Hur många gånger har jag tagit bilder på vackra tulpaner? Jag följer årstiderna med dess tillhörande härligheter och finner att återkommande periodvisa inslag ger mig rutiner och lugn. Tänk att ha tulpaner hela året, det hade jag inte gillat. Jag behöver heller inte äta kräftor året om. Eller semlor. Det sålde vårt bageri för ett halvår sen så de borde ha tröttnat på det vid det här laget, och det är väl en månad kvar till Fettisdagen?
För övrigt känner jag mig bakbunden. Att vara sjukskriven kommer med en hög med både skrivna och oskrivna regler att förhålla sig till. En kan inte göra, vara, tänka, tycka och prioritera som en vill. Punkt. Försäkringskassan har regler, vänner och familj har råd, andra har åsikter. Och så känner en ju sig själv, jag har väl också hunnit tänka någon gång innan jag kommit på sundare tankar att ”Oj, hen är ju sjukskriven, hur kan hen prioritera den aktiviteten?!”
Så det är klart att andra tänker så om mig. JAG tänker så om mig, jag är konstant skeptisk, kritisk och känner skuld. Det går nämligen fort med tankarna ibland. Att döma både andra och sig själv.
Att det ska vara så svårt att verkligen på riktigt inse och känna att var och en är olika och prioriterar olika, vare sig det gäller budgeten av energi eller av pengar. Omsorg om varann gör såklart att vi vill komma med goda välmenande råd men det är en hårfin balans. Personen kanske inte ber om råd, vill och orkar inte ta emot fler tankar, mer frågor, oro från andra utan det räcker istället med de egna tankarna som trycker på. Och är en inte försiktig med sina råd kan det uppfattas som en tror att den andre är halvt dum i huvudet och inte har tänkt på de sakerna själv.
Jag tänker mycket på det här och hur jag tidigare bemött människor lösningsfokuserat och inte alltid varit en god lyssnare. Jag försöker att numera lyssna mer och inte komma med råd. Men det är inte alltid enkelt, för en vill ju så väl och en kanske har varit med om något liknande själv och hittade en väg ut som en gärna delar med sig av.
Dock går det att förmedla detta på olika sätt. Att ödmjukt och lugnt lyssna, bekräfta vad den andre sagt och sen inflika sin egen historia samtidigt som en trycker på att ”det kanske inte är en lösning för dig men när jag…..”
Det är inte så att jag är utsatt för påtryck av folk som misstror mig och som vill mig illa, inte alls. Men det är ett samhällstryck gentemot sjukskrivna som jag känner av och som inte gör att jag mår bättre direkt. Om jag inte kan vara ärlig med vad jag gör och tänker så mår jag inte bra helt enkelt. Och då har jag inget att skriva om i någon blogg heller utan känner mig bakbunden. Tyvärr. Säkerligen är det väldigt många som känner igen sig i detta!?
Idag öppnade jag ett brev från Försäkringskassan som jag tagit för givet bara var en bekräftelse av utbetalningen på måndag. Det var fel. Istället begär de komplettering av läkaren som de anser inte skrivit ett tillräckligt bra intyg. Igen. Så tillbaka på ruta ett igen, strid med Försäkringskassan och jag får mindre än en vecka på mig att söka upp och förmå läkaren att skriva annat och kontakta rehab i Växjö och få dem att kontakta läkaren och kanske Försäkringskassan för att övertyga dem. Alltså återigen, jag är projektledare i min egen sjukskrivning och det blir aldrig någon lugn och ro.
Jag förstår människor som ger upp på Försäkringskassan och tänker att vad som helst annat är bättre. Hellre gå till ett jobb med kronisk huvudvärk och hjärntrötthet och inte orka med vare sig jobbet eller något annat, eller så ser en del till att överleva utan myndigheter och jobb och någon endaste inkomst. Tragiskt. Får väl se hur länge jag orkar strida.
Mias krönikor 