55. Vardag och så fest igen!

Energin den senaste tiden har fått gå till att komma tillbaka in i vardagen efter jullovet för hela familjen samt till möte med rehab i Växjö och även min läkare för vidare sjukskrivning. Och till den betydligt trevligare tillställningen att fira vår 6-åring!  Då finns inte ett uns av tid eller kraft att ens tänka på att skriva något i den här bloggen. Och så får det vara.

Jullovet var en skön bubbla att befinna sig i, långt bort från Försäkringskassan och möten med läkare och de vanliga åtagandena, tankarna och kraven en ställer på sig själv i vardagen. det finns nämligen väldigt många sådana trots att en inte arbetar.

Något som inte känns som ett krav utan som ren glädje har alltså varit att fira vår Nils som fyllde sex år! Då en kanske egentligen hade velat skippa tårtor och kakor på ett tag efter helgerna men så är det! Min morfar Filip föddes fem minuter i tolv på nyårsnatten men fick nyårsdagen som sin födelsedag så där var vi alltid. Inte alltid den mest tacksamma dagen för kalas. Han föddes 1913- precis 100 år innan Nils. Ledsen över att de aldrig fick träffas. ❤

img_2114

Födelsedagar i vår familj startar med den heliga ritualen att den som fyller år ligger kvar i sängen och sover, eller låtsas göra så, tills övriga medlemmar kommer sjungandes med blommor, paket, oboy och kaffe. Här hade vi lyxat till det med vindruvor också, något som vi i stort sett aldrig äter för att vi vägrar giftiga sorter och de ekologiska är otroligt dyra.

img_2142

På kvällen kom farmor på besök och Nils hade önskat fryst hallontårta med daimbitar, lagom avancerat.

En något mer avancerad tårta stod på bordet i helgen då det var kalas med mormor och morfar och kompisar från Osby. Den hade vi dock inte skapat själva utan beställt ifrån 13e bagaren, ett företag som drivs av Veronika Dahl som deltog i Hela Sverige bakar för några år sedan.

img_2181

img_2174

img_2164

Nils var mycket nöjd med tårtan som bestod av hallon, choklad och citron och Kinderägg. Och att den var GUL, fortfarande hans favoritfärg. Han beställde smaken citron bara därför tror jag!

img_2176

img_2186

Barnbordet, med Kinderägg till alla! Och så Coca Cola för ännu mer socker, vi vill liksom få igång dem rejält!

Därefter följde skridskoåkning på IKEA handelsplats där de så fint erbjuder gratis åkning varje dag och jag kunde då passa på att stanna hemma och vila en stund. Win-win för alla.

Middagen som sedan serverades bestod av en variant på Kreolsk gryta med fläskfilé och chorizo, svamp, oliver, körsbärstomater mm som serverades med pressad potatis och sallad till. Och så en massa ost såklart! Jag älskar ost om det inte framkommit ännu.

Vuxenbordet! Där vi börjar kunna sitta någorlunda ostörda nu, det är inte ett konstant rännande efter barn längre. Kan också bero på att vi köpt en TV till vårt sovrum på övervåningen. Mycket bra idé.

Det är roligt att ha kalas. Jag gillar att laga mat ihop med Fredrik och att vi och barnen gör det lite finare än vanligt hemma. Att få sitta och prata med goda vänner och äta och dricka gott. Som Nils säger när han mår extra bra: “Det här är livet!”

Men balansen är ju hårfin och det är väl inte alltid en är i total harmoni med allt en vill fixa. Den här gången hade vi dock lagt upp det så att vår städerska varit där några dagar innan, vi hade som sagt köpt tårtan och maten kunde göras färdig redan på morgonen. En timme innan gästerna kom gick jag och la mig och slumrade till- det krävs träning för att nå dit och kunna klara av detta kan jag säga!! För det är såklart alltid något mer en kunde fixa mer med annars, de tankarna gäller att lägga åt sidan. Dessutom fick jag alltså tid att vila när de andra åkte skridskor efter tårtan. Och den bästa hjälpen av dem alla fick vi i form av att mamma och pappa kom på besök över helgen och avlastade massor med barnen och med plock och fix. Ovärderligt!

Men den riktiga tröttheten kommer sedan några dagar efteråt. Eftersom jag hade viktiga möten tisdag och onsdag så kom det inte med full kraft förrän efter det, och såklart med extra påslag pga mötena, och idag torsdag har jag befunnit mig i slow motion-mode, som att röra sig i seg sirap känns det som.

Det är det dock värt, fest måste en ha ibland! Och på söndag är det dags igen, då dundrar Dagis-gänget in! 😅 Kanske inte min favoritfest, men Nils, han kommer gilla livet extra mycket!

 

54. En dag på laddning

Det tar oss ungefär 1 timme och 10 minuter att ta oss till havet. Öst eller väst. Idag gick färden västerut. Och jodå, vi kom fram till samma slutsats idag med: Varför gör vi inte detta oftare?! För havet, det är ju något svårslaget. Än mer när det dessutom toppas med sol, speciellt en Trettondagsafton då det känns som en extra bonus. Vilken påfyllning. Det är själavård.

Första stoppet var exotiskt; en rastplats i Örkelljunga i duggregn där frukost intogs ståendes medans vi försökte lösa Melodikrysset. Med betoning på “försökte” för vi kunde ingenting.

Därefter blev det bara bättre. Utmaningen för dagen var Lars Wilks konstverk Nimis, mellan Arild och Mölle. En brant promenad ner mot havet, stundtals klättrandes, halvt liggandes.

En regnig eller isig dag hade jag nog inte rekommenderat denna utflykt.

Så plötsligt bland alla träd dyker ingången till trädhuset upp och vi stiger in.

Färg-och materialmässigt passar det verkligen in!

Det är byggt av drivved, snart 40 år gammalt, och är ett kontroversiellt bygge då det saknar bygglov. Konstnären fick tex dagsböter när han byggde upp delar som förstörts i en brand 2016.

Att det inte är tillgängligt för alla är ett understatement!

På egen risk antar jag! Gäller ens försäkring när en ger sig in här tro, hmm?!

Lunchdags med vårt självklara Trangia-kök! Idag stod det pulvermos och Bullens pilsnerkorv på menyn. Som vanligt hade vi glömt konservöppnare men det gör inget för då får Far använda sin Rambo-kniv från Hunter! När en inte har en björn i närheten att slakta!

Min friluftsman! Han borde bli modell för friluftsprodukter! 😉 ❤

En säl poppade upp huvudet med jämna mellanrum och tittade nyfiket på oss, och vi på den. Det var såklart doften av Bullens som spridit sig, trevligt lunchinslag!

Därefter gick vägen genom Mölle upp mot Kullens fyr. Här måste en stanna och njuta av utsikten med en kopp kaffe på en bänk. Italienska vägen heter den passande. Och för tankarna till en annan hisnande vacker väg som också heter Italienska vägen, den ut från Båstad, mot Torekov!

Kullens fyr. Sveriges högst belägna fyr anlagd 1561. Här utanför möts Östersjön och Nordsjön. Mer än 200 skepp har lidit skeppsbrott här.

Vi är en fotograferande familj. Med tanke på klädval och solljus är tid på året svårgissat, hade nog knappast gissat på Trettondagsafton!

Idag har vi verkligen laddat! Som mobiler och surfplattor ligger på laddning här och där för jämnan så borde det ingå att vi vid mycket ofta förekommande tillfällen står vid ett hav och blickar ut mot horisonten och kisar mot solen!

Amen. Älskar havet, solen, träden, naturen. Älskar Sverige. Tack för idag! ❤

 

53. Island of Mia- Brommö

Jag är en stor förespråkare av att njuta av varje årstid, att ge var sak sin tid och hitta dess charm. Onödigt att sukta efter något annat när en ändå inte kan göra något åt det. Jag älskar verkligen alla fyra årstiderna men i somras tyckte jag dock att det var en utmaning att uppskatta hettan och torkan, jag fick så ofta huvudvärk. Klarar varken för varmt eller för mycket solljus ibland och kombinationen blev för mycket. Då längtade jag efter hösten och det har aldrig hänt förr.

När vi nu har lämnat mys-december bakom oss så tycker jag ändå att det lockar att blicka tillbaka på sommarens utflykter och drömma sig bort. Vilken lyx att ha något att sakna och att längta till. Utan att för den delen vilja byta bort något. En av sommarens guldkorn var vår cykeltur på Brommö utanför Mariestad, som ju är min hemstad. Brommö är paradisön i mitt hjärta. img_1465

Till Brommö kommer en genom att ta bron över till Torsö, där min pappa är född och uppvuxen och där jag fortfarande har släkt, och så kör en rakt över ön, parkerar bilen i Laxhall och tar den lilla gula linfärjan över till den bilfria ön. Antingen kan en ta med egna cyklar eller hyra där.

001 (9)

DSC_0104

Därefter följer en skön cykeltur över ön. (Med barn blir det dock några stop och krämpor på vägen ibland men eftersom det ofta löses med godis så blir ju det trevligt med!)008 (8)

IMG_0147 (1)

Vi tog sikte på Store Vite Sand som vi nådde efter 5 km.

013 (7)

 

017 (5)

Den här dagen var det barnen och jag tillsammans med mina föräldrar som var ute och cyklade. Och det viktigaste av allt är fikakorgen. Den stunden har vi alltid helgat som en religiös ritual i vår familj, en tradition jag tagit med mig.DSC_0035

Frihet.

DSC_0040

Framåt eftermiddagen cyklade mina föräldrar hemåt, för de har aldrig direkt sett tjusningen i att ligga på ett cm-tjockt liggunderlag i tält utan föredrar bekvämare anrättning. Så det var vi tre som var kvar ett dygn på ön!

031 (3)

Kaffe och Nogger-bitar och Vänern att blicka ut över. En horisont jag vilat blicken på många gånger och alltid saknar. Terapi en kunde behöva en dos av året om.

025 (3)

Flera gånger har jag tältat på den här stranden, en gång ensam, och fascinerats av hur vatten och himmel går samman i ett. Svårt att inte finna lugn då. Nakenbad framåt kvällen/natten kan jag också rekommendera. Det är verklig frihet och lycka så det bubblar inom en. Jag vet inte hur många dopp det blev den här dagen, tror på ett rekord då det var över 30 grader i luften och vi ju bodde på stranden. 

034 (2)035 (2)

Ett åskoväder hördes österut men som tur var sov barnen medan bara mamman låg vaken och hoppades på att det inte skulle komma närmre, vilket det inte gjorde heller. Ensamma på en ö utan möjlighet att ta oss därifrån och utan täckning på telefonen, då är vi helst utan åska tänkte mamman. (Ska tilläggas att natten därpå tältade vi på Torsö med Fredrik som anlänt från jobb  och då fick vi mitt i natten lämna tältet då världens oväder med åska och stormbyar dragit in och köra in till mina föräldrar i stan. Det passade bättre den natten helt enkelt.)

Att vakna upp till detta morgonen därpå och gå upp en stund själv innan barnen vaknar. Gå barfota i sanden, i det långgrunda vattnet och känna vågornas formade sanddynor under tårna. ♥

006 (10)

003 (10)

008 (9)

Frukostdags. Mackor med skinkost på tub och plättar med sylt.

Sedan dags för avfärd efter att allt packats på våra cyklar.

DSC_0066DSC_0074

Nästa stopp blev Rukehamn, inte ett jättetrist ställe heller. DSC_0079

Lunchhäng. Köttbullar i gräddsås på burk. En maträtt vi äter MÅNGA gånger på våra utflykter och lagar på Trangia men här direkt kallt ur burken! Nöjda barn! 🙂

DSC_0091

Förutom bland tallar och stränder och klippor går turen även genom åkermark. Den här utsikten ligger mig varmt om hjärtat, det är Västgötaslätten. Ljuset, färgerna, det öppna landskapet.

DSC_0093DSC_0092

Sådär, då har jag gjort reklam för Mariestads pärla Brommö och här har ni all information ni behöver. Bara att planera sommarens utflykt!

IMG_0149

 

51. Hjärnskakningen (del 2 av 2)

Det är inte synd om mig. Jag har det inte värre än någon annan. Det är inte därför jag berättar min historia. Jag tänker att världen blir en bättre plats om alla delar med sig av sin. För som  jag skrev i ett inlägg häromdagen, det går inte att jämföra varandras liv och upplevelser. En är alltid närmst sina egna problem men det betyder inte att en inte kan vara solidarisk med andras kamper samtidigt. Tänker snarare att det är en förutsättning att ha koll på sitt egna innan en kan hjälpa andra. Det är hela poängen med att leva, vi backar upp varandra. Att skriva ned allt från de senaste åren hjälper mig också i min process att förstå och kunna gå vidare. Nu har jag och Fredrik författat ihop en skrivelse till Försäkringskassan under hösten och det är ur den jag sedan fortsatt här i mina blogginlägg om hjärnskakningen och om tiden efter den.

Jag vill även sprida kunskap om vad en hjärnskakning kan innebära, att det inte bara är hockeyspelare som drabbas, och att det är en god poäng att använda cykelhjälm. Samt även belysa hur viktigt det är med en förstående arbetsgivare, en fungerande vård och och hur svårt det kan vara att strida med Försäkringskassan. Utifrån att just kunskapen om hjärnskakningar och hjärntrötthet tyvärr är så liten. Tack vare att jag är öppen med mina erfarenheter är det många andras historier jag får berättade för mig och jag vet att jag inte är ensam utan talar för flera!

img_1557

Åren sedan hjärnskakningen har ofta inneburit ett steg framåt och två bakåt men ibland även flera steg framåt. Efter att så sakteliga ha gjort mig av med ideella uppdrag, sett till att få en rehabplan på jobbet (det borde ha gjorts automatiskt av arbetsgivaren), sagt nej till vänner och börjat stanna hemma på helgerna, fortsatt sova mycket osv så kände jag att jag var på väg tillbaka igen och kunde ta på mig mer på jobbet igen. För som sagt, jobbet är det centrala i våra liv, det är sådant fokus på detta att det ska komma före familjen och ens fritid. T.o.m när jag var sjukskriven satt jag och jobbade hemifrån, kunde inte släppa kontrollen och fick heller aldrig någon hjälp kring vem som skulle sköta det annars åt mig. Jag säger inte att det är lätt för en arbetsgivare, det är det inte. Dock fick jag under denna tid tex flytta ifrån min egna kontor till att dela rum med en kollega. Att sitta två personer i ett rum och ha telefonrådgivning var något som var precis tvärtom vad min hjärna behövde och vad läkarna ordinerade.

Jag har varit sjukskriven i olika omgångar under åren, med olika %-grader och aldrig långvarigt. Det som fått mig att söka mig tillbaka till vården med jämna mellanrum har varit olika stressreaktioner som blivit droppen. Jag har fått gå på utredning för huvudvärk hos sjukgymnast, gått en stresskurs i grupp och sedan hos en KBT-terapeut. Alltså, marginalerna har inte funnits och jag har slitit på reserverna och jobbat för mycket och även inte dragit ned tillräckligt på fritiden och så har något inträffat som fått mig att trilla över kanten. Jag är oerhört känslig. Känslig för ljud, ljus, konflikter, kritik, orättvisor och för många intryck samtidigt. Jag har tex sedan länge i stort sett helt slutat att titta på TV för det är så mycket att gå igång på.

img_1692

Det är aldrig något annat än 0 eller 100% i engagemang hos mig. Läser jag tidningen hittar jag sådant jag vill skriva insändare eller kontakta kommunen om. Är jag på föräldramöte på dagis och skolan har jag mycket jag vill ta upp och förut ville jag gärna ha hand om både presenter till fröknar och hålla i tacktalen. Ja, jag gillar att ha kontroll och jag vill att allt ska bli “rätt”. Inget mindre. Detta beteende har jag fått försöka vänja mig av med så sakteliga. Och det går bättre och sämre olika dagar. En del undrar varför jag finns så mycket på sociala medier. Jo, där får jag reda på många nyheter och jag får mitt sinne stillat genom att mycket enkelt dela vidare, då känner jag att jag gör ett litet, litet bidrag i världen. Och jag får “umgås” med vänner, släkt och bekanta på ett lagom sätt, för jag vill för allt i världen inte tappa kontakten och isolera mig helt. Och så kan jag själv välja vilken tid det passar mig under dagen.

Förra hösten var det äntligen på gång att vända på jobbet. Vi var tre kollegor som hade arbetat ihop en ny organisation och det kändes för första gången sedan olyckan riktigt roligt och lockande igen. Jag var laddad och jag började gå ifrån rehabplanen och kom igång med både telefonrådgivning och höll i föreläsningar och var med i media igen. Och vi brann för det vi gjorde.

Samtidigt fick vi en ny chef. Hon fick aldrig någon överlämning av den förra chefen om min situation och om min rehabplan. Hon glömde sedan av allt efter att jag berättat i utvecklingssamtal och senare under våren blandade hon fortfarande ihop mig med en kollega som hade brutit foten tidigare. “Nej, det var jag med hjärnskakningen”.  Jag tänker inte gå in mer på detaljer utan kan bara konstatera att jag blev mer och mer nedbruten under året och blev beskylld för olika saker och misstrodd. Jag jobbade för mycket och huvudvärken ökade, hjärntröttheten ökade och till sist bestämde jag mig för att lämna skutan. Så dagen innan semestern i somras sa jag upp mig från min anställning sedan 10 år tillbaka. Dels för att det var dags att gå vidare men också för att undvika att krascha igen.

Min plan var att starta eget, konsulta, hitta nya vägar och jag gick en Starta-eget-kurs och sökte även andra jobb för jag ville gardera mig och såg fram emot ett nytt kapitel i mitt liv. Men det blev inte så. Jag kraschade istället värre än någon gång tidigare strax innan min anställning tog slut. Jag blev bl.a. anklagad för att inte göra mitt jobb av chefen och det blev droppen och jag rasade totalt. Jag har alltid varit mycket lojal och trogen mitt arbete och byggt upp den  nya organisationen med engagemang, glöd, alltid gjort lite mer, varit min egen störste kritiker och skulle aldrig kunna “fuska”. Att bli orättvist beskylld passade ännu sämre in i mitt liv med min skörhet efter hjärnskakningen. Som sagt, marginalerna finns inte där längre.

img_0269.jpg

Jag har nu varit sjukskriven sedan mitten av september och den 5 oktober tog min anställning slut. Min läkare lät ta en mängd prover och det enda som var avvikande var kortisol-värdet som var för lågt, något som kan indikera långvarig stress. En magnetröntgen gjordes också och det var skönt då jag hade börjat fantisera om hjärntumör efter den ökande huvudvärken. Den visade tack och lov ingenting, förutom något förstorade ventriklar sedan en röntgen för 10 år sedan som tydligen inte skulle betyda något.

Hösten har kantats av hjärntrötthet, daglig huvudvärk, nedstämdhet, isolering. Jag vilar, sover, går i skogen och tackar nej till det mesta. Vissa dagar mår jag bättre än andra och då gör jag ofta misstaget att på en gång göra mer än vad jag orkar och så får jag det tillbaka genom ökad huvudvärk och trötthet. Samtidigt vill jag ju inte helt isolera mig och försöker mer ibland. Jag vill kunna prata med vänner, ta en fika, ta en öl osv. Och det får vara värt konsekvenserna ibland. Så ibland om ni träffar mig så är jag mitt vanliga jag, det syns inte utanpå. Och detta är ju ett stort dilemma för många diagnoser och sjukdomar, att det inte syns och då är det svårt för andra att förstå. Att hoppa på kryckor eller sy några stygn- det är “riktiga” åkommor det.

Barnen kommer såklart först och den energin jag har får de. Det är ju en del med dagis, skola, möten, Lucia-firande, fritidsaktiviteter, skjutsande, läxor, kompisar osv och Fredrik kan inte göra allt samtidigt som han jobbar fullt i Osby. En 5-åring och en 8-åring tenderar att prata väldigt mycket, gärna i mun på varandra och inleda varannan mening med “Maaammmaaa”. Fullt normala barn alltså men det går inte alltid väl ihop med min hjärna om jag dessutom gör något annat samtidigt, som lagar mat eller kör bil tex.

 

Min diagnos Post Commotio Syndrom är mycket lik en utmattning och ibland funderar jag kring om jag hade gått in i väggen ändå om jag inte hade råkat ut för hjärnskakningen så mycket som jag hade omkring mig förut. Men det får jag aldrig veta och jag vet inte heller om det spelar någon roll. Försäkringsbolaget försökte redan efter några månader efter olyckan att köra med den tesen; “utbränd småbarnsmorsa”, men jag överklagade med hjälp av Överläkaren på Rehabkliniken. Så jag fick några tusenlappar från Försäkringsbolaget, det blev nog totalt en 8000 kr tror jag. Jag har väl betalt in mer i avgifter till dem under den här tiden. Och vilka massa pengar jag har förlorat under sjukskrivningarna. Som sagt, en olycka som lett till några stygn eller kryckor skulle varit bättre. Nils fick tex ut dubbelt så mycket från Försäkringsbolaget för sitt lilla ärr efter att han störtdykt in i fönsterblecket för något år sedan.

img_1711

Nästa stressreaktion som fick mig att sjunka djupare nu under hösten var Försäkringskassan. Efter en månads väntan fick jag meddelande om att läkarintyg behövde kompletteras annars kunde det bli avslag på sjukpenning. Fick kontakta min läkare som skrev kompletterande intyg men det blev inte mycket bättre. Det tog sedan över en månad innan Försäkringskassan svarade med beslutet om avslag. De ansåg inte att läkarintygen visade att jag var nedsatt med några procent alls utan borde kunna söka arbete. Fram till den 12 december fick jag på mig att komma med invändningar.

Jag hade tidigare i höstas skickat egenremiss till Rehabkliniken i Växjö, där jag tidigare gick, och har där fått kontakt med en bra neuropsykolog. Nu blev det bråttom pga Försäkringskassan och jag fick komma dit igen och fick fylla i ett antal självskattningstester. Utifrån dem gjorde psykologen en bedömning och skrev ihop förklaring om min diagnos och förslag på rehabilitering framöver och skickade till Försäkringskassan. Jag har sedan fått jaga min läkare, övertyga henne om att komma över sin irritation över Försäkringskassan och att hon trots att hon redan ansåg att hon skrivit allt och att det var uppenbart att jag behöver få vara heltidssjukskriven, ändå skulle skicka iväg en kort skrivelse. Post Nord verkade också ställa till det på slutet men efter att vi i förrgår fick bekräftat att allt kommit in i tid till handläggaren kan jag tillfälligt andas ut igen.

Nu gäller att invänta beslut. Blir det avslag så går vi vidare med omprövning. Vilket jag ju inte orkar egentligen. Jag vill få tänka på hälsan, få vila, fokusera på rehabilitering framöver och sedan med små steg börja bygga upp mig igen och komma tillbaka. För den här situationen vill jag inte vara kvar i, önskar ingen att behöva hamna i detta.

Hela hösten har jag alltså varit utan en enda krona. Det hade varit betydligt tuffare om jag hade varit ensamstående. Det är tack vare att jag är gift med en man som är frisk och har ett arbete som jag kan ha “lyxen” att låta hälsan få gå först. Och det gör mig så fruktansvärt förbannad att det ska vara så. Det är inget samhälle jag vill ha. Och det är inte alla som heller kan formulera sig gentemot läkare och myndigheter och kräva sin rätt. Det gör mig ännu mer förbannad och jag tänker att jag kanske skulle syssla med det framöver; att hjälpa människor processa mot jättar!

img_1631.jpg

Jag har tur att jag har det så bra. Det går ingen större nöd på mig och jag är tacksam för allt det har jag har. Jag har en familj och jag har släkt och vänner som bryr sig och ger mig stöd. Som förstår att jag behöver isolera mig och prioritera mig själv och den lilla familjen. Vi har dragit ner på det mesta och umgås mest i vår lilla familj och det är verkligen inte bara negativt. Nu adventsmyser vi järnet varje dag med glögg och pepparkakor uppkrupna i soffan framför Julkalendern och igår kväll pyntades granen. Så på ett sätt är den här tiden på året som bäst för att må som jag mår. Dock gäller att inte stressa över julen och känna att allt måste vara som det alltid är, för det går inte i år. Back to basic, till det som är viktigast:  Julefrid, knäck och kärlek! ♥♥♥

Det önskar jag er allihop och tack för att ni orkar läsa och ger mig så mycket pepp och omtänksamhet! Det värmer! ♥♥♥

img_1709

 

 

50. Hjärnskakningen (del 1 av 2)

IMG_1859

För fyra år sedan idag vaknade jag upp på Ljungby lasarett efter att under natten ha blivit inlagd för hjärnskakning. Jag tog den här bilden när jag låg och väntade på ronden och kände mig väldigt liten och att jag var på helt fel plats mitt i Adventstider. Jag hade kommit in med ambulans vid 3-snåret och fick ligga kvar för observation över natten. Då tänkte jag att en hjärnskakning, det har jag hört tar ungefär en vecka på sig för att läka. Little did I know.

_509

Under Luciadagen hade vi hela familjen bakat pepparkakor och lussebullar och gjort pepparkakshus och pysslat så idylliskt. Ester var fyra år, Nils skulle snart fylla 2 och jag jobbade fullt i Ljungby samtidigt som jag var aktiv ideellt. Ordnade jag inte Internationella Kvinnodagen-festival eller filmfestivaler så var det Fairtrade-event på torget eller så drog jag med barnen till butikerna och klädde ut mig som Fairtrade-banan. Jag anordnade också Barnvagnsmarschen mot mödradödlighet det året och var med i radion. Jag satt som sekreterare i vår Bostadsrättsförening och som ägarombud på Coop i Älmhult och hann med Friskis & Svettis några gånger i veckan samt flängde någonstans var och varannan helg med eller utan familj till vänner och familj på annat håll. Det var fullt upp alltså och jag klarade av det. Den här Luciadagen hade det varit väldigt mycket jobb en tid och väldigt mycket familj och väldigt lite av Maria-tid så jag såg verkligen fram emot att själv gå på glöggmingel hos en vän på kvällen. Jag cyklade glatt iväg och hade gjort i ordning mig i håret och tog för en gångs skull inte hjälm på mig, för barnen var ju inte med heller så de skulle ju inte se, resonerade jag!

Jag hade väldigt roligt och vi satt och diskuterade långt in på natten, min favoritsysselsättning. En småbarnsmorsa som får sitta oavbruten och prata om allt annat än barn! Samtidigt dracks det en del glögg och det var helt enkelt lite för roligt för länge. När jag skulle cykla hem visste jag inte att det hade blivit blixthalka ute och jag kom 50 meter till första svängen jag skulle göra innan jag flög av. Jag har en förnimmelse av att jag ligger raklång i luften innan jag landar och slår i bakhuvudet rakt i den isiga asfalten. Jag kan fortfarande minnas det ljudet inne i huvudet. Jag vet inte om jag svimmar. Reser mig upp och plockar ihop mina saker och cyklar vidare, det sämsta jag kan göra. Hade jag varit utan alkohol i kroppen hade jag nog tagit ett förnuftigare beslut, men det får jag aldrig veta.

Det går 20 meter innan jag trillar igen och den här gången tror jag att jag slår bakhuvudet i trottoarkanten så att jag får ett jack så att det börjar blöda. Så kanske fick jag här två hjärnskakningar inom loppet av några minuter, vilket försämrar situationen. Jag reser mig igen och cyklar gråtandes vidare och kommer slutligen tydligen hem, jag minns inte så mycket. Fredrik som hunnit bli orolig för mig möter mig i dörren och chockeras över hur jag ser ut, min vita jacka är nerblodad och jag börjar snart att kräkas. Han ringer ambulans.

En onykter småbarnsmorsa som kommer in till akuten på Lucianatten. Hmm. Jag skämdes. Kände det som att jag upptog deras tid. Ville ursäkta mig, svarade att “Nädå, jag hade inte svimmat av” och “det var nog inte så farligt” osv. Ingen röntgen gjordes och jag fick lägga mig och sova. Morgonen därpå när ronden kom skämdes jag fortfarande. Fick rådet att vila men att det skulle nog inte vara några problem och kanske kunde jag ändå för säkerhet skull ta måndagen ledig. Fredrik och barnen kom och hämtade en skakig mamma som kände sig som den mest patetiska morsan i världen.

Väl hemma skulle jag då vila. Det var inte enkelt. Hur gjorde en det? Ligga och stirra i taket? Det blev dock tydligt de kommande dagarna att jag absolut inte kunde gå till jobbet och fick sedan återvända till akuten när huvudvärken hade ökat. Efter kontroll gjordes fortfarande ingen röntgen men jag blev sjukskriven över jul och nyår och fick också med mig en broschyr där det stod om en rehabklinik i Växjö dit jag kunde höra av mig om jag fortfarande kände av symptom efter en månad.

Jag gick tillbaka till jobbet i januari men det stod snart klart att jag inte klarade av det och blev deltidssjukskriven igen på olika %-grader hela våren. Jag hade huvudvärk, det susade i öronen, hjärtat rusade och jag hade sån hög puls så det kändes som att hela mitt system varnade för fara genom att sätta igång stressreaktioner. Jag sov på bussen hem från jobbet, jag gick och la mig när jag kom hem. Jag försökte avskärma mig, tacka nej till saker, vilket inte var det enklaste. Och vilken tid det tog. Jag håller fortfarande på att lära mig denna konst.

En själv är den värsta boven. Det fanns tex inte i min värld att ställa in nyårsmiddagen med vänner vi hade hemma hos oss utan jag körde på. Men jag fick gå ifrån och lägga mig och vila pga huvudvärk. Eller att ställa in vår resa till Kanarieöarna i februari. Den resan var inte vilsam överhuvudtaget och jag minns hur hysteriskt högljutt det var i All-Inclusive-restaurangen. Inprogrammerat in i ryggraden var att fortsätta att köra på som vanligt eller åtminstone att det var mycket temporärt med avhopp och målet var att snabbt vara tillbaka igen på 100%.

Och den känslan bekräftades av att jag aldrig blev heltidssjukskriven utan det hattades hit och dit med korta perioder och med en gradvis upptrappning. Tillbaka till jobbet så fort som möjligt “för något annat kommer inte Försäkringskassan att godkänna” var vad läkarna sa. Hälsan är nämligen inte prioriterad utan kommer alltid i andra hand efter denna myndighet.

Jag hörde av mig till Rehabkliniken i Växjö där jag äntligen fick kunskap om Post Commotio Syndrom, som drabbar en del efter hjärnskakningar och som kan sitta i olika länge. Det är en liten del av de drabbade som har kvar symptom längre än några månader. Jag är en av dem. Annars är det mest hockeyspelare en hör om. Hjärntrötthet är ett av symptomen och det är ingen vanlig trötthet, det är ens minimerade energi som tar slut och fullkomligt gör en till en disktrasa. Jag får huvudvärk, blir yr, känns som att jag hamnat i slow-motion i seg kola och det enda som går att göra när det är som allra värst är att gå och lägga sig. På Rehabkliniken fick jag hjälp av en arbetsterapeut och en överläkare att förstå min situation och att stryka det mesta i min kalender och prioritera om.

I den här diagnosen och processen är jag fortfarande och jag har nyligen återigen fått kontakt med Rehabkliniken i Växjö. Jag fortsätter i nästa inlägg om tiden efter hjärnskakningen fram tills nu.

Tack för att ni orkar läsa. ♥

 

45. Förändringar

Under en tid har kommunen varit i området och tagit ner träd bakom grannarnas hus och kommit närmre och närmre oss. Med sorg har jag följt deras framfart med motorsågen och tycker att det ser förfärligt ut. Så igår var det dags för “våra” träd. I ett försök att få behålla några av de minsta hade vi hängt upp fågelmatare och lyktor och jag tog också tillfället i akt att prata med arbetarna innan de satte igång. Sen var det ett skådespel att se dem fälla det ena efter det andra med exakt precision och väldans brak. Nio björkar fattigare är vi nu.

Före

Efter

Nu har jag fått försona mig med detta faktum och gilla läget. Eller rättare sagt acceptera läget, gillar det gör jag inte. Kommer att tänka på boken jag läser just nu; “En man som heter Ove” av Fredrik Backman. Ja, jag är lite sen att ge mig på den här boken, många har rekommenderat den, extra mycket för att vi bor i en bostadsrätt och jag var med i styrelsen förut. Och den är ju fantastik. Jag skrattar! Jag gråter! Och när det gäller förändringar så är Ove ingen som gillar läget direkt.

“Sonja brukade skratta åt Ove och säga att han var ‘världens minst flexibla man’. Ove vägrade ta det som en förolämpning. Han tyckte att det skulle vara lite ordning och reda, det var allt. Att det skulle finnas rutiner och att man skulle kunna lita på saker och ting. Han kunde inte förstå hur det skulle kunna vara en dålig egenskap.

Sonja brukade berätta för folk om den där gången då Ove i ett ögonblick av vad som bara kan ha varit tillfälligt sinnesförvirring i mitten av 80-talet blivit övertalad av henne att köpa en röd Saab, trots att han i alla år hon känt honom alltid haft en blå. ‘De värsta tre åren i Oves liv’ fnittrade Sonja, och sedan dess hade Ove aldrig kört något annat än en blå Saab igen. ‘Andra fruar blir sura för att deras män inte märker när de har klippt sig, när jag har klippt mig är min man sur på mig flera dagar för att jag inte ser ut som vanligt.’ brukade Sonja säga. Ove saknar det mest av allt. Allt som var som vanligt.”

Jag känner mig allt som Ove ibland, i light-variant. Inte riktigt lika obstinat. Men till en början ändå, det får liksom vara någon ordning och reda med saker för att jag ska hänga med. Och jag funderar på hur ofta jag själv står för förändringar och inte bara tvingas finna mig i att saker och ting förändras? Det ska jag fundera vidare på. Det här året har det dock varit alldeles väldans många förändringar i alla fall, hoppas på att resten av 2018 blir lugnt.

Lördagseftermiddag och mys med ljus efter en dag med krattning i trädgården, besök på tippen med diverse saker som det var skönt att bli av med, städ, korvgrillning och lördagsgodis-inhandling. Biskvietårta har bakats och mumsats på och sedan tog jag och Nils lördags-badet, med ljus tända och gott i glasen. Den konstellationen i badkaret är fortfarande möjlig tack vare hans näpna lilla kropp. Näpen är inte ett attribut jag använder om min egen kroppshydda! 🙂 🙂

Go lördagskväll på er! ♥

43. En hackspett

Jag fick en fråga: “Om du retar dig på ljudet från en hackspett är det då inte i dig störningen sker så att det bara är du som kan ändra på situationen?” Jo, för inte lär hackspetten bry sig speciellt. Men grundfrågan här blir lite mer komplicerad. Det handlar om det klassiska att “det är inte hur en har det utan hur en tar det.” Är det så enkelt klurar jag kring?

Det började med att en populär inspiratör som har mycket klokt att dela med sig av och som jag följer i sociala medier skrev ett inlägg med budskapet att “När du väljer att störa dig på någon eller något kom då ihåg att det är du som är störd, inte det du stör dig på.”

Min känsla och kommentar  var att det lät ganska onyanserat. Jag förstår hans poäng men tyckte att det behövdes lite fler ord kring detta.  Det är ganska mycket i livet som kan drabba människor som de inte har en chans att värja sig från och svårt att “välja” att inte störa sig på. Alltifrån våld, olyckor, sjukdomar till myndigheters beslut osv. Det var också några fler som reagerade, bla en kvinna som nämnde psykisk misshandel hennes fd partner utsatt henne för. Men de flesta i flödet av kommentarer förblir medhållare och har aldrig något att invända. Det får mig att vakna till och ha än mer att tycka till om, för balansens skull om inte annat.

I alla fall så funderade han ett varv till och återkom i ett nytt inlägg där han stod på sig och tog upp exemplet med hackspetten. Det tyckte jag kanske inte riktigt handlade om samma sak. Går jag i skogen och stör mig på en hackspett som låter har jag nog absolut en del problem att hantera. Det finns som sagt värre störningsmoment i våra liv. Jag har några sådana moment i mitt liv nu men de jag främst tänker på här är de med större utmaningar och färre möjligheter att resa sig. Som den sociolog jag är tänker jag strukturer och maktförhållanden.

img_1204Efter några frustrerande försök att diskutera detta med nämnde inspiratör blev min summering till svar: Jag tror att jag tänker det som ett brett spektrum där vi har mer eller mindre möjlighet att sätta emot, beroende på var vi är i livet, på vår hälsa, hur många livlinor vi har omkring oss i form av familj, vänner, ekonomi och en massa annat som påverkar oss. Tidsaspekten är också viktig. Det finns kanske inte en chans att resa sig inom en viss tid, kanske år för en del, aldrig för andra. Men så en dag är det förhoppningsvis dags. Det kan handla om att förlåta och det tror jag knappast går att tvinga fram utan måste få ta den tid det tar. Möjligtvis kan det gå att bearbeta så att det kan ske tidigare.

Självklart är det i en själv lidandet sker oavsett yttre omständigheter. Att kunna förlåta andra är lösningen för att gå vidare. Ibland handlar det kanske om att förlåta sig själv och det kan nog vara det svåraste av allt. Det blir fel att prata om hela detta spektrum samtidigt, från hackspettar som borde kunna vara ganska snabb-bearbetat till trauman av diverse slag. Det var den nyansen jag kände att jag ville lägga till.

Min poäng är att vi inte är egna öar som agerar oberoende av andra och annat. En av mina lärare på college i USA, i klassen Social Injustices tror jag den hette, utgick från det hon ansåg som det mycket missvisande amerikanska uttrycket “pull oneself up by one’s bootstraps”. Att även om många gärna vill ta på sig “äran” själva för att de lyckats i livet så har de ofta haft någon, några på vägen som varit just livlinor. Som gett pepp eller pengar, suttit barnvakt, stöttat på olika vis. Vi är kontentan av både biologiska och sociala komponenter och långt ifrån allt har vi kontroll över.

img_1188På samma sätt som vi människor inte kan ta på oss hela “äran” för allt bra som händer i våra liv kan vi inte heller ta på oss “skulden” för det mindre bra. Det blir en tung börda att bära om det är mitt ansvar att inte störa mig på störningsmoment. Vi behöver vara mer snälla mot oss själva tänker jag. Inte lägga ännu mer på våra axlar.

I min egen studie upplever jag att jag möter fler män än kvinnor som utgår ifrån sin egna fullkomlighet, som är egocentriska i sin världsbild och ser sig själva som ensamma aktörer. Lite ödmjukhet efterlyses. Några av dem är tyvärr världsledare.

img_1198Mina livlinor är många.  Jag bor i Sverige, bara en sån sak. Jag sitter inte i sjön ekonomiskt, än i alla fall. Jag har familj och vänner. Ett mycket omtänksamt och fint gäng. Och även om jag inte alltid släpper in dem så vet jag att de är där och det betyder allt. Tack, jag hör er! ❤ Och jag hoppas att jag är livlina till er när det gäller.

Och så har jag mitt hjärta i lövhögen, min man Fredrik, som är raka motsatsen till egocentrisk. Han är mitt stöd, min vän, min kärlek. Han tror på mig, peppar mig, lyfter mig, lyssnar och finns där jämt. Det här hjärtat hittade vi när vi var ute på en morgonpromenad i söndags. (Obs, inte arrangerat!) Då hade svärmor ställt upp som barnvakt så vi fick vår egna stund. En mycket viktig livlina hos oss, tack Inger!

Fredrik hade packat ryggsäcken full med frukost och serverade mig kaffe och äggmackor på bryggan nere vid sjön denna vackra, disiga novembersöndag.

img_1182Jag kan bara önska och försöka att vara en lika trygg livlina för honom. ❤  (Och jo, jag bjuder honom på picknick också ibland om någon undrade! 🙂 )

Ödmjuk inför livet är jag, oavsett om det handlar om med-eller motgångar, som hackspettar och andra störningsmoment.  ♥

41. Höstlov

Skulle jag skriva vad som finns i mina tankar hade varken jag eller ni stått ut med att läsa. Det handlar om Försäkringskassan som inte ger några besked, om läkarbesök hit och dit, om min brist på ork, negativa tankar, huvudvärk, mm. Allt blandat i en evig cirkel känns det som just nu. Så jag tar paus från prat, orkar inte berätta hur jag mår, orkar inte få frågor utan får lägga energin där det är viktigast, på familjen och mig själv. Barnen har ett bra höstlov i alla fall. Fullproppade med socker! Och de är på fritids och dagis några dagar också, vilket de älskar. Tack för det.

img_1154

Ta hand om er! I´ll be back! ♥