59. Varför så arg lilla gumman?

Min man läste mitt blogginlägg om Mindfullness  57. Medveten, närvarande och förbannad! och undrade vad jag är så arg på? Varför “Fuck the world”?

“Varför så arg lilla gumman?”, sa han INTE utan jag själv lägger till den nedlåtande tonen. För det är så jag alltid har känt att jag möts av världen, med en liten klapp på huvudet. Fredrik var seriös i sin fråga och jag tänkte att jag skulle försöka besvara den någorlunda, om det går. För även jag själv undrar ibland!

Jag har nog alltid varit arg. Från det lilla till det stora och tillbaka igen. Från mikro till makro. Det finns orättvisor, världen är inte som den ska. Från att folk slänger skräp på backen till att barn lever på gatan. Jag tänker att jag lider av en slags OCD, Obessive Compulse Disorder när det gäller världsordningen. Saker och ting ska stå rätt till! (Dock innefattar inte diagnosen dammtussarna i hörnen, tack och lov att det inte är det också.)

Med ordning och reda menar jag att ingen skulle behöva sakna rent vatten, barn ska inte dö som flugor, flickor könsstympas och giftas bort/säljas som slavar, människor hatas och mördas pga sina åsikter, ursprung eller sexuell läggning. Ingen skulle behöva fly och drunkna på Medelhavet och inga fler jävla murar skulle behöva byggas! Krig och fattigdom, makt, förtryck, girighet, egocentrism och miljöförstöring. Det har ända sedan jag var liten gjort mig så frustrerad och jag planerade verkligen för att rädda världen.  Enligt mig står en massa idiotiska män i vägen för någon ordning och reda i världen. De har ställt till det genom historien och fortsätter med det.

IMG_7094
Internationella Kvinnodagen 8 mars 2015. Foto Maciej Kmiecik. Ett feministisk projekt med intervjuer av Grasha Schreiber

Det var på makronivå. På semi-makronivå är jag arg över att kvinnor fortfarande tjänar sämre än män, är fattigpensionärer, mer sjukskrivna, tar större ansvar för barn och hem, har lägre status, inte är lika studerade och forskade om, (mannen är norm). Kvinnor blir misshandlade eller mördade dagligen av någon de har en relation med, att frontpersoner som Linnea Claeson dagligen får dick-pics och mordhot! Att Sverigedemokraterna och andra som lockar med förenklade och falska svart- eller vitt- svar faktiskt lyckas hos så många, att vi stänger våra gränser, våra hjärtan. Att myndigheter misstror människor, att sjuka blir utförsäkrade, att äldre blir svikna på äldreboenden.

På mikronivå, i mitt egna lilla liv, att ha blivit behandlad som skit av män många gånger, hela “Me too-spelplanen”; ett objekt att trampa på. Att jag tvingas vara min egen projektledare i min sjukskrivning och känna mig skuldbelagd både av samhället och av mig själv för att jag trillade av cykeln för fyra år sedan och lever med konsekvenser från hjärnskakningen,

Inte helt orimliga krav kan jag tycka när jag försöker rannsaka min sk. diagnos av OCD. Men sen finns det såklart fler saker som gör mig arg, eller snarare irriterad, på varierande nivåer och de kan ju diskuteras. Exempelvis att inte alla vet hur en använder blinkern på bilen när de ska svänga, att telefonförsäljare ringer och stör, helst på kvällen när en nattar barn,  att planer ändras, att inte alla prioriterar som jag. Att inte alla tänker som jag! (Den sistnämnda här faller verkligen på sin egen orimlighet och den tar jag tillbaka på en gång, det hade inte blivit en fungerande värld om alla tänkte som jag!! Fast litegrann mer som jag kanske…?)

Jag har som sagt alltid varit arg men nog inte vetat att det var tillåtet, inte haft några kanaler för att på riktigt få ut det på ett konstruktivt sätt. Inte vetat hur jag kan få vara jag. Visst har jag agerat, via vilda diskussioner på samhällskunskapen eller då vi startade Miljörådet på högstadiet etc. Men det kändes aldrig som att det var nog eller var helt ok. Tex. min gymnasiebal. Jag avskydde den. Klä ut sig i klänning med rosetter och högklackat. Försöka passa in, för det måste en. En måste vara som alla andra.

img_2742

Idag när det faktiskt verkar finns mer utrymme att vara sig själv, det verkar så i alla fall upplever jag, så hör jag om ungdomar som hoppar över skådespelet, eller gör det på sitt eget sätt i egna valda kläder, om vi ska ta just balen som en symbolisk tillställning. Tänk om jag hade vetat att det gick att göra revolution redan då, om vi kanske hade varit några stycken som hade gått samman och gjort vår grej! Istället deltog vi och spelade med i den där teatern. I vanlig ordning gjorde jag väl något för att revoltera lite grann; blev full framåt kvällen och snusade och drog ut alla hundratals hårklämmor ur håret som frisören satt dit.

Detta behov av revolt har fortsatt att sitta i. “Säg inte till mig vad jag ska göra för då gör jag tvärtom!” Samtidigt som det är uttröttande är det såklart även en stark drivkraft! Efter gymnasiet åkte jag som au pair till USA och det kändes som att jag blev fri, fri från ett mycket kvävande gymnasieliv som jag avskydde och bara ville bort ifrån.

img_2740
I mitt flickrum 1994. Så här glad var jag efter gymnasiet och strax på väg mot USA och frihet! Typ Frihetsgudinnan! På väggen bakom, en egengjord tavla om motståndsrörelsen Vita Rosen och Sofie Scholl,; en hjälte redan då. (Foto Camilla Engqvist!)

Au pair-året i Boston var ett kalas-år. Med fokus på kalas, fest och party! Och så en hel del barnpassning också. Jag tog hand om fem barn! (Och har fortfarande kontakt med dem alla samt föräldrarna och släkten! Så bara fokuserad på partaj kan jag ju inte ha varit!) Och några av mina allra bästa vänner träffade jag under min USA-tid! ❤

img_2745
En ung, glad och ganska naiv svenska på midsommarfirande i Baltimore hos Jenny, med Åsa 1995!

När jag efter det året blev kvar i Boston och började plugga sociologi fick jag fler redskap att använda. Feminist hade jag redan kallat mig för på gymnasiet men nu fick jag fakta, forskning, kunskap och mer bränsle.

img_2747
Bachelor of Science degree, Summa cum Laude, straight A’s. Bridgewater State College 2000

Mitt “major” var sociologi och mitt “minor” var engelska. Då läste jag exempelvis litteraturkurser om kvinnors och svartas historia i Amerika. Böcker som påverkade mig mycket och som pryder min bokhylla och mitt liv än idag.

Härom dagen dök det upp ett mycket passande inlägg på Facebook. Det säger något väldigt klokt. Jag är inte ensam och det är inget dåligt att vara arg. Det är en hälsosam inställning och respons på hur världen ser ut! Och vi måste agera och skrika rakt ut ibland! Det är väl snarare så att “If you aren’t mad then you’re not paying attention!” som någon sa.

img_2737

Så vad blir då kontentan av alltihop? Varför jag varit och fortfarande är arg har jag så smått och kortfattat försökt redogöra för här. Vidare att det är avgörande för ens egna överlevnad att få vara förbannad och lika viktigt är det att hitta en väg, en balans, ett forum för att få utlopp på ett konstruktivt sätt. Inte känna skam och skuld och ifrågasätta oss själva.  “It’s not ladylike” som jag fick höra i USA när jag betedde mig argt eller bara råkade spotta på marken! Att vara en människa är ofta att bete sig som en karl har jag märkt! Hänger fint ihop med hur exempelvis manliga prisade författare får berätta om människans inre, som Paulo Coelho, medans Nobellitteraturpristagare Doris Lessinger får priset med motiveringen “that epicist of the female experience, who with scepticism, fire and visionary power has subjected a divided civilisation to scrutiny” Hon berättar alltså utifrån ett kvinnligt perspektiv, inte mänskligt. Vilket ju hade varit ok om Coelho och gänget blev beskrivna på samma sätt, att de berättade den manliga upplevelsen av livet.

Så jag kommer återigen tillbaka till mitt koncept av att blanda en dos mindfullness med “Fuck the world”-tåga. Förbannad men i balans. Och såklart med en stor gnutta humor och glädje! Jag är nämligen glad över många saker också, ni behöver inte vara orolig för det, det får bli ett kommande blogginlägg! Idag är det tex fredag och det betyder fredagsmys med familjen. Jag har varit iväg på eget ett dygn och njutit av mitt egna sällskap och fått grotta ner mig i varför jag är arg. Och nu längtar jag efter familjen och helg. Livet är gott. Men vi nöjer oss inte med det. För mig själv och för andra. På mikro och makronivå. Peace.

57. Medveten, närvarande och förbannad!

Jag har nu startat igång med gruppaktiviteten Mindfullness tillsammans med några andra med diverse olika neurologiska utmaningar. Att fokusera hjärnan att vara medveten och närvarande i nuet och inte skicka signaler kors och tvärs genom hjärnsubstansen är nog en smart strategi.

Mindfullness verkar dock vara universalmedicinen för det mesta, snarare receptet för allt! Som vår gamla skolsyster sa till alla; “Gå hem och ta en alvedon och lägg dig i ett varmt bad.” Det verkade vara mirakelkuren på den tiden, åtminstone till alla vilsna ungdomar på vårt högstadium. Nu är svaret på allas läppar istället: Mindfullness! Åtminstone när det kommer till kvinnor!

img_2473-1
På väg till kurs i Växjö. Stan smälter.

Och jag har en gen i mig som går igång när något verkar vara mirakelkur för tillfället, då blir jag skeptisk, ifrågasättande och halvt rabiat. Så här tänker jag om kvinnans historia, som för övrigt ju är förknippat med en kamp jag alltid hållit fanan högt för ute på barrikaderna:

Först hjärntvättas kvinnan att inte vara speciellt nöjda med sig själv och erbjuds diverse lösningar så som smink, styling, bantning och skönhetsoperationer. Som mamma ska hon också helst hinna med att vara über-menschen som lagar mat och kläder, stylar sina hus, kramar och tröstar och offrar sig och köper födelsedagspresenter till hela släkten samt vara projektledare inte bara för familjen utan för världens alla sorgligheter och problem.

De senaste 50 -60 åren eller så har hon klättrat uppför karriärstegen och förväntas även här prestera, trots att hon fortfarande tjänar mindre än mannen endast pga sitt kön, samtidigt som inget annat plockas bort från att-göra-listan utan istället fortsätter den bara att fyllas på.

Sedan kraschar kvinnan och får inte det berömda “livspusslet” att gå ihop och då poppar en ny hjälpande marknad upp för att hjälpa denna vilsna misslyckade individ. Inte för att ändra på något övergripande, ändra på några eventuella strukturella fel och omöjligheter som letat sig in i systemet. Nej, det är individen det är fel på som måste ändra på sig!

Förverkliga dig själv är nu svaret! Och nu läggs ytterligare saker till i listan över vad vi ska göra. Hinna med oss själva också! Pust! Och då räcker det inte med att vi bara får lite lugn och ro och umgås med oss själva inte! Nej! Nu ska vi gå mindfullness-kurser, yoga och meditera och köpa rätt appar och litteratur och hälsomagasin och då krävs det rätt kläder och yogamattor! Minsann, kom inte med något jäkla liggunderlag här liksom. För att inte glömma rätt kost som matchar den här nya livsstilen, helst ekologisk, närproducerad vegansk och raw food-kost. Och så lite kombucha och örtte på det.

Det finns även passande retreats, spa och kurser och utlandsresor att åka på där vi kan få hitta oss själva i en solhälsning vid havet, blickande ut mot horisonten! Detta säljs tillsammans med konceptet av att allt är möjligt! Men bara om du bara gör det på rätt sätt, först då händer det. Detta är en miljardindustri! Och inget är nytt under solen, bara ännu mer på våra axlar. Jag undrar ibland om vi egentligen har kommit så långt? Ett steg framåt och två bakåt?

img_2479
Rejäla kängor har jag för utmaningen i alla fall.

Det är som att vi helst ska trubbas av lite. En uttänkt strategi.

“-Gå in i dig själv du. Sitt där med ditt mantra och glöm bort att du är förbannad!” “-Istället för att ge folket knark för att hålla sig på mattan så ger vi dem Mindfullness! Ner på yoga-mattan med er!”

Egentligen skulle vi väl istället behöva ta tag i den där listan med krav och förväntningar och bara stryka en jävla massa streck och sen fullständigt göra revolution och vägra orättvisor och sedan få sätta oss i en stuga mitt i skogen och ta en öl, sparka upp fötterna och bara få vara i fucking fred! Eller vad nu var och en känner för. Det är min medicin och uppmaning till alla kvinnor! Skit i vad allt och alla andra säger och gör vad fan du vill, hitta din egen väg till att älska dig själv och sluta vara så pretentiös och rätt! För väljer vi verkligen vår egen väg, det är frågan? Väljer jag min egen väg? (ps. Jag svär när jag verkligen vill poängtera något!)

Men ok, med allt detta sagt, som går väl hand i hand med min rebelliska natur och min inneboende ilska och frustration över hur strukturer och trender äger oss, så ska jag nu ändå komma tillbaka till ämnet Mindfullness och att jag faktiskt lovat att hålla ett öppet sinne inför denna kurs denna vår.

img_2484.jpg
När jag ska försöka varva ner och komma i rätt sinnesstämning hittar jag ett irritationsmoment. Det är bara jag som tar på mig skoskydd! Vad tänker alla med?! Jag försöker fokusera på andningen istället. In och ut.

Vi sitter på stolar i en ring med ett ljus att vila ögonen på i mitten. Det är många övningar, alldeles för många för mig känner jag när jag kommer på mig själv med att ha hoppats på teori i ett klassrum och att vi skulle få varsin pärm med en massa ord i. Det är mer min stil. Prat, prat, prat och läs, läs, läs. Istället blir det övning, övning, övning.

Vi börjar med att “landa”. Då ska vi sitta stilla och känna av vår kropp och hitta andningen. Fokusera på in och ut. Jag får obehag på en gång.  “Kommer det andra tankar så låt dem passera och för varsamt tillbaka fokus på andningen.”  Jag tänker direkt på allt annat. Känner att jag inte kan vara stilla, spänner muskler över hela kroppen, vickar på tårna, fingrarna, det kliar lite på armen, bakom örat, några hårstrån är i vägen. För att inte tala om att koncentrera sig på att andas. Det blir helt fel, jag kommer i otakt, får antingen för lite syre eller för mycket. Kommer att tänka på att jag i ungdomen fick en fix idé om att följa andningen och så blev det så onaturligt och konstigt att jag till sist fick lite smått panik, jag kom liksom inte ur det.

Kan jag lära mig att inte forcera andningen utan att bara följa den undrar jag? Det brukar ju heta att övning ger färdighet, skulle jag kanske kunna bli bättre på detta? Och på att ligga still! Herregud, är jag en sådan rastlös själ, det var ett tydligare kvitto på detta än jag tidigare fått. Tvingar mig själv att ligga helt still och det blir nästan outhärdligt! Och minns att jag ju inte skulle tänka alla dessa tankar! Det är då jag antingen brukar ge upp eller somna. Jag får fortsätta försöka ett tag till.

Sedan är det dag för oss att ta oss an varsitt russin. Vi får hålla i russinet och beskriva det i konsistens, form, lukt, smak och ljud i en halvtimme. Att ta oss an något och använda alla våra sinnen alltså, I got it. Vanligtvis lägger jag inte all min uppmärksamhet på ett russin. Känner nu att det smakar förvånansvärt sött, bara ett litet russin! Tänker på att om jag kommer i närheten av russin så brukar jag ta en hel näve och slänger in i munnen. Men oftast nöjer jag mig inte med några russin, det ska snarare vara en näve godis! Spånar över hur vi förr i världen handlade smågodis över disk i mini-påsar. Nu skyfflar vi ner det i 10-kgs kassar. Inget blir någonsin nog. Då behöver vi nog vända på det och börja titta på detaljer igen, på att kunna njuta av det minsta, som ett litet russin, och bli nöjd över det.

img_2528

Hmm, det kanske finns en poäng med det här med mindfullness i alla fall tänker jag och sväljer russinet.

Därefter blir det fler övningar. Nu ska vi stå upp och sträcka på oss åt olika håll och stanna kvar långa stunder. Mina armar domnar så sakteliga bort. Herregud, det är ju riktigt fysiskt jobbigt. Jag vill ge upp. Har jag så dåliga muskler och ingen fungerande blodcirkulation verkar jag ha heller!? Sluta tänk så mycket!

Sen lägger vi oss ner på våra yogamattor, dags för kroppsskanning. “Lägg märke till din högra fot och hur den känns mot underlaget” Känner hur jag dåsar bort på en gång och slumrar till. Vaknar till och undrar lite oroligt om jag snarkar, för det är ju inte riktigt tanken att en ska somna. “Låt bara tankarna passera. Och lägg inga värderingar i något. Inget är fel och inget är rätt.”

Inga värderingar. Hmm, det här var något nytt, hur gör jag det? Jag är otroligt snabb på att veta vad som är rätt och fel och agera därefter och gärna säga det högt till alla med. Som skoskydd på fötterna när det är två dm slask utomhus!

Den arge och upplyste rebellen och sociologen som ändå får försöka fungera i vardagen! Det är jag det. Funderar på om det inte finns något trevligt retreat att åka på. Det finns ju sådana där när alla är tysta, det hade passat mig. Både att andra är tysta men kanske framförallt att jag själv är det! Lär jag mig bara det här med meditation också så kan jag ju även stänga av tankarna och det vore ju sannerligen skönt ibland! För än klarar jag tydligen inte av att låta tankarna flyga förbi och återgå till andningen. Men lägg nu ingen värdering i detta för guds skull Mia.

img_2482
Efter-bild! Ser jag visare ut? Mer närvarande liksom? Eller snarare mer vilsen och vet ju inte ens hur jag tittar in i mobilkameran!

Jag ska säkerligen lära mig ett och annat på den här kursen. Jag är faktiskt inte helt omöjlig att ha att göra med. Men jag behöver balansen. Vi ska ju inte sluta upp med att vara förbannade för det finns så mycket att vara förbannad på. Orättvisor, ojämställdhet, förtryck, våld, stress, sexism, rasism, krig, fattigdom, klimathot. En hel del nära och en del längre bort. “Men vilken ilska du bär på lilla gumman.” Ja, med all rätt! Det är ju för jävligt med världen.

Jag ÄR arg och det vill jag fortsätta med. Fast på ett smartare sätt kanske. Det hoppas jag på att få med mig från den här kursen. Om vi kan skaffa oss redskap att använda som individer för att inte totalt drunkna i det här livet så är det givetvis bra. Ett annat sätt att tänka. Jag behöver ju inte gå under för att världen är totalt ur led. Jag behöver välja mina strider, välja när och hur och vad. Ta lite mer kontroll helt enkelt. Makt! Makt över mitt egna liv i denna hysteriskt vansinniga karusellvärld där så mycket oförutsett bortom all kontroll sker.

Vi ska ju inte tappa vår kämpaglöd och tänka att det är oss själva det är fel på! Det är samhället som behöver mindfullness och varva ner! Ett samhälle som totalt stressas sönder av intryck överallt ifrån. Vi fullkomligt bombarderas av intryck. Pling, pling i mobilen. Nyheter och erbjudanden och råd. Vi vill väl inte missa det senaste man ska äta, tycka och tänka och undvika.

En bekants kille när jag bodde i USA hade tre stora bokstäver tatuerade på sin stora mage: FTW- Fuck The World! Det är ett mantra vi kvinnor har för lite av i livet kan jag känna ibland. Lite härlig jävlar-anamma-känsla liksom! Fuck The World, här kommer jag! Förbannad men i balans! Medveten, närvarande och förbannad!

img_2470
Äsch, det får bli en vacker tulpanbild igen i kontrast till de övriga slask-bilderna. För oss som inte känner att vinter med smältande snö tillsammans med regnskurar är det mysigaste som finns så kan vi alltid köpa fler tulpaner och fokusera på dem!

Jag tror jag ska bygga ett eget tempel och vara guru i min egen filosofi. Fuck the world-mindfullness, fuck-fullness, Mindfuckness, mindfuck-fullness. (Får fundera på namnet här, skulle kunna bli vissa förvirringar.) Så får en lite av varje från hela spektrumet liksom! Värderingar som tusan men även lite inre frid! Vad sägs om det?

Go lördag på er! 🙂