82. Inställt- allt!

Den här veckan har vi en styck inställd skidresa till Österrike för Fredrik, en inställd begravning och nu försvann även föräldramötet på torsdag. Och världen lider utöver ett virus av total panik- och hysteri-epidemi! Senaste nytt just nu är att gymnasiestudier och uppåt ska ske på distans. Jag hoppas av hela mitt väsen att grundskolan får fortsätta hålla öppet!img_9091Nä, det har gått inflation i denna oros-spridning över världen nu och det ena landet efter det andra ska bräcka varandra i att gå längst. Det är en politisk fråga, i USA är det ju tex val i år så såklart blir det många politiska populistiska poäng att plocka här. Flera av Fredriks arbetskollegor i Kina hade hört i media att Sverige struntar i sina invånare och erbjöd sig att skicka masker till oss. Jag tycker Sverige tar detta med mer lugn än andra länder och lyssnar på vad experterna faktiskt säger kan hjälpa i en sån här situation. Men det ändras ju hela tiden vilka steg som bedöms måste tas och det får vi såklart lyssna till. Som sagt, hoppas verkligen att skolorna får fortsätta hålla öppet. Jag klarar inte att ha barnen hemma hela dagarna, det är min återhämtning och rehab-tid.

Stänga gränser, förbjuda människor att träffas, isolera oss, småföretag går i botten, människor varslas och blir arbetslösa, de gamla får inga besök, vi blir stillasittande, deprimerade, dricker mer alkohol, slutar motionera för loppen är ändå inställda. Typ så. Alltså inte så värst bra för människor eller samhället i stort. Vi kan ju inte stanna av livet! Visst att en ska ta det på allvar och stora folksamlingar kan undvikas och häng inte på ålderdomshemmen och stanna hemma om du är sjuk och ja, tvätta händer är ju alltid en god idé! För det dör ju mängder varje år i vanlig influensa och magsjuka, det pratar vi inte så ofta om! Lite sans och sunt förnuft behövs för panik och hysteri förstör ännu mer vill jag hävda. img_9092Och att inte resa utomlands just nu är väl också en bra idé. Om bara flygplanen ställde sig på backen så hade ju det här blivit en perfekt klimat-aktion, men tydligen kör i alla fall många av planen runt tomma för att inte förlora sina ”slot-tider”. Kolla in flygradar.se så kan en se att det fortfarande är väldigt fullt i luftrummet.

För er som inte redan tränat det senaste 1,5 året på att isolera er och gå in i en parentes, en bubbla, använda mindfulness för att gå in i sig själv och ta djupa andetag, fokusera på nuet och det lilla i vardagslivet, kan jag säga- Välkomna till min och många andra sjukskrivnas värld! Det är inte så farligt men tog ett tag att komma in i och det är jävligt långtråkigt och knäckande i längden. Och nu blev det än värre för nu får en ju plötsligt inte träffa någon heller på kvällar och helger då allt ställs in. Jag hade till och med sett fram emot torsdagens föräldramöte.img_9093För det är ju så att jag hade behövt komma igång med något. Arbetsträning var det jag skulle påbörjat redan i oktober när det var dags senast. Men då blev det ju missförstånd och Försäkringskassan beslutade då att avsluta min medverkan i Samverkan för att jag inte verkade redo och skickade mig istället på en arbetsförmågeutredning som skulle ”hjälpa mig att se vilken nivå jag är på och vilka begränsningar jag har.” Det visste jag redan. Liksom min neuropsykolog och läkare. Sedan dess har jag fått förbereda mig mentalt på att börja arbetsträna på 25%, även fastän jag är på ca 10-15% med tanke på att jag kan hålla fokus i en timme ungefär om jag sitter i möte, läser något någorlunda avancerat osv och sen zoomar jag ut, tappar koncentrationen och får huvudvärk.img_9094Arbetsförmågeutredningen i januari var jag mycket kritisk till men blev positivt överraskad av att de så tydligt fick fram mina begränsningar, jag förstod mig själv bättre och det var också jobbigt att inse. Utredningen konstaterade också att jag hade ”klockren PCS”! Alltså post commotio syndrom efter hjärnskakning, tillsammans med utmattningssyndrom. Nu efter sex veckors väntan efter att rapporten därifrån var klar och överlämnad till Försäkringskassan fick jag svar- de anser att jag inte har rätt till sjukpenning alls och att jag kan börja arbeta 100% och att det finns arbeten som kan ta hänsyn till mina funktionsnedsättningar och begränsningar. Jag har två veckor på mig att nu koordinera min neuropsykolog, läkaren och rehabkoordinatorn och kopiera Försäkringskassans papper och dela ut, för de får ju inte del av dem, samt få dem att kommunicera med varandra och producera kommentarer och skrivelser att skicka in till Försäkringskassan. Sen tar de ett beslut. Suck. Återigen får en vara projektledare och jag upphör aldrig att förvånas över detta system.

Men en hel del positiva saker har vi såklart varit med om. Min fina mamma Gunilla fyllde 70 år i torsdags och de hade hyrt ett hus i Fiskebäckskil där vi tillsammans med syrran med familj hade en verklig toppenhelg. Sådana fina stunder att glädjas över. (Vilket vi ju inte fått om vi följt rådet att isolera oss. Vi var till och med på spa! Vill dock tillägga att rekommendationen att inte umgås med personer över 70 år kom först efter denna helg, så vi har inte brutit mot några rekommendationer, vi var tex inte över 500 personer.)

img_9011img_9017

img_9033Att komma till havet och dessutom bjudas på sol var en smått orealistisk upplevelse i helgen. Tillsammans.

Och Nils har i alla fall blivit av med sitt gips, efter 9 veckor! Nu är vi inne på 6 veckors rehab och han hoppar mest omkring och jag hämtar honom i rullstol varje dag från skolan ännu ett tag. Bohuslän var en utmaning!img_8964

Men just nu då alltså corona-hysteri kryddat med att allt är inställt och Försäkringskassan som attackerar igen. Vad ska jag fokusera på för positivt nu då framöver? Försöker återigen intala mig själv att ”this too, shall pass.” Men det börjar bli svårare nu. Så jag fortsätter med tvätten, disken, bäddningen, plockandet, jaga läkare och komponera skrivelser till Försäkringskassan och försöker fokusera på det fina i vardagen.img_9090

Jag önskar er lycka till med att kunna se det positiva i det lilla, hålla modet uppe och känna att det här kommer att gå över. För det gör det. Vi får hjälpas åt! ❤

81. Brutet ben, kryssning och utredning!

För en vecka sedan gled Fredrik och jag in i spa-avdelningen på Birka Cruises! Jaccuzzi inne och ute, bastu med panoramafönster, en öl i handen. En timme när vi fortfarande var kvar i land med ett vackert Stockholm i skymning som utsikt. Och sedan långsamt framåt genom Stockholms skärgård. Vi åt, vi drack, vi skrattade, vi dansade och vi hade skoj! Precis vad vi behövde. Vem gör inte det?  Kan inte nog rekommendera att hitta på roligheter och få egentid med sin partner. Lika viktigt som egentid skulle jag säga. Och familjetid, vän-tid, släkt-tid. Olika tider helt enkelt. img_8399Vi började med det viktigaste, att bjuda hem barnvakterna mamma och pappa som kom när vi kallade, tack! Sedan satte vi oss på tåget på torsdagskvällen mot huvudstaden. Med oss hade vi picknick bestående av sushi, sallad, bubbel och kaffe med choklad och avec! Vi anlände vid 21-tiden och vandrade mot Gamla stan och tog in på Hotell Reisen som även bjöd på barhäng. img_8535

Dagen därpå blev det efter hotellfrukost besök på Nationalmuséet på Blasieholmen och sedan fortsatt promenad ut på Skeppsholmen och Kastellholmen där vi kikade in på Moderna museet en sväng. Vi älskar miljöerna på museum, det är lika mycket själva byggnaderna och deras restauranger och caféer som själva utställningarna som är underbara att hänga i.  En annan favorit är Fotografiska. img_8565Och bara att få flankera runt i Stockholm. Bara det liksom.

Därefter drog vi oss mot Birkaterminalen, mellan Slussen och Fotografiska, och deras bar with a view.

Med lika fin utsikt som från just Fotografiska.

Och här en mer kulturell ”Ingmar Bergman- Fredrik”.

img_8395Bubbel i väntan på båt.

Sedan blev det då alltså spa, buffet, disco och skoj!img_8621Dagen därpå bestod av promenad på övre däck, på ”löprundan”, samt såklart ett varv i buffén igen! img_8641

Utöver detta sen sist så har vi haft en fin jul med familjen, en kul nyår för oss själva för första gången, två bra halvdagar på skidresan innan Nils bröt benet och även firat denne grabb som fyllde 7 år. Därtill blev jag hastigt inkallad till Arbetsförmågeutredning i Värnamo på beställning av Försäkringskassan. Den utredning de trodde skulle ske någon gång i februari, mars. Snabba bud och som vanligt får en inte lyxen utav någon framförhållning utan får ställa sig i givakt med mössan i handen och gilla läget. Till vår lycka blev det inte under jullovet som de först sa utan precis därefter. Första dagen var det samtal med läkare i två timmar där det bla bestämdes att jag skulle träffa en arbetsterapeut och en psykolog, och inte en sjukgymnast eftersom det inte är något fel på mina armar och ben. img_8429Två dagar senare var jag där i fem timmar och blev fullkomligt grillad med tester utan pauser. Exempelvis fick jag montera en hylla, ställa böcker i bokstavsordning, sortera post i postfack, beskriva ord, pussla och rita av bilder, repetera siffror framlänges och baklänges och andra IQ-tester. Jag kan säga att jag i ”normala fall” inte älskat den här prövningen och det tror jag få av er gjort. Jag kände mig så dum. Skämdes. Hade nästan på förhand funderat på om jag skulle behöva spela för att få ett mer rättvist resultat. Inte för att jag ville försämra min nivå utan för att jag tex visste att det inte skulle vägas in i resultatet på något vis att jag skulle vara sänkt i en vecka efteråt med huvudvärk. Och på vilket jobb står man i absolut tystnad utan kollegor och sorterar böcker i bokstavsordning!? Vad visar dessa test tänkte och sa jag?! Men jag behövde inte spela. Och de sa också till mig. ”Vi har mycket bevis som visar på din nivå så det behövs inte tas in hur du mår efteråt.”

img_8425När jag några veckor senare fick ta del av resultatet visade det sig att de kommit fram till att jag lider av ”klockren PCS”, alltså post commotio syndrom, efter hjärnskakning. Det jag och min neuropsykolog hela tiden varit på det klara med medans läkarna på VC varit mer tveksamma. ”Hmm, kan det verkligen vara detta efter 5 år efter hjärnskakningen, det är nog utmattning mest.” Medans neuropsykologen, som har kunskapen men inte får skriva läkarintyg, menar att det är mycket vanligt att vi med pcs går in även i utmattning eftersom vi inte blir tillräckligt sjukskrivna och inte får adekvat vård. Jag minns vad läkaren sa när jag blev utskriven på söndag morgon efter att jag kommit in på natten efter cykelolyckan. ”Du kan ju vara snäll mot dig själv och ta måndagen ledig i alla fall!” Ja herregud vilken underdrift på vad som komma skulle. Snacka om att kunskapen inte finns tillräckligt inom vården.

img_8418Så efter att ha varit mycket skeptisk till denna arbetsförmågeutredning blev jag glad över att de kommit fram till mina problem i utredningen som jag redan kände till och adderat en diagnos till listan. Äntligen finns det på pränt och utav Försäkringskassans egna beställda utredning också! Men det var tufft att läsa rapporten om mina resultat. Det där är ju inte jag.  Eller? Nu vet jag inte vad Försäkringskassan kommer att göra med denna utredning. Det kan komma ett brev på posten vilken dag som helst där det står att de är klara med mig och att jag ska skriva in mig på Arbetsförmedlingen kommande dag. Eller så blir det att gå tillbaka till att prova på Samverkan med arbetsträning som jag aldrig hann börja med sist. Något spännande bjuder de säkerligen på i alla fall och det med kort varsel! Spännande hela tiden!

Men i alla fall, tillbaka till det som är betydligt trevligare att prata om. Semestrar! Och att ha någon att dela dem med. Och att ta vara på det! img_8443Tack Fredrik! Vi är bäst! ❤ Och tack igen till barnvakterna! ❤

 

 

 

 

80. December

Tänkte komma med ett livstecken så här innan jul. Under hela November månad skrev jag inte ett enda blogginlägg. Jag tror inte att det egentligen betydde att jag mådde sämre än innan. Snarare har jag varit mer blasé, lite uppgiven, haft en skit samma- inställning, varit på paus. ”I am on hold”.  Typ den inställningen. Istället för att skriva blogginlägg ägnade jag mig förutom åt familjen åt kvalitetstid med vänner och med Fredrik. De här bilderna är från fantastiska Hovs Hallar. Vi har så mycket vackert nära omkring oss så en blir tårögd ibland. Även i november hittar vi skimrande guldkorn.

img_7855img_7856.jpgI alla fall så har hösten gått snabbt. Den senaste dusten med Försäkringskassan tog lite musten ur mig. ”Det är en jävla cirkus” har jag konstaterat tidigare men nu blev det än mer definitivt. I tidigare inlägg beskrev jag hur det blev missförstånd med att jag behövde börja med arbetsträning någonstans på 25% i det som heter Samverkan. Det var något som inte ens vården kände till och ännu mindre jag. Vi hade trott att jag kunde få börja i min egna takt till en början med. Men den möjligheten fanns tydligen inte; det är 25% eller 0 som gäller, inget däremellan. Och nu kan jag inte välja längre för de kickade ut mig utan diskussion och bestämde att jag istället ska få genomgå en arbetsförmågeutredning på beställning av Försäkringskassan. De litar ju inte på vad jag eller vården säger om mitt mående och förmåga.img_8089Svarsblanketten inför utredningen som jag fick fylla i innehöll frågor som ”Kan du gå uppför en trappa”, kan du sitta, stå osv?” Så ett jobb som bara består av sådana komponenter är jag nog ändå redo för. Därefter erbjöds man två rader om det var något jag ville tillägga. Jag skrev där ”se bilaga” och bifogade två A-4-sidor med text. Såklart. När har jag någonsin nöjt mig med två rader för något och varför skulle jag?  Där beskriver jag mina begränsningar men också min besvikelse över att jag inte fick sätta igång med något under hösten! Varför kunde jag inte få börja på något litet och sen få öka successivt, det hade satan varit så mycket bättre, mer effektivt och konstruktivt och även samhällsekonomiskt bättre!img_7843Handläggaren gissade på att datumet för utredningen skulle bli i februari, mars. För någon dryg vecka sen hörde hon av sig och sa att det istället skulle bli någon gång under jullovet och la till att en absolut inte av någon anledning får missa denna utredning, då förlorar en sjukpenningen! I chock igen! Till vår lycka visade sedan kallelsen från det privata företaget i Värnamo att det var först veckan efter jullovet så vi slapp ändra på våra jullovsplaner med familjen. img_8091Men herregud, det är juletider! Inte ska en behöva prata om något så trist som Försäkringskassan då! Jag har lagt undan detta nu och det får bli nästa års utmaning att ta tag i igen. Vi är i fas med julstämning och huset är pyntat inifrån och ut i trädgården. Har tex räknat det till 20 olika julgrupps-arrangemang som Ester, Nils och jag komponerat ihop! Det här är tiden på året då min enda existerande pyssel-gen kommer fram.

Jag önskar er en jul precis så som ni själva helst vill fira den. Någon firar på Teneriffa, något i fjällen, någon för första gången som skild, någon i väntan på besked från Försäkringskassan, någon med släkt, någon utan släkt. Och framförallt önskar jag er en stor dos lugn och ro. Och snälla, börja inte planera nästa år än, stanna i nuet och sammanfatta året som gått istället och njut av att bara vara och att äta och dricka en massa gott och mys i sköna kläder och krama de du har omkring dig. Vardagarna kommer sen, jag lovar, det finns massor av såna i jan, feb, mars. Nu är tid för helger. För återhämtning. Vi är laddade för att fira jul med min och Fredriks familj olika dagar och ser så fram emot dessa sköna dagar ihop! Och tacksamma att ha varandra. Inget att ta för givet.

Mitt år har varit en resa hit och dit men det avslutas ändå i en positivare ton. Jag märker att jag är lite lättare, på flera sätt. Med en känsla i kroppen av att allt inte är nattsvart och att det nog kommer att fixa sig på något sätt. Vet inte riktigt hur än, men det kommer. Och så har jag fått en utbetalning av försäkringsbolaget för medicinsk invaliditets-ersättning jag ansökt om! Jag vann känns det som! De godkänner alltså att alla mina symptom kommer från hjärnskakningen och det var verkligen ingen självklarhet för en morsa med utmattningssymptom som de gärna avfärdar. Men när de lusläst mina journaler har de inte hittat något sådant tidigare. Hade jag sökt vård för stress, utbrändhet eller något psykiskt tidigare så hade de pekat på det och jag hade inte fått en krona. Visst borde det vara några nollor till efter beloppet på vad min hjärna är värd i kronor och storleksmässigt handlar det bara om vad jag förlorat de senaste månaderna i inkomstbortfall, men ändå. Jag väljer att vara nöjd och det var välkommet!

img_8090Och så har jag sedan förra julen gått ner 19 kg i vikt! Och mår bättre i kropp och själ. Men det ska jag inte skriva mer om nu för jag har nämligen redan börjat jul-gotta mig rejält och hoppas att ni också unnar er och då ska vi verkligen inte prata vikt. Återkommer om detta i januari istället. Jag klappar i alla fall mig själv på axeln och ger mig själv medkänsla och värme, som jag lärt mig att göra, och önskar mig själv och de mina ett Gott 2020. Och till dig med! Gott slut och gott nytt! Tack för att du läst mina ord i år. ♥

 

78. Fredag

När ångesten river och trycker i bröstet och jag nästan kryper ur skinnet var det lyckosamt att det redan förra helgen var tid för höstpynt med pumpor, ljung, höstlöv, höstpromenad och ett helt artilleri med ljus i varje vrå inomhus och i trädgården. Och att se på premiäravsnittet av Så mycket bättre. Min favorittid på året. Men i år, och förra året med, och några höstar innan dessförinnan med, även en utmanande tid. Japp, både det ena och det andra.img_7500.jpgimg_7502När det är tufft på insidan är det ändå skönt att få pyssla med saker på utsidan och göra det fint omkring sig. Mer mys, värme, ombonat hem, varma bad, filtar, god mat och dryck. Det är en bra medicin. På så sätt känns det enklare att få rå om sig själv och de sina under den här årstiden. Jag trivs mer i hösten än i sommaren. Eller rättare sagt, jag älskar hösten just pga att den kommer så rätt efter sommaren.

Men i övrigt då så har jag den senaste tiden känt mig jäkligt förbannad, ledsen, uppgiven, trött, hotad, attackerad och missförstådd och jag ska förklara varför.

I förra blogginlägget beskrev jag känslan av saknad av att ha ett jobb att gå till, måndag morgon och fredag eftermiddag och allt däremellan. Något meningsfullt. Och att jag då ändå kände ett uns av förväntning i luften. Jag skrev på en reseskildring till en bok  om tågsemestrar i Norden som jag fått förfrågan om och kände mig faktiskt levande igen.img_7495Planen för min rehabilitering och återgång till arbete såg ut som så att jag varit på väg in i Samverkan hela året, vilket innebär att vården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tillsammans med mig ska hitta en väg framåt genom arbetsträning. Vi hade det första mötet i juni och allt lät bra och så skulle jag bli kallad i augusti igen. När så inte blev fallet tog jag kontakt och det visade sig att Arbetsförmedlingen läggs ner i Älmhult och att handläggaren fick gå. Det dröjde till oktober innan mötet hölls och då hade jag hunnit höra av mig igen för jag ville ju gärna komma igång.

På detta möte hade de missat att bjuda in vården så jag fick ta med mig Fredrik som stöd, och nu lät det helt annorlunda än vad det gjort tidigare. ”Du ska få börja i din egen takt” har det låtit under hela det här året men nu var det annat. ”Du måste börja på 25% vilket blir 2 timmar om dagen, fem dagar i veckan och sedan inom ett halvår måste du ha gått upp till 50%!” Jag hamnade lite i chock faktiskt för det här skulle då även innebära att det inte skulle finnas tid eller ork att ta sig till Växjö och Rehab-avdelningen längre.  ”Det ska du redan vara klar med innan” var ungefär det svar jag fick.

Alltså, att så smått trappa upp i sin egen takt och samtidigt jobba med sig själv och sin rehabilitering är inte tanken här. Jag får inte träna mig tillbaks in i ett jobb igen utan skulle antagligen hamna i samma spår och mönster igen till sist. Jag var mycket förvånad över detta missförstånd och att vården och myndigheterna pratar helt olika språk. Myndigheterna skyller på att vården inte kan deras regler och förklarade att det som vi pratat om istället heter Social arbetsträning när det bara handlar om att hälsa på, besöka en arbetsplats och då arbetstränar en inte och detta har myndigheterna inget att göra med.  Jag kände mig ytterst tveksam till allting men ville inte själv avgöra detta utan ville gärna att vi skulle ha ett möte tillsammans med vården igen vilket bestämdes.

img_7498Därefter tog jag kontakt med vården, för det är som sagt jag själv som är projektledaren, och de ställde sig också mycket frågandes till detta och skulle prata ihop sig och höra av sig till FK. Två veckor senare ringer handläggaren på FK upp mig och har då inte ens varit i kontakt med vården. Istället meddelades att hon stämt av med deras egen specialist och beslutet var att jag inte är redo för Samverkan längre, inget möte med vården behövs, svar nej på att skriva någon reseberättelse till boken och att nu misstänker de mig dessutom för att ha en arbetsförmåga och ska skicka mig på en Arbetsförmågeutredning i Värnamo. När? ”Det vet vi inte, de har så mycket att göra, det kan bli i februari, mars typ.” img_7515Så å ena sidan kickar de ut mig från Samverkan efter att ha bedömt att jag inte verkar redo att starta på 10 timmar i veckan, tillbaka till en vanlig handläggare på sjukpenningsavdelningen igen och så struntar de i att konsulta vården för att exempelvis kunna komma fram till en plan om att jag börjar socialt arbetsträna någonstans under hösten i egen takt och kanske sen kunna börja arbetsträna på 25% efter nyår.

Och å andra sidan går de igång på att jag nu har berättat om att jag skriver på en reseberättelse till en bok en liten stund per dag vid frukostbordet och de misstänker att jag har en arbetsförmåga och vill skicka mig på utredning. En utredning med tester som ”Kan du gå upp och ner för den här pallen? Kan du rita cirklar med två pennor samtidigt på tavlan? Kan du gå på ett löpband i 12 minuter” och vidare i den stilen som jag hört en bekant berätta.  Min läkare sa direkt att ”du betalar väl in till A-kassan för de här testerna används oftast för att få folk friskförklarade och avskrivna.” Liksom min andra kontakt inom vården sa, som dagligen möter patienter som förutom hjärnskador även drabbats av Försäkringskassan; ”De arbetar inte efter devisen att få tillbaka människor i arbete utan att få bort människor ur systemet.” Och det tycks mig verka vara på samma sätt med Arbetsförmedlingen. Alla vill bli av med en. Det handlar ju om siffror och det ska se snyggt ut i bokföringen.img_7426.png

En kan fan inte göra lemonad jämt!

Å ena sidan är jag alltså tydligen för dålig för arbetsträning men å andra sidan misstänkt för frisk för att få sjukpenning överhuvudtaget! Makes sense. Och vad ska vi göra nu- bara invänta utredningen någon gång i vinter/vår!

Jag fick höra av en annan bekant som blivit av med sjukpenningen i fem månader för att det framkommit att hon ringt en hantverkare då det droppade in från hennes tak. Då bedöms en tydligen ha en arbetsförmåga. Det är så dumt så en vet ju inte om en bara ska skratta åt det och tänka att snart måste det väl komma fram att hela myndigheten är ett skämt och att de måste få andra spelregler från politikerhåll?! Eller kanske lägga ner det helt!!?img_7540Här är jag, en sjukskriven person som så gärna vill komma ut och arbetsträna och börja ta de små stegen tillbaka mot ett arbete som känns så abstrakt och långt bort så jag har inte ens möjligheten att föreställa mig var jag ska börja eller hamna. Men jag vill börja ta det där första steget. Jag till och med hör av mig och undrar när mötet ska vara. Och så blir svaret att om jag inte är redo för 25% så får det bli noll, noll, noll! Det finns inget mellanläge!

Men nu tänker ju inte jag sitta av den här tiden och vänta på utredning. Jag och min neuropsykolog på Rehab försöker ta reda på hur jag skulle kunna komma ut på en social arbetsträning. Det hjälper alltså inte Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen till med. Och jag utgår nu ifrån ett eget dagsschema där jag ”arbetstränar” hemma, en timme om dagen. Som att skriva det här blogginlägget eller på någon random reseberättelse eller så! Och jag fortsätter att gå på återträffar med Mindfullnesskursen, och det är banne mig inte dåligt det med tanke på hur jag utvärderade det i ett inlägg i våras! 57. Medveten, närvarande och förbannad! Jag försöker faktiskt och har tagit till mig en liten dos av hela grejen. Och gjort det till min. Helt totalt obstinat och omöjlig är jag ändå inte, även om det är vad jag ibland själv inbillar mig. img_7541Och jag fortsätter med mina promenader, nu med Bungypump-stavar som kompis Annika till sist lyckats övertala mig att köpa. Tack! Och lite work-out via en app, lite mindfullness och så vila på det. Och mat däremellan, och bädda, diska, tvätta, städa, laga mat och betala räkningar och reklamera grejer. ( det är alltid något) Och så vila igen. Och sen blir det helg. Tack för fredag och helg! Jag känner mig redan levande igen faktiskt. Det är helt onödigt att låta Försäkringskassan få styra över hela ens väsen har jag nämligen lärt mig på Mindfullnessen. En får ta det i etapper och däremellan kan en få vara lycklig! Så trevlig helg till dem! Och till er! Jag och Fredrik ska iväg med Patricia och hennes Valter. Vi firar att Patricia fyllt 45 men kanske ännu större är att vi träffades som au pairer för 25 år sedan nu i höst! Och det är fint det. Och värt att fira! Patricia är en av de människor jag är tacksam för och det påminner jag mig gärna om.  Att jag är mycket lyckligt lottad.  ❤  img_7489

 

 

77. Måndagsmorgon

Den här morgonen kände jag verkligen starkt saknaden av att ha ett jobb att gå till. Att få göra något meningsfullt, något som får mig att tända till, få kraft ifrån, vilja utveckla och förbättra, att få brinna för något. Det är nog inte alla förunnat att känna så inför sina jobb men jag har gjort det. Jag skulle nog vilja säga att det i stort sett gällt alla mina jobb någonsin oavsett arbetsuppgifter. De senaste femton åren som projektledare för det Sociala arbetskooperativet på ABF, projekten om Våld i nära relationer och om jämställdhetsintegrering på Ljungby kommun och så konsumentrådgivningen efter det. Då menar jag inte att varje dag varit halleluja.

Igår dök det upp ett status-minne på Facebook från hösten 2017 som gick ut på att ”Oj, den här veckan har jag varit med i tidningen 4 gånger, det märks att en är tillbaka igen. Så här bra som det känns på jobbet nu har det inte gjort på flera år. Så roligt!” Och jag minns känslan. Det hade varit tre tuffa år sedan hjärnskakningen med sjukskrivningar då och då men sedan hade jag jobbat mig tillbaka och kände att det började gå bättre. Minns att vi hade varit på planeringsdagar jag och kollegan och det fullständigt glödde om oss så produktiva och kreativa och glada vi var. Sedan nöttes vi och den känslan ner och ett år senare hade vi båda slutat. Flera faktorer. En ny oförstående chef som missade oss helt , en arbetsplats som inte ställde upp, en rehabplan som glömdes bort, jag själv som igen gjorde för mycket och inte fick något stöd. Och så den där hjärnskakningen i botten. Krasch.img_7352Jo jag har tyckt om mina jobb, brunnit för det jag gjort. Kanske då som sagt lite för mycket ibland men uppdragen har fått mig att känna mig levande. Och det är den känslan det har varit brist på ett tag nu. Nej, jobbet är ju inte allt men förbaskat mycket faktiskt. Det jag saknar är väl inte direkt att gå iväg kl. 6 till bussen en måndagsmorgon, fast just nu låter iofs det trevligt också, och inte är det ett heltidsjobb jag prompt måste ha heller, det finns så mycket mer att fylla livet med ju. Men att få finnas i ett sammanhang, göra något meningsfullt och att få vara trött på rätt sätt när fredagen kommer. Att få gå på riktig After Work. Att ha kollegor. Få lön igen.

img_7139Men. Ett uppdrag har jag faktiskt fått. Äran att få skriva ett kapitel i en bok om tågsemestrar i Norden. Och det är författaren som har hittat till mig med förfrågan. Så nu sitter jag och knåpar ihop en text om vår resa till fjällen förra sommaren, med bilder och faktaruta och allt. Och jag känner mig så levande! Peppad, inspirerad, glad! Jag jobbar lite var och varannan dag med detta i min egen takt. Det går inte att jämföra med ett jobb. Hoppas nu att Försäkringskassan ser det på samma sätt, jag inväntar svar om detta. Det här känner jag i alla fall själv är en del i min rehabilitering, min egna arbetsträning. Och så ressugen jag blir! Nästa sommar, då måste det bli nattåg till fjällen igen. Och förhoppningsvis har jag då semester från ett jobb igen.

En solig dag med en känsla av förhoppning i luften. Och en lunch på lokal som omväxling. Ha en fin vecka alla!

img_7407-e1570461831583.jpg

76. Kräftor, höstmys och statliga myndigheter.

img_7122Vinterjackor och blombuketter. Skrapa rutan och planera för den kommande helgen som lovar grill- och ute-väder igen. Solen som bländar en med sina blixtrande klara höststrålar och får mig att tvätta köksfönstret. Det händer inte ofta men exakt rätt vinkel på sol och min position är ett måste för att jag ska störas så av kladdiga fönster att jag måste agera.

Skolan har varit igång en månad, fotbollsträningarna utomhus tar redan slut om en vecka och sen glider vi in i oktober. Hänger med kan jag inte säga att jag gör, men det stämmer nog in på varje årstid, alltså fyra gånger om året i alla levnadsår hittills och förmodligen framåt! Jag är nog lite långsam tror jag bestämt!

img_7011De senaste två lördagarna har det varit kräftskiva hemma hos oss, den ena med barn och den andra utan. Både helgerna har vi känt oss så tacksamma över att ha så fina vänner att bjuda in till fest! Skivan med barn blev lyckad för att vi nu har så pass stora barn att det både är trevligt att umgås samt att de även sköter sig själva och har skoj ihop och överraskade oss dessutom med att ha gjort en egen frågetävling som de testade oss vuxna i. Skivan utan barn med vårt Osby-gäng var trevlig för vi brukar inte umgås utan barn och här är det fortfarande en yngre uppsättning och inte lika självgående. Nils som är 6 år blir väldigt olika i ålder när han själv är yngst i ett gäng med de äldre jämfört med när han hänger med jämngamla och yngre. Så blir det ju! Inget fel på fester med våra barn heller men det är ju fint att få hinna prata och ha roligt bara vi vuxna ibland!

Fredrik och jag gillar att bjuda in till festligheter, gärna på bufféer med plock av diverse. Speciellt när solen skiner och vi kan ta emot på vårt trädäck där vi nu inledde med bubbel och toasts med kantareller och västerbottenost. Båda lördagarna på raken! Varför ändra på ett lyckat koncept! Älskar fördrink/välkomstdrink med lite mingeltugg.

img_7010
Kantareller har vi plockat i några månader nu. Lyx.

img_7080

img_7084
Det är också trevligt när ens vänner äger Pecorino respektive Växthuset Plantan i Osby och tar med sig läckerheter och fint därifrån, se korgen!

Därefter blev det kräftor och andra skaldjur, västerbottenpaj, sallader och såklart ostar. Barnen fick dessutom lite köttbullar och prinskorv. Liksom till jul, påsk och midsommar- varför ändra på ett lyckat koncept?! 🙂

Och likadant med den traditionella snapsen! Här hade vi smaksatt egen i några dagar med krondill, citron och honung. Blev helt ok!

4e0eb88e-37eb-4a79-9b02-80f00d620adfHär stekt brietårta med havssalt, honung och egenplockade björnbär som barnen och jag plockat. img_7130.pngDärtill såklart snapsvisor, frågesport och andra lekar under kvällen. Lyckat och nu har vi fyllt årets kräftskivekvot, tror vi i alla fall. Den här helgen tar vi det betydligt lugnare.

Annars så pysslar jag för tillfället med att assistera Försäkringskassan med deras IT-problem när de inte själva kan lösa det internt. Hade gått och väntat på besked om min fortsatta sjukpenning godkänts, vilket ju fick mig att komma och tänka på den roliga förra hösten då det tog drygt 3 månaders kamp innan de betalade ut några pengar. Nu visade det sig att beslutet hade tagits för flera veckor sedan men jag hade inte fått någon notis om det. Samtidigt har jag väntat på att bli kallad på möte som skulle skett i augusti, vilket bestämdes på möte med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan i juni. Efter att det bestämts på möte i mars. En får inte ha bråttom här!

Hade jag inte mailat nu så hade jag inte vetat om att Arbetsförmedlingens kontor i Älmhult ska läggas ner i nästa vecka och att min handläggare fått gå och att allt fördröjdes. Hade jag inte mailat igen hade jag inte fått reda på att kallelse till kommande möte i oktober var skickat i måndags. Jag har fortfarande inte fått den så något är fel hos dem. Men kan min handläggare på Försäkringskassan kontakta sin IT-avdelning om detta? Nej, jag som ”kund” behöver samla kraft för att ringa deras kundtjänst och sitta i telefonkö för att lösa det hela. När jag sedan kom fram och berättat mitt ärende förklarade den anställde att ”jag är ju bara vanlig kundtjänst och har inte de här kunskaperna” varpå jag med eftertryck fick klargöra att jag skulle hälsa från min handläggare att det var tekniskt fel och att han i kundtjänst skulle anmäla detta till deras IT-avdelning! Ok, sa han då, och gjorde så. Min kritik är självklart inte riktad mot handläggare eller personalen i kundtjänst.

I våras väntade jag också på möte. Då ringde plötsligt min då nya handläggare en fredag kl. 10 och undrade var jag var. Det visade sig att kallelse hade skickats ut per post på måndagen som inte hunnit nå mig på fredagen. Fast jag valt att få brev digitalt. Suck. Sånt här passar inte mitt mående kan jag säga. Jag har kontrollbehov i vanliga fall.

img_7107Idag vaknade jag tidigt och gick upp och tände ljus. Lite senare fick jag sällskap av de två små och Nils tog in hela mys-scenariot med: ”Det är det här jag gillar, såna här kvällar. Då passar det att man får paket på väggen också, när kommer dom?” Alltså, trots morgon och fortfarande i september så fick han sug efter Adventskalender och mys. Han fick höst-feeling helt enkelt men får allt vänta några månader till på de där paketen på väggen. Älskar att han älskar det. Och älskar fredag och helg. Som vi ska mysa. Hoppas ni med! ❤

 

56. Tulpaner och tankar!

Hur många gånger har jag tagit bilder på vackra tulpaner? Jag följer årstiderna med dess tillhörande härligheter och finner att återkommande periodvisa inslag ger mig rutiner och lugn. Tänk att ha tulpaner hela året, det hade jag inte gillat. Jag behöver heller inte äta kräftor året om. Eller semlor. Det sålde vårt bageri för ett halvår sen så de borde ha tröttnat på det vid det här laget, och det är väl en månad kvar till Fettisdagen?

För övrigt känner jag mig bakbunden. Att vara sjukskriven kommer med en hög med både skrivna och oskrivna regler att förhålla sig till. En kan inte göra, vara, tänka, tycka och prioritera som en vill. Punkt. Försäkringskassan har regler, vänner och familj har råd, andra har åsikter. Och så känner en ju sig själv, jag har väl också hunnit tänka någon gång innan jag kommit på sundare tankar att ”Oj, hen är ju sjukskriven, hur kan hen prioritera den aktiviteten?!”

Så det är klart att andra tänker så om mig. JAG tänker så om mig, jag är konstant skeptisk, kritisk och känner skuld. Det går nämligen fort med tankarna ibland. Att döma både andra och sig själv.

Att det ska vara så svårt att verkligen på riktigt inse och känna att var och en är olika och prioriterar olika, vare sig det gäller budgeten av energi eller av pengar. Omsorg om varann gör såklart att vi vill komma med goda välmenande råd men det är en hårfin balans. Personen kanske inte ber om råd, vill och orkar inte ta emot fler tankar, mer frågor, oro från andra utan det räcker istället med de egna tankarna som trycker på. Och är en inte försiktig med sina råd kan det uppfattas som en tror att den andre är halvt dum i huvudet och inte har tänkt på de sakerna själv.

Jag tänker mycket på det här och hur jag tidigare bemött människor lösningsfokuserat och inte alltid varit en god lyssnare. Jag försöker att numera lyssna mer och inte komma med råd. Men det är inte alltid enkelt, för en vill ju så väl och en kanske har varit med om något liknande själv och hittade en väg ut som en gärna delar med sig av.

Dock går det att förmedla detta på olika sätt. Att ödmjukt och lugnt lyssna, bekräfta vad den andre sagt och sen inflika sin egen historia samtidigt som en trycker på att ”det kanske inte är en lösning för dig men när jag…..”

Det är inte så att jag är utsatt för påtryck av folk som misstror mig och som vill mig illa, inte alls. Men det är ett samhällstryck gentemot sjukskrivna som jag känner av och som inte gör att jag mår bättre direkt. Om jag inte kan vara ärlig med vad jag gör och tänker så mår jag inte bra helt enkelt. Och då har jag inget att skriva om i någon blogg heller utan känner mig bakbunden. Tyvärr. Säkerligen är det väldigt många som känner igen sig i detta!?

Idag öppnade jag ett brev från Försäkringskassan som jag tagit för givet bara var en bekräftelse av utbetalningen på måndag. Det var fel. Istället begär de komplettering av läkaren som de anser inte skrivit ett tillräckligt bra intyg. Igen. Så tillbaka på ruta ett igen, strid med Försäkringskassan och jag får mindre än en vecka på mig att söka upp och förmå läkaren att skriva annat och kontakta rehab i Växjö och få dem att kontakta läkaren och kanske Försäkringskassan för att övertyga dem. Alltså återigen, jag är projektledare i min egen sjukskrivning och det blir aldrig någon lugn och ro.

img_2243

Jag förstår människor som ger upp på Försäkringskassan och tänker att vad som helst annat är bättre. Hellre gå till ett jobb med kronisk huvudvärk och hjärntrötthet och inte orka med vare sig jobbet eller något annat, eller så ser en del till att överleva utan myndigheter och jobb och någon endaste inkomst. Tragiskt. Får väl se hur länge jag orkar strida.

51. Hjärnskakningen (del 2 av 2)

Det är inte synd om mig. Jag har det inte värre än någon annan. Det är inte därför jag berättar min historia. Jag tänker att världen blir en bättre plats om alla delar med sig av sin. För som  jag skrev i ett inlägg häromdagen, det går inte att jämföra varandras liv och upplevelser. En är alltid närmst sina egna problem men det betyder inte att en inte kan vara solidarisk med andras kamper samtidigt. Tänker snarare att det är en förutsättning att ha koll på sitt egna innan en kan hjälpa andra. Det är hela poängen med att leva, vi backar upp varandra. Att skriva ned allt från de senaste åren hjälper mig också i min process att förstå och kunna gå vidare. Nu har jag och Fredrik författat ihop en skrivelse till Försäkringskassan under hösten och det är ur den jag sedan fortsatt här i mina blogginlägg om hjärnskakningen och om tiden efter den.

Jag vill även sprida kunskap om vad en hjärnskakning kan innebära, att det inte bara är hockeyspelare som drabbas, och att det är en god poäng att använda cykelhjälm. Samt även belysa hur viktigt det är med en förstående arbetsgivare, en fungerande vård och och hur svårt det kan vara att strida med Försäkringskassan. Utifrån att just kunskapen om hjärnskakningar och hjärntrötthet tyvärr är så liten. Tack vare att jag är öppen med mina erfarenheter är det många andras historier jag får berättade för mig och jag vet att jag inte är ensam utan talar för flera!

img_1557

Åren sedan hjärnskakningen har ofta inneburit ett steg framåt och två bakåt men ibland även flera steg framåt. Efter att så sakteliga ha gjort mig av med ideella uppdrag, sett till att få en rehabplan på jobbet (det borde ha gjorts automatiskt av arbetsgivaren), sagt nej till vänner och börjat stanna hemma på helgerna, fortsatt sova mycket osv så kände jag att jag var på väg tillbaka igen och kunde ta på mig mer på jobbet igen. För som sagt, jobbet är det centrala i våra liv, det är sådant fokus på detta att det ska komma före familjen och ens fritid. T.o.m när jag var sjukskriven satt jag och jobbade hemifrån, kunde inte släppa kontrollen och fick heller aldrig någon hjälp kring vem som skulle sköta det annars åt mig. Jag säger inte att det är lätt för en arbetsgivare, det är det inte. Dock fick jag under denna tid tex flytta ifrån min egna kontor till att dela rum med en kollega. Att sitta två personer i ett rum och ha telefonrådgivning var något som var precis tvärtom vad min hjärna behövde och vad läkarna ordinerade.

Jag har varit sjukskriven i olika omgångar under åren, med olika %-grader och aldrig långvarigt. Det som fått mig att söka mig tillbaka till vården med jämna mellanrum har varit olika stressreaktioner som blivit droppen. Jag har fått gå på utredning för huvudvärk hos sjukgymnast, gått en stresskurs i grupp och sedan hos en KBT-terapeut. Alltså, marginalerna har inte funnits och jag har slitit på reserverna och jobbat för mycket och även inte dragit ned tillräckligt på fritiden och så har något inträffat som fått mig att trilla över kanten. Jag är oerhört känslig. Känslig för ljud, ljus, konflikter, kritik, orättvisor och för många intryck samtidigt. Jag har tex sedan länge i stort sett helt slutat att titta på TV för det är så mycket att gå igång på.

img_1692

Det är aldrig något annat än 0 eller 100% i engagemang hos mig. Läser jag tidningen hittar jag sådant jag vill skriva insändare eller kontakta kommunen om. Är jag på föräldramöte på dagis och skolan har jag mycket jag vill ta upp och förut ville jag gärna ha hand om både presenter till fröknar och hålla i tacktalen. Ja, jag gillar att ha kontroll och jag vill att allt ska bli ”rätt”. Inget mindre. Detta beteende har jag fått försöka vänja mig av med så sakteliga. Och det går bättre och sämre olika dagar. En del undrar varför jag finns så mycket på sociala medier. Jo, där får jag reda på många nyheter och jag får mitt sinne stillat genom att mycket enkelt dela vidare, då känner jag att jag gör ett litet, litet bidrag i världen. Och jag får ”umgås” med vänner, släkt och bekanta på ett lagom sätt, för jag vill för allt i världen inte tappa kontakten och isolera mig helt. Och så kan jag själv välja vilken tid det passar mig under dagen.

Förra hösten var det äntligen på gång att vända på jobbet. Vi var tre kollegor som hade arbetat ihop en ny organisation och det kändes för första gången sedan olyckan riktigt roligt och lockande igen. Jag var laddad och jag började gå ifrån rehabplanen och kom igång med både telefonrådgivning och höll i föreläsningar och var med i media igen. Och vi brann för det vi gjorde.

Samtidigt fick vi en ny chef. Hon fick aldrig någon överlämning av den förra chefen om min situation och om min rehabplan. Hon glömde sedan av allt efter att jag berättat i utvecklingssamtal och senare under våren blandade hon fortfarande ihop mig med en kollega som hade brutit foten tidigare. ”Nej, det var jag med hjärnskakningen”.  Jag tänker inte gå in mer på detaljer utan kan bara konstatera att jag blev mer och mer nedbruten under året och blev beskylld för olika saker och misstrodd. Jag jobbade för mycket och huvudvärken ökade, hjärntröttheten ökade och till sist bestämde jag mig för att lämna skutan. Så dagen innan semestern i somras sa jag upp mig från min anställning sedan 10 år tillbaka. Dels för att det var dags att gå vidare men också för att undvika att krascha igen.

Min plan var att starta eget, konsulta, hitta nya vägar och jag gick en Starta-eget-kurs och sökte även andra jobb för jag ville gardera mig och såg fram emot ett nytt kapitel i mitt liv. Men det blev inte så. Jag kraschade istället värre än någon gång tidigare strax innan min anställning tog slut. Jag blev bl.a. anklagad för att inte göra mitt jobb av chefen och det blev droppen och jag rasade totalt. Jag har alltid varit mycket lojal och trogen mitt arbete och byggt upp den  nya organisationen med engagemang, glöd, alltid gjort lite mer, varit min egen störste kritiker och skulle aldrig kunna ”fuska”. Att bli orättvist beskylld passade ännu sämre in i mitt liv med min skörhet efter hjärnskakningen. Som sagt, marginalerna finns inte där längre.

img_0269.jpg

Jag har nu varit sjukskriven sedan mitten av september och den 5 oktober tog min anställning slut. Min läkare lät ta en mängd prover och det enda som var avvikande var kortisol-värdet som var för lågt, något som kan indikera långvarig stress. En magnetröntgen gjordes också och det var skönt då jag hade börjat fantisera om hjärntumör efter den ökande huvudvärken. Den visade tack och lov ingenting, förutom något förstorade ventriklar sedan en röntgen för 10 år sedan som tydligen inte skulle betyda något.

Hösten har kantats av hjärntrötthet, daglig huvudvärk, nedstämdhet, isolering. Jag vilar, sover, går i skogen och tackar nej till det mesta. Vissa dagar mår jag bättre än andra och då gör jag ofta misstaget att på en gång göra mer än vad jag orkar och så får jag det tillbaka genom ökad huvudvärk och trötthet. Samtidigt vill jag ju inte helt isolera mig och försöker mer ibland. Jag vill kunna prata med vänner, ta en fika, ta en öl osv. Och det får vara värt konsekvenserna ibland. Så ibland om ni träffar mig så är jag mitt vanliga jag, det syns inte utanpå. Och detta är ju ett stort dilemma för många diagnoser och sjukdomar, att det inte syns och då är det svårt för andra att förstå. Att hoppa på kryckor eller sy några stygn- det är ”riktiga” åkommor det.

Barnen kommer såklart först och den energin jag har får de. Det är ju en del med dagis, skola, möten, Lucia-firande, fritidsaktiviteter, skjutsande, läxor, kompisar osv och Fredrik kan inte göra allt samtidigt som han jobbar fullt i Osby. En 5-åring och en 8-åring tenderar att prata väldigt mycket, gärna i mun på varandra och inleda varannan mening med ”Maaammmaaa”. Fullt normala barn alltså men det går inte alltid väl ihop med min hjärna om jag dessutom gör något annat samtidigt, som lagar mat eller kör bil tex.

 

Min diagnos Post Commotio Syndrom är mycket lik en utmattning och ibland funderar jag kring om jag hade gått in i väggen ändå om jag inte hade råkat ut för hjärnskakningen så mycket som jag hade omkring mig förut. Men det får jag aldrig veta och jag vet inte heller om det spelar någon roll. Försäkringsbolaget försökte redan efter några månader efter olyckan att köra med den tesen; ”utbränd småbarnsmorsa”, men jag överklagade med hjälp av Överläkaren på Rehabkliniken. Så jag fick några tusenlappar från Försäkringsbolaget, det blev nog totalt en 8000 kr tror jag. Jag har väl betalt in mer i avgifter till dem under den här tiden. Och vilka massa pengar jag har förlorat under sjukskrivningarna. Som sagt, en olycka som lett till några stygn eller kryckor skulle varit bättre. Nils fick tex ut dubbelt så mycket från Försäkringsbolaget för sitt lilla ärr efter att han störtdykt in i fönsterblecket för något år sedan.

img_1711

Nästa stressreaktion som fick mig att sjunka djupare nu under hösten var Försäkringskassan. Efter en månads väntan fick jag meddelande om att läkarintyg behövde kompletteras annars kunde det bli avslag på sjukpenning. Fick kontakta min läkare som skrev kompletterande intyg men det blev inte mycket bättre. Det tog sedan över en månad innan Försäkringskassan svarade med beslutet om avslag. De ansåg inte att läkarintygen visade att jag var nedsatt med några procent alls utan borde kunna söka arbete. Fram till den 12 december fick jag på mig att komma med invändningar.

Jag hade tidigare i höstas skickat egenremiss till Rehabkliniken i Växjö, där jag tidigare gick, och har där fått kontakt med en bra neuropsykolog. Nu blev det bråttom pga Försäkringskassan och jag fick komma dit igen och fick fylla i ett antal självskattningstester. Utifrån dem gjorde psykologen en bedömning och skrev ihop förklaring om min diagnos och förslag på rehabilitering framöver och skickade till Försäkringskassan. Jag har sedan fått jaga min läkare, övertyga henne om att komma över sin irritation över Försäkringskassan och att hon trots att hon redan ansåg att hon skrivit allt och att det var uppenbart att jag behöver få vara heltidssjukskriven, ändå skulle skicka iväg en kort skrivelse. Post Nord verkade också ställa till det på slutet men efter att vi i förrgår fick bekräftat att allt kommit in i tid till handläggaren kan jag tillfälligt andas ut igen.

Nu gäller att invänta beslut. Blir det avslag så går vi vidare med omprövning. Vilket jag ju inte orkar egentligen. Jag vill få tänka på hälsan, få vila, fokusera på rehabilitering framöver och sedan med små steg börja bygga upp mig igen och komma tillbaka. För den här situationen vill jag inte vara kvar i, önskar ingen att behöva hamna i detta.

Hela hösten har jag alltså varit utan en enda krona. Det hade varit betydligt tuffare om jag hade varit ensamstående. Det är tack vare att jag är gift med en man som är frisk och har ett arbete som jag kan ha ”lyxen” att låta hälsan få gå först. Och det gör mig så fruktansvärt förbannad att det ska vara så. Det är inget samhälle jag vill ha. Och det är inte alla som heller kan formulera sig gentemot läkare och myndigheter och kräva sin rätt. Det gör mig ännu mer förbannad och jag tänker att jag kanske skulle syssla med det framöver; att hjälpa människor processa mot jättar!

img_1631.jpg

Jag har tur att jag har det så bra. Det går ingen större nöd på mig och jag är tacksam för allt det har jag har. Jag har en familj och jag har släkt och vänner som bryr sig och ger mig stöd. Som förstår att jag behöver isolera mig och prioritera mig själv och den lilla familjen. Vi har dragit ner på det mesta och umgås mest i vår lilla familj och det är verkligen inte bara negativt. Nu adventsmyser vi järnet varje dag med glögg och pepparkakor uppkrupna i soffan framför Julkalendern och igår kväll pyntades granen. Så på ett sätt är den här tiden på året som bäst för att må som jag mår. Dock gäller att inte stressa över julen och känna att allt måste vara som det alltid är, för det går inte i år. Back to basic, till det som är viktigast:  Julefrid, knäck och kärlek! ♥♥♥

Det önskar jag er allihop och tack för att ni orkar läsa och ger mig så mycket pepp och omtänksamhet! Det värmer! ♥♥♥

img_1709

 

 

47. Trygghet i mörkret?

Novembermörkret lyses upp av ljusstakar och stjärnor och det är mycket välkommet. Men adventsmyset har ännu inte infunnit sig och jag sitter här med fokus någon annanstans. Exempelvis hur människor hamnar i kläm i system, mellan myndigheter, mellan stolar, som behandlas orättvist, inte får upprättelse och som fastnar och inte kan komma vidare. Några mötte jag som konsumentrådgivare. En del hade blivit behandlade riktigt illa medan en del kanske bara hade blivit bortkopplade i telefonkön och kände sig personligt kränkta. Det finns alla sorters människor.

Det som ofta drev folk halvt till vansinne var när det inte gick att logiskt kommunicera med ett företag via de personer som stod i främsta ledet, i kundtjänst, om det ens svarade någon.  Olika personer varje gång, olika bud, godtyckliga besked, löften om att någon ska ringa upp, pengar ska bli återbetalda och sedan händer inget, eller så blir de misstrodda. När vi konsumentrådgivare ibland enkelt kunde reda ut situationen då vi på en gång fick kontakt med andra ledet, bakom kundtjänst, så var vi som räddare i nöden för dessa människor, och det förstår jag.

Sådana ”hjälpare” skulle även behövas vid kontakter med olika myndigheter och institutioner. Alla har inte någon som kan följa med eller ringa upp och även om de har det kanske inte de heller har den starkaste rösten. Det är tragiskt att tänka att starkast och rikast klarar sig bäst. Det är inte ett sådant samhälle jag vill ha.

Den här hösten är jag sjukskriven, återigen pga sviter av min hjärnskakning och jag har ansökt om sjukpenning från Försäkringskassan. Kontakt med dem vill en helst undvika om det går. Och det tror jag gäller de flesta, trots att en kan få känslan av att inställningen är att var och varannan människa medvetet försöker fuska till sig pengar genom att låtsas vara sjuka.

img_1519

Nja, de har inte lyckats med att få mig att känna mig trygg. Hittills. Jag är en person som vill göra rätt för mig, jag är ärlig, plikttrogen och jag är min egen tuffaste kritiker. Nu har denna myndighet kastat mig flera steg bakåt i processen mot att må bättre då det har tagit dem drygt två månader att komma fram till beslut om avslag, utan att handläggaren ens varit i kontakt med mig. Denna väntan, denna oro och denna makt de har. Försäkringskassan får mig att må sämre. Och jag är inte ensam om att känna så.

Igår samlades människor i Stockholm utanför Riksdagen i en demonstration mot Försäkringskassans metoder och mål att minska antalet sjukskrivna och hur hela systemet är avhumaniserat. I en facebook-grupp om hjärntrötthet läser jag om andras erfarenheter. Det är människor som råkat ut för stroke, hjärntumörer, hjärnskakningar, misshandel och utbrändhet och som behöver lägga den lilla energin de har i vardagen på att kämpa för sin rätt att få vara sjuka. De får svar som att ”du har inte visat varför du inte kan arbeta med daglig migrän” och ”Försäkringskassan bedömer att det finns arbete utan krav på fokus eller koncentration som du kan utföra” osv. Det är avslag, omprövningar, överklaganden och en jakt efter objektiva medicinska bevis,(som ofta inte finns. Hur bevisas huvudvärk?) nya läkarintyg, second opinions, specialister och jakt efter rättvisan. Här skulle det inte ens räcka med en ”hjälpare” till hands utan snarare en projektledare som tog över!

Överallt nu ska det mätas och systematiseras och standardiseras och kvalitetssäkras in i fördärvet och människan tappas bort på vägen. Läser nu en bok jag fick av syrran; Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark som ”tar upp kampen mot ett samhälle som vill mäta allt från steg och puls till minutrapportering på jobbet.”  Hon menar att när vi mäter allt slutar vi lita på omdömet och förnuftet, allt annat bortanför det mätbara.

Denna vecka är Ester hemma med halsfluss, riktigt rejäl sådan, och det var dags att använda sig av det automatiska systemet via telefon att anmäla sjukdom till skolan. Personnummer knappas in och man får ett meddelande både på mail och sms som vårdnadshavare att ens barn är frånvaroanmäld. Allt för att avlasta lärare så de kan arbeta med vad de ska och även att hitta ”fuskare” så att inte barnen är borta utan att föräldrarna vet. Jovisst, det kan jag väl förstå. Men inte framkommer det då vilken sjukdom barnet har vilket ju kan vara bra att känna till med smittorisken tex och inte kommer det en hälsning tillbaka till barnet om att krya på sig. Och så här blir det överallt omkring oss. Minuter ska räknas, arbetstiden kvalitetssäkras. Och medan vi står med blicken djupt ner i några diagram om detta kommer vi ännu längre ifrån varandra, samhället avhumaniseras.

Detta menar jag absolut händer mellan myndigheter och deras patienter, kunder, rådsökande, försäkringstagare osv. Och då kan det bli riktigt farliga konsekvenser. Människor hamnar utanför, tappar tron på systemet, på politiker, på hela sin omvärld och blir bittra och cyniska. Jag blir så otroligt provocerad och arg över orättvisor, när den lilla människan kommer i kläm. För egen del är den värsta delen känslan av att bli misstrodd, att läsa handläggarens ord om min situation som inte stämmer alls. Att gå månader utan inkomst är inte roligt men vi klarar oss. Det finns många andra som inte ens har lyxen att sjukskriva sig eftersom de inte skulle klara ekonomin. Det gör mig fruktansvärt förbannad och jag skäms över ett sådant system. Det kan drabba vem som helst när som helst!

Så det jag funderar på nu är hur jag ska göra för att inte hamna i fällan att bli bitter och tappa tron? Hur jag ska kunna tänka positivt och se framåt och inte ta det personligt utan försöka vara konstruktiv och bemöta avslaget sakligt med invändningar, fler läkarintyg och bevis.  Något jag skulle behöva vara helt frisk för. Eller ha en personlig projektledare som tog över.  Jag har i alla fall Fredrik som är en trygg klippa och tillsammans fixar vi det. Det ska ordna sig på något vis.

Det är ändå för märkligt att en får påminna sig om att det är hälsan som ska komma först och inte fokus på vad Försäkringskassan tycker och tänker och vill ha. Jag kom t.o.m på mig själv med att önska att magnetröntgen av hjärnan visade något konkret som bevis på min huvudvärk och hjärntrötthet, men det gjorde den inte. Och herregud, det ville jag väl inte heller såklart!

Imorgon är det fackeltåg till kyrkan för Esters skola och hon är äntligen frisk och kan vara med. Jag kanske smiter med in i kyrkan och lyssnar till några vackra toner av julsångerna, sedan hängs adventskalendrarna till barnen upp lördag morgon, vi bänkar oss framför Julkalendern på TV och så tänder vi första ljuset på söndag. Adventstid, den bästa tiden på hela året brukar jag känna. Och det tänker jag fasiken göra i år med!

Frid och ljus i mörkret!