58. Tecken på liv!

Idag vill jag bjuda er på återfödelse, på hopp och liv! Det börjar, det spirar, det händer. Livet är alltid på gång, aldrig stannar det upp. Det vilar och väntar ibland, vi kan tro att vi förlorat det i mörkret, men så återvänder det i all sin prakt. Ljuset, färgerna, löften om det kommande, om att allt är möjligt. Tid att resa sig, blicka uppåt, sträcka sig mot skyn, krypa fram ur idet.

Andas.

img_2563.jpg

img_2564.jpg

img_2593.png

img_2592.png

img_2591

img_2587-e1549884685200.png

img_2590.png

img_2588-e1549884574649.png

img_2589-e1549884622530.png

img_2586.png

img_2585.png

Att ta sig tid att se och uppskatta detaljer i naturen, det är min typ av mindfullness det.

 

57. Medveten, närvarande och förbannad!

Jag har nu startat igång med gruppaktiviteten Mindfullness tillsammans med några andra med diverse olika neurologiska utmaningar. Att fokusera hjärnan att vara medveten och närvarande i nuet och inte skicka signaler kors och tvärs genom hjärnsubstansen är nog en smart strategi.

Mindfullness verkar dock vara universalmedicinen för det mesta, snarare receptet för allt! Som vår gamla skolsyster sa till alla; “Gå hem och ta en alvedon och lägg dig i ett varmt bad.” Det verkade vara mirakelkuren på den tiden, åtminstone till alla vilsna ungdomar på vårt högstadium. Nu är svaret på allas läppar istället: Mindfullness! Åtminstone när det kommer till kvinnor!

img_2473-1
På väg till kurs i Växjö. Stan smälter.

Och jag har en gen i mig som går igång när något verkar vara mirakelkur för tillfället, då blir jag skeptisk, ifrågasättande och halvt rabiat. Så här tänker jag om kvinnans historia, som för övrigt ju är förknippat med en kamp jag alltid hållit fanan högt för ute på barrikaderna:

Först hjärntvättas kvinnan att inte vara speciellt nöjda med sig själv och erbjuds diverse lösningar så som smink, styling, bantning och skönhetsoperationer. Som mamma ska hon också helst hinna med att vara über-menschen som lagar mat och kläder, stylar sina hus, kramar och tröstar och offrar sig och köper födelsedagspresenter till hela släkten samt vara projektledare inte bara för familjen utan för världens alla sorgligheter och problem.

De senaste 50 -60 åren eller så har hon klättrat uppför karriärstegen och förväntas även här prestera, trots att hon fortfarande tjänar mindre än mannen endast pga sitt kön, samtidigt som inget annat plockas bort från att-göra-listan utan istället fortsätter den bara att fyllas på.

Sedan kraschar kvinnan och får inte det berömda “livspusslet” att gå ihop och då poppar en ny hjälpande marknad upp för att hjälpa denna vilsna misslyckade individ. Inte för att ändra på något övergripande, ändra på några eventuella strukturella fel och omöjligheter som letat sig in i systemet. Nej, det är individen det är fel på som måste ändra på sig!

Förverkliga dig själv är nu svaret! Och nu läggs ytterligare saker till i listan över vad vi ska göra. Hinna med oss själva också! Pust! Och då räcker det inte med att vi bara får lite lugn och ro och umgås med oss själva inte! Nej! Nu ska vi gå mindfullness-kurser, yoga och meditera och köpa rätt appar och litteratur och hälsomagasin och då krävs det rätt kläder och yogamattor! Minsann, kom inte med något jäkla liggunderlag här liksom. För att inte glömma rätt kost som matchar den här nya livsstilen, helst ekologisk, närproducerad vegansk och raw food-kost. Och så lite kombucha och örtte på det.

Det finns även passande retreats, spa och kurser och utlandsresor att åka på där vi kan få hitta oss själva i en solhälsning vid havet, blickande ut mot horisonten! Detta säljs tillsammans med konceptet av att allt är möjligt! Men bara om du bara gör det på rätt sätt, först då händer det. Detta är en miljardindustri! Och inget är nytt under solen, bara ännu mer på våra axlar. Jag undrar ibland om vi egentligen har kommit så långt? Ett steg framåt och två bakåt?

img_2479
Rejäla kängor har jag för utmaningen i alla fall.

Det är som att vi helst ska trubbas av lite. En uttänkt strategi.

“-Gå in i dig själv du. Sitt där med ditt mantra och glöm bort att du är förbannad!” “-Istället för att ge folket knark för att hålla sig på mattan så ger vi dem Mindfullness! Ner på yoga-mattan med er!”

Egentligen skulle vi väl istället behöva ta tag i den där listan med krav och förväntningar och bara stryka en jävla massa streck och sen fullständigt göra revolution och vägra orättvisor och sedan få sätta oss i en stuga mitt i skogen och ta en öl, sparka upp fötterna och bara få vara i fucking fred! Eller vad nu var och en känner för. Det är min medicin och uppmaning till alla kvinnor! Skit i vad allt och alla andra säger och gör vad fan du vill, hitta din egen väg till att älska dig själv och sluta vara så pretentiös och rätt! För väljer vi verkligen vår egen väg, det är frågan? Väljer jag min egen väg? (ps. Jag svär när jag verkligen vill poängtera något!)

Men ok, med allt detta sagt, som går väl hand i hand med min rebelliska natur och min inneboende ilska och frustration över hur strukturer och trender äger oss, så ska jag nu ändå komma tillbaka till ämnet Mindfullness och att jag faktiskt lovat att hålla ett öppet sinne inför denna kurs denna vår.

img_2484.jpg
När jag ska försöka varva ner och komma i rätt sinnesstämning hittar jag ett irritationsmoment. Det är bara jag som tar på mig skoskydd! Vad tänker alla med?! Jag försöker fokusera på andningen istället. In och ut.

Vi sitter på stolar i en ring med ett ljus att vila ögonen på i mitten. Det är många övningar, alldeles för många för mig känner jag när jag kommer på mig själv med att ha hoppats på teori i ett klassrum och att vi skulle få varsin pärm med en massa ord i. Det är mer min stil. Prat, prat, prat och läs, läs, läs. Istället blir det övning, övning, övning.

Vi börjar med att “landa”. Då ska vi sitta stilla och känna av vår kropp och hitta andningen. Fokusera på in och ut. Jag får obehag på en gång.  “Kommer det andra tankar så låt dem passera och för varsamt tillbaka fokus på andningen.”  Jag tänker direkt på allt annat. Känner att jag inte kan vara stilla, spänner muskler över hela kroppen, vickar på tårna, fingrarna, det kliar lite på armen, bakom örat, några hårstrån är i vägen. För att inte tala om att koncentrera sig på att andas. Det blir helt fel, jag kommer i otakt, får antingen för lite syre eller för mycket. Kommer att tänka på att jag i ungdomen fick en fix idé om att följa andningen och så blev det så onaturligt och konstigt att jag till sist fick lite smått panik, jag kom liksom inte ur det.

Kan jag lära mig att inte forcera andningen utan att bara följa den undrar jag? Det brukar ju heta att övning ger färdighet, skulle jag kanske kunna bli bättre på detta? Och på att ligga still! Herregud, är jag en sådan rastlös själ, det var ett tydligare kvitto på detta än jag tidigare fått. Tvingar mig själv att ligga helt still och det blir nästan outhärdligt! Och minns att jag ju inte skulle tänka alla dessa tankar! Det är då jag antingen brukar ge upp eller somna. Jag får fortsätta försöka ett tag till.

Sedan är det dag för oss att ta oss an varsitt russin. Vi får hålla i russinet och beskriva det i konsistens, form, lukt, smak och ljud i en halvtimme. Att ta oss an något och använda alla våra sinnen alltså, I got it. Vanligtvis lägger jag inte all min uppmärksamhet på ett russin. Känner nu att det smakar förvånansvärt sött, bara ett litet russin! Tänker på att om jag kommer i närheten av russin så brukar jag ta en hel näve och slänger in i munnen. Men oftast nöjer jag mig inte med några russin, det ska snarare vara en näve godis! Spånar över hur vi förr i världen handlade smågodis över disk i mini-påsar. Nu skyfflar vi ner det i 10-kgs kassar. Inget blir någonsin nog. Då behöver vi nog vända på det och börja titta på detaljer igen, på att kunna njuta av det minsta, som ett litet russin, och bli nöjd över det.

img_2528

Hmm, det kanske finns en poäng med det här med mindfullness i alla fall tänker jag och sväljer russinet.

Därefter blir det fler övningar. Nu ska vi stå upp och sträcka på oss åt olika håll och stanna kvar långa stunder. Mina armar domnar så sakteliga bort. Herregud, det är ju riktigt fysiskt jobbigt. Jag vill ge upp. Har jag så dåliga muskler och ingen fungerande blodcirkulation verkar jag ha heller!? Sluta tänk så mycket!

Sen lägger vi oss ner på våra yogamattor, dags för kroppsskanning. “Lägg märke till din högra fot och hur den känns mot underlaget” Känner hur jag dåsar bort på en gång och slumrar till. Vaknar till och undrar lite oroligt om jag snarkar, för det är ju inte riktigt tanken att en ska somna. “Låt bara tankarna passera. Och lägg inga värderingar i något. Inget är fel och inget är rätt.”

Inga värderingar. Hmm, det här var något nytt, hur gör jag det? Jag är otroligt snabb på att veta vad som är rätt och fel och agera därefter och gärna säga det högt till alla med. Som skoskydd på fötterna när det är två dm slask utomhus!

Den arge och upplyste rebellen och sociologen som ändå får försöka fungera i vardagen! Det är jag det. Funderar på om det inte finns något trevligt retreat att åka på. Det finns ju sådana där när alla är tysta, det hade passat mig. Både att andra är tysta men kanske framförallt att jag själv är det! Lär jag mig bara det här med meditation också så kan jag ju även stänga av tankarna och det vore ju sannerligen skönt ibland! För än klarar jag tydligen inte av att låta tankarna flyga förbi och återgå till andningen. Men lägg nu ingen värdering i detta för guds skull Mia.

img_2482
Efter-bild! Ser jag visare ut? Mer närvarande liksom? Eller snarare mer vilsen och vet ju inte ens hur jag tittar in i mobilkameran!

Jag ska säkerligen lära mig ett och annat på den här kursen. Jag är faktiskt inte helt omöjlig att ha att göra med. Men jag behöver balansen. Vi ska ju inte sluta upp med att vara förbannade för det finns så mycket att vara förbannad på. Orättvisor, ojämställdhet, förtryck, våld, stress, sexism, rasism, krig, fattigdom, klimathot. En hel del nära och en del längre bort. “Men vilken ilska du bär på lilla gumman.” Ja, med all rätt! Det är ju för jävligt med världen.

Jag ÄR arg och det vill jag fortsätta med. Fast på ett smartare sätt kanske. Det hoppas jag på att få med mig från den här kursen. Om vi kan skaffa oss redskap att använda som individer för att inte totalt drunkna i det här livet så är det givetvis bra. Ett annat sätt att tänka. Jag behöver ju inte gå under för att världen är totalt ur led. Jag behöver välja mina strider, välja när och hur och vad. Ta lite mer kontroll helt enkelt. Makt! Makt över mitt egna liv i denna hysteriskt vansinniga karusellvärld där så mycket oförutsett bortom all kontroll sker.

Vi ska ju inte tappa vår kämpaglöd och tänka att det är oss själva det är fel på! Det är samhället som behöver mindfullness och varva ner! Ett samhälle som totalt stressas sönder av intryck överallt ifrån. Vi fullkomligt bombarderas av intryck. Pling, pling i mobilen. Nyheter och erbjudanden och råd. Vi vill väl inte missa det senaste man ska äta, tycka och tänka och undvika.

En bekants kille när jag bodde i USA hade tre stora bokstäver tatuerade på sin stora mage: FTW- Fuck The World! Det är ett mantra vi kvinnor har för lite av i livet kan jag känna ibland. Lite härlig jävlar-anamma-känsla liksom! Fuck The World, här kommer jag! Förbannad men i balans! Medveten, närvarande och förbannad!

img_2470
Äsch, det får bli en vacker tulpanbild igen i kontrast till de övriga slask-bilderna. För oss som inte känner att vinter med smältande snö tillsammans med regnskurar är det mysigaste som finns så kan vi alltid köpa fler tulpaner och fokusera på dem!

Jag tror jag ska bygga ett eget tempel och vara guru i min egen filosofi. Fuck the world-mindfullness, fuck-fullness, Mindfuckness, mindfuck-fullness. (Får fundera på namnet här, skulle kunna bli vissa förvirringar.) Så får en lite av varje från hela spektrumet liksom! Värderingar som tusan men även lite inre frid! Vad sägs om det?

Go lördag på er! 🙂

 

56. Tulpaner och tankar!

Hur många gånger har jag tagit bilder på vackra tulpaner? Jag följer årstiderna med dess tillhörande härligheter och finner att återkommande periodvisa inslag ger mig rutiner och lugn. Tänk att ha tulpaner hela året, det hade jag inte gillat. Jag behöver heller inte äta kräftor året om. Eller semlor. Det sålde vårt bageri för ett halvår sen så de borde ha tröttnat på det vid det här laget, och det är väl en månad kvar till Fettisdagen?

För övrigt känner jag mig bakbunden. Att vara sjukskriven kommer med en hög med både skrivna och oskrivna regler att förhålla sig till. En kan inte göra, vara, tänka, tycka och prioritera som en vill. Punkt. Försäkringskassan har regler, vänner och familj har råd, andra har åsikter. Och så känner en ju sig själv, jag har väl också hunnit tänka någon gång innan jag kommit på sundare tankar att “Oj, hen är ju sjukskriven, hur kan hen prioritera den aktiviteten?!”

Så det är klart att andra tänker så om mig. JAG tänker så om mig, jag är konstant skeptisk, kritisk och känner skuld. Det går nämligen fort med tankarna ibland. Att döma både andra och sig själv.

Att det ska vara så svårt att verkligen på riktigt inse och känna att var och en är olika och prioriterar olika, vare sig det gäller budgeten av energi eller av pengar. Omsorg om varann gör såklart att vi vill komma med goda välmenande råd men det är en hårfin balans. Personen kanske inte ber om råd, vill och orkar inte ta emot fler tankar, mer frågor, oro från andra utan det räcker istället med de egna tankarna som trycker på. Och är en inte försiktig med sina råd kan det uppfattas som en tror att den andre är halvt dum i huvudet och inte har tänkt på de sakerna själv.

Jag tänker mycket på det här och hur jag tidigare bemött människor lösningsfokuserat och inte alltid varit en god lyssnare. Jag försöker att numera lyssna mer och inte komma med råd. Men det är inte alltid enkelt, för en vill ju så väl och en kanske har varit med om något liknande själv och hittade en väg ut som en gärna delar med sig av.

Dock går det att förmedla detta på olika sätt. Att ödmjukt och lugnt lyssna, bekräfta vad den andre sagt och sen inflika sin egen historia samtidigt som en trycker på att “det kanske inte är en lösning för dig men när jag…..”

Det är inte så att jag är utsatt för påtryck av folk som misstror mig och som vill mig illa, inte alls. Men det är ett samhällstryck gentemot sjukskrivna som jag känner av och som inte gör att jag mår bättre direkt. Om jag inte kan vara ärlig med vad jag gör och tänker så mår jag inte bra helt enkelt. Och då har jag inget att skriva om i någon blogg heller utan känner mig bakbunden. Tyvärr. Säkerligen är det väldigt många som känner igen sig i detta!?

Idag öppnade jag ett brev från Försäkringskassan som jag tagit för givet bara var en bekräftelse av utbetalningen på måndag. Det var fel. Istället begär de komplettering av läkaren som de anser inte skrivit ett tillräckligt bra intyg. Igen. Så tillbaka på ruta ett igen, strid med Försäkringskassan och jag får mindre än en vecka på mig att söka upp och förmå läkaren att skriva annat och kontakta rehab i Växjö och få dem att kontakta läkaren och kanske Försäkringskassan för att övertyga dem. Alltså återigen, jag är projektledare i min egen sjukskrivning och det blir aldrig någon lugn och ro.

img_2243

Jag förstår människor som ger upp på Försäkringskassan och tänker att vad som helst annat är bättre. Hellre gå till ett jobb med kronisk huvudvärk och hjärntrötthet och inte orka med vare sig jobbet eller något annat, eller så ser en del till att överleva utan myndigheter och jobb och någon endaste inkomst. Tragiskt. Får väl se hur länge jag orkar strida.

55. Vardag och så fest igen!

Energin den senaste tiden har fått gå till att komma tillbaka in i vardagen efter jullovet för hela familjen samt till möte med rehab i Växjö och även min läkare för vidare sjukskrivning. Och till den betydligt trevligare tillställningen att fira vår 6-åring!  Då finns inte ett uns av tid eller kraft att ens tänka på att skriva något i den här bloggen. Och så får det vara.

Jullovet var en skön bubbla att befinna sig i, långt bort från Försäkringskassan och möten med läkare och de vanliga åtagandena, tankarna och kraven en ställer på sig själv i vardagen. det finns nämligen väldigt många sådana trots att en inte arbetar.

Något som inte känns som ett krav utan som ren glädje har alltså varit att fira vår Nils som fyllde sex år! Då en kanske egentligen hade velat skippa tårtor och kakor på ett tag efter helgerna men så är det! Min morfar Filip föddes fem minuter i tolv på nyårsnatten men fick nyårsdagen som sin födelsedag så där var vi alltid. Inte alltid den mest tacksamma dagen för kalas. Han föddes 1913- precis 100 år innan Nils. Ledsen över att de aldrig fick träffas. ❤

img_2114

Födelsedagar i vår familj startar med den heliga ritualen att den som fyller år ligger kvar i sängen och sover, eller låtsas göra så, tills övriga medlemmar kommer sjungandes med blommor, paket, oboy och kaffe. Här hade vi lyxat till det med vindruvor också, något som vi i stort sett aldrig äter för att vi vägrar giftiga sorter och de ekologiska är otroligt dyra.

img_2142

På kvällen kom farmor på besök och Nils hade önskat fryst hallontårta med daimbitar, lagom avancerat.

En något mer avancerad tårta stod på bordet i helgen då det var kalas med mormor och morfar och kompisar från Osby. Den hade vi dock inte skapat själva utan beställt ifrån 13e bagaren, ett företag som drivs av Veronika Dahl som deltog i Hela Sverige bakar för några år sedan.

img_2181

img_2174

img_2164

Nils var mycket nöjd med tårtan som bestod av hallon, choklad och citron och Kinderägg. Och att den var GUL, fortfarande hans favoritfärg. Han beställde smaken citron bara därför tror jag!

img_2176

img_2186

Barnbordet, med Kinderägg till alla! Och så Coca Cola för ännu mer socker, vi vill liksom få igång dem rejält!

Därefter följde skridskoåkning på IKEA handelsplats där de så fint erbjuder gratis åkning varje dag och jag kunde då passa på att stanna hemma och vila en stund. Win-win för alla.

Middagen som sedan serverades bestod av en variant på Kreolsk gryta med fläskfilé och chorizo, svamp, oliver, körsbärstomater mm som serverades med pressad potatis och sallad till. Och så en massa ost såklart! Jag älskar ost om det inte framkommit ännu.

Vuxenbordet! Där vi börjar kunna sitta någorlunda ostörda nu, det är inte ett konstant rännande efter barn längre. Kan också bero på att vi köpt en TV till vårt sovrum på övervåningen. Mycket bra idé.

Det är roligt att ha kalas. Jag gillar att laga mat ihop med Fredrik och att vi och barnen gör det lite finare än vanligt hemma. Att få sitta och prata med goda vänner och äta och dricka gott. Som Nils säger när han mår extra bra: “Det här är livet!”

Men balansen är ju hårfin och det är väl inte alltid en är i total harmoni med allt en vill fixa. Den här gången hade vi dock lagt upp det så att vår städerska varit där några dagar innan, vi hade som sagt köpt tårtan och maten kunde göras färdig redan på morgonen. En timme innan gästerna kom gick jag och la mig och slumrade till- det krävs träning för att nå dit och kunna klara av detta kan jag säga!! För det är såklart alltid något mer en kunde fixa mer med annars, de tankarna gäller att lägga åt sidan. Dessutom fick jag alltså tid att vila när de andra åkte skridskor efter tårtan. Och den bästa hjälpen av dem alla fick vi i form av att mamma och pappa kom på besök över helgen och avlastade massor med barnen och med plock och fix. Ovärderligt!

Men den riktiga tröttheten kommer sedan några dagar efteråt. Eftersom jag hade viktiga möten tisdag och onsdag så kom det inte med full kraft förrän efter det, och såklart med extra påslag pga mötena, och idag torsdag har jag befunnit mig i slow motion-mode, som att röra sig i seg sirap känns det som.

Det är det dock värt, fest måste en ha ibland! Och på söndag är det dags igen, då dundrar Dagis-gänget in! 😅 Kanske inte min favoritfest, men Nils, han kommer gilla livet extra mycket!

 

52. God Fortsättning

Det tar på krafterna att dela med sig av sig själv. De två inläggen om hjärnskakningen var tröttsamma att sammanställa när minnen och känslor sköljer över en. Men det ger ju också. Även nya insikter. Och det har aldrig funnits något annat alternativ för mig, jag är sån. Faktiskt förstår jag mig själv lite bättre när jag har fått en bättre överblick. Att stanna upp och reflektera är ju inte något som så ofta får plats i det “vanliga” livet. Vilket är totalt uppochner.

Och all respons jag har fått. Fantastiskt! Det är verkligen speciellt att få hejarop, hjärtan, omtanke och få ta del av andras historier. Det är tyvärr många som har erfarenheter av sjukdomar, olyckor, försäkringskassan och allt runt omkring. Jag har också fått förfrågan ifrån media, att medverka och berätta om min situation. Gärna, men inte nu. För det är en anspänning att berätta och få feedback, även om det är positivt. Det är det kluriga, att det inte bara är det negativa som orsakar stress, trötthet, huvudvärk. Alla intryck som ska in i hjärnan och mitt filter som saknas. Det blir overload.

Julen tenderar ju också att kunna bli overload. Så mycket tradition, känslor, familj, släkt, viljor och mat! Men jag hade planerat den så att jag var med i min egen takt, vi var hemma hos oss och alla hjälptes åt med maten och jag kunde gå ifrån och vila ibland. Tex behöver fåglarna i trädgården mat och vi har också en hel del lyktor att tända därute, perfekt att komma ifrån och pyssla med. Jag var också bara med på halva julen, Fredrik och barnen for sedan vidare och jag har kunnat återhämta mig. För ofta kommer inte konsekvenserna av att vara igång för mycket förrän dagen eller dagarna efteråt.

Och japp, återhämtning stavas fortfarande SKOGEN för mig.

Jag kom på mig själv med att flera gånger vända blicken mot himlen på promenaden idag. Hörde ett flygplan, såg solens strålar, himlens underbara blåa färg och tänkte att för att vara den mörkaste tiden på året så är det allt ljust. Och ett kommande nyår nu, det passar in i detta. Att lyfta blicken och få börja se framåt, lite försiktigt för min del.

img_1849.jpg

Såg inlägg på sociala medier innan och under julen om att lägga upp nya mål och strategier för det kommande året och jag kände bara ett spontant och rungande “nej!” Inte nu, inte än. Vi måste avrunda och ta avsked av det gamla först, sen vila, gå i ide en stund, njuta av jul, nuet. Glida runt i pyjamasbyxor, äta ur chokladkartonger, kolla på en massa filmer, pussla, läsa en bok, spela spel, gå promenader. Det önskar jag att alla fått och får “hinna med”, på sitt eget vis. Sen kommer nästa år med nya mål och utmaningar. Sen.

Jag känner en liten spirande känsla av att jag snart kommer vilja och orka att blicka framåt, mot något nytt. Sakta, sakta. Inte rusa iväg som min neuropsykolog påminner mig om. Det är när jag mår som bäst som det är viktigast att få in vila. (Det känns förresten mycket bra att kunna prata om “min neuropsykolog”!)

Som det ser ut nu tror hon inte att jag är redo att påbörja någon slags plan för att återgå till någon procents arbete förrän långt senare i vår, tidigast. Och det måste jag säga är skönt att höra, även om jag kan hoppas på att det inte behöver ta så lång tid.

Något annat som känns bra är att jag fick besked från Försäkringskassan att de ändrat sitt beslut och jag fick utbetalt för 3 månader retroaktivt fredagen innan julafton! Tack för den julklappen Försäkringskassan! Det är en enorm lättnad, en stor, stor tyngd som lyfts från mina axlar. Äntligen kan jag få fokusera på rätt saker igen.

Jag önskar er en God Fortsättning! ♥

51. Hjärnskakningen (del 2 av 2)

Det är inte synd om mig. Jag har det inte värre än någon annan. Det är inte därför jag berättar min historia. Jag tänker att världen blir en bättre plats om alla delar med sig av sin. För som  jag skrev i ett inlägg häromdagen, det går inte att jämföra varandras liv och upplevelser. En är alltid närmst sina egna problem men det betyder inte att en inte kan vara solidarisk med andras kamper samtidigt. Tänker snarare att det är en förutsättning att ha koll på sitt egna innan en kan hjälpa andra. Det är hela poängen med att leva, vi backar upp varandra. Att skriva ned allt från de senaste åren hjälper mig också i min process att förstå och kunna gå vidare. Nu har jag och Fredrik författat ihop en skrivelse till Försäkringskassan under hösten och det är ur den jag sedan fortsatt här i mina blogginlägg om hjärnskakningen och om tiden efter den.

Jag vill även sprida kunskap om vad en hjärnskakning kan innebära, att det inte bara är hockeyspelare som drabbas, och att det är en god poäng att använda cykelhjälm. Samt även belysa hur viktigt det är med en förstående arbetsgivare, en fungerande vård och och hur svårt det kan vara att strida med Försäkringskassan. Utifrån att just kunskapen om hjärnskakningar och hjärntrötthet tyvärr är så liten. Tack vare att jag är öppen med mina erfarenheter är det många andras historier jag får berättade för mig och jag vet att jag inte är ensam utan talar för flera!

img_1557

Åren sedan hjärnskakningen har ofta inneburit ett steg framåt och två bakåt men ibland även flera steg framåt. Efter att så sakteliga ha gjort mig av med ideella uppdrag, sett till att få en rehabplan på jobbet (det borde ha gjorts automatiskt av arbetsgivaren), sagt nej till vänner och börjat stanna hemma på helgerna, fortsatt sova mycket osv så kände jag att jag var på väg tillbaka igen och kunde ta på mig mer på jobbet igen. För som sagt, jobbet är det centrala i våra liv, det är sådant fokus på detta att det ska komma före familjen och ens fritid. T.o.m när jag var sjukskriven satt jag och jobbade hemifrån, kunde inte släppa kontrollen och fick heller aldrig någon hjälp kring vem som skulle sköta det annars åt mig. Jag säger inte att det är lätt för en arbetsgivare, det är det inte. Dock fick jag under denna tid tex flytta ifrån min egna kontor till att dela rum med en kollega. Att sitta två personer i ett rum och ha telefonrådgivning var något som var precis tvärtom vad min hjärna behövde och vad läkarna ordinerade.

Jag har varit sjukskriven i olika omgångar under åren, med olika %-grader och aldrig långvarigt. Det som fått mig att söka mig tillbaka till vården med jämna mellanrum har varit olika stressreaktioner som blivit droppen. Jag har fått gå på utredning för huvudvärk hos sjukgymnast, gått en stresskurs i grupp och sedan hos en KBT-terapeut. Alltså, marginalerna har inte funnits och jag har slitit på reserverna och jobbat för mycket och även inte dragit ned tillräckligt på fritiden och så har något inträffat som fått mig att trilla över kanten. Jag är oerhört känslig. Känslig för ljud, ljus, konflikter, kritik, orättvisor och för många intryck samtidigt. Jag har tex sedan länge i stort sett helt slutat att titta på TV för det är så mycket att gå igång på.

img_1692

Det är aldrig något annat än 0 eller 100% i engagemang hos mig. Läser jag tidningen hittar jag sådant jag vill skriva insändare eller kontakta kommunen om. Är jag på föräldramöte på dagis och skolan har jag mycket jag vill ta upp och förut ville jag gärna ha hand om både presenter till fröknar och hålla i tacktalen. Ja, jag gillar att ha kontroll och jag vill att allt ska bli “rätt”. Inget mindre. Detta beteende har jag fått försöka vänja mig av med så sakteliga. Och det går bättre och sämre olika dagar. En del undrar varför jag finns så mycket på sociala medier. Jo, där får jag reda på många nyheter och jag får mitt sinne stillat genom att mycket enkelt dela vidare, då känner jag att jag gör ett litet, litet bidrag i världen. Och jag får “umgås” med vänner, släkt och bekanta på ett lagom sätt, för jag vill för allt i världen inte tappa kontakten och isolera mig helt. Och så kan jag själv välja vilken tid det passar mig under dagen.

Förra hösten var det äntligen på gång att vända på jobbet. Vi var tre kollegor som hade arbetat ihop en ny organisation och det kändes för första gången sedan olyckan riktigt roligt och lockande igen. Jag var laddad och jag började gå ifrån rehabplanen och kom igång med både telefonrådgivning och höll i föreläsningar och var med i media igen. Och vi brann för det vi gjorde.

Samtidigt fick vi en ny chef. Hon fick aldrig någon överlämning av den förra chefen om min situation och om min rehabplan. Hon glömde sedan av allt efter att jag berättat i utvecklingssamtal och senare under våren blandade hon fortfarande ihop mig med en kollega som hade brutit foten tidigare. “Nej, det var jag med hjärnskakningen”.  Jag tänker inte gå in mer på detaljer utan kan bara konstatera att jag blev mer och mer nedbruten under året och blev beskylld för olika saker och misstrodd. Jag jobbade för mycket och huvudvärken ökade, hjärntröttheten ökade och till sist bestämde jag mig för att lämna skutan. Så dagen innan semestern i somras sa jag upp mig från min anställning sedan 10 år tillbaka. Dels för att det var dags att gå vidare men också för att undvika att krascha igen.

Min plan var att starta eget, konsulta, hitta nya vägar och jag gick en Starta-eget-kurs och sökte även andra jobb för jag ville gardera mig och såg fram emot ett nytt kapitel i mitt liv. Men det blev inte så. Jag kraschade istället värre än någon gång tidigare strax innan min anställning tog slut. Jag blev bl.a. anklagad för att inte göra mitt jobb av chefen och det blev droppen och jag rasade totalt. Jag har alltid varit mycket lojal och trogen mitt arbete och byggt upp den  nya organisationen med engagemang, glöd, alltid gjort lite mer, varit min egen störste kritiker och skulle aldrig kunna “fuska”. Att bli orättvist beskylld passade ännu sämre in i mitt liv med min skörhet efter hjärnskakningen. Som sagt, marginalerna finns inte där längre.

img_0269.jpg

Jag har nu varit sjukskriven sedan mitten av september och den 5 oktober tog min anställning slut. Min läkare lät ta en mängd prover och det enda som var avvikande var kortisol-värdet som var för lågt, något som kan indikera långvarig stress. En magnetröntgen gjordes också och det var skönt då jag hade börjat fantisera om hjärntumör efter den ökande huvudvärken. Den visade tack och lov ingenting, förutom något förstorade ventriklar sedan en röntgen för 10 år sedan som tydligen inte skulle betyda något.

Hösten har kantats av hjärntrötthet, daglig huvudvärk, nedstämdhet, isolering. Jag vilar, sover, går i skogen och tackar nej till det mesta. Vissa dagar mår jag bättre än andra och då gör jag ofta misstaget att på en gång göra mer än vad jag orkar och så får jag det tillbaka genom ökad huvudvärk och trötthet. Samtidigt vill jag ju inte helt isolera mig och försöker mer ibland. Jag vill kunna prata med vänner, ta en fika, ta en öl osv. Och det får vara värt konsekvenserna ibland. Så ibland om ni träffar mig så är jag mitt vanliga jag, det syns inte utanpå. Och detta är ju ett stort dilemma för många diagnoser och sjukdomar, att det inte syns och då är det svårt för andra att förstå. Att hoppa på kryckor eller sy några stygn- det är “riktiga” åkommor det.

Barnen kommer såklart först och den energin jag har får de. Det är ju en del med dagis, skola, möten, Lucia-firande, fritidsaktiviteter, skjutsande, läxor, kompisar osv och Fredrik kan inte göra allt samtidigt som han jobbar fullt i Osby. En 5-åring och en 8-åring tenderar att prata väldigt mycket, gärna i mun på varandra och inleda varannan mening med “Maaammmaaa”. Fullt normala barn alltså men det går inte alltid väl ihop med min hjärna om jag dessutom gör något annat samtidigt, som lagar mat eller kör bil tex.

 

Min diagnos Post Commotio Syndrom är mycket lik en utmattning och ibland funderar jag kring om jag hade gått in i väggen ändå om jag inte hade råkat ut för hjärnskakningen så mycket som jag hade omkring mig förut. Men det får jag aldrig veta och jag vet inte heller om det spelar någon roll. Försäkringsbolaget försökte redan efter några månader efter olyckan att köra med den tesen; “utbränd småbarnsmorsa”, men jag överklagade med hjälp av Överläkaren på Rehabkliniken. Så jag fick några tusenlappar från Försäkringsbolaget, det blev nog totalt en 8000 kr tror jag. Jag har väl betalt in mer i avgifter till dem under den här tiden. Och vilka massa pengar jag har förlorat under sjukskrivningarna. Som sagt, en olycka som lett till några stygn eller kryckor skulle varit bättre. Nils fick tex ut dubbelt så mycket från Försäkringsbolaget för sitt lilla ärr efter att han störtdykt in i fönsterblecket för något år sedan.

img_1711

Nästa stressreaktion som fick mig att sjunka djupare nu under hösten var Försäkringskassan. Efter en månads väntan fick jag meddelande om att läkarintyg behövde kompletteras annars kunde det bli avslag på sjukpenning. Fick kontakta min läkare som skrev kompletterande intyg men det blev inte mycket bättre. Det tog sedan över en månad innan Försäkringskassan svarade med beslutet om avslag. De ansåg inte att läkarintygen visade att jag var nedsatt med några procent alls utan borde kunna söka arbete. Fram till den 12 december fick jag på mig att komma med invändningar.

Jag hade tidigare i höstas skickat egenremiss till Rehabkliniken i Växjö, där jag tidigare gick, och har där fått kontakt med en bra neuropsykolog. Nu blev det bråttom pga Försäkringskassan och jag fick komma dit igen och fick fylla i ett antal självskattningstester. Utifrån dem gjorde psykologen en bedömning och skrev ihop förklaring om min diagnos och förslag på rehabilitering framöver och skickade till Försäkringskassan. Jag har sedan fått jaga min läkare, övertyga henne om att komma över sin irritation över Försäkringskassan och att hon trots att hon redan ansåg att hon skrivit allt och att det var uppenbart att jag behöver få vara heltidssjukskriven, ändå skulle skicka iväg en kort skrivelse. Post Nord verkade också ställa till det på slutet men efter att vi i förrgår fick bekräftat att allt kommit in i tid till handläggaren kan jag tillfälligt andas ut igen.

Nu gäller att invänta beslut. Blir det avslag så går vi vidare med omprövning. Vilket jag ju inte orkar egentligen. Jag vill få tänka på hälsan, få vila, fokusera på rehabilitering framöver och sedan med små steg börja bygga upp mig igen och komma tillbaka. För den här situationen vill jag inte vara kvar i, önskar ingen att behöva hamna i detta.

Hela hösten har jag alltså varit utan en enda krona. Det hade varit betydligt tuffare om jag hade varit ensamstående. Det är tack vare att jag är gift med en man som är frisk och har ett arbete som jag kan ha “lyxen” att låta hälsan få gå först. Och det gör mig så fruktansvärt förbannad att det ska vara så. Det är inget samhälle jag vill ha. Och det är inte alla som heller kan formulera sig gentemot läkare och myndigheter och kräva sin rätt. Det gör mig ännu mer förbannad och jag tänker att jag kanske skulle syssla med det framöver; att hjälpa människor processa mot jättar!

img_1631.jpg

Jag har tur att jag har det så bra. Det går ingen större nöd på mig och jag är tacksam för allt det har jag har. Jag har en familj och jag har släkt och vänner som bryr sig och ger mig stöd. Som förstår att jag behöver isolera mig och prioritera mig själv och den lilla familjen. Vi har dragit ner på det mesta och umgås mest i vår lilla familj och det är verkligen inte bara negativt. Nu adventsmyser vi järnet varje dag med glögg och pepparkakor uppkrupna i soffan framför Julkalendern och igår kväll pyntades granen. Så på ett sätt är den här tiden på året som bäst för att må som jag mår. Dock gäller att inte stressa över julen och känna att allt måste vara som det alltid är, för det går inte i år. Back to basic, till det som är viktigast:  Julefrid, knäck och kärlek! ♥♥♥

Det önskar jag er allihop och tack för att ni orkar läsa och ger mig så mycket pepp och omtänksamhet! Det värmer! ♥♥♥

img_1709

 

 

50. Hjärnskakningen (del 1 av 2)

IMG_1859

För fyra år sedan idag vaknade jag upp på Ljungby lasarett efter att under natten ha blivit inlagd för hjärnskakning. Jag tog den här bilden när jag låg och väntade på ronden och kände mig väldigt liten och att jag var på helt fel plats mitt i Adventstider. Jag hade kommit in med ambulans vid 3-snåret och fick ligga kvar för observation över natten. Då tänkte jag att en hjärnskakning, det har jag hört tar ungefär en vecka på sig för att läka. Little did I know.

_509

Under Luciadagen hade vi hela familjen bakat pepparkakor och lussebullar och gjort pepparkakshus och pysslat så idylliskt. Ester var fyra år, Nils skulle snart fylla 2 och jag jobbade fullt i Ljungby samtidigt som jag var aktiv ideellt. Ordnade jag inte Internationella Kvinnodagen-festival eller filmfestivaler så var det Fairtrade-event på torget eller så drog jag med barnen till butikerna och klädde ut mig som Fairtrade-banan. Jag anordnade också Barnvagnsmarschen mot mödradödlighet det året och var med i radion. Jag satt som sekreterare i vår Bostadsrättsförening och som ägarombud på Coop i Älmhult och hann med Friskis & Svettis några gånger i veckan samt flängde någonstans var och varannan helg med eller utan familj till vänner och familj på annat håll. Det var fullt upp alltså och jag klarade av det. Den här Luciadagen hade det varit väldigt mycket jobb en tid och väldigt mycket familj och väldigt lite av Maria-tid så jag såg verkligen fram emot att själv gå på glöggmingel hos en vän på kvällen. Jag cyklade glatt iväg och hade gjort i ordning mig i håret och tog för en gångs skull inte hjälm på mig, för barnen var ju inte med heller så de skulle ju inte se, resonerade jag!

Jag hade väldigt roligt och vi satt och diskuterade långt in på natten, min favoritsysselsättning. En småbarnsmorsa som får sitta oavbruten och prata om allt annat än barn! Samtidigt dracks det en del glögg och det var helt enkelt lite för roligt för länge. När jag skulle cykla hem visste jag inte att det hade blivit blixthalka ute och jag kom 50 meter till första svängen jag skulle göra innan jag flög av. Jag har en förnimmelse av att jag ligger raklång i luften innan jag landar och slår i bakhuvudet rakt i den isiga asfalten. Jag kan fortfarande minnas det ljudet inne i huvudet. Jag vet inte om jag svimmar. Reser mig upp och plockar ihop mina saker och cyklar vidare, det sämsta jag kan göra. Hade jag varit utan alkohol i kroppen hade jag nog tagit ett förnuftigare beslut, men det får jag aldrig veta.

Det går 20 meter innan jag trillar igen och den här gången tror jag att jag slår bakhuvudet i trottoarkanten så att jag får ett jack så att det börjar blöda. Så kanske fick jag här två hjärnskakningar inom loppet av några minuter, vilket försämrar situationen. Jag reser mig igen och cyklar gråtandes vidare och kommer slutligen tydligen hem, jag minns inte så mycket. Fredrik som hunnit bli orolig för mig möter mig i dörren och chockeras över hur jag ser ut, min vita jacka är nerblodad och jag börjar snart att kräkas. Han ringer ambulans.

En onykter småbarnsmorsa som kommer in till akuten på Lucianatten. Hmm. Jag skämdes. Kände det som att jag upptog deras tid. Ville ursäkta mig, svarade att “Nädå, jag hade inte svimmat av” och “det var nog inte så farligt” osv. Ingen röntgen gjordes och jag fick lägga mig och sova. Morgonen därpå när ronden kom skämdes jag fortfarande. Fick rådet att vila men att det skulle nog inte vara några problem och kanske kunde jag ändå för säkerhet skull ta måndagen ledig. Fredrik och barnen kom och hämtade en skakig mamma som kände sig som den mest patetiska morsan i världen.

Väl hemma skulle jag då vila. Det var inte enkelt. Hur gjorde en det? Ligga och stirra i taket? Det blev dock tydligt de kommande dagarna att jag absolut inte kunde gå till jobbet och fick sedan återvända till akuten när huvudvärken hade ökat. Efter kontroll gjordes fortfarande ingen röntgen men jag blev sjukskriven över jul och nyår och fick också med mig en broschyr där det stod om en rehabklinik i Växjö dit jag kunde höra av mig om jag fortfarande kände av symptom efter en månad.

Jag gick tillbaka till jobbet i januari men det stod snart klart att jag inte klarade av det och blev deltidssjukskriven igen på olika %-grader hela våren. Jag hade huvudvärk, det susade i öronen, hjärtat rusade och jag hade sån hög puls så det kändes som att hela mitt system varnade för fara genom att sätta igång stressreaktioner. Jag sov på bussen hem från jobbet, jag gick och la mig när jag kom hem. Jag försökte avskärma mig, tacka nej till saker, vilket inte var det enklaste. Och vilken tid det tog. Jag håller fortfarande på att lära mig denna konst.

En själv är den värsta boven. Det fanns tex inte i min värld att ställa in nyårsmiddagen med vänner vi hade hemma hos oss utan jag körde på. Men jag fick gå ifrån och lägga mig och vila pga huvudvärk. Eller att ställa in vår resa till Kanarieöarna i februari. Den resan var inte vilsam överhuvudtaget och jag minns hur hysteriskt högljutt det var i All-Inclusive-restaurangen. Inprogrammerat in i ryggraden var att fortsätta att köra på som vanligt eller åtminstone att det var mycket temporärt med avhopp och målet var att snabbt vara tillbaka igen på 100%.

Och den känslan bekräftades av att jag aldrig blev heltidssjukskriven utan det hattades hit och dit med korta perioder och med en gradvis upptrappning. Tillbaka till jobbet så fort som möjligt “för något annat kommer inte Försäkringskassan att godkänna” var vad läkarna sa. Hälsan är nämligen inte prioriterad utan kommer alltid i andra hand efter denna myndighet.

Jag hörde av mig till Rehabkliniken i Växjö där jag äntligen fick kunskap om Post Commotio Syndrom, som drabbar en del efter hjärnskakningar och som kan sitta i olika länge. Det är en liten del av de drabbade som har kvar symptom längre än några månader. Jag är en av dem. Annars är det mest hockeyspelare en hör om. Hjärntrötthet är ett av symptomen och det är ingen vanlig trötthet, det är ens minimerade energi som tar slut och fullkomligt gör en till en disktrasa. Jag får huvudvärk, blir yr, känns som att jag hamnat i slow-motion i seg kola och det enda som går att göra när det är som allra värst är att gå och lägga sig. På Rehabkliniken fick jag hjälp av en arbetsterapeut och en överläkare att förstå min situation och att stryka det mesta i min kalender och prioritera om.

I den här diagnosen och processen är jag fortfarande och jag har nyligen återigen fått kontakt med Rehabkliniken i Växjö. Jag fortsätter i nästa inlägg om tiden efter hjärnskakningen fram tills nu.

Tack för att ni orkar läsa. ♥

 

47. Trygghet i mörkret?

Novembermörkret lyses upp av ljusstakar och stjärnor och det är mycket välkommet. Men adventsmyset har ännu inte infunnit sig och jag sitter här med fokus någon annanstans. Exempelvis hur människor hamnar i kläm i system, mellan myndigheter, mellan stolar, som behandlas orättvist, inte får upprättelse och som fastnar och inte kan komma vidare. Några mötte jag som konsumentrådgivare. En del hade blivit behandlade riktigt illa medan en del kanske bara hade blivit bortkopplade i telefonkön och kände sig personligt kränkta. Det finns alla sorters människor.

Det som ofta drev folk halvt till vansinne var när det inte gick att logiskt kommunicera med ett företag via de personer som stod i främsta ledet, i kundtjänst, om det ens svarade någon.  Olika personer varje gång, olika bud, godtyckliga besked, löften om att någon ska ringa upp, pengar ska bli återbetalda och sedan händer inget, eller så blir de misstrodda. När vi konsumentrådgivare ibland enkelt kunde reda ut situationen då vi på en gång fick kontakt med andra ledet, bakom kundtjänst, så var vi som räddare i nöden för dessa människor, och det förstår jag.

Sådana “hjälpare” skulle även behövas vid kontakter med olika myndigheter och institutioner. Alla har inte någon som kan följa med eller ringa upp och även om de har det kanske inte de heller har den starkaste rösten. Det är tragiskt att tänka att starkast och rikast klarar sig bäst. Det är inte ett sådant samhälle jag vill ha.

Den här hösten är jag sjukskriven, återigen pga sviter av min hjärnskakning och jag har ansökt om sjukpenning från Försäkringskassan. Kontakt med dem vill en helst undvika om det går. Och det tror jag gäller de flesta, trots att en kan få känslan av att inställningen är att var och varannan människa medvetet försöker fuska till sig pengar genom att låtsas vara sjuka.

img_1519

Nja, de har inte lyckats med att få mig att känna mig trygg. Hittills. Jag är en person som vill göra rätt för mig, jag är ärlig, plikttrogen och jag är min egen tuffaste kritiker. Nu har denna myndighet kastat mig flera steg bakåt i processen mot att må bättre då det har tagit dem drygt två månader att komma fram till beslut om avslag, utan att handläggaren ens varit i kontakt med mig. Denna väntan, denna oro och denna makt de har. Försäkringskassan får mig att må sämre. Och jag är inte ensam om att känna så.

Igår samlades människor i Stockholm utanför Riksdagen i en demonstration mot Försäkringskassans metoder och mål att minska antalet sjukskrivna och hur hela systemet är avhumaniserat. I en facebook-grupp om hjärntrötthet läser jag om andras erfarenheter. Det är människor som råkat ut för stroke, hjärntumörer, hjärnskakningar, misshandel och utbrändhet och som behöver lägga den lilla energin de har i vardagen på att kämpa för sin rätt att få vara sjuka. De får svar som att “du har inte visat varför du inte kan arbeta med daglig migrän” och “Försäkringskassan bedömer att det finns arbete utan krav på fokus eller koncentration som du kan utföra” osv. Det är avslag, omprövningar, överklaganden och en jakt efter objektiva medicinska bevis,(som ofta inte finns. Hur bevisas huvudvärk?) nya läkarintyg, second opinions, specialister och jakt efter rättvisan. Här skulle det inte ens räcka med en “hjälpare” till hands utan snarare en projektledare som tog över!

Överallt nu ska det mätas och systematiseras och standardiseras och kvalitetssäkras in i fördärvet och människan tappas bort på vägen. Läser nu en bok jag fick av syrran; Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark som “tar upp kampen mot ett samhälle som vill mäta allt från steg och puls till minutrapportering på jobbet.”  Hon menar att när vi mäter allt slutar vi lita på omdömet och förnuftet, allt annat bortanför det mätbara.

Denna vecka är Ester hemma med halsfluss, riktigt rejäl sådan, och det var dags att använda sig av det automatiska systemet via telefon att anmäla sjukdom till skolan. Personnummer knappas in och man får ett meddelande både på mail och sms som vårdnadshavare att ens barn är frånvaroanmäld. Allt för att avlasta lärare så de kan arbeta med vad de ska och även att hitta ”fuskare” så att inte barnen är borta utan att föräldrarna vet. Jovisst, det kan jag väl förstå. Men inte framkommer det då vilken sjukdom barnet har vilket ju kan vara bra att känna till med smittorisken tex och inte kommer det en hälsning tillbaka till barnet om att krya på sig. Och så här blir det överallt omkring oss. Minuter ska räknas, arbetstiden kvalitetssäkras. Och medan vi står med blicken djupt ner i några diagram om detta kommer vi ännu längre ifrån varandra, samhället avhumaniseras.

Detta menar jag absolut händer mellan myndigheter och deras patienter, kunder, rådsökande, försäkringstagare osv. Och då kan det bli riktigt farliga konsekvenser. Människor hamnar utanför, tappar tron på systemet, på politiker, på hela sin omvärld och blir bittra och cyniska. Jag blir så otroligt provocerad och arg över orättvisor, när den lilla människan kommer i kläm. För egen del är den värsta delen känslan av att bli misstrodd, att läsa handläggarens ord om min situation som inte stämmer alls. Att gå månader utan inkomst är inte roligt men vi klarar oss. Det finns många andra som inte ens har lyxen att sjukskriva sig eftersom de inte skulle klara ekonomin. Det gör mig fruktansvärt förbannad och jag skäms över ett sådant system. Det kan drabba vem som helst när som helst!

Så det jag funderar på nu är hur jag ska göra för att inte hamna i fällan att bli bitter och tappa tron? Hur jag ska kunna tänka positivt och se framåt och inte ta det personligt utan försöka vara konstruktiv och bemöta avslaget sakligt med invändningar, fler läkarintyg och bevis.  Något jag skulle behöva vara helt frisk för. Eller ha en personlig projektledare som tog över.  Jag har i alla fall Fredrik som är en trygg klippa och tillsammans fixar vi det. Det ska ordna sig på något vis.

Det är ändå för märkligt att en får påminna sig om att det är hälsan som ska komma först och inte fokus på vad Försäkringskassan tycker och tänker och vill ha. Jag kom t.o.m på mig själv med att önska att magnetröntgen av hjärnan visade något konkret som bevis på min huvudvärk och hjärntrötthet, men det gjorde den inte. Och herregud, det ville jag väl inte heller såklart!

Imorgon är det fackeltåg till kyrkan för Esters skola och hon är äntligen frisk och kan vara med. Jag kanske smiter med in i kyrkan och lyssnar till några vackra toner av julsångerna, sedan hängs adventskalendrarna till barnen upp lördag morgon, vi bänkar oss framför Julkalendern på TV och så tänder vi första ljuset på söndag. Adventstid, den bästa tiden på hela året brukar jag känna. Och det tänker jag fasiken göra i år med!

Frid och ljus i mörkret!

45. Förändringar

Under en tid har kommunen varit i området och tagit ner träd bakom grannarnas hus och kommit närmre och närmre oss. Med sorg har jag följt deras framfart med motorsågen och tycker att det ser förfärligt ut. Så igår var det dags för “våra” träd. I ett försök att få behålla några av de minsta hade vi hängt upp fågelmatare och lyktor och jag tog också tillfället i akt att prata med arbetarna innan de satte igång. Sen var det ett skådespel att se dem fälla det ena efter det andra med exakt precision och väldans brak. Nio björkar fattigare är vi nu.

Före
Efter

Nu har jag fått försona mig med detta faktum och gilla läget. Eller rättare sagt acceptera läget, gillar det gör jag inte. Kommer att tänka på boken jag läser just nu; “En man som heter Ove” av Fredrik Backman. Ja, jag är lite sen att ge mig på den här boken, många har rekommenderat den, extra mycket för att vi bor i en bostadsrätt och jag var med i styrelsen förut. Och den är ju fantastik. Jag skrattar! Jag gråter! Och när det gäller förändringar så är Ove ingen som gillar läget direkt.

“Sonja brukade skratta åt Ove och säga att han var ‘världens minst flexibla man’. Ove vägrade ta det som en förolämpning. Han tyckte att det skulle vara lite ordning och reda, det var allt. Att det skulle finnas rutiner och att man skulle kunna lita på saker och ting. Han kunde inte förstå hur det skulle kunna vara en dålig egenskap.

Sonja brukade berätta för folk om den där gången då Ove i ett ögonblick av vad som bara kan ha varit tillfälligt sinnesförvirring i mitten av 80-talet blivit övertalad av henne att köpa en röd Saab, trots att han i alla år hon känt honom alltid haft en blå. ‘De värsta tre åren i Oves liv’ fnittrade Sonja, och sedan dess hade Ove aldrig kört något annat än en blå Saab igen. ‘Andra fruar blir sura för att deras män inte märker när de har klippt sig, när jag har klippt mig är min man sur på mig flera dagar för att jag inte ser ut som vanligt.’ brukade Sonja säga. Ove saknar det mest av allt. Allt som var som vanligt.”

Jag känner mig allt som Ove ibland, i light-variant. Inte riktigt lika obstinat. Men till en början ändå, det får liksom vara någon ordning och reda med saker för att jag ska hänga med. Och jag funderar på hur ofta jag själv står för förändringar och inte bara tvingas finna mig i att saker och ting förändras? Det ska jag fundera vidare på. Det här året har det dock varit alldeles väldans många förändringar i alla fall, hoppas på att resten av 2018 blir lugnt.

Lördagseftermiddag och mys med ljus efter en dag med krattning i trädgården, besök på tippen med diverse saker som det var skönt att bli av med, städ, korvgrillning och lördagsgodis-inhandling. Biskvietårta har bakats och mumsats på och sedan tog jag och Nils lördags-badet, med ljus tända och gott i glasen. Den konstellationen i badkaret är fortfarande möjlig tack vare hans näpna lilla kropp. Näpen är inte ett attribut jag använder om min egen kroppshydda! 🙂 🙂

Go lördagskväll på er! ♥

43. En hackspett

Jag fick en fråga: “Om du retar dig på ljudet från en hackspett är det då inte i dig störningen sker så att det bara är du som kan ändra på situationen?” Jo, för inte lär hackspetten bry sig speciellt. Men grundfrågan här blir lite mer komplicerad. Det handlar om det klassiska att “det är inte hur en har det utan hur en tar det.” Är det så enkelt klurar jag kring?

Det började med att en populär inspiratör som har mycket klokt att dela med sig av och som jag följer i sociala medier skrev ett inlägg med budskapet att “När du väljer att störa dig på någon eller något kom då ihåg att det är du som är störd, inte det du stör dig på.”

Min känsla och kommentar  var att det lät ganska onyanserat. Jag förstår hans poäng men tyckte att det behövdes lite fler ord kring detta.  Det är ganska mycket i livet som kan drabba människor som de inte har en chans att värja sig från och svårt att “välja” att inte störa sig på. Alltifrån våld, olyckor, sjukdomar till myndigheters beslut osv. Det var också några fler som reagerade, bla en kvinna som nämnde psykisk misshandel hennes fd partner utsatt henne för. Men de flesta i flödet av kommentarer förblir medhållare och har aldrig något att invända. Det får mig att vakna till och ha än mer att tycka till om, för balansens skull om inte annat.

I alla fall så funderade han ett varv till och återkom i ett nytt inlägg där han stod på sig och tog upp exemplet med hackspetten. Det tyckte jag kanske inte riktigt handlade om samma sak. Går jag i skogen och stör mig på en hackspett som låter har jag nog absolut en del problem att hantera. Det finns som sagt värre störningsmoment i våra liv. Jag har några sådana moment i mitt liv nu men de jag främst tänker på här är de med större utmaningar och färre möjligheter att resa sig. Som den sociolog jag är tänker jag strukturer och maktförhållanden.

img_1204Efter några frustrerande försök att diskutera detta med nämnde inspiratör blev min summering till svar: Jag tror att jag tänker det som ett brett spektrum där vi har mer eller mindre möjlighet att sätta emot, beroende på var vi är i livet, på vår hälsa, hur många livlinor vi har omkring oss i form av familj, vänner, ekonomi och en massa annat som påverkar oss. Tidsaspekten är också viktig. Det finns kanske inte en chans att resa sig inom en viss tid, kanske år för en del, aldrig för andra. Men så en dag är det förhoppningsvis dags. Det kan handla om att förlåta och det tror jag knappast går att tvinga fram utan måste få ta den tid det tar. Möjligtvis kan det gå att bearbeta så att det kan ske tidigare.

Självklart är det i en själv lidandet sker oavsett yttre omständigheter. Att kunna förlåta andra är lösningen för att gå vidare. Ibland handlar det kanske om att förlåta sig själv och det kan nog vara det svåraste av allt. Det blir fel att prata om hela detta spektrum samtidigt, från hackspettar som borde kunna vara ganska snabb-bearbetat till trauman av diverse slag. Det var den nyansen jag kände att jag ville lägga till.

Min poäng är att vi inte är egna öar som agerar oberoende av andra och annat. En av mina lärare på college i USA, i klassen Social Injustices tror jag den hette, utgick från det hon ansåg som det mycket missvisande amerikanska uttrycket “pull oneself up by one’s bootstraps”. Att även om många gärna vill ta på sig “äran” själva för att de lyckats i livet så har de ofta haft någon, några på vägen som varit just livlinor. Som gett pepp eller pengar, suttit barnvakt, stöttat på olika vis. Vi är kontentan av både biologiska och sociala komponenter och långt ifrån allt har vi kontroll över.

img_1188På samma sätt som vi människor inte kan ta på oss hela “äran” för allt bra som händer i våra liv kan vi inte heller ta på oss “skulden” för det mindre bra. Det blir en tung börda att bära om det är mitt ansvar att inte störa mig på störningsmoment. Vi behöver vara mer snälla mot oss själva tänker jag. Inte lägga ännu mer på våra axlar.

I min egen studie upplever jag att jag möter fler män än kvinnor som utgår ifrån sin egna fullkomlighet, som är egocentriska i sin världsbild och ser sig själva som ensamma aktörer. Lite ödmjukhet efterlyses. Några av dem är tyvärr världsledare.

img_1198Mina livlinor är många.  Jag bor i Sverige, bara en sån sak. Jag sitter inte i sjön ekonomiskt, än i alla fall. Jag har familj och vänner. Ett mycket omtänksamt och fint gäng. Och även om jag inte alltid släpper in dem så vet jag att de är där och det betyder allt. Tack, jag hör er! ❤ Och jag hoppas att jag är livlina till er när det gäller.

Och så har jag mitt hjärta i lövhögen, min man Fredrik, som är raka motsatsen till egocentrisk. Han är mitt stöd, min vän, min kärlek. Han tror på mig, peppar mig, lyfter mig, lyssnar och finns där jämt. Det här hjärtat hittade vi när vi var ute på en morgonpromenad i söndags. (Obs, inte arrangerat!) Då hade svärmor ställt upp som barnvakt så vi fick vår egna stund. En mycket viktig livlina hos oss, tack Inger!

Fredrik hade packat ryggsäcken full med frukost och serverade mig kaffe och äggmackor på bryggan nere vid sjön denna vackra, disiga novembersöndag.

img_1182Jag kan bara önska och försöka att vara en lika trygg livlina för honom. ❤  (Och jo, jag bjuder honom på picknick också ibland om någon undrade! 🙂 )

Ödmjuk inför livet är jag, oavsett om det handlar om med-eller motgångar, som hackspettar och andra störningsmoment.  ♥