Etikett: skärseld

Sitter styrkan i håret? Det kände jag att det gjorde symboliskt för ett år sedan. Härom dagen dök det upp ett minne på Facebook från ett inlägg jag gjorde då. Följt av ett 40-tal kommentarer från fina vänner med hejarop och ordval som ”modigt”, ”spännande”, ”imponerad” osv. Jag hade alltså dagen innan semestern sagt upp mig utan att ha ett nytt jobb först. Det fick lösa sig tänkte jag, det går ju alltid att vara vikarie inom skolan tex tillsvidare. Jag gick på intervjuer för några positioner och på några möten kring att starta eget och tänkte konsulta konsumentrådgivning bl.a. till en början. De som hängt med i mitt liv sedan dess vet att det inte riktigt blev som jag hade hoppats på efter det. Så när detta årsminne dyker upp är det såklart tufft att tänka på det senaste året.

Men det hade inte gått att göra annorlunda, jag var tvungen att säga upp mig. Det var mitt öde, så ser jag det. Jag behövde komma därifrån. I åratal efter hjärnskakningen hade jag hållit på att dutta med sjukskrivningar hit och dit och samtidigt haft kontakt med jobbet och småjobbat under tiden, aldrig släppt helt. Om jag under det här året hade haft kvar Ljungby kommun som arbetsgivare så hade jag säkerligen inte kunnat släppa kontrollen. Jag hade kollat mailen och svarat kollegor och jag hade behövt vara i kontakt med chefen, som var den som gav mig den sista pushen över kanten till kraschlandning.

OCH det vore tillbaka till Ljungby kommun som jag nu skulle börja förberedas för att arbetsträna. Fy fasiken. Jag tror dock att det redan skulle skett vid det här laget för då hade varken läkare, Försäkringskassan, arbetsgivaren, eller jag själv för den delen, låtit mig få ta den tid det behövde ta. ”Du ska tillbaka till jobbet” är ju mantrat som gäller som sagt. Jag inbillar mig att utan arbetsplats tar processen lite längre tid.

Så fastän läkare och andra omkring mig upplyst mig om att ”det kanske inte var så smart gjort” så fanns det inget alternativ, jag var tvungen att ta mig bort från den arbetsplatsen och den chefen. (Det är för övrigt inte ett dugg konstruktivt med sådana kommentarer. Vem sammanfattar de läget för, sig själva? Jag har liksom inte missat något och behöver påminnas!)

Idag ser jag ut så här. Håret har växt ut en del och jag ska nog låta det växa vidare, eller så åker det av igen, vem vet. Lite yrvaken och som oftast osminkad, samt några kilon lättare. Lite härjad sådär tycker jag allt att jag ser ut. Och jag ska fortsätta bli lite mer härjad först innan jag kallar mig för mogen, klok och erfaren istället. Jag måste gå igenom detta. Som en skärseld. Jag har ju flera gånger de senaste åren sedan hjärnskakningen trott att det varit klart, att jag nått botten, men så har jag fått fortsätta. Det beror väl på att jag var ”felinställd” från början, att jag trodde att det räckte med att ändra mitt liv lite grann, säga nej och avsäga mig uppdrag ett visst antal gånger. Istället har jag fått fortsätta dra ner, kämpa för att förstå var jag behöver dra gränser, hur och när jag behöver återhämtning, förklara för mig själv och för andra. Och så samtidigt då strida med läkare och Försäkringskassan tills fram i våras- det var inte en lyckad kombination av sysselsättningar……

När någon bryter benet kan det ta olika lång tid för läkning beroende på patientens skelett. Som med alla sjukdomar och olyckor drabbar de människor i olika situationer med olika förutsättningar och ställer till med varierande grad av skada. Min hjärnskakning gjorde att filter i hjärnan försvann. Att signaler går kors och tvärs, jag känner och hör och ser allt- det går rakt in. Stresskänslig och lätt till tårar, irritation, frustration. Energin tar slut. Apati. Ett virr-varr.

Jag kan alltså inte fortsätta leva som jag gjorde förut. Jag måste ändra mitt sätt att vara, att tänka och agera.  Att lära en gammal hund att sitta typ. Och jag känner mig riktigt gammal. Det går inte helt smidigt med omprogrammeringen kan jag bekräfta.

För att kunna ändras behöver jag förstå mig själv och varför jag agerar och tänker på vissa sätt, hur mina mönster ser ut. Detta hjälper min neuropsykolog mig med och vi grottar ner oss i hela mitt liv. Jag behöver nog inte nämna att det är totalt dränerande att gå igenom och analysera. Inte för att älta utan för att kunna gå vidare, för att förstå och förändra, ha kvar det som funkar och försöka göra mig av med eller förändra annat. Herregud så mycket grubblande det blir.

Nu har barnen haft sommarlov ett tag och nu går även Fredrik på semester. Liksom många andra som med all rätt ropar ut sin glädje och är så välförtjänta av ledighet. Medans jag fortsätter att vara inom parentes för helger och semestrar är inte för oss utanför arbetsmarknaden. Jag bara glider med, så känns det. Och samtidigt, mitt i allt detta, pågår en sommaridyll. Som jag ju njuter av, men som också stressar mig. Dubbla känslor. Som vanligt.Vi ska göra det bästa av den här sommaren förstås. Även om det inte blir några längre utflykter, det är ju inte så att det blir så många kronor över med sjukpenning. (Det är ungefär 60% av ens fd lön en får ut, och då arbetade jag deltid innan också…) Men självklart kan en hitta på mycket ändå. För ut på lite äventyr, det vill vi, det behövs. Vila och återkoppling, det vet vi redan och får med också.Ledsen att det inte blev ett mer semester-peppigt inlägg men just nu kan jag inte producera något annat än detta. Och det har jag såklart också dåligt samvete för och tänker igen att varför kan jag inte bara hålla tyst då?! Och tyst är jag oftast nu för tiden, i mina mått mätt. Nu var det tex över en månad sedan jag senast skrev ett blogginlägg. Och fastän en del kanske tycker att jag är aktiv i sociala medier så låter jag bli att kommentera i 98% av allt jag tänker. Dilemmat är att det ofta är när jag är tyst som jag mår ännu sämre.

Men, jag har ett knep när jag känner att jag håller på att krypa ur skinnet på mig själv. En skulle kunna kalla det för flykt, och det är det kanske till viss del, men jag känner att det är ett sätt att hitta tid för mig själv, att hitta rätt i mig själv, att få kontakt utan att bli distraherad. Jag reser! Själv! Också för att få känna mig levande, få upptäcka något nytt och utmana mig själv- vilket är enligt läkarens rekommendationer. Jag är på väg just nu, bort med tåg, mitt favorit-transportmedel. Vart ska jag berätta om en annan gång.

Vi hörs och ses!