88. Vänner och vår

Det är krig och elände och vi är i färd med att kolla upp var närmsta skyddsrum finns och inför måndagens test av Hesa Fredrik så sprids info om skillnaden på olika slags larm som kan ljuda, som Viktigt meddelande till allmänheten och Flyglarm!

Samtidigt skiner solen och våren stormar in och vi letar efter den första tussilagon. Sitter på ett tåg hem från Partille där jag träffat barndomskompisarna Anna och Jenny. Vi som kan ses efter typ 10 år och fortsätta där vi var. Vi känner varandra. Inget har ändrats.

Fastän mycket har hunnit hända i våra liv och det blir så intensivt att sammanfatta. Helt slut men väldigt lycklig åker jag därifrån. Vänner som känner mig, som jag är trygg med, alltid skrattar med. Som jag har en historia med. Vi lärde känna varandra på mellanstadiet. Jenny och jag lekte dag och natt. Byggde kojor i trädgården som vi sov i. Plockade blåbär och sålde så vi kunde ha råd att köpa dagskort till vattenrutschkanan på Ekudden-badet eller att hyra en Nintendo-spelkonsol på Åkes Video ett dygn och tog vara på timmarna och spelade hela natten!

Anna som bodde ute i Karleby och var så rolig att följa med hem för hon åkte buss. Och hade får i trädgården. Och det mest underbara smittande skrattet! Som inte ändrats någotN Och en pappa som var kyrkoherde och var anledningen att det blev en konfirmationsresa till Eastbourne för både mig och kompisarna som han anordnade! Och även för syrran ett par år senare.

Vi har varit på otaliga veckoträffar och läger med kyrkans scoutverksamhet Ansgars, på junior-senior- och kyrkans ungdoms-grupper. En uppväxt med bra och sunda människor runt omkring en i en miljö som fick oss att våga växa och utvecklas, tänka på existentiella frågor och vila i en trygghet mitt i en turbulent tid i livet. Förutom vännerna kan jag passa på att tacka församlingsassistent Agneta och Gud! ❤️

Olika perioder i ens liv som alla har varit viktiga. Jag har flyttat runt, gått vidare, fått nya vänner, varit konstant rastlös, kommit tillbaka och fortsätter.

Aldrig riktigt landat tror jag och börjar nog få inse att jag kanske alltid behöver röra på mig till viss del. Men det betyder något att ha fasta punkter, hållplatser som jag kan återvända till. Viktiga vänner. De har en kvar. Om en är lyckligt lottad och inte skrämt bort dem. Och det har jag tydligen inte. Det gör mig lycklig. Tacksam. Ödmjuk. Och äldre. Skönt.

Enligt kyrkoåret är det ju nu fastan, mellan fettisdagen och påsken, då vi kanske ger upp vissa saker för att värdera och uppskatta det vi har. Som Ramadan. Att fokusera och känna tacksamhet och vad som är viktigt i livet. Det passar kanske ännu bättre i år. Efter pandemi och mitt i en mycket oviss och skrämmande tid i Europa och världen.

Vår, vänner och vördnad. Och så mello.

Ta hand om er! ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.