Den här veckan har vi en styck inställd skidresa till Österrike för Fredrik, en inställd begravning och nu försvann även föräldramötet på torsdag. Och världen lider utöver ett virus av total panik- och hysteri-epidemi! Senaste nytt just nu är att gymnasiestudier och uppåt ska ske på distans. Jag hoppas av hela mitt väsen att grundskolan får fortsätta hålla öppet!
Nä, det har gått inflation i denna oros-spridning över världen nu och det ena landet efter det andra ska bräcka varandra i att gå längst. Det är en politisk fråga, i USA är det ju tex val i år så såklart blir det många politiska populistiska poäng att plocka här. Flera av Fredriks arbetskollegor i Kina hade hört i media att Sverige struntar i sina invånare och erbjöd sig att skicka masker till oss. Jag tycker Sverige tar detta med mer lugn än andra länder och lyssnar på vad experterna faktiskt säger kan hjälpa i en sån här situation. Men det ändras ju hela tiden vilka steg som bedöms måste tas och det får vi såklart lyssna till. Som sagt, hoppas verkligen att skolorna får fortsätta hålla öppet. Jag klarar inte att ha barnen hemma hela dagarna, det är min återhämtning och rehab-tid.
Stänga gränser, förbjuda människor att träffas, isolera oss, småföretag går i botten, människor varslas och blir arbetslösa, de gamla får inga besök, vi blir stillasittande, deprimerade, dricker mer alkohol, slutar motionera för loppen är ändå inställda. Typ så. Alltså inte så värst bra för människor eller samhället i stort. Vi kan ju inte stanna av livet! Visst att en ska ta det på allvar och stora folksamlingar kan undvikas och häng inte på ålderdomshemmen och stanna hemma om du är sjuk och ja, tvätta händer är ju alltid en god idé! För det dör ju mängder varje år i vanlig influensa och magsjuka, det pratar vi inte så ofta om! Lite sans och sunt förnuft behövs för panik och hysteri förstör ännu mer vill jag hävda. 
Och att inte resa utomlands just nu är väl också en bra idé. Om bara flygplanen ställde sig på backen så hade ju det här blivit en perfekt klimat-aktion, men tydligen kör i alla fall många av planen runt tomma för att inte förlora sina ”slot-tider”. Kolla in flygradar.se så kan en se att det fortfarande är väldigt fullt i luftrummet.
För er som inte redan tränat det senaste 1,5 året på att isolera er och gå in i en parentes, en bubbla, använda mindfulness för att gå in i sig själv och ta djupa andetag, fokusera på nuet och det lilla i vardagslivet, kan jag säga- Välkomna till min och många andra sjukskrivnas värld! Det är inte så farligt men tog ett tag att komma in i och det är jävligt långtråkigt och knäckande i längden. Och nu blev det än värre för nu får en ju plötsligt inte träffa någon heller på kvällar och helger då allt ställs in. Jag hade till och med sett fram emot torsdagens föräldramöte.
För det är ju så att jag hade behövt komma igång med något. Arbetsträning var det jag skulle påbörjat redan i oktober när det var dags senast. Men då blev det ju missförstånd och Försäkringskassan beslutade då att avsluta min medverkan i Samverkan för att jag inte verkade redo och skickade mig istället på en arbetsförmågeutredning som skulle ”hjälpa mig att se vilken nivå jag är på och vilka begränsningar jag har.” Det visste jag redan. Liksom min neuropsykolog och läkare. Sedan dess har jag fått förbereda mig mentalt på att börja arbetsträna på 25%, även fastän jag är på ca 10-15% med tanke på att jag kan hålla fokus i en timme ungefär om jag sitter i möte, läser något någorlunda avancerat osv och sen zoomar jag ut, tappar koncentrationen och får huvudvärk.
Arbetsförmågeutredningen i januari var jag mycket kritisk till men blev positivt överraskad av att de så tydligt fick fram mina begränsningar, jag förstod mig själv bättre och det var också jobbigt att inse. Utredningen konstaterade också att jag hade ”klockren PCS”! Alltså post commotio syndrom efter hjärnskakning, tillsammans med utmattningssyndrom. Nu efter sex veckors väntan efter att rapporten därifrån var klar och överlämnad till Försäkringskassan fick jag svar- de anser att jag inte har rätt till sjukpenning alls och att jag kan börja arbeta 100% och att det finns arbeten som kan ta hänsyn till mina funktionsnedsättningar och begränsningar. Jag har två veckor på mig att nu koordinera min neuropsykolog, läkaren och rehabkoordinatorn och kopiera Försäkringskassans papper och dela ut, för de får ju inte del av dem, samt få dem att kommunicera med varandra och producera kommentarer och skrivelser att skicka in till Försäkringskassan. Sen tar de ett beslut. Suck. Återigen får en vara projektledare och jag upphör aldrig att förvånas över detta system.
Men en hel del positiva saker har vi såklart varit med om. Min fina mamma Gunilla fyllde 70 år i torsdags och de hade hyrt ett hus i Fiskebäckskil där vi tillsammans med syrran med familj hade en verklig toppenhelg. Sådana fina stunder att glädjas över. (Vilket vi ju inte fått om vi följt rådet att isolera oss. Vi var till och med på spa! Vill dock tillägga att rekommendationen att inte umgås med personer över 70 år kom först efter denna helg, så vi har inte brutit mot några rekommendationer, vi var tex inte över 500 personer.)
Att komma till havet och dessutom bjudas på sol var en smått orealistisk upplevelse i helgen. Tillsammans.
Och Nils har i alla fall blivit av med sitt gips, efter 9 veckor! Nu är vi inne på 6 veckors rehab och han hoppar mest omkring och jag hämtar honom i rullstol varje dag från skolan ännu ett tag. Bohuslän var en utmaning!
Men just nu då alltså corona-hysteri kryddat med att allt är inställt och Försäkringskassan som attackerar igen. Vad ska jag fokusera på för positivt nu då framöver? Försöker återigen intala mig själv att ”this too, shall pass.” Men det börjar bli svårare nu. Så jag fortsätter med tvätten, disken, bäddningen, plockandet, jaga läkare och komponera skrivelser till Försäkringskassan och försöker fokusera på det fina i vardagen.
Jag önskar er lycka till med att kunna se det positiva i det lilla, hålla modet uppe och känna att det här kommer att gå över. För det gör det. Vi får hjälpas åt! ❤
Jo jag har tyckt om mina jobb, brunnit för det jag gjort. Kanske då som sagt lite för mycket ibland men uppdragen har fått mig att känna mig levande. Och det är den känslan det har varit brist på ett tag nu. Nej, jobbet är ju inte allt men förbaskat mycket faktiskt. Det jag saknar är väl inte direkt att gå iväg kl. 6 till bussen en måndagsmorgon, fast just nu låter iofs det trevligt också, och inte är det ett heltidsjobb jag prompt måste ha heller, det finns så mycket mer att fylla livet med ju. Men att få finnas i ett sammanhang, göra något meningsfullt och att få vara trött på rätt sätt när fredagen kommer. Att få gå på riktig After Work. Att ha kollegor. Få lön igen.
Men. Ett uppdrag har jag faktiskt fått. Äran att få skriva ett kapitel i en bok om tågsemestrar i Norden. Och det är författaren som har hittat till mig med förfrågan. Så nu sitter jag och knåpar ihop en text om vår resa till fjällen förra sommaren, med bilder och faktaruta och allt. Och jag känner mig så levande! Peppad, inspirerad, glad! Jag jobbar lite var och varannan dag med detta i min egen takt. Det går inte att jämföra med ett jobb. Hoppas nu att Försäkringskassan ser det på samma sätt, jag inväntar svar om detta. Det här känner jag i alla fall själv är en del i min rehabilitering, min egna arbetsträning. Och så ressugen jag blir! Nästa sommar, då måste det bli nattåg till fjällen igen. Och förhoppningsvis har jag då semester från ett jobb igen.
Och jag ska fortsätta bli lite mer härjad först innan jag kallar mig för mogen, klok och erfaren istället. Jag måste gå igenom detta. Som en skärseld. Jag har ju flera gånger de senaste åren sedan hjärnskakningen trott att det varit klart, att jag nått botten, men så har jag fått fortsätta. Det beror väl på att jag var ”felinställd” från början, att jag trodde att det räckte med att ändra mitt liv lite grann, säga nej och avsäga mig uppdrag ett visst antal gånger. Istället har jag fått fortsätta dra ner, kämpa för att förstå var jag behöver dra gränser, hur och när jag behöver återhämtning, förklara för mig själv och för andra. Och så samtidigt då strida med läkare och Försäkringskassan tills fram i våras- det var inte en lyckad kombination av sysselsättningar……
Jag kan alltså inte fortsätta leva som jag gjorde förut. Jag måste ändra mitt sätt att vara, att tänka och agera. Att lära en gammal hund att sitta typ. Och jag känner mig riktigt gammal. Det går inte helt smidigt med omprogrammeringen kan jag bekräfta.
Vi ska göra det bästa av den här sommaren förstås. Även om det inte blir några längre utflykter, det är ju inte så att det blir så många kronor över med sjukpenning. (Det är ungefär 60% av ens fd lön en får ut, och då arbetade jag deltid innan också…) Men självklart kan en hitta på mycket ändå. För ut på lite äventyr, det vill vi, det behövs. Vila och återkoppling, det vet vi redan och får med också.
Ledsen att det inte blev ett mer semester-peppigt inlägg men just nu kan jag inte producera något annat än detta. Och det har jag såklart också dåligt samvete för och tänker igen att varför kan jag inte bara hålla tyst då?! Och tyst är jag oftast nu för tiden, i mina mått mätt. Nu var det tex över en månad sedan jag senast skrev ett blogginlägg. Och fastän en del kanske tycker att jag är aktiv i sociala medier så låter jag bli att kommentera i 98% av allt jag tänker. Dilemmat är att det ofta är när jag är tyst som jag mår ännu sämre.
Vi hörs och ses!
Hur många gånger har jag tagit bilder på vackra tulpaner? Jag följer årstiderna med dess tillhörande härligheter och finner att återkommande periodvisa inslag ger mig rutiner och lugn. Tänk att ha tulpaner hela året, det hade jag inte gillat. Jag behöver heller inte äta kräftor året om. Eller semlor. Det sålde vårt bageri för ett halvår sen så de borde ha tröttnat på det vid det här laget, och det är väl en månad kvar till Fettisdagen?
Mias krönikor 