Många sammanfattar det gångna året som riktigt kasst, minst sagt. Pandemi över hela världen och alla har påverkats på något sätt. Väldigt olika dock. En del får förutom pandemi addera flyktingläger, fattigdom, svält, krig, brist på rent vatten och andra betydligt värre sjukdomar än Corona till sin årskrönika. Andra ska försöka hålla sig borta från köpcenter och inte åka på charter. Men överallt har människor drabbats och dött av Covid och det är något vi har gemensamt.
Så alltså. Jorden fortsätter att snurra runt solen och har återigen kommit ett helt varv som vi kallar för ett år. And still a not so fair and equal place. Närmst är vi alltid våra egna problem och det är inget konstigt med det. Många har haft det riktigt tufft i Sverige och det ska inte förminskas. Lite perspektiv är ändå aldrig fel.
För egen del så har jag börjat må bättre än åren dessförinnan. Nu började förvisso året med att Nils bröt benet i skidbacken i Branäs och vi fick några mardrömsdagar och nätter. Detta följt av 8 månader med rullstol, kryckor, alla regnbågens färger på gips och många resor till Växjö innan han till sist i augusti kunde få återgå till att spela fotboll och röra sig fritt i skolan.
Men allt var inte bara skit. Både Nils och vi blev nog snäppet mer ödmjuka på kuppen. Och härom veckan sa han- ”Mamma, vet du vad jag saknar? Våra resor till Växjö och när vi fikade i restaurangen på sjukhuset.” Och så även alla våra vänner som var med oss i Branäs och ställde upp för oss. Jag blir rörd bara av att tänka på det. ❤
Vad som komma skall det kommande året vet vi tack och lov inget om så vi ska nog vara försiktiga med att tänka att just 2020 var ett skitår. Inte för att vara pessimist men det kan bli ännu värre. Eller mycket bättre.
Min känsla är att vi får lära oss att leva i stunderna och ta vara på det vi har just nu. En riktig kliché men jag tror många kanske ändå kommit närmre kärnan av dess innerbörd under det gångna året. För mig har de senaste årens sjukskrivning fått mig att se mer ödmjukt på just livets olika stunder. Vad som kommer härnäst vet vi ändå aldrig. Allt kan ändras så snabbt. Och ingen idé att slänga iväg ett helt år bara för en pandemi tänker jag. Många fina ögonblick har skapats även under 2020.
Min önskan inför 2021 och all framtid är att vi ska ha lärt oss något av detta år. Att värna om det vi har. Eller inte har. Familj, vänner, naturen, planeten, jobben, vardagen. Vardag. Väldigt underskattad. Jag önskar mig en sådan med arbete och meningsfullhet. Som jag saknar vardag. En lagom hektisk sådan. Inte en sådan jag tidigare haft.
Jag är ju den där som hatar att vara den som säger nej. Därför har det tagit mig flera år efter hjärnskakningen att skala av, dra mig ur, ställa in, komma ner i varv. Det är drygt sex år sedan min olycka och i december glömde jag av att uppmärksamma årsdagen och det tar jag som ett gott tecken.
Nu är tanken att jag ska börja växla upp. Arbetsträna, hitta jobb, återgå till sociala tillställningar, umgås . Och allt det kan jag inte göra på en och samma gång för då kommer jag att krascha igen. Men hur ska jag få mig själv att fortsätta inse det? När allt är så roligt och när jag saknat allt så?! En pandemi är inte alltid dumt för såna som mig. Det kommer ta ett tag innan allt är tillbaka till det normala igen, och kanske, kanske skruvar vi inte upp allt i 150% igen. Det är min förhoppning, både för egen del och för resten av världen.
Många goda stunder önskar jag er under det kommande året. Frid, hälsa, ödmjukhet, kärlek och solidaritet till dig och världen.
Vi valde Torsö, ön utanför Mariestad i Vänern där vi hyrde en stuga av min barndomskompis. Där på ön är min pappa född och släkt bor där än. Mina föräldrar gifte sig i Torsö kyrka och mina förfäder vilar på kyrkogården. Vid bygdegården på fotbollsplanen firade vi Midsommar för en månad sedan, liksom förra året.
Stugmys! Tärning, kort- och brädspel. 
Kusiner som springer på skogsvägarna, badar från bryggan, berättar spökhistorier och går på upptäcktsfärd ute i ladorna och har hemlisar. 
De vuxna som promenerar och drömmer om egna stugor.
Ljuset, det är det jag kommer att tänka på först när jag ser tillbaka på veckan. Ljuset över Västgötaslätternas åkrar med vete, havre, korn eller råg är så speciellt. Solens strålar över Vänern. Det är magiskt och jag hittar inte något riktigt likadant i Småland. Jag antar att det handlar om vad en bär med sig i själen, det som väcker känslor, minnen, förnimmelser, ursprung. Speciellt kvällsljuset. Det rymmer allt.
Som en tavla.
Allt varade en vacker stund och vi tog vara på den, sedan var den förbi.
Mias krönikor 