Den här morgonen kände jag verkligen starkt saknaden av att ha ett jobb att gå till. Att få göra något meningsfullt, något som får mig att tända till, få kraft ifrån, vilja utveckla och förbättra, att få brinna för något. Det är nog inte alla förunnat att känna så inför sina jobb men jag har gjort det. Jag skulle nog vilja säga att det i stort sett gällt alla mina jobb någonsin oavsett arbetsuppgifter. De senaste femton åren som projektledare för det Sociala arbetskooperativet på ABF, projekten om Våld i nära relationer och om jämställdhetsintegrering på Ljungby kommun och så konsumentrådgivningen efter det. Då menar jag inte att varje dag varit halleluja.
Igår dök det upp ett status-minne på Facebook från hösten 2017 som gick ut på att ”Oj, den här veckan har jag varit med i tidningen 4 gånger, det märks att en är tillbaka igen. Så här bra som det känns på jobbet nu har det inte gjort på flera år. Så roligt!” Och jag minns känslan. Det hade varit tre tuffa år sedan hjärnskakningen med sjukskrivningar då och då men sedan hade jag jobbat mig tillbaka och kände att det började gå bättre. Minns att vi hade varit på planeringsdagar jag och kollegan och det fullständigt glödde om oss så produktiva och kreativa och glada vi var. Sedan nöttes vi och den känslan ner och ett år senare hade vi båda slutat. Flera faktorer. En ny oförstående chef som missade oss helt , en arbetsplats som inte ställde upp, en rehabplan som glömdes bort, jag själv som igen gjorde för mycket och inte fick något stöd. Och så den där hjärnskakningen i botten. Krasch.
Jo jag har tyckt om mina jobb, brunnit för det jag gjort. Kanske då som sagt lite för mycket ibland men uppdragen har fått mig att känna mig levande. Och det är den känslan det har varit brist på ett tag nu. Nej, jobbet är ju inte allt men förbaskat mycket faktiskt. Det jag saknar är väl inte direkt att gå iväg kl. 6 till bussen en måndagsmorgon, fast just nu låter iofs det trevligt också, och inte är det ett heltidsjobb jag prompt måste ha heller, det finns så mycket mer att fylla livet med ju. Men att få finnas i ett sammanhang, göra något meningsfullt och att få vara trött på rätt sätt när fredagen kommer. Att få gå på riktig After Work. Att ha kollegor. Få lön igen.
Men. Ett uppdrag har jag faktiskt fått. Äran att få skriva ett kapitel i en bok om tågsemestrar i Norden. Och det är författaren som har hittat till mig med förfrågan. Så nu sitter jag och knåpar ihop en text om vår resa till fjällen förra sommaren, med bilder och faktaruta och allt. Och jag känner mig så levande! Peppad, inspirerad, glad! Jag jobbar lite var och varannan dag med detta i min egen takt. Det går inte att jämföra med ett jobb. Hoppas nu att Försäkringskassan ser det på samma sätt, jag inväntar svar om detta. Det här känner jag i alla fall själv är en del i min rehabilitering, min egna arbetsträning. Och så ressugen jag blir! Nästa sommar, då måste det bli nattåg till fjällen igen. Och förhoppningsvis har jag då semester från ett jobb igen.
En solig dag med en känsla av förhoppning i luften. Och en lunch på lokal som omväxling. Ha en fin vecka alla!
Och jag ska fortsätta bli lite mer härjad först innan jag kallar mig för mogen, klok och erfaren istället. Jag måste gå igenom detta. Som en skärseld. Jag har ju flera gånger de senaste åren sedan hjärnskakningen trott att det varit klart, att jag nått botten, men så har jag fått fortsätta. Det beror väl på att jag var ”felinställd” från början, att jag trodde att det räckte med att ändra mitt liv lite grann, säga nej och avsäga mig uppdrag ett visst antal gånger. Istället har jag fått fortsätta dra ner, kämpa för att förstå var jag behöver dra gränser, hur och när jag behöver återhämtning, förklara för mig själv och för andra. Och så samtidigt då strida med läkare och Försäkringskassan tills fram i våras- det var inte en lyckad kombination av sysselsättningar……
Jag kan alltså inte fortsätta leva som jag gjorde förut. Jag måste ändra mitt sätt att vara, att tänka och agera. Att lära en gammal hund att sitta typ. Och jag känner mig riktigt gammal. Det går inte helt smidigt med omprogrammeringen kan jag bekräfta.
Vi ska göra det bästa av den här sommaren förstås. Även om det inte blir några längre utflykter, det är ju inte så att det blir så många kronor över med sjukpenning. (Det är ungefär 60% av ens fd lön en får ut, och då arbetade jag deltid innan också…) Men självklart kan en hitta på mycket ändå. För ut på lite äventyr, det vill vi, det behövs. Vila och återkoppling, det vet vi redan och får med också.
Ledsen att det inte blev ett mer semester-peppigt inlägg men just nu kan jag inte producera något annat än detta. Och det har jag såklart också dåligt samvete för och tänker igen att varför kan jag inte bara hålla tyst då?! Och tyst är jag oftast nu för tiden, i mina mått mätt. Nu var det tex över en månad sedan jag senast skrev ett blogginlägg. Och fastän en del kanske tycker att jag är aktiv i sociala medier så låter jag bli att kommentera i 98% av allt jag tänker. Dilemmat är att det ofta är när jag är tyst som jag mår ännu sämre.
Vi hörs och ses!
Mias krönikor 