ska förklara varför.

I förra blogginlägget beskrev jag känslan av saknad av att ha ett jobb att gå till, måndag morgon och fredag eftermiddag och allt däremellan. Något meningsfullt. Och att jag då ändå kände ett uns av förväntning i luften. Jag skrev på en reseskildring till en bok  om tågsemestrar i Norden som jag fått förfrågan om och kände mig faktiskt levande igen.img_7495Planen för min rehabilitering och återgång till arbete såg ut som så att jag varit på väg in i Samverkan hela året, vilket innebär att vården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tillsammans med mig ska hitta en väg framåt genom arbetsträning. Vi hade det första mötet i juni och allt lät bra och så skulle jag bli kallad i augusti igen. När så inte blev fallet tog jag kontakt och det visade sig att Arbetsförmedlingen läggs ner i Älmhult och att handläggaren fick gå. Det dröjde till oktober innan mötet hölls och då hade jag hunnit höra av mig igen för jag ville ju gärna komma igång.

På detta möte hade de missat att bjuda in vården så jag fick ta med mig Fredrik som stöd, och nu lät det helt annorlunda än vad det gjort tidigare. ”Du ska få börja i din egen takt” har det låtit under hela det här året men nu var det annat. ”Du måste börja på 25% vilket blir 2 timmar om dagen, fem dagar i veckan och sedan inom ett halvår måste du ha gått upp till 50%!” Jag hamnade lite i chock faktiskt för det här skulle då även innebära att det inte skulle finnas tid eller ork att ta sig till Växjö och Rehab-avdelningen längre.  ”Det ska du redan vara klar med innan” var ungefär det svar jag fick.

Alltså, att så smått trappa upp i sin egen takt och samtidigt jobba med sig själv och sin rehabilitering är inte tanken här. Jag får inte träna mig tillbaks in i ett jobb igen utan skulle antagligen hamna i samma spår och mönster igen till sist. Jag var mycket förvånad över detta missförstånd och att vården och myndigheterna pratar helt olika språk. Myndigheterna skyller på att vården inte kan deras regler och förklarade att det som vi pratat om istället heter Social arbetsträning när det bara handlar om att hälsa på, besöka en arbetsplats och då arbetstränar en inte och detta har myndigheterna inget att göra med.  Jag kände mig ytterst tveksam till allting men ville inte själv avgöra detta utan ville gärna att vi skulle ha ett möte tillsammans med vården igen vilket bestämdes.

img_7498Därefter tog jag kontakt med vården, för det är som sagt jag själv som är projektledaren, och de ställde sig också mycket frågandes till detta och skulle prata ihop sig och höra av sig till FK. Två veckor senare ringer handläggaren på FK upp mig och har då inte ens varit i kontakt med vården. Istället meddelades att hon stämt av med deras egen specialist och beslutet var att jag inte är redo för Samverkan längre, inget möte med vården behövs, svar nej på att skriva någon reseberättelse till boken och att nu misstänker de mig dessutom för att ha en arbetsförmåga och ska skicka mig på en Arbetsförmågeutredning i Värnamo. När? ”Det vet vi inte, de har så mycket att göra, det kan bli i februari, mars typ.” img_7515Så å ena sidan kickar de ut mig från Samverkan efter att ha bedömt att jag inte verkar redo att starta på 10 timmar i veckan, tillbaka till en vanlig handläggare på sjukpenningsavdelningen igen och så struntar de i att konsulta vården för att exempelvis kunna komma fram till en plan om att jag börjar socialt arbetsträna någonstans under hösten i egen takt och kanske sen kunna börja arbetsträna på 25% efter nyår.

Och å andra sidan går de igång på att jag nu har berättat om att jag skriver på en reseberättelse till en bok en liten stund per dag vid frukostbordet och de misstänker att jag har en arbetsförmåga och vill skicka mig på utredning. En utredning med tester som ”Kan du gå upp och ner för den här pallen? Kan du rita cirklar med två pennor samtidigt på tavlan? Kan du gå på ett löpband i 12 minuter” och vidare i den stilen som jag hört en bekant berätta.  Min läkare sa direkt att ”du betalar väl in till A-kassan för de här testerna används oftast för att få folk friskförklarade och avskrivna.” Liksom min andra kontakt inom vården sa, som dagligen möter patienter som förutom hjärnskador även drabbats av Försäkringskassan; ”De arbetar inte efter devisen att få tillbaka människor i arbete utan att få bort människor ur systemet.” Och det tycks mig verka vara på samma sätt med Arbetsförmedlingen. Alla vill bli av med en. Det handlar ju om siffror och det ska se snyggt ut i bokföringen.img_7426.png

En kan fan inte göra lemonad jämt!

Å ena sidan är jag alltså tydligen för dålig för arbetsträning men å andra sidan misstänkt för frisk för att få sjukpenning överhuvudtaget! Makes sense. Och vad ska vi göra nu- bara invänta utredningen någon gång i vinter/vår!

Jag fick höra av en annan bekant som blivit av med sjukpenningen i fem månader för att det framkommit att hon ringt en hantverkare då det droppade in från hennes tak. Då bedöms en tydligen ha en arbetsförmåga. Det är så dumt så en vet ju inte om en bara ska skratta åt det och tänka att snart måste det väl komma fram att hela myndigheten är ett skämt och att de måste få andra spelregler från politikerhåll?! Eller kanske lägga ner det helt!!?img_7540Här är jag, en sjukskriven person som så gärna vill komma ut och arbetsträna och börja ta de små stegen tillbaka mot ett arbete som känns så abstrakt och långt bort så jag har inte ens möjligheten att föreställa mig var jag ska börja eller hamna. Men jag vill börja ta det där första steget. Jag till och med hör av mig och undrar när mötet ska vara. Och så blir svaret att om jag inte är redo för 25% så får det bli noll, noll, noll! Det finns inget mellanläge!

Men nu tänker ju inte jag sitta av den här tiden och vänta på utredning. Jag och min neuropsykolog på Rehab försöker ta reda på hur jag skulle kunna komma ut på en social arbetsträning. Det hjälper alltså inte Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen till med. Och jag utgår nu ifrån ett eget dagsschema där jag ”arbetstränar” hemma, en timme om dagen. Som att skriva det här blogginlägget eller på någon random reseberättelse eller så! Och jag fortsätter att gå på återträffar med Mindfullnesskursen, och det är banne mig inte dåligt det med tanke på hur jag utvärderade det i ett inlägg i våras! 57. Medveten, närvarande och förbannad! Jag försöker faktiskt och har tagit till mig en liten dos av hela grejen. Och gjort det till min. Helt totalt obstinat och omöjlig är jag ändå inte, även om det är vad jag ibland själv inbillar mig. img_7541Och jag fortsätter med mina promenader, nu med Bungypump-stavar som kompis Annika till sist lyckats övertala mig att köpa. Tack! Och lite work-out via en app, lite mindfullness och så vila på det. Och mat däremellan, och bädda, diska, tvätta, städa, laga mat och betala räkningar och reklamera grejer. ( det är alltid något) Och så vila igen. Och sen blir det helg. Tack för fredag och helg! Jag känner mig redan levande igen faktiskt. Det är helt onödigt att låta Försäkringskassan få styra över hela ens väsen har jag nämligen lärt mig på Mindfullnessen. En får ta det i etapper och däremellan kan en få vara lycklig! Så trevlig helg till dem! Och till er! Jag och Fredrik ska iväg med Patricia och hennes Valter. Vi firar att Patricia fyllt 45 men kanske ännu större är att vi träffades som au pairer för 25 år sedan nu i höst! Och det är fint det. Och värt att fira! Patricia är en av de människor jag är tacksam för och det påminner jag mig gärna om.  Att jag är mycket lyckligt lottad.  ❤  img_7489

 

 

77. Måndagsmorgon

Den här morgonen kände jag verkligen starkt saknaden av att ha ett jobb att gå till. Att få göra något meningsfullt, något som får mig att tända till, få kraft ifrån, vilja utveckla och förbättra, att få brinna för något. Det är nog inte alla förunnat att känna så inför sina jobb men jag har gjort det. Jag skulle nog vilja säga att det i stort sett gällt alla mina jobb någonsin oavsett arbetsuppgifter. De senaste femton åren som projektledare för det Sociala arbetskooperativet på ABF, projekten om Våld i nära relationer och om jämställdhetsintegrering på Ljungby kommun och så konsumentrådgivningen efter det. Då menar jag inte att varje dag varit halleluja.

Igår dök det upp ett status-minne på Facebook från hösten 2017 som gick ut på att ”Oj, den här veckan har jag varit med i tidningen 4 gånger, det märks att en är tillbaka igen. Så här bra som det känns på jobbet nu har det inte gjort på flera år. Så roligt!” Och jag minns känslan. Det hade varit tre tuffa år sedan hjärnskakningen med sjukskrivningar då och då men sedan hade jag jobbat mig tillbaka och kände att det började gå bättre. Minns att vi hade varit på planeringsdagar jag och kollegan och det fullständigt glödde om oss så produktiva och kreativa och glada vi var. Sedan nöttes vi och den känslan ner och ett år senare hade vi båda slutat. Flera faktorer. En ny oförstående chef som missade oss helt , en arbetsplats som inte ställde upp, en rehabplan som glömdes bort, jag själv som igen gjorde för mycket och inte fick något stöd. Och så den där hjärnskakningen i botten. Krasch.img_7352Jo jag har tyckt om mina jobb, brunnit för det jag gjort. Kanske då som sagt lite för mycket ibland men uppdragen har fått mig att känna mig levande. Och det är den känslan det har varit brist på ett tag nu. Nej, jobbet är ju inte allt men förbaskat mycket faktiskt. Det jag saknar är väl inte direkt att gå iväg kl. 6 till bussen en måndagsmorgon, fast just nu låter iofs det trevligt också, och inte är det ett heltidsjobb jag prompt måste ha heller, det finns så mycket mer att fylla livet med ju. Men att få finnas i ett sammanhang, göra något meningsfullt och att få vara trött på rätt sätt när fredagen kommer. Att få gå på riktig After Work. Att ha kollegor. Få lön igen.

img_7139Men. Ett uppdrag har jag faktiskt fått. Äran att få skriva ett kapitel i en bok om tågsemestrar i Norden. Och det är författaren som har hittat till mig med förfrågan. Så nu sitter jag och knåpar ihop en text om vår resa till fjällen förra sommaren, med bilder och faktaruta och allt. Och jag känner mig så levande! Peppad, inspirerad, glad! Jag jobbar lite var och varannan dag med detta i min egen takt. Det går inte att jämföra med ett jobb. Hoppas nu att Försäkringskassan ser det på samma sätt, jag inväntar svar om detta. Det här känner jag i alla fall själv är en del i min rehabilitering, min egna arbetsträning. Och så ressugen jag blir! Nästa sommar, då måste det bli nattåg till fjällen igen. Och förhoppningsvis har jag då semester från ett jobb igen.

En solig dag med en känsla av förhoppning i luften. Och en lunch på lokal som omväxling. Ha en fin vecka alla!

img_7407-e1570461831583.jpg

76. Kräftor, höstmys och statliga myndigheter.

img_7122Vinterjackor och blombuketter. Skrapa rutan och planera för den kommande helgen som lovar grill- och ute-väder igen. Solen som bländar en med sina blixtrande klara höststrålar och får mig att tvätta köksfönstret. Det händer inte ofta men exakt rätt vinkel på sol och min position är ett måste för att jag ska störas så av kladdiga fönster att jag måste agera.

Skolan har varit igång en månad, fotbollsträningarna utomhus tar redan slut om en vecka och sen glider vi in i oktober. Hänger med kan jag inte säga att jag gör, men det stämmer nog in på varje årstid, alltså fyra gånger om året i alla levnadsår hittills och förmodligen framåt! Jag är nog lite långsam tror jag bestämt!

img_7011De senaste två lördagarna har det varit kräftskiva hemma hos oss, den ena med barn och den andra utan. Både helgerna har vi känt oss så tacksamma över att ha så fina vänner att bjuda in till fest! Skivan med barn blev lyckad för att vi nu har så pass stora barn att det både är trevligt att umgås samt att de även sköter sig själva och har skoj ihop och överraskade oss dessutom med att ha gjort en egen frågetävling som de testade oss vuxna i. Skivan utan barn med vårt Osby-gäng var trevlig för vi brukar inte umgås utan barn och här är det fortfarande en yngre uppsättning och inte lika självgående. Nils som är 6 år blir väldigt olika i ålder när han själv är yngst i ett gäng med de äldre jämfört med när han hänger med jämngamla och yngre. Så blir det ju! Inget fel på fester med våra barn heller men det är ju fint att få hinna prata och ha roligt bara vi vuxna ibland!

Fredrik och jag gillar att bjuda in till festligheter, gärna på bufféer med plock av diverse. Speciellt när solen skiner och vi kan ta emot på vårt trädäck där vi nu inledde med bubbel och toasts med kantareller och västerbottenost. Båda lördagarna på raken! Varför ändra på ett lyckat koncept! Älskar fördrink/välkomstdrink med lite mingeltugg.

img_7010
Kantareller har vi plockat i några månader nu. Lyx.

img_7080

img_7084
Det är också trevligt när ens vänner äger Pecorino respektive Växthuset Plantan i Osby och tar med sig läckerheter och fint därifrån, se korgen!

Därefter blev det kräftor och andra skaldjur, västerbottenpaj, sallader och såklart ostar. Barnen fick dessutom lite köttbullar och prinskorv. Liksom till jul, påsk och midsommar- varför ändra på ett lyckat koncept?! 🙂

Och likadant med den traditionella snapsen! Här hade vi smaksatt egen i några dagar med krondill, citron och honung. Blev helt ok!

4e0eb88e-37eb-4a79-9b02-80f00d620adfHär stekt brietårta med havssalt, honung och egenplockade björnbär som barnen och jag plockat. img_7130.pngDärtill såklart snapsvisor, frågesport och andra lekar under kvällen. Lyckat och nu har vi fyllt årets kräftskivekvot, tror vi i alla fall. Den här helgen tar vi det betydligt lugnare.

Annars så pysslar jag för tillfället med att assistera Försäkringskassan med deras IT-problem när de inte själva kan lösa det internt. Hade gått och väntat på besked om min fortsatta sjukpenning godkänts, vilket ju fick mig att komma och tänka på den roliga förra hösten då det tog drygt 3 månaders kamp innan de betalade ut några pengar. Nu visade det sig att beslutet hade tagits för flera veckor sedan men jag hade inte fått någon notis om det. Samtidigt har jag väntat på att bli kallad på möte som skulle skett i augusti, vilket bestämdes på möte med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan i juni. Efter att det bestämts på möte i mars. En får inte ha bråttom här!

Hade jag inte mailat nu så hade jag inte vetat om att Arbetsförmedlingens kontor i Älmhult ska läggas ner i nästa vecka och att min handläggare fått gå och att allt fördröjdes. Hade jag inte mailat igen hade jag inte fått reda på att kallelse till kommande möte i oktober var skickat i måndags. Jag har fortfarande inte fått den så något är fel hos dem. Men kan min handläggare på Försäkringskassan kontakta sin IT-avdelning om detta? Nej, jag som ”kund” behöver samla kraft för att ringa deras kundtjänst och sitta i telefonkö för att lösa det hela. När jag sedan kom fram och berättat mitt ärende förklarade den anställde att ”jag är ju bara vanlig kundtjänst och har inte de här kunskaperna” varpå jag med eftertryck fick klargöra att jag skulle hälsa från min handläggare att det var tekniskt fel och att han i kundtjänst skulle anmäla detta till deras IT-avdelning! Ok, sa han då, och gjorde så. Min kritik är självklart inte riktad mot handläggare eller personalen i kundtjänst.

I våras väntade jag också på möte. Då ringde plötsligt min då nya handläggare en fredag kl. 10 och undrade var jag var. Det visade sig att kallelse hade skickats ut per post på måndagen som inte hunnit nå mig på fredagen. Fast jag valt att få brev digitalt. Suck. Sånt här passar inte mitt mående kan jag säga. Jag har kontrollbehov i vanliga fall.

img_7107Idag vaknade jag tidigt och gick upp och tände ljus. Lite senare fick jag sällskap av de två små och Nils tog in hela mys-scenariot med: ”Det är det här jag gillar, såna här kvällar. Då passar det att man får paket på väggen också, när kommer dom?” Alltså, trots morgon och fortfarande i september så fick han sug efter Adventskalender och mys. Han fick höst-feeling helt enkelt men får allt vänta några månader till på de där paketen på väggen. Älskar att han älskar det. Och älskar fredag och helg. Som vi ska mysa. Hoppas ni med! ❤

 

75. After summer

Sommaren är väl officiellt över när vi lämnat augusti och jag börjar bli någorlunda bekväm med att använda benämningen ”höst” om tillvaron. Vädret påverkar ju otroligt så vissa dagar när det bara regnar och är mörkt och raggsockarna åker på känns det som att hösten varit länge. Men så kommer solen och vi plockar ljuvliga blommor som återvänt och hänger i trädgården och njuter lite sommar igen.img_7039

Midsommarblomster till kräftskivan!

Jag försöker summera sommaren och komma ikapp mig själv. Det är en intensiv period, även om det också handlar om återhämtning. Jag skrev innan sommaren, 70. Jag. Orkar. Inte, om hur det dels är mycket som händer med avslutningar, avtackningar, grillningar och möten och allt och så har vi också våren och knoppar som slår ut och ljuset som kommer åter och dagarna blir längre och vi ska ”passa på att njuta”. Vi går ur vinteridet rakt ut i det gassande solskenet och det är väl inte konstigt att det både ger och tar energi.

Att därefter gå in i semestertider, utan att för en gångs skull ha så mycket planerat, vara lite på paus pga min hälsa, vår ekonomi och oklarheter med Fredriks semester, var speciellt. Jag såg faktiskt inte så mycket fram emot sommaren om jag ska vara ärlig. Men jag var såklart inställd på att göra det bästa av situationen, om inte för egen skull så för familjens. Och det blev bra. Mycket tack vare att vi dragit ner på förväntningarna men även för att vi är så bra på att göra det bra. Vi fixar till det! Det blev både stug-häng, tältning, Åbo-kryssning, Allsång på Skansen, Göta kanal, barnfritt i Malmö och så de två bröllopen som avslut. (Se de tre tidigare inläggen om sommaren uppdelat på tre. )

img_7009

Jag har försökt utvärdera vad jag gjort annorlunda i år. Förutom att ha dragit ner på planer och förväntningar så har vi blandat upplevelser som krävt olika slags energi och varvat med återhämtning. Vi har mestadels hållit oss i trygga miljöer, i Sverige och på platser där vi varit förut och känner till förutsättningarna och dragit oss undan de mest hektiska platserna. Undantaget kryssning och Allsång på Skansen men det var bara för ett dygn. Jag har hållit mig borta från solen så mycket det gått, sökt skuggan och oftast haft både keps och solglasögon på. När vi hälsade på kompisar i Åhus i augusti insåg vi att det var första gången vi hängde på en strand vid havet i sommar. Värme och för mycket ljus är inte något som funkar för mig. Och ljudkänslig är jag ju också varför jag ofta har mina Sony WH-1000XM3-hörlurar på mig. När jag är ensam är det musik eller en ljudbok som spelar, ihop med familj och vänner använder jag dem som skydd för de högsta och mest skränande tonerna- som både kommer från familj och vänner och övrig miljö. Är det riktigt illa räcker det inte med lurarna utan jag behöver också ha öronproppar.

Hörlurar, keps och stora solglasögon fungerar också som ett filter mot omvärlden och signalerar att jag inte gärna socialiserar mig. ”Låt mig vara helt enkelt”, så skoj är jag! 🙂 Men inte alltid såklart. Ibland känner jag dock att jag skulle vilja ha på mig denna utstyrsel även inomhus för att markera avstånd men det går ju inte lika lätt. Så märklig känner jag mig inte bekväm i att vara.

img_6851Exempelvis härom dagen när jag skulle besöka blodgivarbussen som kommer några gånger per år utanför IKEAs kontor. Det var tredje dagen de var där så jag tänkte att det kanske var lite färre folk. Men nej. Det var litet, trångt, säkert 30 grader därinne, inget syre och en massa folk, främst IKEA-anställda. Jag fyllde i den blankett som låg framme och insåg sedan att jag inte kunde sitta kvar för då skulle jag må dåligt, så jag gick en promenad för att invänta min tur. Det tog till slut nästan en timme innan det var mitt nummer och då hade jag tydligen inte fyllt i rätt papper eftersom det var första gången jag var där. De blanketterna satt istället på väggen bakom folk som stod och hängde och väntade och jag frågade sköterskan hur jag skulle vetat detta, det satt ju ingen information någonstans om det?

Här går jag igång. Då har min kropp redan reagerat på trängsel, andra människor som kommit för nära, vaksamheten över att träffa på någon jag känner, värmen, bristen på syret, ovissheten om hur en ska göra och så irritation över att de inte styrt upp det ordentligt och inte är tydliga i sin information om hur en ska göra. I såna här sammanhang slår jag alltid på de kritiska och konstruktiva ögonen och vill komma med förbättringsidéer. Överallt i stort sett händer det. Sån har jag alltid varit men det är ju nu det blir alldeles för tröttsamt.

Så jag fick gå ut och läsa igenom information och skriva i andra blanketter och svara på frågor som vad är mitt yrke, är jag sjukskriven och varför; vilket inte direkt gjorde mig mer avslappnad. Sedan försöka få sjuksköterskans uppmärksamhet igen för jag skulle ju inte behöva stå i en timmes kö igen. Allt framför en nu ännu större församling folk. Där och då mår jag inte bra och jag känner att jag är helt stel i nacken, axlarna och i käkarna för att jag biter ihop och både pulsen och min temperatur har stigit. Jag befinner mig långt utanför min komfort-zon  och känner mig hotad och reflexmässigt vill jag fly eller attackera. Då hade jag velat ha på mig både solglasögon, hörlurar och helst en sjal över huvudet. Men det lugnar sig när jag återigen får träffa sköterskan som efter ett antal frågor säger att det nog ska gå att få lämna blod trots sjukskrivning. Sedan är det stick i armen för provtagning och därefter dags att gå hem. Drygt 1,5 timme och jag är helt dränerad med huvudvärk och hjärntrötthet. Går hem för att äta och lägga mig och sova innan det är dags att hämta barnen. Nästa gång blodbussen kommer och jag blir kallad så får jag helt enkelt se om jag kommer orka att gå dit den dagen. För det tog på energi-kontot!img_7041Hemma bland blommor och odlade morötter, tomater och annat hittar jag förstås lugnet. Och på mina promenader. Med ljudböcker eller utan.img_7013I slutet av sommaren var vi som jag berättat om på två bröllop och det är också tillställningar där jag är utanför komfort-zonen och som tar rejält på energi-kontot. Så tror jag att många känner när det är en stor fest, det är en anspänning även om det är roligt. Jag tar det dock ett strå längre än jag gjorde förr och har ångest inför sådana event. Det är så många känslor involverade, såklart speciellt då det var syrran som gifte sig. Många människor som en inte träffat på länge eller aldrig, mingel, tårar i kyrkan, allas tal- det är ju nervöst för jag lever mig in så, fler tårar. Och jag själv vill ju så mycket, hålla tal har jag alltid tänkt att jag skulle göra, det är ju min grej liksom! Men det är ju inte vanliga jag längre och det gör sig så extra smärtsamt påmint vid en sådan här händelse. Ska jag eller ska jag inte köra på? Ska jag delta eller bara vara med? Ska jag vara on eller off alltså, det är mitt dilemma- det brukar inte finns något däremellan. Antingen går jag All-in eller så åker jag hem- det funderade jag faktiskt på kvällen innan.

Fina Hanna, Patriks syster och min kompis, styrde upp det hela så att vi hade ett gemensamt ”tal”, vi anordnade en lek och så hann vi även med att förmedla några vackra ord till brudparet. Så det kändes bra och det blev något däremellan för en gångs skull- inte on eller off. Och det blev såklart en riktigt rolig och fin kväll och jag är ganska säker på att ingen kunde se på mig alls vad som försiggått och försiggick inne i mitt huvud. Så är det ju med de flesta av oss tror jag. img_6623Och jag var ju glad och hade verkligen roligt! Det är ju inte så att en bara är det ena eller andra; jag är glad och förväntansfull och kan spexa och samtidigt känna oro och vara osäker på mig själv utan att för den skull vara falsk eller spela. Ett stort uttag på energi-kontot var det i alla fall och veckan efter tog jag det extra lugnt.

Jag tyckte att det kändes som en bra sommar där jag var bättre rustad för livet igen och jag hann tom få känslan av att ”nu kan jag väl vara klar med det här med sjukskrivning”!? Men så dundrade vardagen in med allt från inskolningar på nya fritids för båda, samt även ny skola för Nils som ju började i F-klassen. Massa känslor. Hos både dem och mig. Jag fick vara med på fritids i flera timmar i flera dagar och det kändes som att jag kommit igång med arbetsträningen redan! Uppstart av fotbollsträningar, kompisar som ska leka. Massa mail, möten, sms, information. Kontakt med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och läkare. Kalendern fram och planera, organisera och vara delaktig igen! Pust. Det var en sådan skön bubbla under sommaren. En paus. Och då mådde jag också bättre. Men i en bubbla, en paus och parentes kan en ju inte leva.

Idag är det ett år sedan jag sjukskrev mig. Den slutgiltiga sparken över kanten fick jag av chefen men det tänker jag inte gå in på igen. Dagen efter skrev jag det här inlägget: 23. En skör fredagshälsning Många kloka saker tänker och skriver jag då men inte trodde jag att det skulle ta en sådan tid.

”När jag trodde att jag var klar med dyk på ett tag och istället dök djupare. Med insikten att jag snart kommer upp till ytan. Men ändå, ett dyk igen. Besvikelsen, sorgen över att inte vara så stark som jag trodde. Som jag ville vara. Att det blev som det blev. Oron för hur det ska gå, vad klarar jag egentligen av?”

Jag tycker att jag mår bättre idag. Lugnare, mer medveten, lite visare kanske. Med insikten om att det tar tid och får göra det.

Trevlig helg! Här blir det kräftskiva!

74. En stund med festligheter

Sista etappen av semester och sommar gick i festligheternas tecken. Först lämnade vi barnen hos snälla farmor och begav oss mot Malmö med kompisarna Johanna och Rasmus. Barnfritt med fina vänner i ett dygn är alltid ett dygn av lyx. Malmö för ett dygn är alltid ett dygn av lyx.

Vi bodde på Story Hotel som visade sig vara en pärla. Takterass är ju alltid ett stort plus, Kasai in the sky, där både kvällsdrinkar och frukosten morgonen därpå intogs. Och rummen hade fantastiska fönster från golv till tak med utsikt ut över hamnen och bort mot Kastrup. Till fartyg- och flygplans-fantasten Fredriks fenomenala glädje.

Vi firade Rasmus som fyllt 35, Johanna som fyllde 40 i fjol och så Fredrik som precis blivit 44, det är ju också jämnt! Jag är 43 jättelänge till! Det finns alltid någon och något att fira, inte så knussligt med vad det är egentligen! Fira är bra! Så vi hade packat med oss picknick och började med att besöka den mysiga relativt nybyggda Saluhallen i närheten av stationen och hotellet och fyllde på med ännu fler gottigheter. Mums och kärlek med saluhallar, alltid fint. Vi styrde sedan stegen ut till Västra Hamnen, vid Turning Torso, där vi picknickade i solen och njöt. Semester med barnen i all ära, det var verkligen nice, men att sedan få njuta av vuxentid med vänner är oslagbart. Det ska vara en dos av båda såklart.

Därefter gick vi in i bröllops-mode, två lördagar på raken var vi lyxigt nog bjudna på bröllop. Det första var våra vänner Mahesika och Daniel som bjudit in till en fantastisk tillställning i sin underbara trädgård utanför Älmhult med vigsel ut mot sjön. Så vackert! Men regnade det- svar ja! Åskade det- svar ja! Vi hörde knappt vad prästen sa där ett tag för himlen fullkomligt öppnade sig där vi stod och trängdes mot mitten i partytälten för att undvika forsarna från tältduken. Och vi skrattade och brudparet med sina barn var bedårande vackra och allt var så bra det bara kunde bli. En sådan dag som en bröllopsdag spelar det liksom inte någon roll- allt blir bra för att det är magi! Paret bad dock om att ingen delade med sig av bilder i sociala medier så ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att allt var kalasfint. Grattis och tack Mahesika och Daniel! Och tack snälla mormor och morfar för att ni tog hand om våra barn.

Lördagen därpå var det dags för min syster Kristin och hennes Patrik att gifta sig. De undanbad sig inte sociala medier, syrran är ju dessutom bloggare, så här kör vi på! De har varit kompisar sedan mellanstadiet i Mariestad och ett par i 20 år! Det är mäktigt det! De väntade till samma år de fyllde 40, precis som vi gjorde för fyra år sedan!  Patriks syster Hanna och jag var kompisar först och så blev våra småsyskon ihop! Det tyckte vi var trevligt! Också för att då blev ju vi typ släkt också!

5f018155-9e6e-4eeb-867e-77956e52f20c                                                                              ♥

Så från början! Det blev en hel-helg i Göteborgsområdet. Tack igen snälla farmor! Vi började med frukostfika i Knäred fredag förmiddag- jag har väl redan berättat att jag älskar OSS och hur vi tar till vara på varje stund att ha det riktigt gött!!img_6912Efter att vi hjälpt till litegrann på festplatsen på eftermiddagen och jag även hade hunnit med att få ett jävla getingstick i fingret checkade vi in på hotellet i Jonsered och hoppade därefter på pendeltåget in till centrum för att passa på att göra Göteborg en sväng. Hamnade på Avenyn för att  bla besöka puben där vi träffades för 15 år sedan i våras. Flying Scotsman! På den tiden bodde jag i Göteborg och Fredrik var på besök för att springa Göteborgsvarvet och så strålade vi samman framåt natten genom vår gemensamma bekanta Marita! ♥ The rest is history! Lite rolig kuriosa är att vi och Kristin och Patrik har samma datum fast olika år samt att Göteborgsvarvet är inblandat även i deras historia- 15 maj! Så käckt det vore om vi alla fyra sprang det ihop som ett jubileum! Haha, never gonna happen! Besöka pubar och dricka öl är jag mer med på!

img_6913

Efter den återblicken gled vi vidare och hamnade på Scandic Rubinen och dess takterrass. Återigen, vi gillar att komma upp och blicka ut över världen, vi har alltid sökt oss till sådana höjdarställen var vi än varit; Kinnekulle, fjällen, Helsingborg, Stockholm, London, Prag, Budapest, New York… Nu blev jag ressugen. img_6556Efter det spårvagn 3 till Stigbergstorget och Henriksberg och såklart upp och ut på takterrassen. Här har vi varit många gånger, vårt ställe också. Vi har många sådana.img_6862Förutom att det är trevligt med utsikt och öl- Har jag förresten nämnt att jag dessutom har världens snyggaste man!? ♥img_6561

Så var det lördag och dags för bröllop! Och regnade det? Svar ja!img_6876.jpgBlev det bra ändå? Oh ja. Med betoning på Oh och ja. Först hade det dukats upp till mingel-plock av bästa sorten där en plockade till sig massa gott medans en minglade runt och hälsade på alla i den lilla ladan som var festlokalen. Brudparet var ännu inte närvarande. Egentligen skulle alla fått fyllda picknickkorgar som de planerat minutiöst kring. Á la min syster yster. Hon är världsbäst på att fixa picknickmat, mys, plock, läckerheter och hitta gulliga små passande fat, burkar och korgar och annat på loppis och få ihop allt till en go tillställning. Det blev det nu med. I en mysig lada med mysigt regn utanför. img_6588Visst, en picknick i solen med utsikt ut över de grönskande kullarna kring Olofstorp hade såklart varit fint det med. Jag förstår hur de tänkte. Men återigen, när det är bröllop så blir allt magi ändå. Vips med trollspöt liksom! En måste dock ha varit med om att planera och genomföra en stor fest för att riktigt förstå hur stor investeringen är i energipådrag och hur en lägger ner hela själen i allt och hur det alltid blir så mycket som inte blir som en tänkt. En otrolig tillställning och anspänning! Ni gjorde det väldigt bra Kristin och Patrik!

Vigseln i kyrkan var så vacker och jag grät såklart redan till klockringningen. Så fina. En kör sjöng bla Queens Somebody i sex olika stämmor och så kompisen Johan Jernberg som framförde Ed Sheerans Perfect med gitarr och sång. Jag trodde inte ens att jag gillade Ed men det gör jag, om Johan spelar. Mäktigt.

De här fyra. ♥

img_6634e5d8a7ad-b648-4ce6-8fcb-ee5c81ecc4e7

(Jag har tydligen lyckats välja kort där Patrik blundar men fokuserade på att hitta bilder där Kristin inte gör det, vilket händer. Så där påminner de om varandra! 🙂 Ett internskämt är att jag brukar le stort och vara photogenic. Men så har jag ju också bott i USA i 7 år och tränats av de bästa! 🙂 )

Feststället var alltså en lada, bredvid kyrkan, och den var så passande på många håll. Ett rum för minglet innan vigseln, sen ett loft för att skåla för brudparet och ett rum för festen därefter.

img_6663img_6668

img_6678.jpg

Bästa Kristin och Patrik! Ni var så fina och det var så mäktigt att få vara med på er fest med de människor som står er närmast. Jag älskar er! (Tårar) ”This is my life” med Kim Larsen blev ledmotivet som alla gäster ställde sig upp och sjöng som en present till det ovetande och rörda brudparet. En flashmobb helt enkelt, så mäktigt! Jag kommer alltid få rysningar när jag hör den låten och tänka på denna dag! ♥

Och maten. Ja det var ju såklart höga förväntningar på den då Kristin är matbloggare, kokboksförfattare, inspiratör, kreatör osv på mat.se och så är det ju dessutom även ett fritidsintresse.  Och Patrik är kock och tillsammans var de med och gjorde kokboken Från Skott till stek! Fattar ni vilket radarpar! Mat och mat hela tiden, till vår förtjusning! Och så är de dessutom så sköna avslappnade människor som uppskattar vad en än bjuder dem på, så aldrig behövs några prestationskrav. De bästa värdarna och de bästa gästerna!

Om jag säger att det var något asiatiskt gott till förrätt, soft buns hette det tror jag, och sen tacos till huvudrätt kanske ni inte blir alltför övertygade men då förstår ni inte att det såklart var genuint asiatiskt och mexikanskt med extra specialtvist och magiskt gott. De har rest en hel del och detta var influenser från resor i Asien och i Mexico. Mums.  Jag är som sagt inte någon matbloggare men den här bilden får representera en av brickorna med självplock som skickades runt. Mycket bra och gångbart och trevligt koncept! Är ni nyfikna mer i detalj kring maten så är det bättre att ni läser Kristins inlägg om detta på sin blogg för jag kan ju ändå inte göra det någon rättvisa.  www.kristins.biz img_6673De hade experter i köket i form av Patriks kollegor från Kasinot och Patrik och Kristin hade också varit med och preppat maten, som det heter. Dessutom hade de två anställda som serveringspersonal som bla levererade Tequila till alla, sjungandes och dansandes iförda Sombreros !img_6689Efterrätten var såklart inte sämre den och hade skapats av väninnan Karin som uppenbarligen är en expert på efterrätter. Kak-kross, seg kolasås med havssalt och en choklad-moussig sak överst med vacker garnering- typ så med egen beskrivning!  Mums. Och till det såklart- hot shots till alla!! En riktig fest helt enkelt! Inte igår som jag drack varken Tequila eller Hot shots! Så skoj! Smart nog så skippade jag rödvinet, det hade inte funkat bra med mitt huvud dagen därpå så det valet är jag nöjd över! Dock hade jag lite känning av huvudvärk efter att jag och Hanna hade avklarat lek och tal men det rättade till sig efter tequilan! Gött! Mer tequila ordinerat kanske!?

Så dagen efter mådde jag faktiskt nästan oförskämt bra. Förutom det där getingsticket då. Då hela handen hade svullnat upp och jag hade stickningar upp längs hela armen fick det bli en kontakt med kry.se vilket jag aldrig trott att jag skulle använda. Men en söndag och med ett enkelt getingstick funkade det faktiskt perfekt.

img_6704

I alla fall, sammanfattningsvis. Det blev en hel del här om olika festligheter och många hjärtan. Mycket kärlek. Men hur mådde jag, innan och efter och orkade jag? Det var såklart inte enkelt. Så stora tillställningar, mycket folk och många känslor tar på energiförrådet bla. Det var en rejäl anspänning. Men det tar jag om nästa gång. Håller fortfarande på att smälta denna avslutning av semestern 2019. Tacksam för så många och så mycket. ♥♥♥

73. En stund på och vid vatten.

Fortsatt semester. Ö, kryssning och Göta Kanal.  Tema vatten. Det har väl inte undgått någon som känner mig att jag jobbar på det här med balans. Överallt. Det gäller i allra högsta glad semestertider också, extra mycket då skulle jag vilja påstå. Så fokus denna sommar har varit på att blanda upplevelser på olika energi-nivåer och hinna med återhämtning däremellan.

Efter att vi haft en mycket bra och lugn vecka på Torsö, som jag berättade om i förra inlägget, 72. En stund intill skog, åker och sjö. , begav vi oss vidare ut på Brommö, den bilfria ön utanför Torsö dit en tar en gullig, gul liten färja. Där cyklade vi runt med packning och vårt gigantiska tält som vi reste på stranden Rövarsand, tvärs över ön.

Jag har tidigare berättat i ett inlägg om min och barnens trip dit förra sommaren här: 53. Island of Mia- Brommö Den dagen slogs det värmerekord med 34 grader så då var vi på rätt plats och badade flera gånger i timmen.

Det här året bjöd inte på lika varmt klimat utan mera lagom-väder vilket ju passade ännu bättre. Vi njöt av att hänga på ön och uppskatta lyxen av allemansrätt och vår helt underbara natur. Jag fullkomligt avgudar öar och Torsö och Brommö ligger mig allra närmst och varmast om hjärtat.

Här kan ni läsa mer om Brommö: https://www.vastsverige.com/mariestad/produkter/brommo-och-brommofarjan/

Efter denna utflykt återvände vi till Älmhult för hemmaliv och lite jobb för Fredrik och sedan ryckte det lite i äventyrs-generna. Vi hade medvetet hållit semesterplaneringen öppen och inte bokat något för att vi skulle kunna känna efter vad vi mest ville. Och orkade. Detta är väldigt annorlunda mot hur vi brukar ha det då vi oftast har planerat in mycket från början. Ett stort steg för oss faktiskt. Så vart bar det då hän? Jo till Stockholm för en kryssning med Silja Lines Galaxy till Åbo! Lite otippat enligt en del och jag kan bara hålla med. Men där hamnade vi i alla fall efter att ha bokat in oss på en sista-minuten-resa.

Förväntningar och dryck i Värtahamnen medans färjan lägger till.Efter buffet-middag där vi alla åt så vi storknade, (förutom Nils som sammanfattade att han mest gillade riset och potatisen och vi blev av med allt dåligt samvete för att vi ljugit om att han var 5 år och således fick äta gratis, fast han ju är 6 …) spelade vi air-hockey-turnering. Och jag vann vill jag gärna förtälja. Därefter var det entertainment de luxe med glittrande föreställning innehållande klädombyten, danser och covers blandat i en show á la Eurovision-takter. Barnen älskade det! Och sedan blev det till och med disco-dans ihop med morsan, det är inte varje dag det händer, och ännu mer sällan kvälls/nattetid! Så roligt att bugga och disco-dansa runt med sina barn! (Fredrik hade fått retirera till vår hytt då vi befann oss på öppet hav mellan Stockholms Skärgård och Åland där det blåste en hel del.)

Livet blir ju så mycket lyxigare med en drink i handen också. Speciellt när den självlyser och en får sitta vid ett eget bord en bit från föräldrarna. Det var riktigt roligt att se hur de gillade detta och hade klätt upp sig och njöt. Så fint att se hur ens barn är tacksamma och nöjda! Halleluja!Det blev absolut en semester-bubbla den här tripen också. En annan slags semester än den lugna stug-veckan på Torsö, men ändå en bubbla! Bubblan skapar vi i familjen där vi är. Så enkelt är det ju. Wee, ourselves and us! Med en kortlek och ett gäng tärningar. Och så lite tax-free däremellan! Och att vi ser till att verkligen älska det som sker omkring oss! Buffet med allt vad du vill ha i mat- och dryckes-väg= wow! Och pool! Trots att det var under bildäck och hur kallt som helst och det gungade så det gick vågor i poolen! (Här bangade Fredrik och jag gick och satte mig i en varm bastu!) När vi kom i land tog vi oss snabbt till parkeringen, packade om, barnen tog sina cyklar och så begav vi oss av emot Gärdets STF vandrarhem som låg en kvarts promenadväg bort.När vi bokade kryssningen och då konstaterade att det var just en tisdagskväll vi skulle komma åter till Stockholm så var det ju bara att inse att ”Vi måste till Allsång på Skansen!!” Och vilken fart vi fick ha för att hinna dit!

Vi brukar sällan cykla till detta evenemang! img_6106Vi hann till sist med tio minuters marginal. (Men satan vad dyrt det var- drygt 500 kr för vår familj! Tanken är såklart att en kan komma tidigare och göra en heldag på Skansen.)img_6115En så vacker sommarkväll och vilket startfält de levererade! Hann dock knappt fram förrän halva skaran kom på att de var superhungriga på korv så vi fick lämna platserna.

Vilken kväll!img_6119img_6112Orup, Icona Pop, Maxida Märak, han den där som vann Eurovision och så en operasångare från Norge som vi fortfarande kallar för ”hen” för vi har inte kunnat reda ut om det var en hon eller han-allt i sann Pride-anda- festivalen som pågick för fullt i Stockholm!

img_6139
Maxida Märak

Allt var riktigt bra! Och när Orup efter den ordinarie heltimmen började spela Regn hos mig och lät oss i publiken sjunga blev jag tårögd. Så vackert. Stockholm och Orup! Han har liksom hängt med hela ens uppväxt också och texterna satt! Det är något magiskt med tisdagskvällar och Skansen på somrarna, oavsett om en är där eller ej eller ens tittar på TVn. Stockholm är en magisk huvudstad! Stockholm i mitt hjärta! ❤

Kryssning var ju som väntat en rejäl energi-dränerare och Allsången grädden på moset och därefter hade vi försökt att vara förutseende inför våra behov. Vi körde mot Söderköping och några lugnare dagar vid Göta Kanal. Vi bodde på Skeppsdockans Vandrarhem precis bredvid kanalen någon kilometer utanför Söderköping. Vi gillar vandrarhem, speciellt de som är anslutna till STF, Svensk Turistförening, där vi är medlemmar och får rabatt. Några sköna dagar med cykling längs kanalen.

Glass såklart på det berömda Smultronstället!

Picknick vid kanalen.

Båtar som slussades. Här Juno som går mellan Göteborg och Stockholm med passagerare. En av mina önskeresor jag hade velat göra. Tänk att bara få sitta på däck i en korgstol i lugn och ro några dagar och läsa böcker och sippa på ett glas vin medans det svenska landskapet passerar förbi. Det tar fyra dagar åt varje håll.  

Innan återfärd mot Älmhult tog vi en sväng förbi Bergs slussar där det finns många sådana. Här trappan med sju stycken.Jag är fascinerad av dem som slussar- hur gör de, hur får de plats och hur kan de verka vara så lugna och inte bråka med varandra och andra besättningar. Allt medans det står massor av turister och kollar på! Nja, en kanalbåt där jag själv slipper sköta slussningen hade allt passat mig och min stressnivå bättre.

Så hur var det då med den där balansen och upplägget av semestern? Hur orkar en med en kryssning tex?! Jag försöker som sagt lära mig nya sätt. Semester är ofta dränerande och jag behöver planera in lagomhet, ta pauser och inse när planer behöver ändras och när det räcker. Jag somnade tex vid den dundrande glittrande scenshowen på båten med öronproppar i. För att senare vakna till och dansa disco med barnen. Jag gick och la mig och sov på vandrarhemmet i Söderköping efter vår cykeltur längs kanalen när jag egentligen tänkt packa inför picknicken vi skulle göra och ta vara på det soliga vädret. Då gäller det att vara strikt och verkligen känna efter vad en behöver och inte låta sig stressas. I bilen på väg hem från Bergs slussar sov jag i minst 20 mil, tacksam för att Fredrik körde, och samma skedde när vi lämnade Mariestad och Torsö efter den första semesterveckan.

Så både gas och broms, utmaningar och återhämtning. Jag utmanade mig tex att köra bil i Stockholm, från färjeläget och ner i tunnlar och runt hela stan och söderut. Sådant vill jag inte sluta med, jag vill inte tappa allt och bli för bekväm!

Jag vill dock ändå lite för mycket ibland. Eller rättare sagt vi, för det här gäller Fredrik också. Tex när vi hade insett att vi skulle kunna gå på Allsång på Skansen så berättade vi det även för barnen. Sedan fanns det ju ingen väg ur detta när vi anlände hur trötta som helst till vandrarhemmet för natten vid Gärdet och var tvungna att direkt bege oss i raskt takt mot Skansen. Läxan här blir alltså att vi måste känna av dagsformen först innan vi tar beslut om sådana utflykter och kan inte inviga barnen i detta innan dess. Men det är inte helt lätt, självklart vill vi ju kunna berätta för dem så att vi kan se fram emot saker ihop. När vi åkte ifrån Söderköping hade vi först tänkt att ta in på något vandrarhem på vägen hem men var så trötta så vi åkte rakt hem efter Bergs slussar istället. Vi kom alltså hem en dag tidigare från semestern och det har aldrig hänt tidigare.

Så en himla massa planerande, ändringar, anpassningar och träna på att försöka ta allt i lugnare takt och blanda äventyrligare inslag med lugnare. Jag tycker att vi gjorde det riktigt bra i sommar faktiskt. Vi har tagit det steg för steg och känt efter. Och vi har haft det riktigt fint. Och än är inte sommaren slut. ❤

 

 

 

72. En stund intill skog, åker och sjö.

En riktig semester är en bubbla, ett universum som existerar bara där och då. Oavsett var i världen en befinner sig och hur upplägget än ser ut.img_4562Vi valde Torsö, ön utanför Mariestad i Vänern där vi hyrde en stuga av min barndomskompis. Där på ön är min pappa född och släkt bor där än. Mina föräldrar gifte sig i Torsö kyrka och mina förfäder vilar på kyrkogården. Vid bygdegården på fotbollsplanen firade vi Midsommar för en månad sedan, liksom förra året.

Här ”bara var” vi. Grillade. Intog goda drycker. Fikade. Mycket av det goda. Mycket ”unnande”. img_5503

img_6234

img_6236Stugmys! Tärning, kort- och brädspel. img_5494

Och så mycket midsommarblomster ännu. Vi plockade, som vi alltid brukar. Blommor, svamp och blåbär. Körsbär, vinbär och hallon. Minnen. img_5524

img_6231

Nya promenadvägar. img_5495

Älgdsc_0010

Och vi hann med familjen och släkten flera gånger om. Så fint att få bjuda in dem till oss. Det är vanligtvis svårt när vi bor en bit bort.img_5707

img_5550Kusiner som springer på skogsvägarna, badar från bryggan, berättar spökhistorier och går på upptäcktsfärd ute i ladorna och har hemlisar. img_6190De vuxna som promenerar och drömmer om egna stugor.

Så igen ensamma i vår lilla familj. I stugan precis vid grusvägen, vid de vackra åkrarna intill skogen. En glänta, en paus, ja just en bubbla. Vi andades.  Det var mindfullness. På riktigt. img_5735Ljuset, det är det jag kommer att tänka på först när jag ser tillbaka på veckan. Ljuset över Västgötaslätternas åkrar med vete, havre, korn eller råg är så speciellt. Solens strålar över Vänern. Det är magiskt och jag hittar inte något riktigt likadant i Småland. Jag antar att det handlar om vad en bär med sig i själen, det som väcker känslor, minnen, förnimmelser, ursprung. Speciellt kvällsljuset. Det rymmer allt.

IMG_5484Som en tavla.img_5734

img_6260img_6265

En promenad bort genom skogen låg sjön.img_5577

img_5591-1

c2de7168-b160-4c40-9622-08ad5f42f948img_5606Allt varade en vacker stund och vi tog vara på den, sedan var den förbi.

 

 

 

71. Sitter styrkan i håret?

Sitter styrkan i håret? Det kände jag att det gjorde symboliskt för ett år sedan. Härom dagen dök det upp ett minne på Facebook från ett inlägg jag gjorde då. Följt av ett 40-tal kommentarer från fina vänner med hejarop och ordval som ”modigt”, ”spännande”, ”imponerad” osv. Jag hade alltså dagen innan semestern sagt upp mig utan att ha ett nytt jobb först. Det fick lösa sig tänkte jag, det går ju alltid att vara vikarie inom skolan tex tillsvidare. Jag gick på intervjuer för några positioner och på några möten kring att starta eget och tänkte konsulta konsumentrådgivning bl.a. till en början. De som hängt med i mitt liv sedan dess vet att det inte riktigt blev som jag hade hoppats på efter det. Så när detta årsminne dyker upp är det såklart tufft att tänka på det senaste året.

Men det hade inte gått att göra annorlunda, jag var tvungen att säga upp mig. Det var mitt öde, så ser jag det. Jag behövde komma därifrån. I åratal efter hjärnskakningen hade jag hållit på att dutta med sjukskrivningar hit och dit och samtidigt haft kontakt med jobbet och småjobbat under tiden, aldrig släppt helt. Om jag under det här året hade haft kvar Ljungby kommun som arbetsgivare så hade jag säkerligen inte kunnat släppa kontrollen. Jag hade kollat mailen och svarat kollegor och jag hade behövt vara i kontakt med chefen, som var den som gav mig den sista pushen över kanten till kraschlandning.

OCH det vore tillbaka till Ljungby kommun som jag nu skulle börja förberedas för att arbetsträna. Fy fasiken. Jag tror dock att det redan skulle skett vid det här laget för då hade varken läkare, Försäkringskassan, arbetsgivaren, eller jag själv för den delen, låtit mig få ta den tid det behövde ta. ”Du ska tillbaka till jobbet” är ju mantrat som gäller som sagt. Jag inbillar mig att utan arbetsplats tar processen lite längre tid.

Så fastän läkare och andra omkring mig upplyst mig om att ”det kanske inte var så smart gjort” så fanns det inget alternativ, jag var tvungen att ta mig bort från den arbetsplatsen och den chefen. (Det är för övrigt inte ett dugg konstruktivt med sådana kommentarer. Vem sammanfattar de läget för, sig själva? Jag har liksom inte missat något och behöver påminnas!)

Idag ser jag ut så här. Håret har växt ut en del och jag ska nog låta det växa vidare, eller så åker det av igen, vem vet. Lite yrvaken och som oftast osminkad, samt några kilon lättare. Lite härjad sådär tycker jag allt att jag ser ut. img_5278Och jag ska fortsätta bli lite mer härjad först innan jag kallar mig för mogen, klok och erfaren istället. Jag måste gå igenom detta. Som en skärseld. Jag har ju flera gånger de senaste åren sedan hjärnskakningen trott att det varit klart, att jag nått botten, men så har jag fått fortsätta. Det beror väl på att jag var ”felinställd” från början, att jag trodde att det räckte med att ändra mitt liv lite grann, säga nej och avsäga mig uppdrag ett visst antal gånger. Istället har jag fått fortsätta dra ner, kämpa för att förstå var jag behöver dra gränser, hur och när jag behöver återhämtning, förklara för mig själv och för andra. Och så samtidigt då strida med läkare och Försäkringskassan tills fram i våras- det var inte en lyckad kombination av sysselsättningar……

När någon bryter benet kan det ta olika lång tid för läkning beroende på patientens skelett. Som med alla sjukdomar och olyckor drabbar de människor i olika situationer med olika förutsättningar och ställer till med varierande grad av skada. Min hjärnskakning gjorde att filter i hjärnan försvann. Att signaler går kors och tvärs, jag känner och hör och ser allt- det går rakt in. Stresskänslig och lätt till tårar, irritation, frustration. Energin tar slut. Apati. Ett virr-varr.

img_4801Jag kan alltså inte fortsätta leva som jag gjorde förut. Jag måste ändra mitt sätt att vara, att tänka och agera.  Att lära en gammal hund att sitta typ. Och jag känner mig riktigt gammal. Det går inte helt smidigt med omprogrammeringen kan jag bekräfta.

För att kunna ändras behöver jag förstå mig själv och varför jag agerar och tänker på vissa sätt, hur mina mönster ser ut. Detta hjälper min neuropsykolog mig med och vi grottar ner oss i hela mitt liv. Jag behöver nog inte nämna att det är totalt dränerande att gå igenom och analysera. Inte för att älta utan för att kunna gå vidare, för att förstå och förändra, ha kvar det som funkar och försöka göra mig av med eller förändra annat. Herregud så mycket grubblande det blir.

Nu har barnen haft sommarlov ett tag och nu går även Fredrik på semester. Liksom många andra som med all rätt ropar ut sin glädje och är så välförtjänta av ledighet. Medans jag fortsätter att vara inom parentes för helger och semestrar är inte för oss utanför arbetsmarknaden. Jag bara glider med, så känns det. Och samtidigt, mitt i allt detta, pågår en sommaridyll. Som jag ju njuter av, men som också stressar mig. Dubbla känslor. Som vanligt.img_5071img_4875Vi ska göra det bästa av den här sommaren förstås. Även om det inte blir några längre utflykter, det är ju inte så att det blir så många kronor över med sjukpenning. (Det är ungefär 60% av ens fd lön en får ut, och då arbetade jag deltid innan också…) Men självklart kan en hitta på mycket ändå. För ut på lite äventyr, det vill vi, det behövs. Vila och återkoppling, det vet vi redan och får med också.img_4793Ledsen att det inte blev ett mer semester-peppigt inlägg men just nu kan jag inte producera något annat än detta. Och det har jag såklart också dåligt samvete för och tänker igen att varför kan jag inte bara hålla tyst då?! Och tyst är jag oftast nu för tiden, i mina mått mätt. Nu var det tex över en månad sedan jag senast skrev ett blogginlägg. Och fastän en del kanske tycker att jag är aktiv i sociala medier så låter jag bli att kommentera i 98% av allt jag tänker. Dilemmat är att det ofta är när jag är tyst som jag mår ännu sämre.

Men, jag har ett knep när jag känner att jag håller på att krypa ur skinnet på mig själv. En skulle kunna kalla det för flykt, och det är det kanske till viss del, men jag känner att det är ett sätt att hitta tid för mig själv, att hitta rätt i mig själv, att få kontakt utan att bli distraherad. Jag reser! Själv! Också för att få känna mig levande, få upptäcka något nytt och utmana mig själv- vilket är enligt läkarens rekommendationer. Jag är på väg just nu, bort med tåg, mitt favorit-transportmedel. Vart ska jag berätta om en annan gång.

Vi hörs och ses!

 

 

70. Jag. Orkar. Inte

img_4522

”Jag orkar inte” tänker och säger jag så ofta att jag inte ens orkar analysera det eller berätta något om det, exempelvis här i bloggen. Så det blir ju knappt några blogginlägg. Nu tänkte jag att jag skulle sätta mig och bara skriva rakt upp och ner utan någon plan för vad jag ska skriva och utan att gå tillbaka och rätta till något.

Maj och juni månad har varit proppade med intryck från alla håll och jag känner mig matt och har axlarna uppe vid öronen igen och virrar runt. Det går att hamna i detta utan jobb också. Speciellt alla med barn har mycket omkring sig den här tiden på året. Det är friluftsdagar med listor på packning, möten och avslutningar på fritids och i skolan, föräldramöten i fotbollen, grillning med diverse grupper och människor och så är vi klassföräldrar och står för att ordna presenter till pedagogerna och samordna två klassers uppsättning av klassföräldrar som ska enas och administrera att få ut information och samla ihop pengar.  I år har vi också haft inskolning för Nils inför F-klassen till hösten ett antal gånger på skolan och möte med information om det nya Fritids som Ester ska börja på. Besöket där var hur rörigt som helst i mitt huvud, det var mer som en Fritidsgård med hundra olika rum med olika aktiviteter och de är ca 130 barn inskrivna där! Usch tänker jag och hade önskat att barnen bara stannade där de är i ålder och storlek. Trygghetssökande som jag är.

Men det är också en massa intryck runt omkring i naturen; det exploderar med växter och grönska, dofter, solen skiner, fåglarna kvittrar,  en ska hinna med och njuta av att dofta både på syrener och liljekonvalj innan det är för sent och passa på att vara ute och ta vara på allt och grilla och bada och umgås och vara uppe längre om kvällarna och gärna tidigare om mornarna. Allt ljus blir utmattande. Solen och speciellt värmen ger mig migrän. Jag är dock mer förberedd i år då jag inhandlat flertalet kepsar, som jag egentligen avskyr och alltid tyckt jag ser så dum ut i, samt ett par jätte-tant-solglasögon som sätts ovanpå mina vanliga glasögon. Japp, det bjuder jag på! 🙂 Och så drar jag mig till skuggan så ofta det går och vågar vägra soldyrkandet.

Sen har vi också kommande skolavslutning, studenten, dop, bröllop och möhippor. Och midsommar! Och semester!

Det är en härlig tid, det är det. Jag njuter, det gör jag. Men jag försöker också vara realistisk och inse hur mycket alla dessa intryck påverkar mina sinnen. Overload. Det är ljus, ljud, dofter, pånyttfödelse, umgänge, tillställningar och en massa ny information. Då behöver jag gå in i mörkret, dra ner gardinerna och vila mer. Men jag hade också behövt dra mig ur fler åtaganden, tackat nej till träffar, inte engagerat mig i att dra ihop till avslutning med dagisgänget osv. Men det är svårt, för det är ju samtidigt så roligt och jag får ju också energi av att träffa andra. Och jag kan få än mer panik av att inte vara aktiv i att fixa i ordning något. Kontrollbehov som jag har. Såklart ligger en hel del av problemet just här.

Och den här tiden på året vaknar en ju till liv efter vinterdvalan och vill så gärna träffa vänner och umgås i naturen för det är ju underbart. Speciellt nu i våra liv då det är flera av vännerna vi inte sett på något år, mycket har varit på paus, kontakter har dragits ner på. Det är både en blandning av att jag vill träffas men också någonstans i ryggraden så kommer den här känslan av att nu måste jag ta tag i mitt liv och nu är det dags att träffa folk igen för nu har det gått så lång tid. Jag varken vill eller känner att jag kan säga nej och dra mig ur saker hur länge som helst. Det borde liksom vara dags nu att träda fram igen. Men jag är ju inte där än, det känner jag ju. Det blir för mycket. Den där jävla balansen, jag fixar den inte. Det är av eller på, det är antingen eller. Och det gör mig så matt.

Jag. Orkar. Inte.

Nu börjar även Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tycka att det snart är dags för mig att träda fram på arbetsmarknaden igen och det är möten med båda dessa myndigheter, samt läkaren och neuropsykologen och tydligen är det en arbetsplats att arbetsträna på som ska hittas. Det har jag svårt att förlika mig med. Jag känner sorg. Jag orkar inte ens tänka på hur mitt arbetsliv stannat upp. Hela mitt liv känns som det är på paus. En paus jag i dagsläget inte kan se någon väg ut ur. Jag har inte en enda plan, inte en enda bild om hur framtiden kan se ut, inte en enda dröm heller. Det är överlevnad en dag i taget som gäller, hålla huvudet över vattenytan. Lyckas med att få den där fikan nedpackad i dotterns väska inför friluftsdagen, komma i tid till fotbollsträningar och framförallt ha koll på om det bytts tid och ställe den här veckan, laga mat, tvätta………

Trotsar mitt kontrollbehov idag och går inte tillbaka och korrigerar och fixar i denna text. Det här är jag idag och jag vet att jag inte är ensam om att må så här. Jag har tex många medresenärer i olika Facebook-grupper tex som handlar om Hjärntrötthet och om PCS; efter hjärnskakningssyndrom. Och jag förstår ju också att det handlar om utmattningssyndrom, att min hjärnskakning drog undan mattan för mig, skadade förmågan för hjärnan att filtrera alla intryck så att det blir overload och trots att jag i drygt 4,5 år nu fortsatt att dra ner på aktiviteter så var det ändå för mycket och jag arbetade mig in i en krasch i höstas. Igen, jag har ju redan ”småkraschat” några gånger under åren och sedan kört vidare.

Men jag tar inte ensam på mig ”skulden” för att det blev så här. Det är läkarna och Förskringskassan som tvingar en tillbaka till jobb så fort som möjligt, det är arbetsgivaren som inte ger en rätt förutsättningar, det är ett helt samhälle som är så fokuserat på arbete att det går före hälsa, familj och fritid. Och så jag då, som alltid varit ”duktig flicka” och projektledare i allt. Och inte minst – en hjärna som skadades då jag flög i asfalten, inte bara en utan två gånger på raken.

Samtidigt känner jag skuld över att ”gnälla”. Jag orkar ju inte höra mina egna tankar eller ord om hur jag har det längre. Ett jäkla grubblande är det. Jag vill bara skrika till mig själv att ”Ryck upp dig för helvete, klipp dig och skaffa ett jobb!” Därför har jag också blivit mer och mer tyst och mer och mer apatisk. För jag orkar ju inte.

Nu är det som det är och jag fortsätter att sätta en fot framför den andra och ta mig framåt, men kan inte lyfta blicken och se längre framåt ännu. Det kommer säkert. Kanske. På det här sättet kan jag befinna mig i nuet och ha det bra, med familjen och vänner. Jag ber inte om sympati och medlidande, (jag har inte mer än någon annan, vi har alla våra strider), men kanske om förståelse. Vissa dagar kan och vill jag mycket och verkar som vanligt, andra dagar får jag tacka nej. Jag är som sagt långt ifrån ensam och kanske kan mina ord hjälpa någon annan att känna sig mindre ensam. Nu var det ändå nära att jag raderade hela texten och struntade i att publicera detta men vad fasiken, just idag tänker jag orka att inte vara tyst!