84. Goddagens!

Jamen hallå där bloggen, det var ett tag sedan sist! Nu fick jag plötsligt tillbaka lusten att kommunicera något här så då får jag passa på.

Känner jag för att diskutera Försäkringskassan för femtielfte gången? Hmm, svar nej. Men jag får ta och sammanfatta läget sedan sist:

Jodå, vårens duell med denna myndighet slutade såklart med förlust för min del. Jag fick nekad sjukskrivning och de ansåg att jag kunde gå från 100% sjukskriven till 100% arbetsför. Oavsett att jag hade en läkare på Vårdcentralen i Älmhult och en Neuropsykolog på Rehabkliniken i Växjö som sa tvärtom- att jag behövde få fortsätta vara sjukskriven på 100% och börja arbetsträna successivt. Det vi hävdat i drygt 1,5 år nu.

Handläggaren på Försäkringskassan konstaterade att ”vår konversation är över” när jag och Fredrik försökte få svar angående beslutet och vad som skulle hända nu? En konkret fråga handlade om ett sk omställningsmöte, vilket jag fått till mig från vården att efterfråga. Ett möte där Försäkringskassans handläggare träffar mig och Arbetsförmedlingen för en överlämning om framtiden.  Min handläggare på FK bemödade sig inte att med ett endaste ord svara på den frågan, trots att vi hörde av oss flera gånger.

Först meddelade hon att all information vi behövde skulle stå i det brev hon hade skickat. Vi väntade. Jag gick spänd till brevlådan varje dag och vi hörde av oss igen när det inte kom. Efter 1,5 vecka kontaktade vi återigen handläggaren om att brevet fortfarande inte kommit och att jag inte visste vad jag skulle göra efter att ha skrivit in mig på Arbetsförmedlingen, skulle jag boka in möte själv eller hur funkade det? Jag var livrädd att göra fel! Då får vi svaret att det inte finns något brev, hon hade menat det beslut som elektroniskt skickats ut och som jag ju fått 1,5 vecka tidigare. Alltså med noll information och noll svar på våra frågor.

Alla handläggare på FK är givetvis inte så här och jag har nog haft ”oturen” några gånger. Det har varit många fler rundturer än vad jag tagit upp här också. Jag tror dock inte att det först och främst handlar om deras personligheter utan om ett otydligt och omöjligt uppdrag. Den här handläggaren anser jag dock var djupt omänsklig i sitt icke-bemötande av mig som långtidssjukskriven och nere på botten. Att delge information överhuvudtaget är ju a och o och den informationen hon gav kunde delgivits oss på ett så mycket humanare och smidigare sätt. Vi skickade synpunkter om henne till hennes chef och fick kontakt med denne och fick väl åtminstone något bekräftat att det inte skulle gå till så.

Jag begärde även omprövning av beslutet, mest av principsak, jag har inga förhoppningar att de kommer att ändra sig. Jag passade på att skriva ett och annat om vad jag råkat ut för under de här åren och med vilken otydlighet och oförståelse jag blivit bemött med. Allt med stöd av läkare och neuropsykologen som också ansåg att detta inte gått rätt till och kompletterade med ännu mer information. Det kändes bra att säga sitt och tänka att kanske, kanske kommer det ändå till nytta för någon annan framöver som har oturen att behöva hamna i denna cirkus.

Därefter har jag skitit blanka fan i FK rent ut sagt! Och de har gjort detsamma med mig! Istället har jag fått bekanta mig med nästa myndighet; Arbetsförmedlingen. Och A-kassan. Efter inskrivningen samma dag jag blev utslängd från FK fick jag prata med en handläggare via deras nationella kundtjänst och när jag förklarat min situation för denne blev jag vidareskickad till min lokala Arbetsförmedling, vilken nu finns i Ljungby då Älmhults kontor stängde ner förra året. Hela Arbetsförmedlingen var ju på väg att stänga ner men jag tycker nog allt det är skönt att den finns kvar, vem skulle hjälpt mig annars?  Så fick jag då kontakt med en handläggare ifrån Ljungby och till henne fick jag skicka in alla mina papper från vården och utredningen från FK. För dessa två myndigheter verkar inte heller ha så mycket kontakt. Stuprör överallt. Och människan däremellan.

Någon månad senare fick jag svar att nästa steg blir att en arbetsterapeut ska kontakta mig för att prata vidare om framtiden och under tiden ska jag inte göra något, alltså inte söka några jobb. Det var i mitten av juni och jag börjar tycka att det skulle vara skönt att höra något snart. FÖR JAG VILL KOMMA IGÅNG OCH ARBETSTRÄNA! SEDAN DRYGT 1 ÅR TILLBAKA! Och om någon vill ge mig tipset att sätta igång med något på egen hand kan jag berätta att det var såna ambitioner och försök från mitt håll för ett år sedan som fick Försäkringskassan att dra öronen åt sig och misstänka att jag hade större arbetsförmåga än jag hade, satte allt på paus och skickade mig på utredning och slängde ut mig ett halvår senare. Så nu håller jag mig lugn och tänker göra som AF säger åt mig.

Jag är väldigt tacksam över att det hittills har verkat vara en betydligt mer mänsklig myndighet jag hamnat hos. Handläggarna jag pratat med har varit förstående och lyssnat och sammanfattat läget i den ”kodning” som de gett mig- att jag varit sjukskriven länge och behöver i min egen takt få möjligheten att komma tillbaka genom arbetsträning framöver. Wow, tack! En inställning jag önskat hos FK! Och detta samtidigt som jag får a-kassa.

Så att ha blivit lämnad i fred sedan i våras har verkligen gjort mig gott. Just nu kan jag känna att ”bli av med ” Försäkringskassan var det bästa som kunde hända och det är nästan synd att de inte slängde ut mig tidigare! För inte visste jag att dessa möjligheter till rehabilitering fanns hos AF! Jag trodde att antingen var en sjukskriven via FK eller så var en fullt arbetsför hos AF. Detta är en del av den information och det samarbete som jag starkt efterlyser ifrån FK och AF tillsammans!! Men jag är försiktigt optimistisk, AF får allt bevisa sig först. Ett lager av pansar behåller jag tills vidare och befinner mig i nuet. Som jag njuter av!

Bilderna är ifrån min vandring längs kusten mellan Helsingborg och Mölle för en vecka sedan. Sådana utflykter om några dagar här och där för mig själv har varit min räddning de här två åren som nu gått sedan jag blev sjukskriven.

Nog om myndigheter och dåtid och över till något roligare: Vi är på väg på en semestertripp hela familjen! Vi körde iväg tidigt i morse och intog frukost en bit norr om Värnamo som bestod av nybakta nattjästa frukostbullar samt nybakad kladdkaka. På väg till Härnösand! Med båt! Återkommer om detta! Ha en fin fredag alla! ❤

83. Boktips!

I en bokhandel nära dig! img_9221Ester och Nils gör reklam för Tågsemester- Norden extra allt där Fredrik och jag knåpat ihop ett av 25 kapitel.

img_9234Detta projekt är det roligaste jag pysslat med på länge, en livsgnista i tillvaron. Jag blev kontaktad via en Facebook-grupp om tågresor av redaktören till boken som undrade om jag ville skriva ett kapitel om en av familjens resor norrut. Det ville jag såklart. Dels för att det är roligt att skriva men också för att jag gärna vill dela med mig av vårt underbara land till fler och visa på möjligheterna som finns! Och hur vi älskar våra tågresor, som ju är helt rätt i tiden också när vi behöver dra ner på flyg- och bilåkandet.img_9235

Det handlar om vår resa till Abisko, Björkliden och Narvik sommaren 2018, den mycket, mycket varma sommaren med 30 grader även uppe i norr! Då är det skönt att svalka sig i iskalla jokkar och vandra uppåt fjället, där vi till sist nådde snötäckt mark!

img_9236

Vi tog tåget till Stockholm och därifrån nattåget till Abisko där vi bodde på vandrarhem på fjällstationen som ligger precis bredvid tågstationen. Därifrån gjorde vi dagsturer och därefter tog vi oss till Björkliden ett snäpp västerut och bodde i en stuga med vacker utsikt ut över Torne Träsk. Därifrån vandrade vi bland annat upp till Sveriges nordligaste fjällstation Låkktatjåkko där vi övernattade och det var här vi mötte snön på vandringen. Denna utmaning var verkligen en upplevelse vi aldrig glömmer. Fantastiskt vackert och rejält tufft!

img_9237
”Mitt i naturen. Eller kanske snarare ett med naturen!”

Sedan hoppade vi på tåget västerut mot Narvik och den tågresan är unik. Längs bergsväggar rakt över den karga fjällen och sedan ovanför fjorden, in och ut ur tunnlar, och sedan ut till havet med otroliga majestätiska berg omkring. Själva staden Narvik är ju inte speciell alls, ganska ful och grå faktiskt. Men att ta linbanan upp på Narviksfjället och blicka ut är toppklass.

img_9238

Hur kan jag då skriva ett kapitel till en bok när jag är sjukskriven? Det undrade Försäkringskassan då jag frågade om det var ok att ägna sig åt detta som en slags arbetsträning. Jag var nämligen naiv att tro att det skulle mottas positivt att jag försökte hitta tillbaka till min glöd och till att kunna prestera något. Det handlade om en privat semesterresa, jag läste igenom dagboksanteckningar och satt en stund med arbetet då och då, max i 30-40 minuter åt gången, hemma vid mitt köksbord i lugn och ro, utspritt över flera månader.

Men nej, denna förfrågan bidrog till att Försäkringskassan drog tillbaka mig från Samverkan och från chansen att arbetsträna och skickade mig på Aktivitetsförmågeutredning och nu ett halvår senare verkar tycka att jag kan skriva in mig på Arbetsförmedlingen istället och arbeta 100%. Jag väntar på slutgiltigt besked om några veckor då min läkare och neuropsykolog och jag har lämnat in våra synpunkter om detta.

Så när jag fick besked från Försäkringskassan i höstas fick istället Fredrik ta över skapandet av kapitlet och vi är alltså båda författare.

Jag ångrar ändå inget, det här var något som gjorde mig glad och har hållit mig uppe. Det måste ändå få vara fokus för mig i det hela; mitt mående!

img_9242Redaktören gillade bilden på Ester och Nils som drömskt tittar ut från tågfönstret från bädden i nattågets kupé så den har hon spridit för att göra reklam för boken. Den bilden pryder redan vår vägg sedan resan.

Så ett boktips till er är denna bok; passar fint att ge bort i present till sig själv eller andra! Sitta hemma och läsa böcker är ju helt rätt i Corona-tider och att drömma sig bort till resor inom Sverige, eller till de övriga nordiska länderna, är väl det mest lämpliga om vi ska tänka resor överhuvudtaget inom den närmsta framtiden! Och med tåg dessutom, helt rätt! Jag tror Greta köper ett exemplar!

img_9240
Säljs där böcker säljs!

Och jag blir otroligt inspirerad, dels av vår egna resa och vi blir sugna på att åka snart igen, men även såklart av de övriga 24 kapitlen! Så mycket det finns att göra och se och uppleva inte så långt bort från oss! Sverige, och Norden, är fantastiskt!

82. Inställt- allt!

Den här veckan har vi en styck inställd skidresa till Österrike för Fredrik, en inställd begravning och nu försvann även föräldramötet på torsdag. Och världen lider utöver ett virus av total panik- och hysteri-epidemi! Senaste nytt just nu är att gymnasiestudier och uppåt ska ske på distans. Jag hoppas av hela mitt väsen att grundskolan får fortsätta hålla öppet!img_9091Nä, det har gått inflation i denna oros-spridning över världen nu och det ena landet efter det andra ska bräcka varandra i att gå längst. Det är en politisk fråga, i USA är det ju tex val i år så såklart blir det många politiska populistiska poäng att plocka här. Flera av Fredriks arbetskollegor i Kina hade hört i media att Sverige struntar i sina invånare och erbjöd sig att skicka masker till oss. Jag tycker Sverige tar detta med mer lugn än andra länder och lyssnar på vad experterna faktiskt säger kan hjälpa i en sån här situation. Men det ändras ju hela tiden vilka steg som bedöms måste tas och det får vi såklart lyssna till. Som sagt, hoppas verkligen att skolorna får fortsätta hålla öppet. Jag klarar inte att ha barnen hemma hela dagarna, det är min återhämtning och rehab-tid.

Stänga gränser, förbjuda människor att träffas, isolera oss, småföretag går i botten, människor varslas och blir arbetslösa, de gamla får inga besök, vi blir stillasittande, deprimerade, dricker mer alkohol, slutar motionera för loppen är ändå inställda. Typ så. Alltså inte så värst bra för människor eller samhället i stort. Vi kan ju inte stanna av livet! Visst att en ska ta det på allvar och stora folksamlingar kan undvikas och häng inte på ålderdomshemmen och stanna hemma om du är sjuk och ja, tvätta händer är ju alltid en god idé! För det dör ju mängder varje år i vanlig influensa och magsjuka, det pratar vi inte så ofta om! Lite sans och sunt förnuft behövs för panik och hysteri förstör ännu mer vill jag hävda. img_9092Och att inte resa utomlands just nu är väl också en bra idé. Om bara flygplanen ställde sig på backen så hade ju det här blivit en perfekt klimat-aktion, men tydligen kör i alla fall många av planen runt tomma för att inte förlora sina ”slot-tider”. Kolla in flygradar.se så kan en se att det fortfarande är väldigt fullt i luftrummet.

För er som inte redan tränat det senaste 1,5 året på att isolera er och gå in i en parentes, en bubbla, använda mindfulness för att gå in i sig själv och ta djupa andetag, fokusera på nuet och det lilla i vardagslivet, kan jag säga- Välkomna till min och många andra sjukskrivnas värld! Det är inte så farligt men tog ett tag att komma in i och det är jävligt långtråkigt och knäckande i längden. Och nu blev det än värre för nu får en ju plötsligt inte träffa någon heller på kvällar och helger då allt ställs in. Jag hade till och med sett fram emot torsdagens föräldramöte.img_9093För det är ju så att jag hade behövt komma igång med något. Arbetsträning var det jag skulle påbörjat redan i oktober när det var dags senast. Men då blev det ju missförstånd och Försäkringskassan beslutade då att avsluta min medverkan i Samverkan för att jag inte verkade redo och skickade mig istället på en arbetsförmågeutredning som skulle ”hjälpa mig att se vilken nivå jag är på och vilka begränsningar jag har.” Det visste jag redan. Liksom min neuropsykolog och läkare. Sedan dess har jag fått förbereda mig mentalt på att börja arbetsträna på 25%, även fastän jag är på ca 10-15% med tanke på att jag kan hålla fokus i en timme ungefär om jag sitter i möte, läser något någorlunda avancerat osv och sen zoomar jag ut, tappar koncentrationen och får huvudvärk.img_9094Arbetsförmågeutredningen i januari var jag mycket kritisk till men blev positivt överraskad av att de så tydligt fick fram mina begränsningar, jag förstod mig själv bättre och det var också jobbigt att inse. Utredningen konstaterade också att jag hade ”klockren PCS”! Alltså post commotio syndrom efter hjärnskakning, tillsammans med utmattningssyndrom. Nu efter sex veckors väntan efter att rapporten därifrån var klar och överlämnad till Försäkringskassan fick jag svar- de anser att jag inte har rätt till sjukpenning alls och att jag kan börja arbeta 100% och att det finns arbeten som kan ta hänsyn till mina funktionsnedsättningar och begränsningar. Jag har två veckor på mig att nu koordinera min neuropsykolog, läkaren och rehabkoordinatorn och kopiera Försäkringskassans papper och dela ut, för de får ju inte del av dem, samt få dem att kommunicera med varandra och producera kommentarer och skrivelser att skicka in till Försäkringskassan. Sen tar de ett beslut. Suck. Återigen får en vara projektledare och jag upphör aldrig att förvånas över detta system.

Men en hel del positiva saker har vi såklart varit med om. Min fina mamma Gunilla fyllde 70 år i torsdags och de hade hyrt ett hus i Fiskebäckskil där vi tillsammans med syrran med familj hade en verklig toppenhelg. Sådana fina stunder att glädjas över. (Vilket vi ju inte fått om vi följt rådet att isolera oss. Vi var till och med på spa! Vill dock tillägga att rekommendationen att inte umgås med personer över 70 år kom först efter denna helg, så vi har inte brutit mot några rekommendationer, vi var tex inte över 500 personer.)

img_9011img_9017

img_9033Att komma till havet och dessutom bjudas på sol var en smått orealistisk upplevelse i helgen. Tillsammans.

Och Nils har i alla fall blivit av med sitt gips, efter 9 veckor! Nu är vi inne på 6 veckors rehab och han hoppar mest omkring och jag hämtar honom i rullstol varje dag från skolan ännu ett tag. Bohuslän var en utmaning!img_8964

Men just nu då alltså corona-hysteri kryddat med att allt är inställt och Försäkringskassan som attackerar igen. Vad ska jag fokusera på för positivt nu då framöver? Försöker återigen intala mig själv att ”this too, shall pass.” Men det börjar bli svårare nu. Så jag fortsätter med tvätten, disken, bäddningen, plockandet, jaga läkare och komponera skrivelser till Försäkringskassan och försöker fokusera på det fina i vardagen.img_9090

Jag önskar er lycka till med att kunna se det positiva i det lilla, hålla modet uppe och känna att det här kommer att gå över. För det gör det. Vi får hjälpas åt! ❤

81. Brutet ben, kryssning och utredning!

För en vecka sedan gled Fredrik och jag in i spa-avdelningen på Birka Cruises! Jaccuzzi inne och ute, bastu med panoramafönster, en öl i handen. En timme när vi fortfarande var kvar i land med ett vackert Stockholm i skymning som utsikt. Och sedan långsamt framåt genom Stockholms skärgård. Vi åt, vi drack, vi skrattade, vi dansade och vi hade skoj! Precis vad vi behövde. Vem gör inte det?  Kan inte nog rekommendera att hitta på roligheter och få egentid med sin partner. Lika viktigt som egentid skulle jag säga. Och familjetid, vän-tid, släkt-tid. Olika tider helt enkelt. img_8399Vi började med det viktigaste, att bjuda hem barnvakterna mamma och pappa som kom när vi kallade, tack! Sedan satte vi oss på tåget på torsdagskvällen mot huvudstaden. Med oss hade vi picknick bestående av sushi, sallad, bubbel och kaffe med choklad och avec! Vi anlände vid 21-tiden och vandrade mot Gamla stan och tog in på Hotell Reisen som även bjöd på barhäng. img_8535

Dagen därpå blev det efter hotellfrukost besök på Nationalmuséet på Blasieholmen och sedan fortsatt promenad ut på Skeppsholmen och Kastellholmen där vi kikade in på Moderna museet en sväng. Vi älskar miljöerna på museum, det är lika mycket själva byggnaderna och deras restauranger och caféer som själva utställningarna som är underbara att hänga i.  En annan favorit är Fotografiska. img_8565Och bara att få flankera runt i Stockholm. Bara det liksom.

Därefter drog vi oss mot Birkaterminalen, mellan Slussen och Fotografiska, och deras bar with a view.

Med lika fin utsikt som från just Fotografiska.

Och här en mer kulturell ”Ingmar Bergman- Fredrik”.

img_8395Bubbel i väntan på båt.

Sedan blev det då alltså spa, buffet, disco och skoj!img_8621Dagen därpå bestod av promenad på övre däck, på ”löprundan”, samt såklart ett varv i buffén igen! img_8641

Utöver detta sen sist så har vi haft en fin jul med familjen, en kul nyår för oss själva för första gången, två bra halvdagar på skidresan innan Nils bröt benet och även firat denne grabb som fyllde 7 år. Därtill blev jag hastigt inkallad till Arbetsförmågeutredning i Värnamo på beställning av Försäkringskassan. Den utredning de trodde skulle ske någon gång i februari, mars. Snabba bud och som vanligt får en inte lyxen utav någon framförhållning utan får ställa sig i givakt med mössan i handen och gilla läget. Till vår lycka blev det inte under jullovet som de först sa utan precis därefter. Första dagen var det samtal med läkare i två timmar där det bla bestämdes att jag skulle träffa en arbetsterapeut och en psykolog, och inte en sjukgymnast eftersom det inte är något fel på mina armar och ben. img_8429Två dagar senare var jag där i fem timmar och blev fullkomligt grillad med tester utan pauser. Exempelvis fick jag montera en hylla, ställa böcker i bokstavsordning, sortera post i postfack, beskriva ord, pussla och rita av bilder, repetera siffror framlänges och baklänges och andra IQ-tester. Jag kan säga att jag i ”normala fall” inte älskat den här prövningen och det tror jag få av er gjort. Jag kände mig så dum. Skämdes. Hade nästan på förhand funderat på om jag skulle behöva spela för att få ett mer rättvist resultat. Inte för att jag ville försämra min nivå utan för att jag tex visste att det inte skulle vägas in i resultatet på något vis att jag skulle vara sänkt i en vecka efteråt med huvudvärk. Och på vilket jobb står man i absolut tystnad utan kollegor och sorterar böcker i bokstavsordning!? Vad visar dessa test tänkte och sa jag?! Men jag behövde inte spela. Och de sa också till mig. ”Vi har mycket bevis som visar på din nivå så det behövs inte tas in hur du mår efteråt.”

img_8425När jag några veckor senare fick ta del av resultatet visade det sig att de kommit fram till att jag lider av ”klockren PCS”, alltså post commotio syndrom, efter hjärnskakning. Det jag och min neuropsykolog hela tiden varit på det klara med medans läkarna på VC varit mer tveksamma. ”Hmm, kan det verkligen vara detta efter 5 år efter hjärnskakningen, det är nog utmattning mest.” Medans neuropsykologen, som har kunskapen men inte får skriva läkarintyg, menar att det är mycket vanligt att vi med pcs går in även i utmattning eftersom vi inte blir tillräckligt sjukskrivna och inte får adekvat vård. Jag minns vad läkaren sa när jag blev utskriven på söndag morgon efter att jag kommit in på natten efter cykelolyckan. ”Du kan ju vara snäll mot dig själv och ta måndagen ledig i alla fall!” Ja herregud vilken underdrift på vad som komma skulle. Snacka om att kunskapen inte finns tillräckligt inom vården.

img_8418Så efter att ha varit mycket skeptisk till denna arbetsförmågeutredning blev jag glad över att de kommit fram till mina problem i utredningen som jag redan kände till och adderat en diagnos till listan. Äntligen finns det på pränt och utav Försäkringskassans egna beställda utredning också! Men det var tufft att läsa rapporten om mina resultat. Det där är ju inte jag.  Eller? Nu vet jag inte vad Försäkringskassan kommer att göra med denna utredning. Det kan komma ett brev på posten vilken dag som helst där det står att de är klara med mig och att jag ska skriva in mig på Arbetsförmedlingen kommande dag. Eller så blir det att gå tillbaka till att prova på Samverkan med arbetsträning som jag aldrig hann börja med sist. Något spännande bjuder de säkerligen på i alla fall och det med kort varsel! Spännande hela tiden!

Men i alla fall, tillbaka till det som är betydligt trevligare att prata om. Semestrar! Och att ha någon att dela dem med. Och att ta vara på det! img_8443Tack Fredrik! Vi är bäst! ❤ Och tack igen till barnvakterna! ❤

 

 

 

 

80. December

Tänkte komma med ett livstecken så här innan jul. Under hela November månad skrev jag inte ett enda blogginlägg. Jag tror inte att det egentligen betydde att jag mådde sämre än innan. Snarare har jag varit mer blasé, lite uppgiven, haft en skit samma- inställning, varit på paus. ”I am on hold”.  Typ den inställningen. Istället för att skriva blogginlägg ägnade jag mig förutom åt familjen åt kvalitetstid med vänner och med Fredrik. De här bilderna är från fantastiska Hovs Hallar. Vi har så mycket vackert nära omkring oss så en blir tårögd ibland. Även i november hittar vi skimrande guldkorn.

img_7855img_7856.jpgI alla fall så har hösten gått snabbt. Den senaste dusten med Försäkringskassan tog lite musten ur mig. ”Det är en jävla cirkus” har jag konstaterat tidigare men nu blev det än mer definitivt. I tidigare inlägg beskrev jag hur det blev missförstånd med att jag behövde börja med arbetsträning någonstans på 25% i det som heter Samverkan. Det var något som inte ens vården kände till och ännu mindre jag. Vi hade trott att jag kunde få börja i min egna takt till en början med. Men den möjligheten fanns tydligen inte; det är 25% eller 0 som gäller, inget däremellan. Och nu kan jag inte välja längre för de kickade ut mig utan diskussion och bestämde att jag istället ska få genomgå en arbetsförmågeutredning på beställning av Försäkringskassan. De litar ju inte på vad jag eller vården säger om mitt mående och förmåga.img_8089Svarsblanketten inför utredningen som jag fick fylla i innehöll frågor som ”Kan du gå uppför en trappa”, kan du sitta, stå osv?” Så ett jobb som bara består av sådana komponenter är jag nog ändå redo för. Därefter erbjöds man två rader om det var något jag ville tillägga. Jag skrev där ”se bilaga” och bifogade två A-4-sidor med text. Såklart. När har jag någonsin nöjt mig med två rader för något och varför skulle jag?  Där beskriver jag mina begränsningar men också min besvikelse över att jag inte fick sätta igång med något under hösten! Varför kunde jag inte få börja på något litet och sen få öka successivt, det hade satan varit så mycket bättre, mer effektivt och konstruktivt och även samhällsekonomiskt bättre!img_7843Handläggaren gissade på att datumet för utredningen skulle bli i februari, mars. För någon dryg vecka sen hörde hon av sig och sa att det istället skulle bli någon gång under jullovet och la till att en absolut inte av någon anledning får missa denna utredning, då förlorar en sjukpenningen! I chock igen! Till vår lycka visade sedan kallelsen från det privata företaget i Värnamo att det var först veckan efter jullovet så vi slapp ändra på våra jullovsplaner med familjen. img_8091Men herregud, det är juletider! Inte ska en behöva prata om något så trist som Försäkringskassan då! Jag har lagt undan detta nu och det får bli nästa års utmaning att ta tag i igen. Vi är i fas med julstämning och huset är pyntat inifrån och ut i trädgården. Har tex räknat det till 20 olika julgrupps-arrangemang som Ester, Nils och jag komponerat ihop! Det här är tiden på året då min enda existerande pyssel-gen kommer fram.

Jag önskar er en jul precis så som ni själva helst vill fira den. Någon firar på Teneriffa, något i fjällen, någon för första gången som skild, någon i väntan på besked från Försäkringskassan, någon med släkt, någon utan släkt. Och framförallt önskar jag er en stor dos lugn och ro. Och snälla, börja inte planera nästa år än, stanna i nuet och sammanfatta året som gått istället och njut av att bara vara och att äta och dricka en massa gott och mys i sköna kläder och krama de du har omkring dig. Vardagarna kommer sen, jag lovar, det finns massor av såna i jan, feb, mars. Nu är tid för helger. För återhämtning. Vi är laddade för att fira jul med min och Fredriks familj olika dagar och ser så fram emot dessa sköna dagar ihop! Och tacksamma att ha varandra. Inget att ta för givet.

Mitt år har varit en resa hit och dit men det avslutas ändå i en positivare ton. Jag märker att jag är lite lättare, på flera sätt. Med en känsla i kroppen av att allt inte är nattsvart och att det nog kommer att fixa sig på något sätt. Vet inte riktigt hur än, men det kommer. Och så har jag fått en utbetalning av försäkringsbolaget för medicinsk invaliditets-ersättning jag ansökt om! Jag vann känns det som! De godkänner alltså att alla mina symptom kommer från hjärnskakningen och det var verkligen ingen självklarhet för en morsa med utmattningssymptom som de gärna avfärdar. Men när de lusläst mina journaler har de inte hittat något sådant tidigare. Hade jag sökt vård för stress, utbrändhet eller något psykiskt tidigare så hade de pekat på det och jag hade inte fått en krona. Visst borde det vara några nollor till efter beloppet på vad min hjärna är värd i kronor och storleksmässigt handlar det bara om vad jag förlorat de senaste månaderna i inkomstbortfall, men ändå. Jag väljer att vara nöjd och det var välkommet!

img_8090Och så har jag sedan förra julen gått ner 19 kg i vikt! Och mår bättre i kropp och själ. Men det ska jag inte skriva mer om nu för jag har nämligen redan börjat jul-gotta mig rejält och hoppas att ni också unnar er och då ska vi verkligen inte prata vikt. Återkommer om detta i januari istället. Jag klappar i alla fall mig själv på axeln och ger mig själv medkänsla och värme, som jag lärt mig att göra, och önskar mig själv och de mina ett Gott 2020. Och till dig med! Gott slut och gott nytt! Tack för att du läst mina ord i år. ♥

 

79. Helgen

Roadtrip, Österlen, en del regn, väldiga vindar, hav, blå himmel, kossor, mat, surfare, hav, dryck, vänner, solsken, promenader, hav, andetag, paus, horisonten, ljuset. En dos av vänner och hav i ett Sverige som alltid får oss att häpna över sin storslagenhet! ❤img_7572-e1572209592195.jpgimg_7627img_7657.pngimg_7603img_7659img_7608img_7611img_7652img_7642img_7654Och en regnbåge som avslut. Tack Patricia, Valter och Fredrik för helgen. Och tack alla ni som kommit med hejarop. Tacksam och med frid i bröstet. ❤

img_7620

 

78. Fredag

När ångesten river och trycker i bröstet och jag nästan kryper ur skinnet var det lyckosamt att det redan förra helgen var tid för höstpynt med pumpor, ljung, höstlöv, höstpromenad och ett helt artilleri med ljus i varje vrå inomhus och i trädgården. Och att se på premiäravsnittet av Så mycket bättre. Min favorittid på året. Men i år, och förra året med, och några höstar innan dessförinnan med, även en utmanande tid. Japp, både det ena och det andra.img_7500.jpgimg_7502När det är tufft på insidan är det ändå skönt att få pyssla med saker på utsidan och göra det fint omkring sig. Mer mys, värme, ombonat hem, varma bad, filtar, god mat och dryck. Det är en bra medicin. På så sätt känns det enklare att få rå om sig själv och de sina under den här årstiden. Jag trivs mer i hösten än i sommaren. Eller rättare sagt, jag älskar hösten just pga att den kommer så rätt efter sommaren.

Men i övrigt då så har jag den senaste tiden känt mig jäkligt förbannad, ledsen, uppgiven, trött, hotad, attackerad och missförstådd och jag ska förklara varför.

I förra blogginlägget beskrev jag känslan av saknad av att ha ett jobb att gå till, måndag morgon och fredag eftermiddag och allt däremellan. Något meningsfullt. Och att jag då ändå kände ett uns av förväntning i luften. Jag skrev på en reseskildring till en bok  om tågsemestrar i Norden som jag fått förfrågan om och kände mig faktiskt levande igen.img_7495Planen för min rehabilitering och återgång till arbete såg ut som så att jag varit på väg in i Samverkan hela året, vilket innebär att vården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tillsammans med mig ska hitta en väg framåt genom arbetsträning. Vi hade det första mötet i juni och allt lät bra och så skulle jag bli kallad i augusti igen. När så inte blev fallet tog jag kontakt och det visade sig att Arbetsförmedlingen läggs ner i Älmhult och att handläggaren fick gå. Det dröjde till oktober innan mötet hölls och då hade jag hunnit höra av mig igen för jag ville ju gärna komma igång.

På detta möte hade de missat att bjuda in vården så jag fick ta med mig Fredrik som stöd, och nu lät det helt annorlunda än vad det gjort tidigare. ”Du ska få börja i din egen takt” har det låtit under hela det här året men nu var det annat. ”Du måste börja på 25% vilket blir 2 timmar om dagen, fem dagar i veckan och sedan inom ett halvår måste du ha gått upp till 50%!” Jag hamnade lite i chock faktiskt för det här skulle då även innebära att det inte skulle finnas tid eller ork att ta sig till Växjö och Rehab-avdelningen längre.  ”Det ska du redan vara klar med innan” var ungefär det svar jag fick.

Alltså, att så smått trappa upp i sin egen takt och samtidigt jobba med sig själv och sin rehabilitering är inte tanken här. Jag får inte träna mig tillbaks in i ett jobb igen utan skulle antagligen hamna i samma spår och mönster igen till sist. Jag var mycket förvånad över detta missförstånd och att vården och myndigheterna pratar helt olika språk. Myndigheterna skyller på att vården inte kan deras regler och förklarade att det som vi pratat om istället heter Social arbetsträning när det bara handlar om att hälsa på, besöka en arbetsplats och då arbetstränar en inte och detta har myndigheterna inget att göra med.  Jag kände mig ytterst tveksam till allting men ville inte själv avgöra detta utan ville gärna att vi skulle ha ett möte tillsammans med vården igen vilket bestämdes.

img_7498Därefter tog jag kontakt med vården, för det är som sagt jag själv som är projektledaren, och de ställde sig också mycket frågandes till detta och skulle prata ihop sig och höra av sig till FK. Två veckor senare ringer handläggaren på FK upp mig och har då inte ens varit i kontakt med vården. Istället meddelades att hon stämt av med deras egen specialist och beslutet var att jag inte är redo för Samverkan längre, inget möte med vården behövs, svar nej på att skriva någon reseberättelse till boken och att nu misstänker de mig dessutom för att ha en arbetsförmåga och ska skicka mig på en Arbetsförmågeutredning i Värnamo. När? ”Det vet vi inte, de har så mycket att göra, det kan bli i februari, mars typ.” img_7515Så å ena sidan kickar de ut mig från Samverkan efter att ha bedömt att jag inte verkar redo att starta på 10 timmar i veckan, tillbaka till en vanlig handläggare på sjukpenningsavdelningen igen och så struntar de i att konsulta vården för att exempelvis kunna komma fram till en plan om att jag börjar socialt arbetsträna någonstans under hösten i egen takt och kanske sen kunna börja arbetsträna på 25% efter nyår.

Och å andra sidan går de igång på att jag nu har berättat om att jag skriver på en reseberättelse till en bok en liten stund per dag vid frukostbordet och de misstänker att jag har en arbetsförmåga och vill skicka mig på utredning. En utredning med tester som ”Kan du gå upp och ner för den här pallen? Kan du rita cirklar med två pennor samtidigt på tavlan? Kan du gå på ett löpband i 12 minuter” och vidare i den stilen som jag hört en bekant berätta.  Min läkare sa direkt att ”du betalar väl in till A-kassan för de här testerna används oftast för att få folk friskförklarade och avskrivna.” Liksom min andra kontakt inom vården sa, som dagligen möter patienter som förutom hjärnskador även drabbats av Försäkringskassan; ”De arbetar inte efter devisen att få tillbaka människor i arbete utan att få bort människor ur systemet.” Och det tycks mig verka vara på samma sätt med Arbetsförmedlingen. Alla vill bli av med en. Det handlar ju om siffror och det ska se snyggt ut i bokföringen.img_7426.png

En kan fan inte göra lemonad jämt!

Å ena sidan är jag alltså tydligen för dålig för arbetsträning men å andra sidan misstänkt för frisk för att få sjukpenning överhuvudtaget! Makes sense. Och vad ska vi göra nu- bara invänta utredningen någon gång i vinter/vår!

Jag fick höra av en annan bekant som blivit av med sjukpenningen i fem månader för att det framkommit att hon ringt en hantverkare då det droppade in från hennes tak. Då bedöms en tydligen ha en arbetsförmåga. Det är så dumt så en vet ju inte om en bara ska skratta åt det och tänka att snart måste det väl komma fram att hela myndigheten är ett skämt och att de måste få andra spelregler från politikerhåll?! Eller kanske lägga ner det helt!!?img_7540Här är jag, en sjukskriven person som så gärna vill komma ut och arbetsträna och börja ta de små stegen tillbaka mot ett arbete som känns så abstrakt och långt bort så jag har inte ens möjligheten att föreställa mig var jag ska börja eller hamna. Men jag vill börja ta det där första steget. Jag till och med hör av mig och undrar när mötet ska vara. Och så blir svaret att om jag inte är redo för 25% så får det bli noll, noll, noll! Det finns inget mellanläge!

Men nu tänker ju inte jag sitta av den här tiden och vänta på utredning. Jag och min neuropsykolog på Rehab försöker ta reda på hur jag skulle kunna komma ut på en social arbetsträning. Det hjälper alltså inte Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen till med. Och jag utgår nu ifrån ett eget dagsschema där jag ”arbetstränar” hemma, en timme om dagen. Som att skriva det här blogginlägget eller på någon random reseberättelse eller så! Och jag fortsätter att gå på återträffar med Mindfullnesskursen, och det är banne mig inte dåligt det med tanke på hur jag utvärderade det i ett inlägg i våras! 57. Medveten, närvarande och förbannad! Jag försöker faktiskt och har tagit till mig en liten dos av hela grejen. Och gjort det till min. Helt totalt obstinat och omöjlig är jag ändå inte, även om det är vad jag ibland själv inbillar mig. img_7541Och jag fortsätter med mina promenader, nu med Bungypump-stavar som kompis Annika till sist lyckats övertala mig att köpa. Tack! Och lite work-out via en app, lite mindfullness och så vila på det. Och mat däremellan, och bädda, diska, tvätta, städa, laga mat och betala räkningar och reklamera grejer. ( det är alltid något) Och så vila igen. Och sen blir det helg. Tack för fredag och helg! Jag känner mig redan levande igen faktiskt. Det är helt onödigt att låta Försäkringskassan få styra över hela ens väsen har jag nämligen lärt mig på Mindfullnessen. En får ta det i etapper och däremellan kan en få vara lycklig! Så trevlig helg till dem! Och till er! Jag och Fredrik ska iväg med Patricia och hennes Valter. Vi firar att Patricia fyllt 45 men kanske ännu större är att vi träffades som au pairer för 25 år sedan nu i höst! Och det är fint det. Och värt att fira! Patricia är en av de människor jag är tacksam för och det påminner jag mig gärna om.  Att jag är mycket lyckligt lottad.  ❤  img_7489

 

 

77. Måndagsmorgon

Den här morgonen kände jag verkligen starkt saknaden av att ha ett jobb att gå till. Att få göra något meningsfullt, något som får mig att tända till, få kraft ifrån, vilja utveckla och förbättra, att få brinna för något. Det är nog inte alla förunnat att känna så inför sina jobb men jag har gjort det. Jag skulle nog vilja säga att det i stort sett gällt alla mina jobb någonsin oavsett arbetsuppgifter. De senaste femton åren som projektledare för det Sociala arbetskooperativet på ABF, projekten om Våld i nära relationer och om jämställdhetsintegrering på Ljungby kommun och så konsumentrådgivningen efter det. Då menar jag inte att varje dag varit halleluja.

Igår dök det upp ett status-minne på Facebook från hösten 2017 som gick ut på att ”Oj, den här veckan har jag varit med i tidningen 4 gånger, det märks att en är tillbaka igen. Så här bra som det känns på jobbet nu har det inte gjort på flera år. Så roligt!” Och jag minns känslan. Det hade varit tre tuffa år sedan hjärnskakningen med sjukskrivningar då och då men sedan hade jag jobbat mig tillbaka och kände att det började gå bättre. Minns att vi hade varit på planeringsdagar jag och kollegan och det fullständigt glödde om oss så produktiva och kreativa och glada vi var. Sedan nöttes vi och den känslan ner och ett år senare hade vi båda slutat. Flera faktorer. En ny oförstående chef som missade oss helt , en arbetsplats som inte ställde upp, en rehabplan som glömdes bort, jag själv som igen gjorde för mycket och inte fick något stöd. Och så den där hjärnskakningen i botten. Krasch.img_7352Jo jag har tyckt om mina jobb, brunnit för det jag gjort. Kanske då som sagt lite för mycket ibland men uppdragen har fått mig att känna mig levande. Och det är den känslan det har varit brist på ett tag nu. Nej, jobbet är ju inte allt men förbaskat mycket faktiskt. Det jag saknar är väl inte direkt att gå iväg kl. 6 till bussen en måndagsmorgon, fast just nu låter iofs det trevligt också, och inte är det ett heltidsjobb jag prompt måste ha heller, det finns så mycket mer att fylla livet med ju. Men att få finnas i ett sammanhang, göra något meningsfullt och att få vara trött på rätt sätt när fredagen kommer. Att få gå på riktig After Work. Att ha kollegor. Få lön igen.

img_7139Men. Ett uppdrag har jag faktiskt fått. Äran att få skriva ett kapitel i en bok om tågsemestrar i Norden. Och det är författaren som har hittat till mig med förfrågan. Så nu sitter jag och knåpar ihop en text om vår resa till fjällen förra sommaren, med bilder och faktaruta och allt. Och jag känner mig så levande! Peppad, inspirerad, glad! Jag jobbar lite var och varannan dag med detta i min egen takt. Det går inte att jämföra med ett jobb. Hoppas nu att Försäkringskassan ser det på samma sätt, jag inväntar svar om detta. Det här känner jag i alla fall själv är en del i min rehabilitering, min egna arbetsträning. Och så ressugen jag blir! Nästa sommar, då måste det bli nattåg till fjällen igen. Och förhoppningsvis har jag då semester från ett jobb igen.

En solig dag med en känsla av förhoppning i luften. Och en lunch på lokal som omväxling. Ha en fin vecka alla!

img_7407-e1570461831583.jpg

76. Kräftor, höstmys och statliga myndigheter.

img_7122Vinterjackor och blombuketter. Skrapa rutan och planera för den kommande helgen som lovar grill- och ute-väder igen. Solen som bländar en med sina blixtrande klara höststrålar och får mig att tvätta köksfönstret. Det händer inte ofta men exakt rätt vinkel på sol och min position är ett måste för att jag ska störas så av kladdiga fönster att jag måste agera.

Skolan har varit igång en månad, fotbollsträningarna utomhus tar redan slut om en vecka och sen glider vi in i oktober. Hänger med kan jag inte säga att jag gör, men det stämmer nog in på varje årstid, alltså fyra gånger om året i alla levnadsår hittills och förmodligen framåt! Jag är nog lite långsam tror jag bestämt!

img_7011De senaste två lördagarna har det varit kräftskiva hemma hos oss, den ena med barn och den andra utan. Både helgerna har vi känt oss så tacksamma över att ha så fina vänner att bjuda in till fest! Skivan med barn blev lyckad för att vi nu har så pass stora barn att det både är trevligt att umgås samt att de även sköter sig själva och har skoj ihop och överraskade oss dessutom med att ha gjort en egen frågetävling som de testade oss vuxna i. Skivan utan barn med vårt Osby-gäng var trevlig för vi brukar inte umgås utan barn och här är det fortfarande en yngre uppsättning och inte lika självgående. Nils som är 6 år blir väldigt olika i ålder när han själv är yngst i ett gäng med de äldre jämfört med när han hänger med jämngamla och yngre. Så blir det ju! Inget fel på fester med våra barn heller men det är ju fint att få hinna prata och ha roligt bara vi vuxna ibland!

Fredrik och jag gillar att bjuda in till festligheter, gärna på bufféer med plock av diverse. Speciellt när solen skiner och vi kan ta emot på vårt trädäck där vi nu inledde med bubbel och toasts med kantareller och västerbottenost. Båda lördagarna på raken! Varför ändra på ett lyckat koncept! Älskar fördrink/välkomstdrink med lite mingeltugg.

img_7010
Kantareller har vi plockat i några månader nu. Lyx.

img_7080

img_7084
Det är också trevligt när ens vänner äger Pecorino respektive Växthuset Plantan i Osby och tar med sig läckerheter och fint därifrån, se korgen!

Därefter blev det kräftor och andra skaldjur, västerbottenpaj, sallader och såklart ostar. Barnen fick dessutom lite köttbullar och prinskorv. Liksom till jul, påsk och midsommar- varför ändra på ett lyckat koncept?! 🙂

Och likadant med den traditionella snapsen! Här hade vi smaksatt egen i några dagar med krondill, citron och honung. Blev helt ok!

4e0eb88e-37eb-4a79-9b02-80f00d620adfHär stekt brietårta med havssalt, honung och egenplockade björnbär som barnen och jag plockat. img_7130.pngDärtill såklart snapsvisor, frågesport och andra lekar under kvällen. Lyckat och nu har vi fyllt årets kräftskivekvot, tror vi i alla fall. Den här helgen tar vi det betydligt lugnare.

Annars så pysslar jag för tillfället med att assistera Försäkringskassan med deras IT-problem när de inte själva kan lösa det internt. Hade gått och väntat på besked om min fortsatta sjukpenning godkänts, vilket ju fick mig att komma och tänka på den roliga förra hösten då det tog drygt 3 månaders kamp innan de betalade ut några pengar. Nu visade det sig att beslutet hade tagits för flera veckor sedan men jag hade inte fått någon notis om det. Samtidigt har jag väntat på att bli kallad på möte som skulle skett i augusti, vilket bestämdes på möte med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan i juni. Efter att det bestämts på möte i mars. En får inte ha bråttom här!

Hade jag inte mailat nu så hade jag inte vetat om att Arbetsförmedlingens kontor i Älmhult ska läggas ner i nästa vecka och att min handläggare fått gå och att allt fördröjdes. Hade jag inte mailat igen hade jag inte fått reda på att kallelse till kommande möte i oktober var skickat i måndags. Jag har fortfarande inte fått den så något är fel hos dem. Men kan min handläggare på Försäkringskassan kontakta sin IT-avdelning om detta? Nej, jag som ”kund” behöver samla kraft för att ringa deras kundtjänst och sitta i telefonkö för att lösa det hela. När jag sedan kom fram och berättat mitt ärende förklarade den anställde att ”jag är ju bara vanlig kundtjänst och har inte de här kunskaperna” varpå jag med eftertryck fick klargöra att jag skulle hälsa från min handläggare att det var tekniskt fel och att han i kundtjänst skulle anmäla detta till deras IT-avdelning! Ok, sa han då, och gjorde så. Min kritik är självklart inte riktad mot handläggare eller personalen i kundtjänst.

I våras väntade jag också på möte. Då ringde plötsligt min då nya handläggare en fredag kl. 10 och undrade var jag var. Det visade sig att kallelse hade skickats ut per post på måndagen som inte hunnit nå mig på fredagen. Fast jag valt att få brev digitalt. Suck. Sånt här passar inte mitt mående kan jag säga. Jag har kontrollbehov i vanliga fall.

img_7107Idag vaknade jag tidigt och gick upp och tände ljus. Lite senare fick jag sällskap av de två små och Nils tog in hela mys-scenariot med: ”Det är det här jag gillar, såna här kvällar. Då passar det att man får paket på väggen också, när kommer dom?” Alltså, trots morgon och fortfarande i september så fick han sug efter Adventskalender och mys. Han fick höst-feeling helt enkelt men får allt vänta några månader till på de där paketen på väggen. Älskar att han älskar det. Och älskar fredag och helg. Som vi ska mysa. Hoppas ni med! ❤

 

75. After summer

Sommaren är väl officiellt över när vi lämnat augusti och jag börjar bli någorlunda bekväm med att använda benämningen ”höst” om tillvaron. Vädret påverkar ju otroligt så vissa dagar när det bara regnar och är mörkt och raggsockarna åker på känns det som att hösten varit länge. Men så kommer solen och vi plockar ljuvliga blommor som återvänt och hänger i trädgården och njuter lite sommar igen.img_7039

Midsommarblomster till kräftskivan!

Jag försöker summera sommaren och komma ikapp mig själv. Det är en intensiv period, även om det också handlar om återhämtning. Jag skrev innan sommaren, 70. Jag. Orkar. Inte, om hur det dels är mycket som händer med avslutningar, avtackningar, grillningar och möten och allt och så har vi också våren och knoppar som slår ut och ljuset som kommer åter och dagarna blir längre och vi ska ”passa på att njuta”. Vi går ur vinteridet rakt ut i det gassande solskenet och det är väl inte konstigt att det både ger och tar energi.

Att därefter gå in i semestertider, utan att för en gångs skull ha så mycket planerat, vara lite på paus pga min hälsa, vår ekonomi och oklarheter med Fredriks semester, var speciellt. Jag såg faktiskt inte så mycket fram emot sommaren om jag ska vara ärlig. Men jag var såklart inställd på att göra det bästa av situationen, om inte för egen skull så för familjens. Och det blev bra. Mycket tack vare att vi dragit ner på förväntningarna men även för att vi är så bra på att göra det bra. Vi fixar till det! Det blev både stug-häng, tältning, Åbo-kryssning, Allsång på Skansen, Göta kanal, barnfritt i Malmö och så de två bröllopen som avslut. (Se de tre tidigare inläggen om sommaren uppdelat på tre. )

img_7009

Jag har försökt utvärdera vad jag gjort annorlunda i år. Förutom att ha dragit ner på planer och förväntningar så har vi blandat upplevelser som krävt olika slags energi och varvat med återhämtning. Vi har mestadels hållit oss i trygga miljöer, i Sverige och på platser där vi varit förut och känner till förutsättningarna och dragit oss undan de mest hektiska platserna. Undantaget kryssning och Allsång på Skansen men det var bara för ett dygn. Jag har hållit mig borta från solen så mycket det gått, sökt skuggan och oftast haft både keps och solglasögon på. När vi hälsade på kompisar i Åhus i augusti insåg vi att det var första gången vi hängde på en strand vid havet i sommar. Värme och för mycket ljus är inte något som funkar för mig. Och ljudkänslig är jag ju också varför jag ofta har mina Sony WH-1000XM3-hörlurar på mig. När jag är ensam är det musik eller en ljudbok som spelar, ihop med familj och vänner använder jag dem som skydd för de högsta och mest skränande tonerna- som både kommer från familj och vänner och övrig miljö. Är det riktigt illa räcker det inte med lurarna utan jag behöver också ha öronproppar.

Hörlurar, keps och stora solglasögon fungerar också som ett filter mot omvärlden och signalerar att jag inte gärna socialiserar mig. ”Låt mig vara helt enkelt”, så skoj är jag! 🙂 Men inte alltid såklart. Ibland känner jag dock att jag skulle vilja ha på mig denna utstyrsel även inomhus för att markera avstånd men det går ju inte lika lätt. Så märklig känner jag mig inte bekväm i att vara.

img_6851Exempelvis härom dagen när jag skulle besöka blodgivarbussen som kommer några gånger per år utanför IKEAs kontor. Det var tredje dagen de var där så jag tänkte att det kanske var lite färre folk. Men nej. Det var litet, trångt, säkert 30 grader därinne, inget syre och en massa folk, främst IKEA-anställda. Jag fyllde i den blankett som låg framme och insåg sedan att jag inte kunde sitta kvar för då skulle jag må dåligt, så jag gick en promenad för att invänta min tur. Det tog till slut nästan en timme innan det var mitt nummer och då hade jag tydligen inte fyllt i rätt papper eftersom det var första gången jag var där. De blanketterna satt istället på väggen bakom folk som stod och hängde och väntade och jag frågade sköterskan hur jag skulle vetat detta, det satt ju ingen information någonstans om det?

Här går jag igång. Då har min kropp redan reagerat på trängsel, andra människor som kommit för nära, vaksamheten över att träffa på någon jag känner, värmen, bristen på syret, ovissheten om hur en ska göra och så irritation över att de inte styrt upp det ordentligt och inte är tydliga i sin information om hur en ska göra. I såna här sammanhang slår jag alltid på de kritiska och konstruktiva ögonen och vill komma med förbättringsidéer. Överallt i stort sett händer det. Sån har jag alltid varit men det är ju nu det blir alldeles för tröttsamt.

Så jag fick gå ut och läsa igenom information och skriva i andra blanketter och svara på frågor som vad är mitt yrke, är jag sjukskriven och varför; vilket inte direkt gjorde mig mer avslappnad. Sedan försöka få sjuksköterskans uppmärksamhet igen för jag skulle ju inte behöva stå i en timmes kö igen. Allt framför en nu ännu större församling folk. Där och då mår jag inte bra och jag känner att jag är helt stel i nacken, axlarna och i käkarna för att jag biter ihop och både pulsen och min temperatur har stigit. Jag befinner mig långt utanför min komfort-zon  och känner mig hotad och reflexmässigt vill jag fly eller attackera. Då hade jag velat ha på mig både solglasögon, hörlurar och helst en sjal över huvudet. Men det lugnar sig när jag återigen får träffa sköterskan som efter ett antal frågor säger att det nog ska gå att få lämna blod trots sjukskrivning. Sedan är det stick i armen för provtagning och därefter dags att gå hem. Drygt 1,5 timme och jag är helt dränerad med huvudvärk och hjärntrötthet. Går hem för att äta och lägga mig och sova innan det är dags att hämta barnen. Nästa gång blodbussen kommer och jag blir kallad så får jag helt enkelt se om jag kommer orka att gå dit den dagen. För det tog på energi-kontot!img_7041Hemma bland blommor och odlade morötter, tomater och annat hittar jag förstås lugnet. Och på mina promenader. Med ljudböcker eller utan.img_7013I slutet av sommaren var vi som jag berättat om på två bröllop och det är också tillställningar där jag är utanför komfort-zonen och som tar rejält på energi-kontot. Så tror jag att många känner när det är en stor fest, det är en anspänning även om det är roligt. Jag tar det dock ett strå längre än jag gjorde förr och har ångest inför sådana event. Det är så många känslor involverade, såklart speciellt då det var syrran som gifte sig. Många människor som en inte träffat på länge eller aldrig, mingel, tårar i kyrkan, allas tal- det är ju nervöst för jag lever mig in så, fler tårar. Och jag själv vill ju så mycket, hålla tal har jag alltid tänkt att jag skulle göra, det är ju min grej liksom! Men det är ju inte vanliga jag längre och det gör sig så extra smärtsamt påmint vid en sådan här händelse. Ska jag eller ska jag inte köra på? Ska jag delta eller bara vara med? Ska jag vara on eller off alltså, det är mitt dilemma- det brukar inte finns något däremellan. Antingen går jag All-in eller så åker jag hem- det funderade jag faktiskt på kvällen innan.

Fina Hanna, Patriks syster och min kompis, styrde upp det hela så att vi hade ett gemensamt ”tal”, vi anordnade en lek och så hann vi även med att förmedla några vackra ord till brudparet. Så det kändes bra och det blev något däremellan för en gångs skull- inte on eller off. Och det blev såklart en riktigt rolig och fin kväll och jag är ganska säker på att ingen kunde se på mig alls vad som försiggått och försiggick inne i mitt huvud. Så är det ju med de flesta av oss tror jag. img_6623Och jag var ju glad och hade verkligen roligt! Det är ju inte så att en bara är det ena eller andra; jag är glad och förväntansfull och kan spexa och samtidigt känna oro och vara osäker på mig själv utan att för den skull vara falsk eller spela. Ett stort uttag på energi-kontot var det i alla fall och veckan efter tog jag det extra lugnt.

Jag tyckte att det kändes som en bra sommar där jag var bättre rustad för livet igen och jag hann tom få känslan av att ”nu kan jag väl vara klar med det här med sjukskrivning”!? Men så dundrade vardagen in med allt från inskolningar på nya fritids för båda, samt även ny skola för Nils som ju började i F-klassen. Massa känslor. Hos både dem och mig. Jag fick vara med på fritids i flera timmar i flera dagar och det kändes som att jag kommit igång med arbetsträningen redan! Uppstart av fotbollsträningar, kompisar som ska leka. Massa mail, möten, sms, information. Kontakt med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och läkare. Kalendern fram och planera, organisera och vara delaktig igen! Pust. Det var en sådan skön bubbla under sommaren. En paus. Och då mådde jag också bättre. Men i en bubbla, en paus och parentes kan en ju inte leva.

Idag är det ett år sedan jag sjukskrev mig. Den slutgiltiga sparken över kanten fick jag av chefen men det tänker jag inte gå in på igen. Dagen efter skrev jag det här inlägget: 23. En skör fredagshälsning Många kloka saker tänker och skriver jag då men inte trodde jag att det skulle ta en sådan tid.

”När jag trodde att jag var klar med dyk på ett tag och istället dök djupare. Med insikten att jag snart kommer upp till ytan. Men ändå, ett dyk igen. Besvikelsen, sorgen över att inte vara så stark som jag trodde. Som jag ville vara. Att det blev som det blev. Oron för hur det ska gå, vad klarar jag egentligen av?”

Jag tycker att jag mår bättre idag. Lugnare, mer medveten, lite visare kanske. Med insikten om att det tar tid och får göra det.

Trevlig helg! Här blir det kräftskiva!