69. Söderåsen

11,3 km, 15000 steg och 25 våningar säger min app om denna dag än så länge. Fin-fin lördag i Söderåsens nationalpark tillsammans med min vän, och fd kollega, Caroline med familj!

Bokskog den här tiden på året, tror inte det finns någon vackrare färg? Vi har stannat, tittat upp, andats in skog och tankat på rejält med klorofyll, solljus och grönska.Efter veckor med regn, snö, hagel och kyla var det äntligen dags för sol, det har vi förtjänat. April månad utan regn alls har en redan glömt, känns avlägset. Nu borde det vara påfyllt i vattenförråden tycker en men det är det ju långt ifrån så det får nog gärna fortsätta regna med jämna mellanrum.

Men nu njuter vi av blå himmel.

Söderåsens nationalpark är en av Sveriges 30 nationalparker. Det finns två huvudingångar; Skäralid, där vi var idag, och så Röstånga. Flera olika vandringsleder i olika svårighetsgrad finns och vi valde en lagom svår på dryga 7 km. Det blev en perfekt tur med stopp för lunch på trangiakök och så en fika senare. Caroline hade också med en påse godis som hon gladde barnen med, mycket bra med energipåfyllning.

Nu har vi landat hemma i trädgården och fick äntligen ta fram grillen och hänga i utemöblerna igen. Lite möra och väderbitna; en go känsla.

Tack till vårt vandringssällskap som bjöd med oss på turen! Ett perfekt sätt att umgås på. Bestäm en nationalpark där ni möts upp som tar ca en timme och 15 min att köra till. Vandra och ät och prata och avsluta sen med ett gemensamt stopp på hemvägen i ett flygplan utanför Örkelljunga som säljer lördagsgodis och sen var och en hem till sitt och så hinns lördagskvällen med i lugn och ro. Skål för lördag!

65. Hikefulness, childfulness och puttekulor.

Hemma hos oss är det sjukstuga. Började med en febrig och förkyld Ester förra helgen och jag kom igång dagen efter. Sen dröjde det en hel vecka med host och snörvel innan febern anlände och nu har jag fått sällskap hemma av Nils som låter likadan. Så länge det håller sig till virus och förkylning så får det vara ok, det var ett tag sedan också så det var väl dags. Jag önskar dock av hela mitt väsen att det inte går vidare till nästa steg som det gjorde för två år sedan, vid exakt den här tiden och började likadant. Så dålig har jag nog aldrig varit; hög feber, magsjuka, magkatarr, huvudvärk från helvetet- allt på en gång. När jag till slut tveksamt lät mig skjutsas till vårdcentralen suckade de först lite. Typ “ytterligare en vuxen som inte fattar att influensan är så här”. Men när sänkan visade 200 och lunginflammation konstaterades lät det istället som så att jag borde ha kommit in tidigare. Inte alltid lätt att veta vad en ska göra.

Lunginflammation hade jag även när jag väntade Nils. Då hade jag hållit på och hostat i fyra månader innan men den omgången var inte alls lika rejäl. Några veckor senare däremot fick jag en retning på lungan, eller vad det nu hette, och då fick vi åka in till akuten för jag kunde knappt andas och det högg som knivar i bröstet. Det var inte roligt. De hissade upp mig i en ställning så jag hängde på sidan när de skulle röntga mig och jag kände mig som en stor val, höggravid som jag var. Brukade tänka att Nils kanske skulle få hörselskador där inne i magen så mycket som jag hostade under den tiden. Nu är han ju väldigt högljudd och hörseln verkar fungera selektivt, men är nog ändå ganska ok tror jag.

Usch, alla har väl såna där jobbiga sjukdomshistorier. Det som ändå är bra med dem är att en blir påmind om hur bra en har det som frisk.

Vi försöker roa oss bäst vi orkar här hemma. Spela spel, äta, dricka, titta på TV. Och då är tyvärr Nils favorit en helt odrägligt jobbig serie om en haj och sjöjungfru och allt vad det är. Typ som Tom och Jerry men tusen gånger värre med ett helt fruktansvärt störigt ljud till. Så till sist blir jag knasig och letar upp något annat trivsamt vi kan titta på istället.

Det är mysigt att ha lite sällskap, men ärligt talat så är jag så urbota trött på att gå hemma och att allt “står still”. Alltså sedan i september, inte bara nu. Det är inte helt enkelt att peppa loss och känna lust och kreativitet igen. Hur hittar en tillbaka till sitt driv? Eller till ett nytt driv kanske snarare. En klassisk fråga för många fler än mig och svaren är väl lika många som de som ställer sig frågan. Tufft det där med att alla ska “finna sin egen väg”. Kan en inte bara få någon mall att följa.

I alla fall så finner vi ju inspiration på olika håll; någon eller något som kan få en att höja sig ett snäpp. I höstas upptäckte jag Vandringsbloggen och Vandringspodden där Angeliqa Mejstedt delar med sig av sitt liv som heltidsvandrare. Hon sa upp sig från sitt “normala” jobb och har byggt upp sin nya tillvaro med blogg, podd, föreläsningar mm och inspirerat många med sitt mod, sin värme och äventyrslust. Hennes röst har följt mig i hörlurarna på mina stigar i skogen och hon har inspirerat mig att tänka nytt och större och se positivt på tillvaron och framtiden när det har stormat för mig under den här tiden. Jag köpte hennes bok för födelsedagspengar och blev ännu mer pepp på att börja vandra på allvar och på att söka nya vägar.

img_3558
Bilderna fotade ur boken Vandra.

 

I förra veckan nåddes jag av den ofattbara nyheten att Angeliqa har tagit sitt liv. Det gjorde mig så ledsen och det gör fortfarande ont i mig. Varför? Vilket slöseri av liv, av en vacker själ. Hon som var så fantastisk, så omtyckt, så ung, så inspirerande! Tankar nog alla får när det handlar om självmord. Hon svarade alltid på mina meddelanden och kom med tips och uppmuntrande ord och jag förstår ännu mer nu efter hennes död att hon betytt mycket för många människor. Jag blir än mer övertygad om att vi behöver öppna upp vårt samhälle och oss själva och våga prata om när vi mår dåligt. Självmord är ju på den yttersta spetsen på spektrumet och så sorgligt att så många i vårt land väljer den vägen. Dock tycker jag ändå att självmord faktiskt har uppmärksammats mer och mer via TV-program och olika initiativ i sociala medier osv de senaste åren och det är positivt.

Angeliqa pratade om hikefulness. Alltså mindfulness i vandringen, medveten närvaro i naturen. Och detta är något som passar mig och faktiskt något som jag ju alltid har känt av när jag varit ute i naturen på läger, kanothajker och vandringar sen jag var barn. Till skillnad mot den traditionella mindfulnessen och att sitta still så är detta min grej. (Det skrev jag tex om här 57. Medveten, närvarande och förbannad! )

img_3562Jag tänker låta Angeliqa fortsätta att inspirera mig och ta mig ut på än fler vandringar och öva på att finna hikefulness. Vandra i frid. ❤

img_3573

Childfulness får jag kalla tekniken att inte bara låta en dag gå då en “förvarar” sina barn utan verkligen möter dem och är närvarande. Låter sig själv vara mer som ett barn kan en nog säga. Det går inte jämt, det ska erkännas. Men idag tog vi oss till sist ut i vårsolen och spelade kula i trädgården. Nils har till sin lycka fått kulor från storasyrran som drar hem nya vinster från skolgården varje dag. Så han har förstått nu att det är dags att börja öva, att det nog är viktigare att kunna spela kula än att läsa och räkna innan hösten kommer.

img_3569.png

Vet ni vad mer en kan göra när en känner sig lite nere? Jo äta glass förstås! Och om glassbilen inte kört förbi med någon Klings glass på två veckor så kontaktar man dem såklart, Trudeluttglassbilen alltså, och får dem att ta omvägen förbi Älmhult! Så igår kväll kunde jag skutta ut och köpa halva deras lager och fylla frysen!! Jippi!

img_3557.jpg

L.Y.C.K.A

En KaffeKonjak blev det idag och den åt jag med största medvetna närvaron kan jag säga. Fredrik tog en Pop74 och barnen satte i sig varsin M-400; den största struten av dem alla. Får se om vi orkar någon middag. Det viktigaste i magen först förstås!

 

63. Utehäng

Idag blev det häng i trädgården igen. Passar ju fint när det är sol och kring 18 grader. Vår som sagt, svårslaget.

Idag hade högtryckstvätten hämtats hos svärmor och både trädäcket vid entrén och framför huset blev rengjorda.

Imorgon ska det oljas in!

Vi gav också lite kärlek till vår avenbokshäck som fick jord och ko-gödsel så det luktar riktigt gött i hela kvarteret nu! Säkerligen populärt!

Och nu går det fort, det växer så det knakar!

Nu poppar det upp både påskliljor och tulpaner som snart kommer slå ut. Ni slänger väl aldrig lök-växter?! Så många vi köpt under åren att pryda inomhus, alla dem sätter vi sen i trädgården som kommer upp året efter! Så nu börjar det bli en del!

När en har jobbat i trädgården så får en sedan fika. Och vilken fika att se fram emot när det vankas Klings glass! Ni som följer mig på Facebook har nog sett att jag varit överlycklig över att min kära Mariestadsglass nu säljs via Trudeluttglass som kommer köra förbi utanför oss en gång i veckan! ❤️ Harry Kling hette han som grundade Klings glass och hans barnbarn Kalle Kling gick i min klass och bjöd på glass på roliga timmen och ibland när han fyllde år, vilket var samma dag som jag; 28 september! Varje födelsedag hemma så har vi ätit den underbara glasstårtan Diné, it is to die for! Och den kan vi alltså nu handla i glassbilen. Det här kan bli lite för mycket av det goda har vi redan konstaterat!

Idag valde jag en M-400, glassen som togs fram 1984 då Mariestad fyllde 400 år! Då var det rejält kalas i Mariestad, bla en stor karneval där jag som 9-åring deltog med mitt fotbollslag Mariestads BOIS.

Ester valde idag en Pop-74, en klassiker som alltså funnits med i 45 år i år och är en av mina favoriter också!

Klings glass- ett av livets goda ting! Så är det!

Och det är ju värt att fokusera på! Mer glass åt folket!

Gott avslut på veckan och god start på den nya imorgon! ☀️

62. Tvärtemot vardag!

Då var det helg igen och solen skiner! Helg är motsatsen till vardag så redan där är det ju en höjdare. Fest tar helgen till ännu högre höjder där det är skönt att befinna sig ett tag. Förra helgen var det Esters tur att fylla år, 9 blev hon och såklart kan inte vi som föräldrar fatta det alls.

img_3249

img_3278.jpg

På fredagen slängde jag ihop en marängtårta med hallonmousse och nutella som frystes och sedan dekorerades med nutellagrädde, daim och färska jordgubbar! Det var verkligen så att jag slängde ihop den. Mums. Det skulle även visa sig bli helgens godaste tårta, dock kanske inte den vackraste.

Bland det trevligaste med kalas är att i lagom lunk och utan stress få fixa iordning under dagen. Det händer inte varje gång kan jag säga pga otroligt naiv tidsoptimism! Men den här gången lyckades vi nästan med tidsschemat i alla fall. Här hjälper Nils till med dukning och sätter ljusen i födelsedagståget.

img_3291

Färgglatt, ljust, stilla och lugnet före stormen. Inre frid.

img_3311.jpg

Vi bestämde oss för att det är hög tid för påsk och borde varit dags för denna högtid nu så vi pyntade loss. Gäller att bestämma sig och sen köra på. Jämförde med jul och då pyntar en ju åtminstone en månad innan! Så det har vi nästan infört nu.

Lite påskiga planteringar hanns med i solskenet.

img_3288

Osbygänget kom på besök för att fira och vi är så lyckligt lottade att ha detta gäng! Fredriks barndomsgäng! Människor vi älskar! ❤

 

Ester hade designat och beställt sin egen tårta och det blev en stor cupcake med hallonmousse och vit chokladmousse och något vaniljigt på höjden. Snygg, men min dajm-tårta vann faktiskt i smak. Och i pris! 🙂

 

Så vi började med tårta, sen följde fotboll och studsmatte-häng i trädgården och senare var det dags för middag, och såklart blev det påskbuffé! Min favorit tror jag! Påsk är så mycket mer avslappnat än jul, och avslappnat och utan krav är bra helt enkelt.

img_3323.jpg

Rödbetor som tillsammans med getost varit inne i ugnen en sväng och sedan serverades med ruccola, valnötter och honung och flingsalt. Lätt kokade sparris med lufttorkad skinka som grillats i ugnen.

img_3321.jpg

Smördeg är ju det enklaste som finns att hitta på något med och gott blir det med! Riktigt smörigt helt enkelt! Här hade vi rullat ihop en med vår egengjorda pesto och mozzarella-ost och så skar vi bara bitar och la i muffinsformar. Det kan inte bli enklare. Och enkelt gillar vi. Två rullar med västerbottenost, varav vi dekorerade hälften med en klick creme fraiche, röd rom och gräslök. Ett visst tema känns igen på påsk, midsommar och kräftskiva hos oss! Varför variera oss när det är gott, så tänker vi! Och det är väl Sveriges motto liksom; sill, köttbullar och snaps mm kan vi festa på året om!

img_3318.jpg

Och ägg såklart! Med en räk-och romröra till. Päron med ädelost och lufttorkad skinka lindat runt om. Vi hade också lagt in egen lax. En variant på lite olika recept jag hittat och något vi gjort de senaste jularna. Först lägger vi in färsk laxfile i kuber i lag med ättika, socker och vatten. Efter något dygn sköljer vi av och blandar med creme fraiche, kvarg eller gräddfil, västerbottenost, röd lök och citron, salt och peppar.

img_3322.jpg

Och yes, på påskbordet måste såklart köttbullarna och prinskorven få vara med. Och ostar och andra slags korvar!

img_3316.jpg

img_3317.jpg

img_3320-e1554279447571.jpg

Rosenbröd visste jag inte om vi skulle hinna med att baka men det gjorde vi och det är verkligen en höjdare att välkomna gäster till doften av nygräddat bröd. Så runda och fina som jag minns dem från högtidliga sammankomster hemifrån blev de inte, men goda! Och där är vårt fokus! Inget är perfekt hos oss och någon matfotograf är jag verkligen inte så bilderna här blir som de blir. Men ni hänger nog med ändå på ett ungefär tror jag!

 

Vi har inte heller det största köket men finns det hjärterum…..!! ❤

Sen finns det oftast rum över för gottesaker också, märkligt egentligen.

img_3329.jpg

img_3330.jpg

Förutom att det var natten vi skulle ställa om till sommartid var det även Earth Hour, så det var en del att hålla reda på.

img_3332

I-landsproblemet nummer 1 är ju att en äter något alldeles kolossalt för mycket när det är buffé. Och även har kvar rester dagen efter och fortsätter äta! Vi överlevde dessa problem. Det var inte så värst synd om oss.

Det var som sagt förra helgen. Den här helgen var det dags för 9-årskalas för Ester och hennes två kompisar igår kväll, hemma hos kompis Indra som bor så fantastiskt vid en sjö.

Ester kom dock hem helt slut med feber därifrån så idag har varit en lugn dag. Men helt ok med 18 grader och sol. Det blev grill. I en provisorisk hörna i trädgården där vi hittar mest sol.

Än har vi inte fått fram trädgårdsmöblerna men det passar ju att fixa med de kommande veckorna. April kan ju innebära allt möjligt väder så en får nog vara beredd på det mesta. En så skön tid enligt mig. Jag älskar våren men är mer tveksam inför sommaren! Tänk om det blir en repris på förra sommaren! 😩 Jag tar gärna en tio grader svalare, femdubbelt så mycket regn och därmed inte så mycket huvudvärk och klimatångest!

God fortsättning på helgen alla!

61. Livets goda- mat och dryck!

Söndag och kvällens meny ser ut som följande: till förrätt lagar Fredrik en löksoppa som just nu puttrar i stekpannan.

En andra förrätt blir en Insalata Caprese med svensk mozzarella, från Frägsta Mejeri i Hälsingland, ihop med vår egen basilika. Och såklart tomat, salt, peppar och olja.

Därefter serveras en quornfärspaj, vi har på senaste tiden gått ifrån kött mer och mer. Med pajdeg som är gjord på mestadels kikärtor och bara lite mjöl och olja. Sen har vi också gått ifrån grädde och creme fraiche som vi hade i allt förut och insett att det blir i stort sett lika gott utan, räcker fint med mjölk tex. Men ost kan vi inte vara utan! Håll till godo med mina icke-proffsiga-matbilder! 🙂

Till detta serveras en ekologisk Chardonnay.

img_3089

Lördagskvällens meny igår bestod av svartrötter till förrätt. img_3092.png

De kokar vi i vatten med citron och salt och sen stekte dem i snabbt upphettad panna med salt. Därefter en soppa gjord på höstens plockade Karl Johan-svamp.

Till det blev det en riktigt god plåt i ugnen med godsaker som paprikor;  såna där avlånga och så söta, samt körsbärstomater, hel vitlök och halloumiost. Nu är jag ju ingen matbloggare så det blev ju inte att jag tog några bilder! Men gott var det. Barnen fick tacos på kycklingfärs.

Till det drack vi ett italienskt rött vin på druvan Corvina. Annars har vi snöat in oss på Appasiemento-viner;  alltid goda, runda och fylliga. Och till 95% köper vi alltid ekologiskt, dock inte i just detta fallet.

Så det var helgens matinspiration från mig! Temat för dagens blogginlägg stod mellan mat och att redogöra för hur jag får strida med läkare och Försäkringskassan och hamnar i kläm mittemellan som patient och mår därefter, men anade att det skulle vara en smula mer underhållande med mat och dryck! Plus att jag inte vill lägga en enda liten tanke på den skiten under helgen.

När det stormar som mest är det gott att få vara fast förankrad inne i en trygg hamn som heter familjen och speciellt Fredrik. Vi vet hur vi tar vara på tillfällena och gör en fest av tillvaron. Älskar oss!

Idag har vi varit ute på den årliga tussilago-jakten och vi fann dem! Alltid lika fantastiska! Välkomna ni små vackra!

Och spirande lupiner som fångar vattendroppar så vackert. Välkomna ni med!

Trevlig söndagskväll på er och hoppas ni får en fin vecka! ❤

 

55. Vardag och så fest igen!

Energin den senaste tiden har fått gå till att komma tillbaka in i vardagen efter jullovet för hela familjen samt till möte med rehab i Växjö och även min läkare för vidare sjukskrivning. Och till den betydligt trevligare tillställningen att fira vår 6-åring!  Då finns inte ett uns av tid eller kraft att ens tänka på att skriva något i den här bloggen. Och så får det vara.

Jullovet var en skön bubbla att befinna sig i, långt bort från Försäkringskassan och möten med läkare och de vanliga åtagandena, tankarna och kraven en ställer på sig själv i vardagen. det finns nämligen väldigt många sådana trots att en inte arbetar.

Något som inte känns som ett krav utan som ren glädje har alltså varit att fira vår Nils som fyllde sex år! Då en kanske egentligen hade velat skippa tårtor och kakor på ett tag efter helgerna men så är det! Min morfar Filip föddes fem minuter i tolv på nyårsnatten men fick nyårsdagen som sin födelsedag så där var vi alltid. Inte alltid den mest tacksamma dagen för kalas. Han föddes 1913- precis 100 år innan Nils. Ledsen över att de aldrig fick träffas. ❤

img_2114

Födelsedagar i vår familj startar med den heliga ritualen att den som fyller år ligger kvar i sängen och sover, eller låtsas göra så, tills övriga medlemmar kommer sjungandes med blommor, paket, oboy och kaffe. Här hade vi lyxat till det med vindruvor också, något som vi i stort sett aldrig äter för att vi vägrar giftiga sorter och de ekologiska är otroligt dyra.

img_2142

På kvällen kom farmor på besök och Nils hade önskat fryst hallontårta med daimbitar, lagom avancerat.

En något mer avancerad tårta stod på bordet i helgen då det var kalas med mormor och morfar och kompisar från Osby. Den hade vi dock inte skapat själva utan beställt ifrån 13e bagaren, ett företag som drivs av Veronika Dahl som deltog i Hela Sverige bakar för några år sedan.

img_2181

img_2174

img_2164

Nils var mycket nöjd med tårtan som bestod av hallon, choklad och citron och Kinderägg. Och att den var GUL, fortfarande hans favoritfärg. Han beställde smaken citron bara därför tror jag!

img_2176

img_2186

Barnbordet, med Kinderägg till alla! Och så Coca Cola för ännu mer socker, vi vill liksom få igång dem rejält!

Därefter följde skridskoåkning på IKEA handelsplats där de så fint erbjuder gratis åkning varje dag och jag kunde då passa på att stanna hemma och vila en stund. Win-win för alla.

Middagen som sedan serverades bestod av en variant på Kreolsk gryta med fläskfilé och chorizo, svamp, oliver, körsbärstomater mm som serverades med pressad potatis och sallad till. Och så en massa ost såklart! Jag älskar ost om det inte framkommit ännu.

Vuxenbordet! Där vi börjar kunna sitta någorlunda ostörda nu, det är inte ett konstant rännande efter barn längre. Kan också bero på att vi köpt en TV till vårt sovrum på övervåningen. Mycket bra idé.

Det är roligt att ha kalas. Jag gillar att laga mat ihop med Fredrik och att vi och barnen gör det lite finare än vanligt hemma. Att få sitta och prata med goda vänner och äta och dricka gott. Som Nils säger när han mår extra bra: “Det här är livet!”

Men balansen är ju hårfin och det är väl inte alltid en är i total harmoni med allt en vill fixa. Den här gången hade vi dock lagt upp det så att vår städerska varit där några dagar innan, vi hade som sagt köpt tårtan och maten kunde göras färdig redan på morgonen. En timme innan gästerna kom gick jag och la mig och slumrade till- det krävs träning för att nå dit och kunna klara av detta kan jag säga!! För det är såklart alltid något mer en kunde fixa mer med annars, de tankarna gäller att lägga åt sidan. Dessutom fick jag alltså tid att vila när de andra åkte skridskor efter tårtan. Och den bästa hjälpen av dem alla fick vi i form av att mamma och pappa kom på besök över helgen och avlastade massor med barnen och med plock och fix. Ovärderligt!

Men den riktiga tröttheten kommer sedan några dagar efteråt. Eftersom jag hade viktiga möten tisdag och onsdag så kom det inte med full kraft förrän efter det, och såklart med extra påslag pga mötena, och idag torsdag har jag befunnit mig i slow motion-mode, som att röra sig i seg sirap känns det som.

Det är det dock värt, fest måste en ha ibland! Och på söndag är det dags igen, då dundrar Dagis-gänget in! 😅 Kanske inte min favoritfest, men Nils, han kommer gilla livet extra mycket!

 

54. En dag på laddning

Det tar oss ungefär 1 timme och 10 minuter att ta oss till havet. Öst eller väst. Idag gick färden västerut. Och jodå, vi kom fram till samma slutsats idag med: Varför gör vi inte detta oftare?! För havet, det är ju något svårslaget. Än mer när det dessutom toppas med sol, speciellt en Trettondagsafton då det känns som en extra bonus. Vilken påfyllning. Det är själavård.

Första stoppet var exotiskt; en rastplats i Örkelljunga i duggregn där frukost intogs ståendes medans vi försökte lösa Melodikrysset. Med betoning på “försökte” för vi kunde ingenting.

Därefter blev det bara bättre. Utmaningen för dagen var Lars Wilks konstverk Nimis, mellan Arild och Mölle. En brant promenad ner mot havet, stundtals klättrandes, halvt liggandes.

En regnig eller isig dag hade jag nog inte rekommenderat denna utflykt.

Så plötsligt bland alla träd dyker ingången till trädhuset upp och vi stiger in.

Färg-och materialmässigt passar det verkligen in!

Det är byggt av drivved, snart 40 år gammalt, och är ett kontroversiellt bygge då det saknar bygglov. Konstnären fick tex dagsböter när han byggde upp delar som förstörts i en brand 2016.

Att det inte är tillgängligt för alla är ett understatement!

På egen risk antar jag! Gäller ens försäkring när en ger sig in här tro, hmm?!

Lunchdags med vårt självklara Trangia-kök! Idag stod det pulvermos och Bullens pilsnerkorv på menyn. Som vanligt hade vi glömt konservöppnare men det gör inget för då får Far använda sin Rambo-kniv från Hunter! När en inte har en björn i närheten att slakta!

Min friluftsman! Han borde bli modell för friluftsprodukter! 😉 ❤

En säl poppade upp huvudet med jämna mellanrum och tittade nyfiket på oss, och vi på den. Det var såklart doften av Bullens som spridit sig, trevligt lunchinslag!

Därefter gick vägen genom Mölle upp mot Kullens fyr. Här måste en stanna och njuta av utsikten med en kopp kaffe på en bänk. Italienska vägen heter den passande. Och för tankarna till en annan hisnande vacker väg som också heter Italienska vägen, den ut från Båstad, mot Torekov!

Kullens fyr. Sveriges högst belägna fyr anlagd 1561. Här utanför möts Östersjön och Nordsjön. Mer än 200 skepp har lidit skeppsbrott här.

Vi är en fotograferande familj. Med tanke på klädval och solljus är tid på året svårgissat, hade nog knappast gissat på Trettondagsafton!

Idag har vi verkligen laddat! Som mobiler och surfplattor ligger på laddning här och där för jämnan så borde det ingå att vi vid mycket ofta förekommande tillfällen står vid ett hav och blickar ut mot horisonten och kisar mot solen!

Amen. Älskar havet, solen, träden, naturen. Älskar Sverige. Tack för idag! ❤

 

53. Island of Mia- Brommö

Jag är en stor förespråkare av att njuta av varje årstid, att ge var sak sin tid och hitta dess charm. Onödigt att sukta efter något annat när en ändå inte kan göra något åt det. Jag älskar verkligen alla fyra årstiderna men i somras tyckte jag dock att det var en utmaning att uppskatta hettan och torkan, jag fick så ofta huvudvärk. Klarar varken för varmt eller för mycket solljus ibland och kombinationen blev för mycket. Då längtade jag efter hösten och det har aldrig hänt förr.

När vi nu har lämnat mys-december bakom oss så tycker jag ändå att det lockar att blicka tillbaka på sommarens utflykter och drömma sig bort. Vilken lyx att ha något att sakna och att längta till. Utan att för den delen vilja byta bort något. En av sommarens guldkorn var vår cykeltur på Brommö utanför Mariestad, som ju är min hemstad. Brommö är paradisön i mitt hjärta. img_1465

Till Brommö kommer en genom att ta bron över till Torsö, där min pappa är född och uppvuxen och där jag fortfarande har släkt, och så kör en rakt över ön, parkerar bilen i Laxhall och tar den lilla gula linfärjan över till den bilfria ön. Antingen kan en ta med egna cyklar eller hyra där.

001 (9)

DSC_0104

Därefter följer en skön cykeltur över ön. (Med barn blir det dock några stop och krämpor på vägen ibland men eftersom det ofta löses med godis så blir ju det trevligt med!)008 (8)

IMG_0147 (1)

Vi tog sikte på Store Vite Sand som vi nådde efter 5 km.

013 (7)

 

017 (5)

Den här dagen var det barnen och jag tillsammans med mina föräldrar som var ute och cyklade. Och det viktigaste av allt är fikakorgen. Den stunden har vi alltid helgat som en religiös ritual i vår familj, en tradition jag tagit med mig.DSC_0035

Frihet.

DSC_0040

Framåt eftermiddagen cyklade mina föräldrar hemåt, för de har aldrig direkt sett tjusningen i att ligga på ett cm-tjockt liggunderlag i tält utan föredrar bekvämare anrättning. Så det var vi tre som var kvar ett dygn på ön!

031 (3)

Kaffe och Nogger-bitar och Vänern att blicka ut över. En horisont jag vilat blicken på många gånger och alltid saknar. Terapi en kunde behöva en dos av året om.

025 (3)

Flera gånger har jag tältat på den här stranden, en gång ensam, och fascinerats av hur vatten och himmel går samman i ett. Svårt att inte finna lugn då. Nakenbad framåt kvällen/natten kan jag också rekommendera. Det är verklig frihet och lycka så det bubblar inom en. Jag vet inte hur många dopp det blev den här dagen, tror på ett rekord då det var över 30 grader i luften och vi ju bodde på stranden. 

034 (2)035 (2)

Ett åskoväder hördes österut men som tur var sov barnen medan bara mamman låg vaken och hoppades på att det inte skulle komma närmre, vilket det inte gjorde heller. Ensamma på en ö utan möjlighet att ta oss därifrån och utan täckning på telefonen, då är vi helst utan åska tänkte mamman. (Ska tilläggas att natten därpå tältade vi på Torsö med Fredrik som anlänt från jobb  och då fick vi mitt i natten lämna tältet då världens oväder med åska och stormbyar dragit in och köra in till mina föräldrar i stan. Det passade bättre den natten helt enkelt.)

Att vakna upp till detta morgonen därpå och gå upp en stund själv innan barnen vaknar. Gå barfota i sanden, i det långgrunda vattnet och känna vågornas formade sanddynor under tårna. ♥

006 (10)

003 (10)

008 (9)

Frukostdags. Mackor med skinkost på tub och plättar med sylt.

Sedan dags för avfärd efter att allt packats på våra cyklar.

DSC_0066DSC_0074

Nästa stopp blev Rukehamn, inte ett jättetrist ställe heller. DSC_0079

Lunchhäng. Köttbullar i gräddsås på burk. En maträtt vi äter MÅNGA gånger på våra utflykter och lagar på Trangia men här direkt kallt ur burken! Nöjda barn! 🙂

DSC_0091

Förutom bland tallar och stränder och klippor går turen även genom åkermark. Den här utsikten ligger mig varmt om hjärtat, det är Västgötaslätten. Ljuset, färgerna, det öppna landskapet.

DSC_0093DSC_0092

Sådär, då har jag gjort reklam för Mariestads pärla Brommö och här har ni all information ni behöver. Bara att planera sommarens utflykt!

IMG_0149

 

51. Hjärnskakningen (del 2 av 2)

Det är inte synd om mig. Jag har det inte värre än någon annan. Det är inte därför jag berättar min historia. Jag tänker att världen blir en bättre plats om alla delar med sig av sin. För som  jag skrev i ett inlägg häromdagen, det går inte att jämföra varandras liv och upplevelser. En är alltid närmst sina egna problem men det betyder inte att en inte kan vara solidarisk med andras kamper samtidigt. Tänker snarare att det är en förutsättning att ha koll på sitt egna innan en kan hjälpa andra. Det är hela poängen med att leva, vi backar upp varandra. Att skriva ned allt från de senaste åren hjälper mig också i min process att förstå och kunna gå vidare. Nu har jag och Fredrik författat ihop en skrivelse till Försäkringskassan under hösten och det är ur den jag sedan fortsatt här i mina blogginlägg om hjärnskakningen och om tiden efter den.

Jag vill även sprida kunskap om vad en hjärnskakning kan innebära, att det inte bara är hockeyspelare som drabbas, och att det är en god poäng att använda cykelhjälm. Samt även belysa hur viktigt det är med en förstående arbetsgivare, en fungerande vård och och hur svårt det kan vara att strida med Försäkringskassan. Utifrån att just kunskapen om hjärnskakningar och hjärntrötthet tyvärr är så liten. Tack vare att jag är öppen med mina erfarenheter är det många andras historier jag får berättade för mig och jag vet att jag inte är ensam utan talar för flera!

img_1557

Åren sedan hjärnskakningen har ofta inneburit ett steg framåt och två bakåt men ibland även flera steg framåt. Efter att så sakteliga ha gjort mig av med ideella uppdrag, sett till att få en rehabplan på jobbet (det borde ha gjorts automatiskt av arbetsgivaren), sagt nej till vänner och börjat stanna hemma på helgerna, fortsatt sova mycket osv så kände jag att jag var på väg tillbaka igen och kunde ta på mig mer på jobbet igen. För som sagt, jobbet är det centrala i våra liv, det är sådant fokus på detta att det ska komma före familjen och ens fritid. T.o.m när jag var sjukskriven satt jag och jobbade hemifrån, kunde inte släppa kontrollen och fick heller aldrig någon hjälp kring vem som skulle sköta det annars åt mig. Jag säger inte att det är lätt för en arbetsgivare, det är det inte. Dock fick jag under denna tid tex flytta ifrån min egna kontor till att dela rum med en kollega. Att sitta två personer i ett rum och ha telefonrådgivning var något som var precis tvärtom vad min hjärna behövde och vad läkarna ordinerade.

Jag har varit sjukskriven i olika omgångar under åren, med olika %-grader och aldrig långvarigt. Det som fått mig att söka mig tillbaka till vården med jämna mellanrum har varit olika stressreaktioner som blivit droppen. Jag har fått gå på utredning för huvudvärk hos sjukgymnast, gått en stresskurs i grupp och sedan hos en KBT-terapeut. Alltså, marginalerna har inte funnits och jag har slitit på reserverna och jobbat för mycket och även inte dragit ned tillräckligt på fritiden och så har något inträffat som fått mig att trilla över kanten. Jag är oerhört känslig. Känslig för ljud, ljus, konflikter, kritik, orättvisor och för många intryck samtidigt. Jag har tex sedan länge i stort sett helt slutat att titta på TV för det är så mycket att gå igång på.

img_1692

Det är aldrig något annat än 0 eller 100% i engagemang hos mig. Läser jag tidningen hittar jag sådant jag vill skriva insändare eller kontakta kommunen om. Är jag på föräldramöte på dagis och skolan har jag mycket jag vill ta upp och förut ville jag gärna ha hand om både presenter till fröknar och hålla i tacktalen. Ja, jag gillar att ha kontroll och jag vill att allt ska bli “rätt”. Inget mindre. Detta beteende har jag fått försöka vänja mig av med så sakteliga. Och det går bättre och sämre olika dagar. En del undrar varför jag finns så mycket på sociala medier. Jo, där får jag reda på många nyheter och jag får mitt sinne stillat genom att mycket enkelt dela vidare, då känner jag att jag gör ett litet, litet bidrag i världen. Och jag får “umgås” med vänner, släkt och bekanta på ett lagom sätt, för jag vill för allt i världen inte tappa kontakten och isolera mig helt. Och så kan jag själv välja vilken tid det passar mig under dagen.

Förra hösten var det äntligen på gång att vända på jobbet. Vi var tre kollegor som hade arbetat ihop en ny organisation och det kändes för första gången sedan olyckan riktigt roligt och lockande igen. Jag var laddad och jag började gå ifrån rehabplanen och kom igång med både telefonrådgivning och höll i föreläsningar och var med i media igen. Och vi brann för det vi gjorde.

Samtidigt fick vi en ny chef. Hon fick aldrig någon överlämning av den förra chefen om min situation och om min rehabplan. Hon glömde sedan av allt efter att jag berättat i utvecklingssamtal och senare under våren blandade hon fortfarande ihop mig med en kollega som hade brutit foten tidigare. “Nej, det var jag med hjärnskakningen”.  Jag tänker inte gå in mer på detaljer utan kan bara konstatera att jag blev mer och mer nedbruten under året och blev beskylld för olika saker och misstrodd. Jag jobbade för mycket och huvudvärken ökade, hjärntröttheten ökade och till sist bestämde jag mig för att lämna skutan. Så dagen innan semestern i somras sa jag upp mig från min anställning sedan 10 år tillbaka. Dels för att det var dags att gå vidare men också för att undvika att krascha igen.

Min plan var att starta eget, konsulta, hitta nya vägar och jag gick en Starta-eget-kurs och sökte även andra jobb för jag ville gardera mig och såg fram emot ett nytt kapitel i mitt liv. Men det blev inte så. Jag kraschade istället värre än någon gång tidigare strax innan min anställning tog slut. Jag blev bl.a. anklagad för att inte göra mitt jobb av chefen och det blev droppen och jag rasade totalt. Jag har alltid varit mycket lojal och trogen mitt arbete och byggt upp den  nya organisationen med engagemang, glöd, alltid gjort lite mer, varit min egen störste kritiker och skulle aldrig kunna “fuska”. Att bli orättvist beskylld passade ännu sämre in i mitt liv med min skörhet efter hjärnskakningen. Som sagt, marginalerna finns inte där längre.

img_0269.jpg

Jag har nu varit sjukskriven sedan mitten av september och den 5 oktober tog min anställning slut. Min läkare lät ta en mängd prover och det enda som var avvikande var kortisol-värdet som var för lågt, något som kan indikera långvarig stress. En magnetröntgen gjordes också och det var skönt då jag hade börjat fantisera om hjärntumör efter den ökande huvudvärken. Den visade tack och lov ingenting, förutom något förstorade ventriklar sedan en röntgen för 10 år sedan som tydligen inte skulle betyda något.

Hösten har kantats av hjärntrötthet, daglig huvudvärk, nedstämdhet, isolering. Jag vilar, sover, går i skogen och tackar nej till det mesta. Vissa dagar mår jag bättre än andra och då gör jag ofta misstaget att på en gång göra mer än vad jag orkar och så får jag det tillbaka genom ökad huvudvärk och trötthet. Samtidigt vill jag ju inte helt isolera mig och försöker mer ibland. Jag vill kunna prata med vänner, ta en fika, ta en öl osv. Och det får vara värt konsekvenserna ibland. Så ibland om ni träffar mig så är jag mitt vanliga jag, det syns inte utanpå. Och detta är ju ett stort dilemma för många diagnoser och sjukdomar, att det inte syns och då är det svårt för andra att förstå. Att hoppa på kryckor eller sy några stygn- det är “riktiga” åkommor det.

Barnen kommer såklart först och den energin jag har får de. Det är ju en del med dagis, skola, möten, Lucia-firande, fritidsaktiviteter, skjutsande, läxor, kompisar osv och Fredrik kan inte göra allt samtidigt som han jobbar fullt i Osby. En 5-åring och en 8-åring tenderar att prata väldigt mycket, gärna i mun på varandra och inleda varannan mening med “Maaammmaaa”. Fullt normala barn alltså men det går inte alltid väl ihop med min hjärna om jag dessutom gör något annat samtidigt, som lagar mat eller kör bil tex.

 

Min diagnos Post Commotio Syndrom är mycket lik en utmattning och ibland funderar jag kring om jag hade gått in i väggen ändå om jag inte hade råkat ut för hjärnskakningen så mycket som jag hade omkring mig förut. Men det får jag aldrig veta och jag vet inte heller om det spelar någon roll. Försäkringsbolaget försökte redan efter några månader efter olyckan att köra med den tesen; “utbränd småbarnsmorsa”, men jag överklagade med hjälp av Överläkaren på Rehabkliniken. Så jag fick några tusenlappar från Försäkringsbolaget, det blev nog totalt en 8000 kr tror jag. Jag har väl betalt in mer i avgifter till dem under den här tiden. Och vilka massa pengar jag har förlorat under sjukskrivningarna. Som sagt, en olycka som lett till några stygn eller kryckor skulle varit bättre. Nils fick tex ut dubbelt så mycket från Försäkringsbolaget för sitt lilla ärr efter att han störtdykt in i fönsterblecket för något år sedan.

img_1711

Nästa stressreaktion som fick mig att sjunka djupare nu under hösten var Försäkringskassan. Efter en månads väntan fick jag meddelande om att läkarintyg behövde kompletteras annars kunde det bli avslag på sjukpenning. Fick kontakta min läkare som skrev kompletterande intyg men det blev inte mycket bättre. Det tog sedan över en månad innan Försäkringskassan svarade med beslutet om avslag. De ansåg inte att läkarintygen visade att jag var nedsatt med några procent alls utan borde kunna söka arbete. Fram till den 12 december fick jag på mig att komma med invändningar.

Jag hade tidigare i höstas skickat egenremiss till Rehabkliniken i Växjö, där jag tidigare gick, och har där fått kontakt med en bra neuropsykolog. Nu blev det bråttom pga Försäkringskassan och jag fick komma dit igen och fick fylla i ett antal självskattningstester. Utifrån dem gjorde psykologen en bedömning och skrev ihop förklaring om min diagnos och förslag på rehabilitering framöver och skickade till Försäkringskassan. Jag har sedan fått jaga min läkare, övertyga henne om att komma över sin irritation över Försäkringskassan och att hon trots att hon redan ansåg att hon skrivit allt och att det var uppenbart att jag behöver få vara heltidssjukskriven, ändå skulle skicka iväg en kort skrivelse. Post Nord verkade också ställa till det på slutet men efter att vi i förrgår fick bekräftat att allt kommit in i tid till handläggaren kan jag tillfälligt andas ut igen.

Nu gäller att invänta beslut. Blir det avslag så går vi vidare med omprövning. Vilket jag ju inte orkar egentligen. Jag vill få tänka på hälsan, få vila, fokusera på rehabilitering framöver och sedan med små steg börja bygga upp mig igen och komma tillbaka. För den här situationen vill jag inte vara kvar i, önskar ingen att behöva hamna i detta.

Hela hösten har jag alltså varit utan en enda krona. Det hade varit betydligt tuffare om jag hade varit ensamstående. Det är tack vare att jag är gift med en man som är frisk och har ett arbete som jag kan ha “lyxen” att låta hälsan få gå först. Och det gör mig så fruktansvärt förbannad att det ska vara så. Det är inget samhälle jag vill ha. Och det är inte alla som heller kan formulera sig gentemot läkare och myndigheter och kräva sin rätt. Det gör mig ännu mer förbannad och jag tänker att jag kanske skulle syssla med det framöver; att hjälpa människor processa mot jättar!

img_1631.jpg

Jag har tur att jag har det så bra. Det går ingen större nöd på mig och jag är tacksam för allt det har jag har. Jag har en familj och jag har släkt och vänner som bryr sig och ger mig stöd. Som förstår att jag behöver isolera mig och prioritera mig själv och den lilla familjen. Vi har dragit ner på det mesta och umgås mest i vår lilla familj och det är verkligen inte bara negativt. Nu adventsmyser vi järnet varje dag med glögg och pepparkakor uppkrupna i soffan framför Julkalendern och igår kväll pyntades granen. Så på ett sätt är den här tiden på året som bäst för att må som jag mår. Dock gäller att inte stressa över julen och känna att allt måste vara som det alltid är, för det går inte i år. Back to basic, till det som är viktigast:  Julefrid, knäck och kärlek! ♥♥♥

Det önskar jag er allihop och tack för att ni orkar läsa och ger mig så mycket pepp och omtänksamhet! Det värmer! ♥♥♥

img_1709

 

 

50. Hjärnskakningen (del 1 av 2)

IMG_1859

För fyra år sedan idag vaknade jag upp på Ljungby lasarett efter att under natten ha blivit inlagd för hjärnskakning. Jag tog den här bilden när jag låg och väntade på ronden och kände mig väldigt liten och att jag var på helt fel plats mitt i Adventstider. Jag hade kommit in med ambulans vid 3-snåret och fick ligga kvar för observation över natten. Då tänkte jag att en hjärnskakning, det har jag hört tar ungefär en vecka på sig för att läka. Little did I know.

_509

Under Luciadagen hade vi hela familjen bakat pepparkakor och lussebullar och gjort pepparkakshus och pysslat så idylliskt. Ester var fyra år, Nils skulle snart fylla 2 och jag jobbade fullt i Ljungby samtidigt som jag var aktiv ideellt. Ordnade jag inte Internationella Kvinnodagen-festival eller filmfestivaler så var det Fairtrade-event på torget eller så drog jag med barnen till butikerna och klädde ut mig som Fairtrade-banan. Jag anordnade också Barnvagnsmarschen mot mödradödlighet det året och var med i radion. Jag satt som sekreterare i vår Bostadsrättsförening och som ägarombud på Coop i Älmhult och hann med Friskis & Svettis några gånger i veckan samt flängde någonstans var och varannan helg med eller utan familj till vänner och familj på annat håll. Det var fullt upp alltså och jag klarade av det. Den här Luciadagen hade det varit väldigt mycket jobb en tid och väldigt mycket familj och väldigt lite av Maria-tid så jag såg verkligen fram emot att själv gå på glöggmingel hos en vän på kvällen. Jag cyklade glatt iväg och hade gjort i ordning mig i håret och tog för en gångs skull inte hjälm på mig, för barnen var ju inte med heller så de skulle ju inte se, resonerade jag!

Jag hade väldigt roligt och vi satt och diskuterade långt in på natten, min favoritsysselsättning. En småbarnsmorsa som får sitta oavbruten och prata om allt annat än barn! Samtidigt dracks det en del glögg och det var helt enkelt lite för roligt för länge. När jag skulle cykla hem visste jag inte att det hade blivit blixthalka ute och jag kom 50 meter till första svängen jag skulle göra innan jag flög av. Jag har en förnimmelse av att jag ligger raklång i luften innan jag landar och slår i bakhuvudet rakt i den isiga asfalten. Jag kan fortfarande minnas det ljudet inne i huvudet. Jag vet inte om jag svimmar. Reser mig upp och plockar ihop mina saker och cyklar vidare, det sämsta jag kan göra. Hade jag varit utan alkohol i kroppen hade jag nog tagit ett förnuftigare beslut, men det får jag aldrig veta.

Det går 20 meter innan jag trillar igen och den här gången tror jag att jag slår bakhuvudet i trottoarkanten så att jag får ett jack så att det börjar blöda. Så kanske fick jag här två hjärnskakningar inom loppet av några minuter, vilket försämrar situationen. Jag reser mig igen och cyklar gråtandes vidare och kommer slutligen tydligen hem, jag minns inte så mycket. Fredrik som hunnit bli orolig för mig möter mig i dörren och chockeras över hur jag ser ut, min vita jacka är nerblodad och jag börjar snart att kräkas. Han ringer ambulans.

En onykter småbarnsmorsa som kommer in till akuten på Lucianatten. Hmm. Jag skämdes. Kände det som att jag upptog deras tid. Ville ursäkta mig, svarade att “Nädå, jag hade inte svimmat av” och “det var nog inte så farligt” osv. Ingen röntgen gjordes och jag fick lägga mig och sova. Morgonen därpå när ronden kom skämdes jag fortfarande. Fick rådet att vila men att det skulle nog inte vara några problem och kanske kunde jag ändå för säkerhet skull ta måndagen ledig. Fredrik och barnen kom och hämtade en skakig mamma som kände sig som den mest patetiska morsan i världen.

Väl hemma skulle jag då vila. Det var inte enkelt. Hur gjorde en det? Ligga och stirra i taket? Det blev dock tydligt de kommande dagarna att jag absolut inte kunde gå till jobbet och fick sedan återvända till akuten när huvudvärken hade ökat. Efter kontroll gjordes fortfarande ingen röntgen men jag blev sjukskriven över jul och nyår och fick också med mig en broschyr där det stod om en rehabklinik i Växjö dit jag kunde höra av mig om jag fortfarande kände av symptom efter en månad.

Jag gick tillbaka till jobbet i januari men det stod snart klart att jag inte klarade av det och blev deltidssjukskriven igen på olika %-grader hela våren. Jag hade huvudvärk, det susade i öronen, hjärtat rusade och jag hade sån hög puls så det kändes som att hela mitt system varnade för fara genom att sätta igång stressreaktioner. Jag sov på bussen hem från jobbet, jag gick och la mig när jag kom hem. Jag försökte avskärma mig, tacka nej till saker, vilket inte var det enklaste. Och vilken tid det tog. Jag håller fortfarande på att lära mig denna konst.

En själv är den värsta boven. Det fanns tex inte i min värld att ställa in nyårsmiddagen med vänner vi hade hemma hos oss utan jag körde på. Men jag fick gå ifrån och lägga mig och vila pga huvudvärk. Eller att ställa in vår resa till Kanarieöarna i februari. Den resan var inte vilsam överhuvudtaget och jag minns hur hysteriskt högljutt det var i All-Inclusive-restaurangen. Inprogrammerat in i ryggraden var att fortsätta att köra på som vanligt eller åtminstone att det var mycket temporärt med avhopp och målet var att snabbt vara tillbaka igen på 100%.

Och den känslan bekräftades av att jag aldrig blev heltidssjukskriven utan det hattades hit och dit med korta perioder och med en gradvis upptrappning. Tillbaka till jobbet så fort som möjligt “för något annat kommer inte Försäkringskassan att godkänna” var vad läkarna sa. Hälsan är nämligen inte prioriterad utan kommer alltid i andra hand efter denna myndighet.

Jag hörde av mig till Rehabkliniken i Växjö där jag äntligen fick kunskap om Post Commotio Syndrom, som drabbar en del efter hjärnskakningar och som kan sitta i olika länge. Det är en liten del av de drabbade som har kvar symptom längre än några månader. Jag är en av dem. Annars är det mest hockeyspelare en hör om. Hjärntrötthet är ett av symptomen och det är ingen vanlig trötthet, det är ens minimerade energi som tar slut och fullkomligt gör en till en disktrasa. Jag får huvudvärk, blir yr, känns som att jag hamnat i slow-motion i seg kola och det enda som går att göra när det är som allra värst är att gå och lägga sig. På Rehabkliniken fick jag hjälp av en arbetsterapeut och en överläkare att förstå min situation och att stryka det mesta i min kalender och prioritera om.

I den här diagnosen och processen är jag fortfarande och jag har nyligen återigen fått kontakt med Rehabkliniken i Växjö. Jag fortsätter i nästa inlägg om tiden efter hjärnskakningen fram tills nu.

Tack för att ni orkar läsa. ♥