När ångesten river och trycker i bröstet och jag nästan kryper ur skinnet var det lyckosamt att det redan förra helgen var tid för höstpynt med pumpor, ljung, höstlöv, höstpromenad och ett helt artilleri med ljus i varje vrå inomhus och i trädgården. Och att se på premiäravsnittet av Så mycket bättre. Min favorittid på året. Men i år, och förra året med, och några höstar innan dessförinnan med, även en utmanande tid. Japp, både det ena och det andra.
När det är tufft på insidan är det ändå skönt att få pyssla med saker på utsidan och göra det fint omkring sig. Mer mys, värme, ombonat hem, varma bad, filtar, god mat och dryck. Det är en bra medicin. På så sätt känns det enklare att få rå om sig själv och de sina under den här årstiden. Jag trivs mer i hösten än i sommaren. Eller rättare sagt, jag älskar hösten just pga att den kommer så rätt efter sommaren.
Men i övrigt då så har jag den senaste tiden känt mig jäkligt förbannad, ledsen, uppgiven, trött, hotad, attackerad och missförstådd och jag ska förklara varför.
I förra blogginlägget beskrev jag känslan av saknad av att ha ett jobb att gå till, måndag morgon och fredag eftermiddag och allt däremellan. Något meningsfullt. Och att jag då ändå kände ett uns av förväntning i luften. Jag skrev på en reseskildring till en bok om tågsemestrar i Norden som jag fått förfrågan om och kände mig faktiskt levande igen.
Planen för min rehabilitering och återgång till arbete såg ut som så att jag varit på väg in i Samverkan hela året, vilket innebär att vården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tillsammans med mig ska hitta en väg framåt genom arbetsträning. Vi hade det första mötet i juni och allt lät bra och så skulle jag bli kallad i augusti igen. När så inte blev fallet tog jag kontakt och det visade sig att Arbetsförmedlingen läggs ner i Älmhult och att handläggaren fick gå. Det dröjde till oktober innan mötet hölls och då hade jag hunnit höra av mig igen för jag ville ju gärna komma igång.
På detta möte hade de missat att bjuda in vården så jag fick ta med mig Fredrik som stöd, och nu lät det helt annorlunda än vad det gjort tidigare. ”Du ska få börja i din egen takt” har det låtit under hela det här året men nu var det annat. ”Du måste börja på 25% vilket blir 2 timmar om dagen, fem dagar i veckan och sedan inom ett halvår måste du ha gått upp till 50%!” Jag hamnade lite i chock faktiskt för det här skulle då även innebära att det inte skulle finnas tid eller ork att ta sig till Växjö och Rehab-avdelningen längre. ”Det ska du redan vara klar med innan” var ungefär det svar jag fick.
Alltså, att så smått trappa upp i sin egen takt och samtidigt jobba med sig själv och sin rehabilitering är inte tanken här. Jag får inte träna mig tillbaks in i ett jobb igen utan skulle antagligen hamna i samma spår och mönster igen till sist. Jag var mycket förvånad över detta missförstånd och att vården och myndigheterna pratar helt olika språk. Myndigheterna skyller på att vården inte kan deras regler och förklarade att det som vi pratat om istället heter Social arbetsträning när det bara handlar om att hälsa på, besöka en arbetsplats och då arbetstränar en inte och detta har myndigheterna inget att göra med. Jag kände mig ytterst tveksam till allting men ville inte själv avgöra detta utan ville gärna att vi skulle ha ett möte tillsammans med vården igen vilket bestämdes.
Därefter tog jag kontakt med vården, för det är som sagt jag själv som är projektledaren, och de ställde sig också mycket frågandes till detta och skulle prata ihop sig och höra av sig till FK. Två veckor senare ringer handläggaren på FK upp mig och har då inte ens varit i kontakt med vården. Istället meddelades att hon stämt av med deras egen specialist och beslutet var att jag inte är redo för Samverkan längre, inget möte med vården behövs, svar nej på att skriva någon reseberättelse till boken och att nu misstänker de mig dessutom för att ha en arbetsförmåga och ska skicka mig på en Arbetsförmågeutredning i Värnamo. När? ”Det vet vi inte, de har så mycket att göra, det kan bli i februari, mars typ.” 
Så å ena sidan kickar de ut mig från Samverkan efter att ha bedömt att jag inte verkar redo att starta på 10 timmar i veckan, tillbaka till en vanlig handläggare på sjukpenningsavdelningen igen och så struntar de i att konsulta vården för att exempelvis kunna komma fram till en plan om att jag börjar socialt arbetsträna någonstans under hösten i egen takt och kanske sen kunna börja arbetsträna på 25% efter nyår.
Och å andra sidan går de igång på att jag nu har berättat om att jag skriver på en reseberättelse till en bok en liten stund per dag vid frukostbordet och de misstänker att jag har en arbetsförmåga och vill skicka mig på utredning. En utredning med tester som ”Kan du gå upp och ner för den här pallen? Kan du rita cirklar med två pennor samtidigt på tavlan? Kan du gå på ett löpband i 12 minuter” och vidare i den stilen som jag hört en bekant berätta. Min läkare sa direkt att ”du betalar väl in till A-kassan för de här testerna används oftast för att få folk friskförklarade och avskrivna.” Liksom min andra kontakt inom vården sa, som dagligen möter patienter som förutom hjärnskador även drabbats av Försäkringskassan; ”De arbetar inte efter devisen att få tillbaka människor i arbete utan att få bort människor ur systemet.” Och det tycks mig verka vara på samma sätt med Arbetsförmedlingen. Alla vill bli av med en. Det handlar ju om siffror och det ska se snyggt ut i bokföringen.
En kan fan inte göra lemonad jämt!
Å ena sidan är jag alltså tydligen för dålig för arbetsträning men å andra sidan misstänkt för frisk för att få sjukpenning överhuvudtaget! Makes sense. Och vad ska vi göra nu- bara invänta utredningen någon gång i vinter/vår!
Jag fick höra av en annan bekant som blivit av med sjukpenningen i fem månader för att det framkommit att hon ringt en hantverkare då det droppade in från hennes tak. Då bedöms en tydligen ha en arbetsförmåga. Det är så dumt så en vet ju inte om en bara ska skratta åt det och tänka att snart måste det väl komma fram att hela myndigheten är ett skämt och att de måste få andra spelregler från politikerhåll?! Eller kanske lägga ner det helt!!?
Här är jag, en sjukskriven person som så gärna vill komma ut och arbetsträna och börja ta de små stegen tillbaka mot ett arbete som känns så abstrakt och långt bort så jag har inte ens möjligheten att föreställa mig var jag ska börja eller hamna. Men jag vill börja ta det där första steget. Jag till och med hör av mig och undrar när mötet ska vara. Och så blir svaret att om jag inte är redo för 25% så får det bli noll, noll, noll! Det finns inget mellanläge!
Men nu tänker ju inte jag sitta av den här tiden och vänta på utredning. Jag och min neuropsykolog på Rehab försöker ta reda på hur jag skulle kunna komma ut på en social arbetsträning. Det hjälper alltså inte Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen till med. Och jag utgår nu ifrån ett eget dagsschema där jag ”arbetstränar” hemma, en timme om dagen. Som att skriva det här blogginlägget eller på någon random reseberättelse eller så! Och jag fortsätter att gå på återträffar med Mindfullnesskursen, och det är banne mig inte dåligt det med tanke på hur jag utvärderade det i ett inlägg i våras! 57. Medveten, närvarande och förbannad! Jag försöker faktiskt och har tagit till mig en liten dos av hela grejen. Och gjort det till min. Helt totalt obstinat och omöjlig är jag ändå inte, även om det är vad jag ibland själv inbillar mig. 
Och jag fortsätter med mina promenader, nu med Bungypump-stavar som kompis Annika till sist lyckats övertala mig att köpa. Tack! Och lite work-out via en app, lite mindfullness och så vila på det. Och mat däremellan, och bädda, diska, tvätta, städa, laga mat och betala räkningar och reklamera grejer. ( det är alltid något) Och så vila igen. Och sen blir det helg. Tack för fredag och helg! Jag känner mig redan levande igen faktiskt. Det är helt onödigt att låta Försäkringskassan få styra över hela ens väsen har jag nämligen lärt mig på Mindfullnessen. En får ta det i etapper och däremellan kan en få vara lycklig! Så trevlig helg till dem! Och till er! Jag och Fredrik ska iväg med Patricia och hennes Valter. Vi firar att Patricia fyllt 45 men kanske ännu större är att vi träffades som au pairer för 25 år sedan nu i höst! Och det är fint det. Och värt att fira! Patricia är en av de människor jag är tacksam för och det påminner jag mig gärna om. Att jag är mycket lyckligt lottad. ❤ 
Jo jag har tyckt om mina jobb, brunnit för det jag gjort. Kanske då som sagt lite för mycket ibland men uppdragen har fått mig att känna mig levande. Och det är den känslan det har varit brist på ett tag nu. Nej, jobbet är ju inte allt men förbaskat mycket faktiskt. Det jag saknar är väl inte direkt att gå iväg kl. 6 till bussen en måndagsmorgon, fast just nu låter iofs det trevligt också, och inte är det ett heltidsjobb jag prompt måste ha heller, det finns så mycket mer att fylla livet med ju. Men att få finnas i ett sammanhang, göra något meningsfullt och att få vara trött på rätt sätt när fredagen kommer. Att få gå på riktig After Work. Att ha kollegor. Få lön igen.
Men. Ett uppdrag har jag faktiskt fått. Äran att få skriva ett kapitel i en bok om tågsemestrar i Norden. Och det är författaren som har hittat till mig med förfrågan. Så nu sitter jag och knåpar ihop en text om vår resa till fjällen förra sommaren, med bilder och faktaruta och allt. Och jag känner mig så levande! Peppad, inspirerad, glad! Jag jobbar lite var och varannan dag med detta i min egen takt. Det går inte att jämföra med ett jobb. Hoppas nu att Försäkringskassan ser det på samma sätt, jag inväntar svar om detta. Det här känner jag i alla fall själv är en del i min rehabilitering, min egna arbetsträning. Och så ressugen jag blir! Nästa sommar, då måste det bli nattåg till fjällen igen. Och förhoppningsvis har jag då semester från ett jobb igen.
Vinterjackor och blombuketter. Skrapa rutan och planera för den kommande helgen som lovar grill- och ute-väder igen. Solen som bländar en med sina blixtrande klara höststrålar och får mig att tvätta köksfönstret. Det händer inte ofta men exakt rätt vinkel på sol och min position är ett måste för att jag ska störas så av kladdiga fönster att jag måste agera.
De senaste två lördagarna har det varit kräftskiva hemma hos oss, den ena med barn och den andra utan. Både helgerna har vi känt oss så tacksamma över att ha så fina vänner att bjuda in till fest! Skivan med barn blev lyckad för att vi nu har så pass stora barn att det både är trevligt att umgås samt att de även sköter sig själva och har skoj ihop och överraskade oss dessutom med att ha gjort en egen frågetävling som de testade oss vuxna i. Skivan utan barn med vårt Osby-gäng var trevlig för vi brukar inte umgås utan barn och här är det fortfarande en yngre uppsättning och inte lika självgående. Nils som är 6 år blir väldigt olika i ålder när han själv är yngst i ett gäng med de äldre jämfört med när han hänger med jämngamla och yngre. Så blir det ju! Inget fel på fester med våra barn heller men det är ju fint att få hinna prata och ha roligt bara vi vuxna ibland!
Här stekt brietårta med havssalt, honung och egenplockade björnbär som barnen och jag plockat. 
Därtill såklart snapsvisor, frågesport och andra lekar under kvällen. Lyckat och nu har vi fyllt årets kräftskivekvot, tror vi i alla fall. Den här helgen tar vi det betydligt lugnare.
Idag vaknade jag tidigt och gick upp och tände ljus. Lite senare fick jag sällskap av de två små och Nils tog in hela mys-scenariot med: ”Det är det här jag gillar, såna här kvällar. Då passar det att man får paket på väggen också, när kommer dom?” Alltså, trots morgon och fortfarande i september så fick han sug efter Adventskalender och mys. Han fick höst-feeling helt enkelt men får allt vänta några månader till på de där paketen på väggen. Älskar att han älskar det. Och älskar fredag och helg. Som vi ska mysa. Hoppas ni med! ❤
Exempelvis härom dagen när jag skulle besöka blodgivarbussen som kommer några gånger per år utanför IKEAs kontor. Det var tredje dagen de var där så jag tänkte att det kanske var lite färre folk. Men nej. Det var litet, trångt, säkert 30 grader därinne, inget syre och en massa folk, främst IKEA-anställda. Jag fyllde i den blankett som låg framme och insåg sedan att jag inte kunde sitta kvar för då skulle jag må dåligt, så jag gick en promenad för att invänta min tur. Det tog till slut nästan en timme innan det var mitt nummer och då hade jag tydligen inte fyllt i rätt papper eftersom det var första gången jag var där. De blanketterna satt istället på väggen bakom folk som stod och hängde och väntade och jag frågade sköterskan hur jag skulle vetat detta, det satt ju ingen information någonstans om det?
Hemma bland blommor och odlade morötter, tomater och annat hittar jag förstås lugnet. Och på mina promenader. Med ljudböcker eller utan.
I slutet av sommaren var vi som jag berättat om på två bröllop och det är också tillställningar där jag är utanför komfort-zonen och som tar rejält på energi-kontot. Så tror jag att många känner när det är en stor fest, det är en anspänning även om det är roligt. Jag tar det dock ett strå längre än jag gjorde förr och har ångest inför sådana event. Det är så många känslor involverade, såklart speciellt då det var syrran som gifte sig. Många människor som en inte träffat på länge eller aldrig, mingel, tårar i kyrkan, allas tal- det är ju nervöst för jag lever mig in så, fler tårar. Och jag själv vill ju så mycket, hålla tal har jag alltid tänkt att jag skulle göra, det är ju min grej liksom! Men det är ju inte vanliga jag längre och det gör sig så extra smärtsamt påmint vid en sådan här händelse. Ska jag eller ska jag inte köra på? Ska jag delta eller bara vara med? Ska jag vara on eller off alltså, det är mitt dilemma- det brukar inte finns något däremellan. Antingen går jag All-in eller så åker jag hem- det funderade jag faktiskt på kvällen innan.
Och jag var ju glad och hade verkligen roligt! Det är ju inte så att en bara är det ena eller andra; jag är glad och förväntansfull och kan spexa och samtidigt känna oro och vara osäker på mig själv utan att för den skull vara falsk eller spela. Ett stort uttag på energi-kontot var det i alla fall och veckan efter tog jag det extra lugnt.
♥
Efter att vi hjälpt till litegrann på festplatsen på eftermiddagen och jag även hade hunnit med att få ett jävla getingstick i fingret checkade vi in på hotellet i Jonsered och hoppade därefter på pendeltåget in till centrum för att passa på att göra Göteborg en sväng. Hamnade på Avenyn för att bla besöka puben där vi träffades för 15 år sedan i våras. Flying Scotsman! På den tiden bodde jag i Göteborg och Fredrik var på besök för att springa Göteborgsvarvet och så strålade vi samman framåt natten genom vår gemensamma bekanta Marita! ♥ The rest is history! Lite rolig kuriosa är att vi och Kristin och Patrik har samma datum fast olika år samt att Göteborgsvarvet är inblandat även i deras historia- 15 maj! Så käckt det vore om vi alla fyra sprang det ihop som ett jubileum! Haha, never gonna happen! Besöka pubar och dricka öl är jag mer med på!
Efter det spårvagn 3 till Stigbergstorget och Henriksberg och såklart upp och ut på takterrassen. Här har vi varit många gånger, vårt ställe också. Vi har många sådana.
Förutom att det är trevligt med utsikt och öl- Har jag förresten nämnt att jag dessutom har världens snyggaste man!? ♥
Blev det bra ändå? Oh ja. Med betoning på Oh och ja. Först hade det dukats upp till mingel-plock av bästa sorten där en plockade till sig massa gott medans en minglade runt och hälsade på alla i den lilla ladan som var festlokalen. Brudparet var ännu inte närvarande. Egentligen skulle alla fått fyllda picknickkorgar som de planerat minutiöst kring. Á la min syster yster. Hon är världsbäst på att fixa picknickmat, mys, plock, läckerheter och hitta gulliga små passande fat, burkar och korgar och annat på loppis och få ihop allt till en go tillställning. Det blev det nu med. I en mysig lada med mysigt regn utanför. 
Visst, en picknick i solen med utsikt ut över de grönskande kullarna kring Olofstorp hade såklart varit fint det med. Jag förstår hur de tänkte. Men återigen, när det är bröllop så blir allt magi ändå. Vips med trollspöt liksom! En måste dock ha varit med om att planera och genomföra en stor fest för att riktigt förstå hur stor investeringen är i energipådrag och hur en lägger ner hela själen i allt och hur det alltid blir så mycket som inte blir som en tänkt. En otrolig tillställning och anspänning! Ni gjorde det väldigt bra Kristin och Patrik!
De hade experter i köket i form av Patriks kollegor från Kasinot och Patrik och Kristin hade också varit med och preppat maten, som det heter. Dessutom hade de två anställda som serveringspersonal som bla levererade Tequila till alla, sjungandes och dansandes iförda Sombreros !
Efterrätten var såklart inte sämre den och hade skapats av väninnan Karin som uppenbarligen är en expert på efterrätter. Kak-kross, seg kolasås med havssalt och en choklad-moussig sak överst med vacker garnering- typ så med egen beskrivning! Mums. Och till det såklart- hot shots till alla!! En riktig fest helt enkelt! Inte igår som jag drack varken Tequila eller Hot shots! Så skoj! Smart nog så skippade jag rödvinet, det hade inte funkat bra med mitt huvud dagen därpå så det valet är jag nöjd över! Dock hade jag lite känning av huvudvärk efter att jag och Hanna hade avklarat lek och tal men det rättade till sig efter tequilan! Gött! Mer tequila ordinerat kanske!?
Här kan ni läsa mer om Brommö: 
Förväntningar och dryck i Värtahamnen medans färjan lägger till.
Efter buffet-middag där vi alla åt så vi storknade, (förutom Nils som sammanfattade att han mest gillade riset och potatisen och vi blev av med allt dåligt samvete för att vi ljugit om att han var 5 år och således fick äta gratis, fast han ju är 6 …) spelade vi air-hockey-turnering. Och jag vann vill jag gärna förtälja. Därefter var det entertainment de luxe med glittrande föreställning innehållande klädombyten, danser och covers blandat i en show á la Eurovision-takter. Barnen älskade det! Och sedan blev det till och med disco-dans ihop med morsan, det är inte varje dag det händer, och ännu mer sällan kvälls/nattetid! Så roligt att bugga och disco-dansa runt med sina barn! (Fredrik hade fått retirera till vår hytt då vi befann oss på öppet hav mellan Stockholms Skärgård och Åland där det blåste en hel del.)
Det blev absolut en semester-bubbla den här tripen också. En annan slags semester än den lugna stug-veckan på Torsö, men ändå en bubbla! Bubblan skapar vi i familjen där vi är. Så enkelt är det ju. Wee, ourselves and us! Med en kortlek och ett gäng tärningar. Och så lite tax-free däremellan! Och att vi ser till att verkligen älska det som sker omkring oss! Buffet med allt vad du vill ha i mat- och dryckes-väg= wow! Och pool! Trots att det var under bildäck och hur kallt som helst och det gungade så det gick vågor i poolen! (Här bangade Fredrik och jag gick och satte mig i en varm bastu!) 
När vi kom i land tog vi oss snabbt till parkeringen, packade om, barnen tog sina cyklar och så begav vi oss av emot Gärdets STF vandrarhem som låg en kvarts promenadväg bort.
När vi bokade kryssningen och då konstaterade att det var just en tisdagskväll vi skulle komma åter till Stockholm så var det ju bara att inse att ”Vi måste till Allsång på Skansen!!” Och vilken fart vi fick ha för att hinna dit!
Vi hann till sist med tio minuters marginal. (Men satan vad dyrt det var- drygt 500 kr för vår familj! Tanken är såklart att en kan komma tidigare och göra en heldag på Skansen.)
En så vacker sommarkväll och vilket startfält de levererade! Hann dock knappt fram förrän halva skaran kom på att de var superhungriga på korv så vi fick lämna platserna.
Orup, Icona Pop, Maxida Märak, han den där som vann Eurovision och så en operasångare från Norge som vi fortfarande kallar för ”hen” för vi har inte kunnat reda ut om det var en hon eller han-allt i sann Pride-anda- festivalen som pågick för fullt i Stockholm!
Några sköna dagar med cykling längs kanalen.
Här Juno som går mellan Göteborg och Stockholm med passagerare. En av mina önskeresor jag hade velat göra. Tänk att bara få sitta på däck i en korgstol i lugn och ro några dagar och läsa böcker och sippa på ett glas vin medans det svenska landskapet passerar förbi. Det tar fyra dagar åt varje håll. 
Jag är fascinerad av dem som slussar- hur gör de, hur får de plats och hur kan de verka vara så lugna och inte bråka med varandra och andra besättningar. Allt medans det står massor av turister och kollar på! Nja, en kanalbåt där jag själv slipper sköta slussningen hade allt passat mig och min stressnivå bättre.
Vi valde Torsö, ön utanför Mariestad i Vänern där vi hyrde en stuga av min barndomskompis. Där på ön är min pappa född och släkt bor där än. Mina föräldrar gifte sig i Torsö kyrka och mina förfäder vilar på kyrkogården. Vid bygdegården på fotbollsplanen firade vi Midsommar för en månad sedan, liksom förra året.
Stugmys! Tärning, kort- och brädspel. 
Kusiner som springer på skogsvägarna, badar från bryggan, berättar spökhistorier och går på upptäcktsfärd ute i ladorna och har hemlisar. 
De vuxna som promenerar och drömmer om egna stugor.
Ljuset, det är det jag kommer att tänka på först när jag ser tillbaka på veckan. Ljuset över Västgötaslätternas åkrar med vete, havre, korn eller råg är så speciellt. Solens strålar över Vänern. Det är magiskt och jag hittar inte något riktigt likadant i Småland. Jag antar att det handlar om vad en bär med sig i själen, det som väcker känslor, minnen, förnimmelser, ursprung. Speciellt kvällsljuset. Det rymmer allt.
Som en tavla.
Allt varade en vacker stund och vi tog vara på den, sedan var den förbi.
Och jag ska fortsätta bli lite mer härjad först innan jag kallar mig för mogen, klok och erfaren istället. Jag måste gå igenom detta. Som en skärseld. Jag har ju flera gånger de senaste åren sedan hjärnskakningen trott att det varit klart, att jag nått botten, men så har jag fått fortsätta. Det beror väl på att jag var ”felinställd” från början, att jag trodde att det räckte med att ändra mitt liv lite grann, säga nej och avsäga mig uppdrag ett visst antal gånger. Istället har jag fått fortsätta dra ner, kämpa för att förstå var jag behöver dra gränser, hur och när jag behöver återhämtning, förklara för mig själv och för andra. Och så samtidigt då strida med läkare och Försäkringskassan tills fram i våras- det var inte en lyckad kombination av sysselsättningar……
Jag kan alltså inte fortsätta leva som jag gjorde förut. Jag måste ändra mitt sätt att vara, att tänka och agera. Att lära en gammal hund att sitta typ. Och jag känner mig riktigt gammal. Det går inte helt smidigt med omprogrammeringen kan jag bekräfta.
Vi ska göra det bästa av den här sommaren förstås. Även om det inte blir några längre utflykter, det är ju inte så att det blir så många kronor över med sjukpenning. (Det är ungefär 60% av ens fd lön en får ut, och då arbetade jag deltid innan också…) Men självklart kan en hitta på mycket ändå. För ut på lite äventyr, det vill vi, det behövs. Vila och återkoppling, det vet vi redan och får med också.
Ledsen att det inte blev ett mer semester-peppigt inlägg men just nu kan jag inte producera något annat än detta. Och det har jag såklart också dåligt samvete för och tänker igen att varför kan jag inte bara hålla tyst då?! Och tyst är jag oftast nu för tiden, i mina mått mätt. Nu var det tex över en månad sedan jag senast skrev ett blogginlägg. Och fastän en del kanske tycker att jag är aktiv i sociala medier så låter jag bli att kommentera i 98% av allt jag tänker. Dilemmat är att det ofta är när jag är tyst som jag mår ännu sämre.
Vi hörs och ses!
Bokskog den här tiden på året, tror inte det finns någon vackrare färg? Vi har stannat, tittat upp, andats in skog och tankat på rejält med klorofyll, solljus och grönska.
Efter veckor med regn, snö, hagel och kyla var det äntligen dags för sol, det har vi förtjänat. April månad utan regn alls har en redan glömt, känns avlägset. Nu borde det vara påfyllt i vattenförråden tycker en men det är det ju långt ifrån så det får nog gärna fortsätta regna med jämna mellanrum.
Mias krönikor 