73. En stund på och vid vatten.

Fortsatt semester. Ö, kryssning och Göta Kanal.  Tema vatten. Det har väl inte undgått någon som känner mig att jag jobbar på det här med balans. Överallt. Det gäller i allra högsta glad semestertider också, extra mycket då skulle jag vilja påstå. Så fokus denna sommar har varit på att blanda upplevelser på olika energi-nivåer och hinna med återhämtning däremellan.

Efter att vi haft en mycket bra och lugn vecka på Torsö, som jag berättade om i förra inlägget, 72. En stund intill skog, åker och sjö. , begav vi oss vidare ut på Brommö, den bilfria ön utanför Torsö dit en tar en gullig, gul liten färja. Där cyklade vi runt med packning och vårt gigantiska tält som vi reste på stranden Rövarsand, tvärs över ön.

Jag har tidigare berättat i ett inlägg om min och barnens trip dit förra sommaren här: 53. Island of Mia- Brommö Den dagen slogs det värmerekord med 34 grader så då var vi på rätt plats och badade flera gånger i timmen.

Det här året bjöd inte på lika varmt klimat utan mera lagom-väder vilket ju passade ännu bättre. Vi njöt av att hänga på ön och uppskatta lyxen av allemansrätt och vår helt underbara natur. Jag fullkomligt avgudar öar och Torsö och Brommö ligger mig allra närmst och varmast om hjärtat.

Här kan ni läsa mer om Brommö: https://www.vastsverige.com/mariestad/produkter/brommo-och-brommofarjan/

Efter denna utflykt återvände vi till Älmhult för hemmaliv och lite jobb för Fredrik och sedan ryckte det lite i äventyrs-generna. Vi hade medvetet hållit semesterplaneringen öppen och inte bokat något för att vi skulle kunna känna efter vad vi mest ville. Och orkade. Detta är väldigt annorlunda mot hur vi brukar ha det då vi oftast har planerat in mycket från början. Ett stort steg för oss faktiskt. Så vart bar det då hän? Jo till Stockholm för en kryssning med Silja Lines Galaxy till Åbo! Lite otippat enligt en del och jag kan bara hålla med. Men där hamnade vi i alla fall efter att ha bokat in oss på en sista-minuten-resa.

Förväntningar och dryck i Värtahamnen medans färjan lägger till.Efter buffet-middag där vi alla åt så vi storknade, (förutom Nils som sammanfattade att han mest gillade riset och potatisen och vi blev av med allt dåligt samvete för att vi ljugit om att han var 5 år och således fick äta gratis, fast han ju är 6 …) spelade vi air-hockey-turnering. Och jag vann vill jag gärna förtälja. Därefter var det entertainment de luxe med glittrande föreställning innehållande klädombyten, danser och covers blandat i en show á la Eurovision-takter. Barnen älskade det! Och sedan blev det till och med disco-dans ihop med morsan, det är inte varje dag det händer, och ännu mer sällan kvälls/nattetid! Så roligt att bugga och disco-dansa runt med sina barn! (Fredrik hade fått retirera till vår hytt då vi befann oss på öppet hav mellan Stockholms Skärgård och Åland där det blåste en hel del.)

Livet blir ju så mycket lyxigare med en drink i handen också. Speciellt när den självlyser och en får sitta vid ett eget bord en bit från föräldrarna. Det var riktigt roligt att se hur de gillade detta och hade klätt upp sig och njöt. Så fint att se hur ens barn är tacksamma och nöjda! Halleluja!Det blev absolut en semester-bubbla den här tripen också. En annan slags semester än den lugna stug-veckan på Torsö, men ändå en bubbla! Bubblan skapar vi i familjen där vi är. Så enkelt är det ju. Wee, ourselves and us! Med en kortlek och ett gäng tärningar. Och så lite tax-free däremellan! Och att vi ser till att verkligen älska det som sker omkring oss! Buffet med allt vad du vill ha i mat- och dryckes-väg= wow! Och pool! Trots att det var under bildäck och hur kallt som helst och det gungade så det gick vågor i poolen! (Här bangade Fredrik och jag gick och satte mig i en varm bastu!) När vi kom i land tog vi oss snabbt till parkeringen, packade om, barnen tog sina cyklar och så begav vi oss av emot Gärdets STF vandrarhem som låg en kvarts promenadväg bort.När vi bokade kryssningen och då konstaterade att det var just en tisdagskväll vi skulle komma åter till Stockholm så var det ju bara att inse att ”Vi måste till Allsång på Skansen!!” Och vilken fart vi fick ha för att hinna dit!

Vi brukar sällan cykla till detta evenemang! img_6106Vi hann till sist med tio minuters marginal. (Men satan vad dyrt det var- drygt 500 kr för vår familj! Tanken är såklart att en kan komma tidigare och göra en heldag på Skansen.)img_6115En så vacker sommarkväll och vilket startfält de levererade! Hann dock knappt fram förrän halva skaran kom på att de var superhungriga på korv så vi fick lämna platserna.

Vilken kväll!img_6119img_6112Orup, Icona Pop, Maxida Märak, han den där som vann Eurovision och så en operasångare från Norge som vi fortfarande kallar för ”hen” för vi har inte kunnat reda ut om det var en hon eller han-allt i sann Pride-anda- festivalen som pågick för fullt i Stockholm!

img_6139
Maxida Märak

Allt var riktigt bra! Och när Orup efter den ordinarie heltimmen började spela Regn hos mig och lät oss i publiken sjunga blev jag tårögd. Så vackert. Stockholm och Orup! Han har liksom hängt med hela ens uppväxt också och texterna satt! Det är något magiskt med tisdagskvällar och Skansen på somrarna, oavsett om en är där eller ej eller ens tittar på TVn. Stockholm är en magisk huvudstad! Stockholm i mitt hjärta! ❤

Kryssning var ju som väntat en rejäl energi-dränerare och Allsången grädden på moset och därefter hade vi försökt att vara förutseende inför våra behov. Vi körde mot Söderköping och några lugnare dagar vid Göta Kanal. Vi bodde på Skeppsdockans Vandrarhem precis bredvid kanalen någon kilometer utanför Söderköping. Vi gillar vandrarhem, speciellt de som är anslutna till STF, Svensk Turistförening, där vi är medlemmar och får rabatt. Några sköna dagar med cykling längs kanalen.

Glass såklart på det berömda Smultronstället!

Picknick vid kanalen.

Båtar som slussades. Här Juno som går mellan Göteborg och Stockholm med passagerare. En av mina önskeresor jag hade velat göra. Tänk att bara få sitta på däck i en korgstol i lugn och ro några dagar och läsa böcker och sippa på ett glas vin medans det svenska landskapet passerar förbi. Det tar fyra dagar åt varje håll.  

Innan återfärd mot Älmhult tog vi en sväng förbi Bergs slussar där det finns många sådana. Här trappan med sju stycken.Jag är fascinerad av dem som slussar- hur gör de, hur får de plats och hur kan de verka vara så lugna och inte bråka med varandra och andra besättningar. Allt medans det står massor av turister och kollar på! Nja, en kanalbåt där jag själv slipper sköta slussningen hade allt passat mig och min stressnivå bättre.

Så hur var det då med den där balansen och upplägget av semestern? Hur orkar en med en kryssning tex?! Jag försöker som sagt lära mig nya sätt. Semester är ofta dränerande och jag behöver planera in lagomhet, ta pauser och inse när planer behöver ändras och när det räcker. Jag somnade tex vid den dundrande glittrande scenshowen på båten med öronproppar i. För att senare vakna till och dansa disco med barnen. Jag gick och la mig och sov på vandrarhemmet i Söderköping efter vår cykeltur längs kanalen när jag egentligen tänkt packa inför picknicken vi skulle göra och ta vara på det soliga vädret. Då gäller det att vara strikt och verkligen känna efter vad en behöver och inte låta sig stressas. I bilen på väg hem från Bergs slussar sov jag i minst 20 mil, tacksam för att Fredrik körde, och samma skedde när vi lämnade Mariestad och Torsö efter den första semesterveckan.

Så både gas och broms, utmaningar och återhämtning. Jag utmanade mig tex att köra bil i Stockholm, från färjeläget och ner i tunnlar och runt hela stan och söderut. Sådant vill jag inte sluta med, jag vill inte tappa allt och bli för bekväm!

Jag vill dock ändå lite för mycket ibland. Eller rättare sagt vi, för det här gäller Fredrik också. Tex när vi hade insett att vi skulle kunna gå på Allsång på Skansen så berättade vi det även för barnen. Sedan fanns det ju ingen väg ur detta när vi anlände hur trötta som helst till vandrarhemmet för natten vid Gärdet och var tvungna att direkt bege oss i raskt takt mot Skansen. Läxan här blir alltså att vi måste känna av dagsformen först innan vi tar beslut om sådana utflykter och kan inte inviga barnen i detta innan dess. Men det är inte helt lätt, självklart vill vi ju kunna berätta för dem så att vi kan se fram emot saker ihop. När vi åkte ifrån Söderköping hade vi först tänkt att ta in på något vandrarhem på vägen hem men var så trötta så vi åkte rakt hem efter Bergs slussar istället. Vi kom alltså hem en dag tidigare från semestern och det har aldrig hänt tidigare.

Så en himla massa planerande, ändringar, anpassningar och träna på att försöka ta allt i lugnare takt och blanda äventyrligare inslag med lugnare. Jag tycker att vi gjorde det riktigt bra i sommar faktiskt. Vi har tagit det steg för steg och känt efter. Och vi har haft det riktigt fint. Och än är inte sommaren slut. ❤

 

 

 

71. Sitter styrkan i håret?

Sitter styrkan i håret? Det kände jag att det gjorde symboliskt för ett år sedan. Härom dagen dök det upp ett minne på Facebook från ett inlägg jag gjorde då. Följt av ett 40-tal kommentarer från fina vänner med hejarop och ordval som ”modigt”, ”spännande”, ”imponerad” osv. Jag hade alltså dagen innan semestern sagt upp mig utan att ha ett nytt jobb först. Det fick lösa sig tänkte jag, det går ju alltid att vara vikarie inom skolan tex tillsvidare. Jag gick på intervjuer för några positioner och på några möten kring att starta eget och tänkte konsulta konsumentrådgivning bl.a. till en början. De som hängt med i mitt liv sedan dess vet att det inte riktigt blev som jag hade hoppats på efter det. Så när detta årsminne dyker upp är det såklart tufft att tänka på det senaste året.

Men det hade inte gått att göra annorlunda, jag var tvungen att säga upp mig. Det var mitt öde, så ser jag det. Jag behövde komma därifrån. I åratal efter hjärnskakningen hade jag hållit på att dutta med sjukskrivningar hit och dit och samtidigt haft kontakt med jobbet och småjobbat under tiden, aldrig släppt helt. Om jag under det här året hade haft kvar Ljungby kommun som arbetsgivare så hade jag säkerligen inte kunnat släppa kontrollen. Jag hade kollat mailen och svarat kollegor och jag hade behövt vara i kontakt med chefen, som var den som gav mig den sista pushen över kanten till kraschlandning.

OCH det vore tillbaka till Ljungby kommun som jag nu skulle börja förberedas för att arbetsträna. Fy fasiken. Jag tror dock att det redan skulle skett vid det här laget för då hade varken läkare, Försäkringskassan, arbetsgivaren, eller jag själv för den delen, låtit mig få ta den tid det behövde ta. ”Du ska tillbaka till jobbet” är ju mantrat som gäller som sagt. Jag inbillar mig att utan arbetsplats tar processen lite längre tid.

Så fastän läkare och andra omkring mig upplyst mig om att ”det kanske inte var så smart gjort” så fanns det inget alternativ, jag var tvungen att ta mig bort från den arbetsplatsen och den chefen. (Det är för övrigt inte ett dugg konstruktivt med sådana kommentarer. Vem sammanfattar de läget för, sig själva? Jag har liksom inte missat något och behöver påminnas!)

Idag ser jag ut så här. Håret har växt ut en del och jag ska nog låta det växa vidare, eller så åker det av igen, vem vet. Lite yrvaken och som oftast osminkad, samt några kilon lättare. Lite härjad sådär tycker jag allt att jag ser ut. img_5278Och jag ska fortsätta bli lite mer härjad först innan jag kallar mig för mogen, klok och erfaren istället. Jag måste gå igenom detta. Som en skärseld. Jag har ju flera gånger de senaste åren sedan hjärnskakningen trott att det varit klart, att jag nått botten, men så har jag fått fortsätta. Det beror väl på att jag var ”felinställd” från början, att jag trodde att det räckte med att ändra mitt liv lite grann, säga nej och avsäga mig uppdrag ett visst antal gånger. Istället har jag fått fortsätta dra ner, kämpa för att förstå var jag behöver dra gränser, hur och när jag behöver återhämtning, förklara för mig själv och för andra. Och så samtidigt då strida med läkare och Försäkringskassan tills fram i våras- det var inte en lyckad kombination av sysselsättningar……

När någon bryter benet kan det ta olika lång tid för läkning beroende på patientens skelett. Som med alla sjukdomar och olyckor drabbar de människor i olika situationer med olika förutsättningar och ställer till med varierande grad av skada. Min hjärnskakning gjorde att filter i hjärnan försvann. Att signaler går kors och tvärs, jag känner och hör och ser allt- det går rakt in. Stresskänslig och lätt till tårar, irritation, frustration. Energin tar slut. Apati. Ett virr-varr.

img_4801Jag kan alltså inte fortsätta leva som jag gjorde förut. Jag måste ändra mitt sätt att vara, att tänka och agera.  Att lära en gammal hund att sitta typ. Och jag känner mig riktigt gammal. Det går inte helt smidigt med omprogrammeringen kan jag bekräfta.

För att kunna ändras behöver jag förstå mig själv och varför jag agerar och tänker på vissa sätt, hur mina mönster ser ut. Detta hjälper min neuropsykolog mig med och vi grottar ner oss i hela mitt liv. Jag behöver nog inte nämna att det är totalt dränerande att gå igenom och analysera. Inte för att älta utan för att kunna gå vidare, för att förstå och förändra, ha kvar det som funkar och försöka göra mig av med eller förändra annat. Herregud så mycket grubblande det blir.

Nu har barnen haft sommarlov ett tag och nu går även Fredrik på semester. Liksom många andra som med all rätt ropar ut sin glädje och är så välförtjänta av ledighet. Medans jag fortsätter att vara inom parentes för helger och semestrar är inte för oss utanför arbetsmarknaden. Jag bara glider med, så känns det. Och samtidigt, mitt i allt detta, pågår en sommaridyll. Som jag ju njuter av, men som också stressar mig. Dubbla känslor. Som vanligt.img_5071img_4875Vi ska göra det bästa av den här sommaren förstås. Även om det inte blir några längre utflykter, det är ju inte så att det blir så många kronor över med sjukpenning. (Det är ungefär 60% av ens fd lön en får ut, och då arbetade jag deltid innan också…) Men självklart kan en hitta på mycket ändå. För ut på lite äventyr, det vill vi, det behövs. Vila och återkoppling, det vet vi redan och får med också.img_4793Ledsen att det inte blev ett mer semester-peppigt inlägg men just nu kan jag inte producera något annat än detta. Och det har jag såklart också dåligt samvete för och tänker igen att varför kan jag inte bara hålla tyst då?! Och tyst är jag oftast nu för tiden, i mina mått mätt. Nu var det tex över en månad sedan jag senast skrev ett blogginlägg. Och fastän en del kanske tycker att jag är aktiv i sociala medier så låter jag bli att kommentera i 98% av allt jag tänker. Dilemmat är att det ofta är när jag är tyst som jag mår ännu sämre.

Men, jag har ett knep när jag känner att jag håller på att krypa ur skinnet på mig själv. En skulle kunna kalla det för flykt, och det är det kanske till viss del, men jag känner att det är ett sätt att hitta tid för mig själv, att hitta rätt i mig själv, att få kontakt utan att bli distraherad. Jag reser! Själv! Också för att få känna mig levande, få upptäcka något nytt och utmana mig själv- vilket är enligt läkarens rekommendationer. Jag är på väg just nu, bort med tåg, mitt favorit-transportmedel. Vart ska jag berätta om en annan gång.

Vi hörs och ses!

 

 

70. Jag. Orkar. Inte

img_4522

”Jag orkar inte” tänker och säger jag så ofta att jag inte ens orkar analysera det eller berätta något om det, exempelvis här i bloggen. Så det blir ju knappt några blogginlägg. Nu tänkte jag att jag skulle sätta mig och bara skriva rakt upp och ner utan någon plan för vad jag ska skriva och utan att gå tillbaka och rätta till något.

Maj och juni månad har varit proppade med intryck från alla håll och jag känner mig matt och har axlarna uppe vid öronen igen och virrar runt. Det går att hamna i detta utan jobb också. Speciellt alla med barn har mycket omkring sig den här tiden på året. Det är friluftsdagar med listor på packning, möten och avslutningar på fritids och i skolan, föräldramöten i fotbollen, grillning med diverse grupper och människor och så är vi klassföräldrar och står för att ordna presenter till pedagogerna och samordna två klassers uppsättning av klassföräldrar som ska enas och administrera att få ut information och samla ihop pengar.  I år har vi också haft inskolning för Nils inför F-klassen till hösten ett antal gånger på skolan och möte med information om det nya Fritids som Ester ska börja på. Besöket där var hur rörigt som helst i mitt huvud, det var mer som en Fritidsgård med hundra olika rum med olika aktiviteter och de är ca 130 barn inskrivna där! Usch tänker jag och hade önskat att barnen bara stannade där de är i ålder och storlek. Trygghetssökande som jag är.

Men det är också en massa intryck runt omkring i naturen; det exploderar med växter och grönska, dofter, solen skiner, fåglarna kvittrar,  en ska hinna med och njuta av att dofta både på syrener och liljekonvalj innan det är för sent och passa på att vara ute och ta vara på allt och grilla och bada och umgås och vara uppe längre om kvällarna och gärna tidigare om mornarna. Allt ljus blir utmattande. Solen och speciellt värmen ger mig migrän. Jag är dock mer förberedd i år då jag inhandlat flertalet kepsar, som jag egentligen avskyr och alltid tyckt jag ser så dum ut i, samt ett par jätte-tant-solglasögon som sätts ovanpå mina vanliga glasögon. Japp, det bjuder jag på! 🙂 Och så drar jag mig till skuggan så ofta det går och vågar vägra soldyrkandet.

Sen har vi också kommande skolavslutning, studenten, dop, bröllop och möhippor. Och midsommar! Och semester!

Det är en härlig tid, det är det. Jag njuter, det gör jag. Men jag försöker också vara realistisk och inse hur mycket alla dessa intryck påverkar mina sinnen. Overload. Det är ljus, ljud, dofter, pånyttfödelse, umgänge, tillställningar och en massa ny information. Då behöver jag gå in i mörkret, dra ner gardinerna och vila mer. Men jag hade också behövt dra mig ur fler åtaganden, tackat nej till träffar, inte engagerat mig i att dra ihop till avslutning med dagisgänget osv. Men det är svårt, för det är ju samtidigt så roligt och jag får ju också energi av att träffa andra. Och jag kan få än mer panik av att inte vara aktiv i att fixa i ordning något. Kontrollbehov som jag har. Såklart ligger en hel del av problemet just här.

Och den här tiden på året vaknar en ju till liv efter vinterdvalan och vill så gärna träffa vänner och umgås i naturen för det är ju underbart. Speciellt nu i våra liv då det är flera av vännerna vi inte sett på något år, mycket har varit på paus, kontakter har dragits ner på. Det är både en blandning av att jag vill träffas men också någonstans i ryggraden så kommer den här känslan av att nu måste jag ta tag i mitt liv och nu är det dags att träffa folk igen för nu har det gått så lång tid. Jag varken vill eller känner att jag kan säga nej och dra mig ur saker hur länge som helst. Det borde liksom vara dags nu att träda fram igen. Men jag är ju inte där än, det känner jag ju. Det blir för mycket. Den där jävla balansen, jag fixar den inte. Det är av eller på, det är antingen eller. Och det gör mig så matt.

Jag. Orkar. Inte.

Nu börjar även Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tycka att det snart är dags för mig att träda fram på arbetsmarknaden igen och det är möten med båda dessa myndigheter, samt läkaren och neuropsykologen och tydligen är det en arbetsplats att arbetsträna på som ska hittas. Det har jag svårt att förlika mig med. Jag känner sorg. Jag orkar inte ens tänka på hur mitt arbetsliv stannat upp. Hela mitt liv känns som det är på paus. En paus jag i dagsläget inte kan se någon väg ut ur. Jag har inte en enda plan, inte en enda bild om hur framtiden kan se ut, inte en enda dröm heller. Det är överlevnad en dag i taget som gäller, hålla huvudet över vattenytan. Lyckas med att få den där fikan nedpackad i dotterns väska inför friluftsdagen, komma i tid till fotbollsträningar och framförallt ha koll på om det bytts tid och ställe den här veckan, laga mat, tvätta………

Trotsar mitt kontrollbehov idag och går inte tillbaka och korrigerar och fixar i denna text. Det här är jag idag och jag vet att jag inte är ensam om att må så här. Jag har tex många medresenärer i olika Facebook-grupper tex som handlar om Hjärntrötthet och om PCS; efter hjärnskakningssyndrom. Och jag förstår ju också att det handlar om utmattningssyndrom, att min hjärnskakning drog undan mattan för mig, skadade förmågan för hjärnan att filtrera alla intryck så att det blir overload och trots att jag i drygt 4,5 år nu fortsatt att dra ner på aktiviteter så var det ändå för mycket och jag arbetade mig in i en krasch i höstas. Igen, jag har ju redan ”småkraschat” några gånger under åren och sedan kört vidare.

Men jag tar inte ensam på mig ”skulden” för att det blev så här. Det är läkarna och Förskringskassan som tvingar en tillbaka till jobb så fort som möjligt, det är arbetsgivaren som inte ger en rätt förutsättningar, det är ett helt samhälle som är så fokuserat på arbete att det går före hälsa, familj och fritid. Och så jag då, som alltid varit ”duktig flicka” och projektledare i allt. Och inte minst – en hjärna som skadades då jag flög i asfalten, inte bara en utan två gånger på raken.

Samtidigt känner jag skuld över att ”gnälla”. Jag orkar ju inte höra mina egna tankar eller ord om hur jag har det längre. Ett jäkla grubblande är det. Jag vill bara skrika till mig själv att ”Ryck upp dig för helvete, klipp dig och skaffa ett jobb!” Därför har jag också blivit mer och mer tyst och mer och mer apatisk. För jag orkar ju inte.

Nu är det som det är och jag fortsätter att sätta en fot framför den andra och ta mig framåt, men kan inte lyfta blicken och se längre framåt ännu. Det kommer säkert. Kanske. På det här sättet kan jag befinna mig i nuet och ha det bra, med familjen och vänner. Jag ber inte om sympati och medlidande, (jag har inte mer än någon annan, vi har alla våra strider), men kanske om förståelse. Vissa dagar kan och vill jag mycket och verkar som vanligt, andra dagar får jag tacka nej. Jag är som sagt långt ifrån ensam och kanske kan mina ord hjälpa någon annan att känna sig mindre ensam. Nu var det ändå nära att jag raderade hela texten och struntade i att publicera detta men vad fasiken, just idag tänker jag orka att inte vara tyst!

 

68. Bakslag?

”Steg för steg följer jag stigen längs med ån. Bort från staden till de öppna fälten och skogen. Där, mitt i äventyret, sätter jag mig under trädet. Medans jag dricker mitt kaffe ser jag årstiderna passera. Sitter kvar i tystnaden och värmen sprider sig inombords. Från tystnaden och från kaffet. Jag tar ytterligare en klunk ur min termos och känner äventyrslängtan väckas till. ”

Angeliqa Mejstedt 1986-2019

Tidigt i morse snörade jag på mig vandringsskorna och begav mig iväg ut i ett vår/vinter-landskap!

Blommor och träd tyngdes ner av den tunga snön.

Syrén med snötäcke.

Men de reser sig, de har varit med förr. Det här är inget bakslag, det är vår.

Det här är vårt svenska väder som spexar till det. Betydligt mer bekymmersamt är förra sommarens öken-torka tex. Då tar jag mycket hellre sådana här dagar än behöver stå ut med den värmen och torkan igen.

Våra årstider är fantastiska, det hinner ju aldrig bli tråkigt. Samma stig ser annorlunda ut för varje gång. Och just idag mycket annorlunda från igår!

Här slog jag mig ner på ett sittunderlag med min termos kaffe. Och reflekterade över att det kanske inte finns några bakslag alls, att allt är en del av vägen.

Idag var det nämligen dags för en nationell stund för vandraren Angeliqa Mejstedt som drev den mycket omtyckta Vandringsbloggen, även podd/instagram/Facebook. Hon tog sitt liv för en månad sedan och det är så sorgligt. Människor över hela Sverige, och säkert utspridda över världen, vandrar ut i naturen just idag för en stund med sin termos på en sten eller stubbe och stannar upp, tänker på Angeliqa som älskade kaffestunden och förhoppningsvis reflekterar över sitt egna liv. Hon slog alltid ett slag för att ta pauser, äta en god bit choklad, hinna njuta av naturen och känna hikefullness.

Det var fint att stanna upp en stund och fint att se inlägg i Facebook-gruppen med bilder från många stenar och stubbar därute. Jag tackar henne för all inspiration och gav ett löfte att komma ihåg vandringen. Att vandra mer. Det mår jag bra av. För längesen, alltför längesen, var jag ute på vandringar på egen hand och sov i tält själv. Det skulle jag vilja komma igång med igen.

Lördagsfrid. ❤️

67. Morgonstund

11 km vandring innan frukost. Så skulle nästan varje dag börja. När fötterna rör sig av sig själva, över stigar och spänger, genom löv- och granskog och förbi torvmosse, myr och mossbeklädda stenmurar.

img_3785

img_3777

img_3799.jpg

Med frid i sinnet och när allt känns möjligt. Det här är min bästa egentid, min mindfulness, meditation och friskvård.

img_3775.jpg

img_3771

Tänk att ha en sådan här vacker led nära oss. Att följa en led med markeringar är ibland så skönt. Barnen tycker att det är spännande och följer mycket hellre med då. Bara promenera är inte alls lika skoj. Jag gillar att följa och inte alltid behöva göra val. Men jag har ju i vart fall valt att ta steget att ge mig iväg ut!

img_3776

img_3782Steg för steg.

img_3769.jpgOch förutom markeringar så betyder det ju också att någon sköter om leden och ger den kärlek. Sågar av nedfallna träd, lägger spänger, leder om stigen vid högt vattenflöde. Och den omvårdnaden känns där en vandrar fram.

Nästa gång tar jag med mig en termos kaffe och frukost.

65. Hikefulness, childfulness och puttekulor.

Hemma hos oss är det sjukstuga. Började med en febrig och förkyld Ester förra helgen och jag kom igång dagen efter. Sen dröjde det en hel vecka med host och snörvel innan febern anlände och nu har jag fått sällskap hemma av Nils som låter likadan. Så länge det håller sig till virus och förkylning så får det vara ok, det var ett tag sedan också så det var väl dags. Jag önskar dock av hela mitt väsen att det inte går vidare till nästa steg som det gjorde för två år sedan, vid exakt den här tiden och började likadant. Så dålig har jag nog aldrig varit; hög feber, magsjuka, magkatarr, huvudvärk från helvetet- allt på en gång. När jag till slut tveksamt lät mig skjutsas till vårdcentralen suckade de först lite. Typ ”ytterligare en vuxen som inte fattar att influensan är så här”. Men när sänkan visade 200 och lunginflammation konstaterades lät det istället som så att jag borde ha kommit in tidigare. Inte alltid lätt att veta vad en ska göra.

Lunginflammation hade jag även när jag väntade Nils. Då hade jag hållit på och hostat i fyra månader innan men den omgången var inte alls lika rejäl. Några veckor senare däremot fick jag en retning på lungan, eller vad det nu hette, och då fick vi åka in till akuten för jag kunde knappt andas och det högg som knivar i bröstet. Det var inte roligt. De hissade upp mig i en ställning så jag hängde på sidan när de skulle röntga mig och jag kände mig som en stor val, höggravid som jag var. Brukade tänka att Nils kanske skulle få hörselskador där inne i magen så mycket som jag hostade under den tiden. Nu är han ju väldigt högljudd och hörseln verkar fungera selektivt, men är nog ändå ganska ok tror jag.

Usch, alla har väl såna där jobbiga sjukdomshistorier. Det som ändå är bra med dem är att en blir påmind om hur bra en har det som frisk.

Vi försöker roa oss bäst vi orkar här hemma. Spela spel, äta, dricka, titta på TV. Och då är tyvärr Nils favorit en helt odrägligt jobbig serie om en haj och sjöjungfru och allt vad det är. Typ som Tom och Jerry men tusen gånger värre med ett helt fruktansvärt störigt ljud till. Så till sist blir jag knasig och letar upp något annat trivsamt vi kan titta på istället.

Det är mysigt att ha lite sällskap, men ärligt talat så är jag så urbota trött på att gå hemma och att allt ”står still”. Alltså sedan i september, inte bara nu. Det är inte helt enkelt att peppa loss och känna lust och kreativitet igen. Hur hittar en tillbaka till sitt driv? Eller till ett nytt driv kanske snarare. En klassisk fråga för många fler än mig och svaren är väl lika många som de som ställer sig frågan. Tufft det där med att alla ska ”finna sin egen väg”. Kan en inte bara få någon mall att följa.

I alla fall så finner vi ju inspiration på olika håll; någon eller något som kan få en att höja sig ett snäpp. I höstas upptäckte jag Vandringsbloggen och Vandringspodden där Angeliqa Mejstedt delar med sig av sitt liv som heltidsvandrare. Hon sa upp sig från sitt ”normala” jobb och har byggt upp sin nya tillvaro med blogg, podd, föreläsningar mm och inspirerat många med sitt mod, sin värme och äventyrslust. Hennes röst har följt mig i hörlurarna på mina stigar i skogen och hon har inspirerat mig att tänka nytt och större och se positivt på tillvaron och framtiden när det har stormat för mig under den här tiden. Jag köpte hennes bok för födelsedagspengar och blev ännu mer pepp på att börja vandra på allvar och på att söka nya vägar.

img_3558
Bilderna fotade ur boken Vandra.

 

I förra veckan nåddes jag av den ofattbara nyheten att Angeliqa har tagit sitt liv. Det gjorde mig så ledsen och det gör fortfarande ont i mig. Varför? Vilket slöseri av liv, av en vacker själ. Hon som var så fantastisk, så omtyckt, så ung, så inspirerande! Tankar nog alla får när det handlar om självmord. Hon svarade alltid på mina meddelanden och kom med tips och uppmuntrande ord och jag förstår ännu mer nu efter hennes död att hon betytt mycket för många människor. Jag blir än mer övertygad om att vi behöver öppna upp vårt samhälle och oss själva och våga prata om när vi mår dåligt. Självmord är ju på den yttersta spetsen på spektrumet och så sorgligt att så många i vårt land väljer den vägen. Dock tycker jag ändå att självmord faktiskt har uppmärksammats mer och mer via TV-program och olika initiativ i sociala medier osv de senaste åren och det är positivt.

Angeliqa pratade om hikefulness. Alltså mindfulness i vandringen, medveten närvaro i naturen. Och detta är något som passar mig och faktiskt något som jag ju alltid har känt av när jag varit ute i naturen på läger, kanothajker och vandringar sen jag var barn. Till skillnad mot den traditionella mindfulnessen och att sitta still så är detta min grej. (Det skrev jag tex om här 57. Medveten, närvarande och förbannad! )

img_3562Jag tänker låta Angeliqa fortsätta att inspirera mig och ta mig ut på än fler vandringar och öva på att finna hikefulness. Vandra i frid. ❤

img_3573

Childfulness får jag kalla tekniken att inte bara låta en dag gå då en ”förvarar” sina barn utan verkligen möter dem och är närvarande. Låter sig själv vara mer som ett barn kan en nog säga. Det går inte jämt, det ska erkännas. Men idag tog vi oss till sist ut i vårsolen och spelade kula i trädgården. Nils har till sin lycka fått kulor från storasyrran som drar hem nya vinster från skolgården varje dag. Så han har förstått nu att det är dags att börja öva, att det nog är viktigare att kunna spela kula än att läsa och räkna innan hösten kommer.

img_3569.png

Vet ni vad mer en kan göra när en känner sig lite nere? Jo äta glass förstås! Och om glassbilen inte kört förbi med någon Klings glass på två veckor så kontaktar man dem såklart, Trudeluttglassbilen alltså, och får dem att ta omvägen förbi Älmhult! Så igår kväll kunde jag skutta ut och köpa halva deras lager och fylla frysen!! Jippi!

img_3557.jpg

L.Y.C.K.A

En KaffeKonjak blev det idag och den åt jag med största medvetna närvaron kan jag säga. Fredrik tog en Pop74 och barnen satte i sig varsin M-400; den största struten av dem alla. Får se om vi orkar någon middag. Det viktigaste i magen först förstås!

 

64. Vår och uppdatering

När jag som bäst har sysselsatt mig med att bollas omkring mellan olika instanser inom vården, strida med läkare och Försäkringskassan, byta läkare, försöka ta nya tag, trilla ihop och försöka igen, så hittar jag en artikel om en studie om hjärnskakningar. Och ja just det, det är ju vad min sjukskrivning handlar om, lätt att glömma vad det är som är grunden och vad jag borde lägga fokus på.

Skillnader mellan män och kvinnor handlar studien om. Och jo, precis som när det gäller många andra sjukdomar och diagnoser så vet världen inte lika mycket om kvinnors symptom. Fastän det enligt denna studie är fler kvinnor än män som faktiskt råkar ut för hjärnskakningar. Klassiskt, och en grej i raden av de saker jag i tidigare inlägg listade att vara arg på. ( 59. Varför så arg lilla gumman? ) 

 

img_3020-1.jpg

Jag får komma ihåg att donera min hjärna helt enkelt!

Störst fokus är det ju helt klart på manliga ishockeyspelare när det kommer till hjärnskakningar, läste dock om en kvinnlig häromveckan, trots att det alltså är fler kvinnor än män som får hjärnskakningar. Ridning-, cykel- och fall-olyckor tex. Men, att manliga, tuffa NHL-stjärnor gråter i media och berättar om sina liv med Post Commotio Syndrom, PCS, (Syndrom efter hjärnskakning som drabbar en del, oklart hur många) är absolut ett framsteg och gynnar alla oss som är drabbade. Både när det gäller förståelse, framtida vård och forskning. Tidigare har det varit ganska tyst om detta och våld inom sportvärlden har som vi vet setts som macho och underhållning, något en kan hoppas på försvinner. (Men det tar nog tid.)

img_3411-1

I alla fall så finns ännu inte så mycket kunskap på ämnet och det gör det såklart till en utmaning hur en blir bemött inom vården. Jag hamnade rätt;  på Rehabkliniken i Växjö, dit jag först kom några månader efter olyckan och dit jag hittade igen i höstas då jag skickade egenremiss efter att min läkare på vårdcentralen inte riktigt var med på banan.

Men för få resurser på Rehab gör att de inte har några sjukskrivande läkare där så jag har fått fortsätta gå till Vårdcentralen och försöka övertyga läkaren om min situation och förmedla vad Rehab kommit fram till i sina utredningar. Jag har under de senaste månaderna smärtsamt fått förstå att detta fört med sig ömma tår och sårad stolthet. Och så ska såklart inte en patient behöva hamna; emellan, i kläm! Så efter fem månaders strid fick jag byta läkare och hamnade på ett 1,5 tim möte med en ny skeptisk läkare där jag fick försöka övertyga denne. Tårar, ilska, huvudvärk, hjärtklappning, magkatarr och total dränering av energi blev den direkta konsekvensen av det mötet, symptom som höll i sig i många dagar. Fredrik var med som stöd tack och lov. Men det ”lönade sig” för nu verkar det som att läkaren förstår och att samarbetet mellan honom, Rehab och Försäkringskassans handläggare verkar fungera. Och med mig där i mitten såklart. Det är dock knappt jag vågar tro på det. 6 månaders sjukskrivning. Ska jag nu kunna fokusera på mig själv och mitt mående, äntligen?!

img_3184.jpg

Nu tänker jag att jag måste försöka ställa in mig än mer på riktig rehabilitering, och inte bara att det ska vara något som ”övertygar Försäkringskassan” som det låtit. För jag vill verkligen få lämna denna sjukskrivningsvärld snart, en värld som jag inte i min vildaste fantasi kan tänka mig att någon frivilligt vill befinna sig i. Min enda chans att överleva är att inte grotta ner mig för djupt i tankar om dåtid och framtid utan sticker mest huvudet i sanden och ”låtsas” att allt är som vanligt. Det funkar ju ganska bra när en har två barn och man och hus och allt som kretsar runt omkring. Och samtidigt som jag behöver hushålla med energin så är jag så oerhört uttråkad och understimulerad!

Flera som träffar mig kanske tänker att jag verkar vara som vanligt, att det är samma gamla Mia. Och det verkar kanske i mina inlägg här och i sociala medier som jag lever som vanligt med kalas och fix i hem och trädgård mm. Och det gör jag ju till viss del, jag är ju fortfarande jag, en person som älskar det roliga, det goda, skratt, vänner, familj, spa, musik, mat och dryck. Det vackra livet, det jag tycker att vi är bra på att ta vara på hemma hos oss. Men därtill är det också skört, det är hudlöst, det är värk, oro och många tankar.

Efter Esters kalas då vi bjöd på påskbuffé som jag skrev om här förra veckan, så var jag så uppe i varv att det inte gick att somna. Hjärnan var i ”overload-mode” och jag sov bara några timmar mitt i natten och vaknade sedan igen mycket tidigt. Framförallt bygger aktiviteter på att jag dels måste spara på energin dagarna innan och att jag sedan måste återhämta mig i några dagar därefter och inte ha något inplanerat. Då sover jag på dagarna och lägger mig också tidigt. Och ibland får jag avstå aktiviteter och Fredrik åker med barnen medans jag blir hemma. När Ester hade kalas med två kompisar förra veckan var jag engagerad med bakning och dukning mm innan men Fredrik bytte sedan av och var med på själva kalaset och jag hemma med Nils. Så får vi dela upp det. Det handlar också om att släppa på kontrollen för mig, vilket inte alltid är så lätt.

img_3507.jpg

När jag för tusende gången sparkar på mig själv och bannar mig själv över att jag inte har rätt att vara glad och ha roligt, inte borde få glömma allvaret i allt detta osv, så försöker jag istället övertyga mig själv om att det inte inte gynnar någon eller något att jag totalt gräver ner mig. Snarare tvärtom. Men det är inte alltid jag lyssnar. Det finns så otroligt mycket skuld och skam i att vara sjukskriven, att inte bidra, att vara samhället till last. Som Ester sa häromveckan- ”Varför behöver inte du jobba när alla andra gör det, är inte det orättvist?”

Hmm. Well… The short version: Life isn’t fair Ester! The longer version: Stay tuned Ester, many lessons will come.

img_3437

Att vara människor i sin närhet till last. Att inte agera som omgivningen är van vid, att  att göra sina närmsta ledsna, besvikna, att inte kunna vara någon att räkna med. Att inte orka, att behöva försöka undvika starka känslor för att det är för dränerande. Kritik och konflikter; inte något jag kan hantera så bra för tillfället. Jag tittar inte på TV, lyssnar inte på radio, läser inte tidningar. Jag lyssnar på ljudböcker och den senaste tiden har det varit mycket av Agatha Christie och Selma Lagerlöf.  Ofarliga. (Förutom alla britter som blir förgiftade på de mest utstuderade sätt och Gösta Berling som är förödande för alla fruntimmer i hela Värmland, men det är på en hanterbar nivå!)

Tittar jag på film blir det någon jag redan sett för jag klarar inte av överrasknings-moment. Jag använder mina nyinköpta hörlurar mycket, Sony WH-1000XM3, då jag behöver avskärma mig från omvärlden, undvika höga ljud som får mig att hoppa till och samtal och konflikter mellan folk på tåget, i butiken osv, för det är sånt jag inte kan filtrera bort utan engagerar mig istället i. Ibland när jag åker tåg till Mindfullness-gruppen i Växjö räcker det inte med hörlurar utan jag drar en sjal över huvudet för jag tål inte alla visuella intryck heller.

Jag är som en öppen ….? Ja jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Jag har inget skydd, inga lager av försvar, ingen hud,  inga filter. Kan inte sortera, tar in allt; ljud, syn, dofter och känslor. Och det är just det som hjärnskakningen ställt till med. Hjärnan går igång på allt och skickar signaler åt alla håll och jag har axlarna uppe vid öronen, biter ihop käkarna och kickar igång alla stress-signaler i kroppen! Och det säger sig självt- då räcker inte energin speciellt långt och det blir också värk i kroppen. Under den här perioden sedan i höstas har jag också läst in mig på personlighetstypen Högkänslig och insett att det är drag som jag absolut har och alltid haft. Det innebär att en från början är väldigt känslig och tar in ljud, ljus och dofter och känner in stämningar i rummet, det som sägs mellan raderna, fångar upp hur andra mår och tar ett stort ansvar för att lösa situationer och förbättra för alla. För att ge en kort beskrivning. Uttröttande, men en tillgång om en kan lära sig att hantera detta utan att dränera sig själv. Det här får bli ett eget blogginlägg framöver. Hur som helst så har jag ju förstått att vara högkänslig inte har förbättrat situationen efter hjärnskakningen utan definitivt tvärtom; tagit symptomen till en helt annan nivå.

img_3505

Rehab ska jag alltså nu fokusera ännu mer på och frågan är ju vad jag behöver för att må bättre och komma framåt. Och såklart vet jag flera saker. Exempelvis att plantera vårblommor och ha det så färgglatt som möjligt omkring oss!

img_3288

img_3134-1

Underbar tid nu och den tillåter jag mig faktiskt att njuta av!

En del undrar kanske varför jag är så öppen och personlig i det jag delar med mig av? Jo, för det är dels så jag är som person och dels vet jag att jag inte är ensam om att må dåligt och vara sjukskriven och jag tror inte heller att jag har det värre än någon annan. Jag vill också visa att det kan vara både upp och ner samtidigt;  att det inte är antingen svart eller vitt. Och om jag orkar berätta så kanske någon annan som inte gör det kan känna igen sig i mina upplevelser. Är det något positivt med att ha det lite tufft så är det bland annat att en blir mer ödmjuk, inför livet och inför vetskapen om att vi aldrig vet vad andra människor går igenom, att vi aldrig ser hela bilden. Så behöver vi möta varandra.

61. Livets goda- mat och dryck!

Söndag och kvällens meny ser ut som följande: till förrätt lagar Fredrik en löksoppa som just nu puttrar i stekpannan.

En andra förrätt blir en Insalata Caprese med svensk mozzarella, från Frägsta Mejeri i Hälsingland, ihop med vår egen basilika. Och såklart tomat, salt, peppar och olja.

Därefter serveras en quornfärspaj, vi har på senaste tiden gått ifrån kött mer och mer. Med pajdeg som är gjord på mestadels kikärtor och bara lite mjöl och olja. Sen har vi också gått ifrån grädde och creme fraiche som vi hade i allt förut och insett att det blir i stort sett lika gott utan, räcker fint med mjölk tex. Men ost kan vi inte vara utan! Håll till godo med mina icke-proffsiga-matbilder! 🙂

Till detta serveras en ekologisk Chardonnay.

img_3089

Lördagskvällens meny igår bestod av svartrötter till förrätt. img_3092.png

De kokar vi i vatten med citron och salt och sen stekte dem i snabbt upphettad panna med salt. Därefter en soppa gjord på höstens plockade Karl Johan-svamp.

Till det blev det en riktigt god plåt i ugnen med godsaker som paprikor;  såna där avlånga och så söta, samt körsbärstomater, hel vitlök och halloumiost. Nu är jag ju ingen matbloggare så det blev ju inte att jag tog några bilder! Men gott var det. Barnen fick tacos på kycklingfärs.

Till det drack vi ett italienskt rött vin på druvan Corvina. Annars har vi snöat in oss på Appasiemento-viner;  alltid goda, runda och fylliga. Och till 95% köper vi alltid ekologiskt, dock inte i just detta fallet.

Så det var helgens matinspiration från mig! Temat för dagens blogginlägg stod mellan mat och att redogöra för hur jag får strida med läkare och Försäkringskassan och hamnar i kläm mittemellan som patient och mår därefter, men anade att det skulle vara en smula mer underhållande med mat och dryck! Plus att jag inte vill lägga en enda liten tanke på den skiten under helgen.

När det stormar som mest är det gott att få vara fast förankrad inne i en trygg hamn som heter familjen och speciellt Fredrik. Vi vet hur vi tar vara på tillfällena och gör en fest av tillvaron. Älskar oss!

Idag har vi varit ute på den årliga tussilago-jakten och vi fann dem! Alltid lika fantastiska! Välkomna ni små vackra!

Och spirande lupiner som fångar vattendroppar så vackert. Välkomna ni med!

Trevlig söndagskväll på er och hoppas ni får en fin vecka! ❤

 

59. Varför så arg lilla gumman?

Min man läste mitt blogginlägg om Mindfullness  57. Medveten, närvarande och förbannad! och undrade vad jag är så arg på? Varför ”Fuck the world”?

”Varför så arg lilla gumman?”, sa han INTE utan jag själv lägger till den nedlåtande tonen. För det är så jag alltid har känt att jag möts av världen, med en liten klapp på huvudet. Fredrik var seriös i sin fråga och jag tänkte att jag skulle försöka besvara den någorlunda, om det går. För även jag själv undrar ibland!

Jag har nog alltid varit arg. Från det lilla till det stora och tillbaka igen. Från mikro till makro. Det finns orättvisor, världen är inte som den ska. Från att folk slänger skräp på backen till att barn lever på gatan. Jag tänker att jag lider av en slags OCD, Obessive Compulse Disorder när det gäller världsordningen. Saker och ting ska stå rätt till! (Dock innefattar inte diagnosen dammtussarna i hörnen, tack och lov att det inte är det också.)

Med ordning och reda menar jag att ingen skulle behöva sakna rent vatten, barn ska inte dö som flugor, flickor könsstympas och giftas bort/säljas som slavar, människor hatas och mördas pga sina åsikter, ursprung eller sexuell läggning. Ingen skulle behöva fly och drunkna på Medelhavet och inga fler jävla murar skulle behöva byggas! Krig och fattigdom, makt, förtryck, girighet, egocentrism och miljöförstöring. Det har ända sedan jag var liten gjort mig så frustrerad och jag planerade verkligen för att rädda världen.  Enligt mig står en massa idiotiska män i vägen för någon ordning och reda i världen. De har ställt till det genom historien och fortsätter med det.

IMG_7094
Internationella Kvinnodagen 8 mars 2015. Foto Maciej Kmiecik. Ett feministisk projekt med intervjuer av Grasha Schreiber

Det var på makronivå. På semi-makronivå är jag arg över att kvinnor fortfarande tjänar sämre än män, är fattigpensionärer, mer sjukskrivna, tar större ansvar för barn och hem, har lägre status, inte är lika studerade och forskade om, (mannen är norm). Kvinnor blir misshandlade eller mördade dagligen av någon de har en relation med, att frontpersoner som Linnea Claeson dagligen får dick-pics och mordhot! Att Sverigedemokraterna och andra som lockar med förenklade och falska svart- eller vitt- svar faktiskt lyckas hos så många, att vi stänger våra gränser, våra hjärtan. Att myndigheter misstror människor, att sjuka blir utförsäkrade, att äldre blir svikna på äldreboenden.

På mikronivå, i mitt egna lilla liv, att ha blivit behandlad som skit av män många gånger, hela ”Me too-spelplanen”; ett objekt att trampa på. Att jag tvingas vara min egen projektledare i min sjukskrivning och känna mig skuldbelagd både av samhället och av mig själv för att jag trillade av cykeln för fyra år sedan och lever med konsekvenser från hjärnskakningen,

Inte helt orimliga krav kan jag tycka när jag försöker rannsaka min sk. diagnos av OCD. Men sen finns det såklart fler saker som gör mig arg, eller snarare irriterad, på varierande nivåer och de kan ju diskuteras. Exempelvis att inte alla vet hur en använder blinkern på bilen när de ska svänga, att telefonförsäljare ringer och stör, helst på kvällen när en nattar barn,  att planer ändras, att inte alla prioriterar som jag. Att inte alla tänker som jag! (Den sistnämnda här faller verkligen på sin egen orimlighet och den tar jag tillbaka på en gång, det hade inte blivit en fungerande värld om alla tänkte som jag!! Fast litegrann mer som jag kanske…?)

Jag har som sagt alltid varit arg men nog inte vetat att det var tillåtet, inte haft några kanaler för att på riktigt få ut det på ett konstruktivt sätt. Inte vetat hur jag kan få vara jag. Visst har jag agerat, via vilda diskussioner på samhällskunskapen eller då vi startade Miljörådet på högstadiet etc. Men det kändes aldrig som att det var nog eller var helt ok. Tex. min gymnasiebal. Jag avskydde den. Klä ut sig i klänning med rosetter och högklackat. Försöka passa in, för det måste en. En måste vara som alla andra.

img_2742

Idag när det faktiskt verkar finns mer utrymme att vara sig själv, det verkar så i alla fall upplever jag, så hör jag om ungdomar som hoppar över skådespelet, eller gör det på sitt eget sätt i egna valda kläder, om vi ska ta just balen som en symbolisk tillställning. Tänk om jag hade vetat att det gick att göra revolution redan då, om vi kanske hade varit några stycken som hade gått samman och gjort vår grej! Istället deltog vi och spelade med i den där teatern. I vanlig ordning gjorde jag väl något för att revoltera lite grann; blev full framåt kvällen och snusade och drog ut alla hundratals hårklämmor ur håret som frisören satt dit.

Detta behov av revolt har fortsatt att sitta i. ”Säg inte till mig vad jag ska göra för då gör jag tvärtom!” Samtidigt som det är uttröttande är det såklart även en stark drivkraft! Efter gymnasiet åkte jag som au pair till USA och det kändes som att jag blev fri, fri från ett mycket kvävande gymnasieliv som jag avskydde och bara ville bort ifrån.

img_2740
I mitt flickrum 1994. Så här glad var jag efter gymnasiet och strax på väg mot USA och frihet! Typ Frihetsgudinnan! På väggen bakom, en egengjord tavla om motståndsrörelsen Vita Rosen och Sofie Scholl,; en hjälte redan då. (Foto Camilla Engqvist!)

Au pair-året i Boston var ett kalas-år. Med fokus på kalas, fest och party! Och så en hel del barnpassning också. Jag tog hand om fem barn! (Och har fortfarande kontakt med dem alla samt föräldrarna och släkten! Så bara fokuserad på partaj kan jag ju inte ha varit!) Och några av mina allra bästa vänner träffade jag under min USA-tid! ❤

img_2745
En ung, glad och ganska naiv svenska på midsommarfirande i Baltimore hos Jenny, med Åsa 1995!

När jag efter det året blev kvar i Boston och började plugga sociologi fick jag fler redskap att använda. Feminist hade jag redan kallat mig för på gymnasiet men nu fick jag fakta, forskning, kunskap och mer bränsle.

img_2747
Bachelor of Science degree, Summa cum Laude, straight A’s. Bridgewater State College 2000

Mitt ”major” var sociologi och mitt ”minor” var engelska. Då läste jag exempelvis litteraturkurser om kvinnors och svartas historia i Amerika. Böcker som påverkade mig mycket och som pryder min bokhylla och mitt liv än idag.

Härom dagen dök det upp ett mycket passande inlägg på Facebook. Det säger något väldigt klokt. Jag är inte ensam och det är inget dåligt att vara arg. Det är en hälsosam inställning och respons på hur världen ser ut! Och vi måste agera och skrika rakt ut ibland! Det är väl snarare så att ”If you aren’t mad then you’re not paying attention!” som någon sa.

img_2737

Så vad blir då kontentan av alltihop? Varför jag varit och fortfarande är arg har jag så smått och kortfattat försökt redogöra för här. Vidare att det är avgörande för ens egna överlevnad att få vara förbannad och lika viktigt är det att hitta en väg, en balans, ett forum för att få utlopp på ett konstruktivt sätt. Inte känna skam och skuld och ifrågasätta oss själva.  ”It’s not ladylike” som jag fick höra i USA när jag betedde mig argt eller bara råkade spotta på marken! Att vara en människa är ofta att bete sig som en karl har jag märkt! Hänger fint ihop med hur exempelvis manliga prisade författare får berätta om människans inre, som Paulo Coelho, medans Nobellitteraturpristagare Doris Lessinger får priset med motiveringen “that epicist of the female experience, who with scepticism, fire and visionary power has subjected a divided civilisation to scrutiny” Hon berättar alltså utifrån ett kvinnligt perspektiv, inte mänskligt. Vilket ju hade varit ok om Coelho och gänget blev beskrivna på samma sätt, att de berättade den manliga upplevelsen av livet.

Så jag kommer återigen tillbaka till mitt koncept av att blanda en dos mindfullness med ”Fuck the world”-tåga. Förbannad men i balans. Och såklart med en stor gnutta humor och glädje! Jag är nämligen glad över många saker också, ni behöver inte vara orolig för det, det får bli ett kommande blogginlägg! Idag är det tex fredag och det betyder fredagsmys med familjen. Jag har varit iväg på eget ett dygn och njutit av mitt egna sällskap och fått grotta ner mig i varför jag är arg. Och nu längtar jag efter familjen och helg. Livet är gott. Men vi nöjer oss inte med det. För mig själv och för andra. På mikro och makronivå. Peace.

58. Tecken på liv!

Idag vill jag bjuda er på återfödelse, på hopp och liv! Det börjar, det spirar, det händer. Livet är alltid på gång, aldrig stannar det upp. Det vilar och väntar ibland, vi kan tro att vi förlorat det i mörkret, men så återvänder det i all sin prakt. Ljuset, färgerna, löften om det kommande, om att allt är möjligt. Tid att resa sig, blicka uppåt, sträcka sig mot skyn, krypa fram ur idet.

Andas.

img_2563.jpg

img_2564.jpg

img_2593.png

img_2592.png

img_2591

img_2587-e1549884685200.png

img_2590.png

img_2588-e1549884574649.png

img_2589-e1549884622530.png

img_2586.png

img_2585.png

Att ta sig tid att se och uppskatta detaljer i naturen, det är min typ av mindfullness det.