50. Hjärnskakningen (del 1 av 2)

IMG_1859

För fyra år sedan idag vaknade jag upp på Ljungby lasarett efter att under natten ha blivit inlagd för hjärnskakning. Jag tog den här bilden när jag låg och väntade på ronden och kände mig väldigt liten och att jag var på helt fel plats mitt i Adventstider. Jag hade kommit in med ambulans vid 3-snåret och fick ligga kvar för observation över natten. Då tänkte jag att en hjärnskakning, det har jag hört tar ungefär en vecka på sig för att läka. Little did I know.

_509

Under Luciadagen hade vi hela familjen bakat pepparkakor och lussebullar och gjort pepparkakshus och pysslat så idylliskt. Ester var fyra år, Nils skulle snart fylla 2 och jag jobbade fullt i Ljungby samtidigt som jag var aktiv ideellt. Ordnade jag inte Internationella Kvinnodagen-festival eller filmfestivaler så var det Fairtrade-event på torget eller så drog jag med barnen till butikerna och klädde ut mig som Fairtrade-banan. Jag anordnade också Barnvagnsmarschen mot mödradödlighet det året och var med i radion. Jag satt som sekreterare i vår Bostadsrättsförening och som ägarombud på Coop i Älmhult och hann med Friskis & Svettis några gånger i veckan samt flängde någonstans var och varannan helg med eller utan familj till vänner och familj på annat håll. Det var fullt upp alltså och jag klarade av det. Den här Luciadagen hade det varit väldigt mycket jobb en tid och väldigt mycket familj och väldigt lite av Maria-tid så jag såg verkligen fram emot att själv gå på glöggmingel hos en vän på kvällen. Jag cyklade glatt iväg och hade gjort i ordning mig i håret och tog för en gångs skull inte hjälm på mig, för barnen var ju inte med heller så de skulle ju inte se, resonerade jag!

Jag hade väldigt roligt och vi satt och diskuterade långt in på natten, min favoritsysselsättning. En småbarnsmorsa som får sitta oavbruten och prata om allt annat än barn! Samtidigt dracks det en del glögg och det var helt enkelt lite för roligt för länge. När jag skulle cykla hem visste jag inte att det hade blivit blixthalka ute och jag kom 50 meter till första svängen jag skulle göra innan jag flög av. Jag har en förnimmelse av att jag ligger raklång i luften innan jag landar och slår i bakhuvudet rakt i den isiga asfalten. Jag kan fortfarande minnas det ljudet inne i huvudet. Jag vet inte om jag svimmar. Reser mig upp och plockar ihop mina saker och cyklar vidare, det sämsta jag kan göra. Hade jag varit utan alkohol i kroppen hade jag nog tagit ett förnuftigare beslut, men det får jag aldrig veta.

Det går 20 meter innan jag trillar igen och den här gången tror jag att jag slår bakhuvudet i trottoarkanten så att jag får ett jack så att det börjar blöda. Så kanske fick jag här två hjärnskakningar inom loppet av några minuter, vilket försämrar situationen. Jag reser mig igen och cyklar gråtandes vidare och kommer slutligen tydligen hem, jag minns inte så mycket. Fredrik som hunnit bli orolig för mig möter mig i dörren och chockeras över hur jag ser ut, min vita jacka är nerblodad och jag börjar snart att kräkas. Han ringer ambulans.

En onykter småbarnsmorsa som kommer in till akuten på Lucianatten. Hmm. Jag skämdes. Kände det som att jag upptog deras tid. Ville ursäkta mig, svarade att “Nädå, jag hade inte svimmat av” och “det var nog inte så farligt” osv. Ingen röntgen gjordes och jag fick lägga mig och sova. Morgonen därpå när ronden kom skämdes jag fortfarande. Fick rådet att vila men att det skulle nog inte vara några problem och kanske kunde jag ändå för säkerhet skull ta måndagen ledig. Fredrik och barnen kom och hämtade en skakig mamma som kände sig som den mest patetiska morsan i världen.

Väl hemma skulle jag då vila. Det var inte enkelt. Hur gjorde en det? Ligga och stirra i taket? Det blev dock tydligt de kommande dagarna att jag absolut inte kunde gå till jobbet och fick sedan återvända till akuten när huvudvärken hade ökat. Efter kontroll gjordes fortfarande ingen röntgen men jag blev sjukskriven över jul och nyår och fick också med mig en broschyr där det stod om en rehabklinik i Växjö dit jag kunde höra av mig om jag fortfarande kände av symptom efter en månad.

Jag gick tillbaka till jobbet i januari men det stod snart klart att jag inte klarade av det och blev deltidssjukskriven igen på olika %-grader hela våren. Jag hade huvudvärk, det susade i öronen, hjärtat rusade och jag hade sån hög puls så det kändes som att hela mitt system varnade för fara genom att sätta igång stressreaktioner. Jag sov på bussen hem från jobbet, jag gick och la mig när jag kom hem. Jag försökte avskärma mig, tacka nej till saker, vilket inte var det enklaste. Och vilken tid det tog. Jag håller fortfarande på att lära mig denna konst.

En själv är den värsta boven. Det fanns tex inte i min värld att ställa in nyårsmiddagen med vänner vi hade hemma hos oss utan jag körde på. Men jag fick gå ifrån och lägga mig och vila pga huvudvärk. Eller att ställa in vår resa till Kanarieöarna i februari. Den resan var inte vilsam överhuvudtaget och jag minns hur hysteriskt högljutt det var i All-Inclusive-restaurangen. Inprogrammerat in i ryggraden var att fortsätta att köra på som vanligt eller åtminstone att det var mycket temporärt med avhopp och målet var att snabbt vara tillbaka igen på 100%.

Och den känslan bekräftades av att jag aldrig blev heltidssjukskriven utan det hattades hit och dit med korta perioder och med en gradvis upptrappning. Tillbaka till jobbet så fort som möjligt “för något annat kommer inte Försäkringskassan att godkänna” var vad läkarna sa. Hälsan är nämligen inte prioriterad utan kommer alltid i andra hand efter denna myndighet.

Jag hörde av mig till Rehabkliniken i Växjö där jag äntligen fick kunskap om Post Commotio Syndrom, som drabbar en del efter hjärnskakningar och som kan sitta i olika länge. Det är en liten del av de drabbade som har kvar symptom längre än några månader. Jag är en av dem. Annars är det mest hockeyspelare en hör om. Hjärntrötthet är ett av symptomen och det är ingen vanlig trötthet, det är ens minimerade energi som tar slut och fullkomligt gör en till en disktrasa. Jag får huvudvärk, blir yr, känns som att jag hamnat i slow-motion i seg kola och det enda som går att göra när det är som allra värst är att gå och lägga sig. På Rehabkliniken fick jag hjälp av en arbetsterapeut och en överläkare att förstå min situation och att stryka det mesta i min kalender och prioritera om.

I den här diagnosen och processen är jag fortfarande och jag har nyligen återigen fått kontakt med Rehabkliniken i Växjö. Jag fortsätter i nästa inlägg om tiden efter hjärnskakningen fram tills nu.

Tack för att ni orkar läsa. ♥

 

44.Vem och vad jobbar en för?

Jag har varit anställd i Ljungby kommun men det är inte för kommunen jag har jobbat. Det är för kommuninvånarna och jag har aldrig tänkt att det spelar någon roll i vilken kommun. Det har alltid varit skönt att återkomma till den övertygelsen, att uppdraget är att jobba för människors rätt till information, utbildning och att ge råd och stöd. För utveckling och inkludering i samhället. Då känns det alltid rätt i hjärtat oavsett vilka chefer, politiker, mål och visioner som gäller för tillfället. Inte har jag arbetat inom det offentliga för att göra karriär och för hög lön och status direkt. Men det har inte varit ett kall heller och det är klart att jag har brytt mig om personliga förmåner också, dock har det inte varit det primära.

Jag håller på att rensa ur alla lådor och kassar som jag släpade hem från Ljungby för en dryg månad sedan då jag slutade där och jag tar lite i taget. Det är nämligen en hel del som har samlats på dryga 10 år, mycket papper och många minnen. Lägg därtill att jag är ursämst på att gallra och slänga. “Det kan nog vara bra att ha en dag” är mitt motto! När jag nu spenderat en tid hemma sedan jag slutade så kan jag konstatera återigen att detsamma motto gäller på hemmaplan med. Jeeezus vad grejer vi har överallt!

Av allt det jag rensar ut och blir ståendes med så är det finaste och det jag dröjer mig kvar vid allra längst, de tackkort jag fått under åren samt sparade tidningsartiklar med kollegorna där vi haft någon nyhet att sprida. Och det är många sådana. För under de här åren har jag inte bara haft många bra kollegor omkring mig generellt utan jag har haft den otroligt obeskrivliga turen att de jag arbetat allra närmst tillsammans med har varit personer som brunnit av engagemang, precis som jag. Dem har jag varit så glad för varje dag och de är viktigast av allt; bra kollegor som en helhjärtat kan lita på! Oavsett hur vi har svurit över en massa saker och personer runt omkring som inte fungerat som de ska under åren så har jag alltid varit trygg i mitt team.

img_1383Först ut i kommunen var tillsammans med Caroline Cederlund 2008. Då hade jag arbetat i 1,5 år på ABF i Ljungby med ett gäng personer utanför arbetsmarknaden i projektet Starta Vårat och startat upp ett socialt arbetskooperativ som finns än idag; Café Spiket! Caroline och jag var projektledare för Projekt Familjefrid, om våld i nära relationer,  i Ljungby, Markaryd och Älmhult och därefter i nästa projekt; Jämställdhetsintegrering i Ljungby kommun.

Caroline var Skyddsängeln Carro och åkte runt till ALLA skolor och pratade om våld, hemligheter som inte är bra att ha, lyssnade på barnen, utbildade lärare och kuratorer osv. Jag hade huvudansvaret för att skriva ihop handlingsplaner med rutiner till de tre kommunernas socialtjänster.

Förutom detta utbildade vi ungdomsledare och startade tjej- och killgrupper i 8:an, ordnade aktiviteter med Tjejjouren Grynet som vi drog igång, hade heldagar på gymnasieskolorna om allt från självkänsla till att bli utsatt av en partner, tog fram jämställdhetsombud för varenda arbetsplats i kommunen och utbildade dem, över hundratalet. Kontaktade professorer och elever vid Linnéuniversitetet och hade samarbete kring uppsatser osv, anordnade utbildningsdagar för kommunernas socialtjänster om hedersrelaterat våld och barn som far illa tex och hela utbildningsförvaltningen i Ljungby, över 1000 personer, fick gå och se en teater om jämställdhet. Fokuserade på män och killar gjorde vi mycket, besökte mansjouren i Växjö, bjöd in föreläsare från föreningen Män för Jämställdhet. Och mycket mer!

img_1382

img_1386

img_1387Och allt detta gjorde vi ihop med ett antal bra föreningar som Kvinnojouren, Brottsofferjouren, Rädda Barnen, BRÅ osv och med samarbete med Landstinget och Polisen mfl. Jag vet ärligt talat inte hur vi gjorde. Det 9:e målet i jämställdhetsprojektet var att fixa till det lilla problemet att killar halkat efter betygsmässigt gentemot tjejer! Det var ganska gedigna projektplaner konstaterade vi, som vi inte själva hade knåpat ihop.

Det är roligt att kolla igenom den rekvisita vi samlade på oss och använde i utbildningarna. Ibland tänker jag att det har förändrats men oftast suckar jag och konstaterar att dopkort och uppdelningar på klädavdelningarna i butiker för tjejer och killar mm ser tröttsamt likadant ut fortfarande.

img_1393
Den näpna flickan anländer medan pojken tar ett aktivt kliv rakt in i världen! Välkomna!
img_1394.jpg
Rosa och blått. Mjukt och tufft. Har vi inte tröttnat snart?

Caroline och jag kämpade ihop, vi slet, vi utvecklade, vi hittade nya vägar, vi följdes åt i det privata livet med ups and downs, blev gravida i omgångar och lappade ihop det ändå i projekten. Caroline är fortfarande min vän som finns där i kretsen. Tack Carro! ♥

Efter tre års otroligt intensiv projekttid var det dags för fast tjänst och det kommunen kunde trolla fram var: (trumvirvel) ……. Konsumentrådgivning! Hade ingen aning om vad det innebar men det lät allt ganska trist, sitta i telefonrådgivning tex! Det enda jag visste var att den redan existerande rådgivaren var den mycket energiska Katarina Koch som dundrade fram i korridorerna! Och snart dundrade vi fram tillsammans! Vilket team vi blev. Konsument Södra Småland hette vår skuta som vi seglade fram med och där vi var så ärtiga, professionella och effektiva.

IMG_0564Vi fullständigt brann för att sprida kunskap till stackars omedvetna konsumenter och att hjälpa de som fastnat i fällor. Vi dök över media och var ett tag ett stående inslag varje måndag i Radio Kronoberg. Vi skickade ständigt ut pressmeddelanden och var vi än styrde skutan, vi hade 14 kommuner att navigera mellan, så hittade vi alltid fram till lokal media: Smålänningen, Smålandsposten, Barometern, Sydöstran, Norra Skåne, Allt om Osby, Radio Kalmar osv.

img_1398.jpg

img_1396Satt vi inte på en buss mitt i mörkaste skogen på väg till Älghults skola i Uppvidinge kommun så var vi med på TV i Karlskrona eller utbildade personalen på MediaMarkt i Växjö. Däremellan passade vi på att besöka våra 14 ansvariga politiska nämnder i kommunerna och fick samtidigt in en sisådär 20-50 nya konsumentärenden OM DAGEN via telefon, epost, sociala medier och brev. När vi blev ombedda att dela med oss av vår verksamhet till kollegor från hela landet på den årliga konferensen satte vi ihop en teateruppsättning. Inget var mediokert kring oss! Jag vet inte hur vi gjorde allt! Men vi gjorde massor och fortfarande när vi ses, för vi är fortfarande nära vänner, så babblar vi så mycket och halvt i mun på varandra. Vi är liksom på den nivån, på tårna! Tack Katarina! ♥

Josefin Granrot kom in i bilden som Budget- och skuldrådgivaren som vi började samarbeta mer och mer med eftersom vi ju hade samma tankar kring det förebyggande arbetet! Vi behövde komma ut till framför allt skolorna och prata privatekonomi, lån, Kronofogden, sparande, konsumentens rättigheter och skyldigheter, hållbar konsumtion osv. Och det gjorde vi!

Katarina hade slutat och Josefin och jag utvecklade tillsammans nästa steg, vilket var Konsumentrådgivning tillsammans med Budget- och Skuldrådgivning. Josefin som jordnära, professionell rådgivare med en stor portion humor var en perfekt partner att ta sig an de nya utmaningarna med.  Samma engagemang och glöd hittade jag hos Josefin. Vi blev Konsument Ljungby och Jessika Nilsson, en klippa från banken, anställdes. Vi kämpade för att få använda vårt namn, få skapa vår egen logga, få synas, gick våra egna vägar utanför det traditionellt kommunala. Ville lite mer helt enkelt. Som vi har stretat!

img_1395Inte jättelång tid hann vi arbeta ihop men Jessika är en sådan som varje arbetsplats behöver, en fast punkt, en som gör, fixar och ordnar. Och som bryr sig mängder. Jessika och Josefin var båda främst Budget-och Skuldrådgivare. För att vara en god sådan måste en kunna ta människor precis som det behövs, på rätt nivå och med ett stort hjärta. Och det är båda fantastiskt duktiga på. Trygga och lugna är de och på ett sätt motpol till mig som ibland flaxar runt något väldigt och spånar, planerar, tänker högt, kontaktar media, blir förbannad på företag som ställt till det, häver ur mig ilska och är “all over the place”.

Josefin och Jessika och jag har varit ett fenomenalt team där vi kompletterat varandra. Vi har fortsatt med att flänga runt i våra kommuner, släpat på Roll-ups och rullväskor i snöstorm eller spöregn i Lessebo, föreläst för SFI i Emmaboda och hittat ända bort till Torsås och njutit av/gjort narr av lokala hak för lunchintag på varje ställe. Bland så mycket mer. Och satans suveränt skickliga har vi varit på att åka på konferens och dricka bubbel med!

Och det är nog den enda sorgen jag känner i och med mitt avslut, att vi egentligen hade en hel del kvar att ge, att vi hade kunnat bli ett ännu bättre team. Att vi höll på att utveckla verksamheten och justera antalet kommuner och få ner det på en rimlig nivå och verkligen blickade framåt, ville så bra saker, såg vad som behövdes. Men det blev inte så. Och så är det ju med allt, det finns en tidpunkt för avslut och att gå vidare, oavsett om det känns lägligt eller inte. Krafter kommer emellan ibland.

Det kommer säkerligen bli något bra av detta också och jag önskar Jessika all lycka med att segla vidare med skutan och önskar dig riktigt bra kollegor för det betyder i stort sett allt. Jag hoppas också att Ljungby kommun förstår ditt värde och tar vara på dig. Och på hela verksamheten som sådan. För Josefin fortsätter till nästa arbetsplats nu. Hon ska ta sig an Försäkringskassan och jag har stora förhoppningar om att hon ska omstrukturera hela det stället med sin kraft och godhet! Känn ingen press alls Josefin! 🙂 Dessa två behåller jag också i min krets om jag får bestämma. Bra folk ska en nämligen samla på. Tack Josefin och Jessika! ♥♥

Jag har som sagt även arbetat med många fler fantastiska kollegor de här åren, ingen nämnd och ingen glömd, som jag också är mycket tacksam för. Flera har jag kontakt med via sociala medier vilket ju är ett mycket bra sätt att kunna fortsätta att “ses”.

Och så de där tackkorten som också är något jag blir glad av att läsa:

img_1381

img_1379.jpgDet är detta jag brinner och jobbar för. Människor och rättvisa. Det är klart att det värmer i hjärtat att få ett tack, även om jag bara gjorde mitt jobb! Men visst är det också så att jag alltid har försökt att göra lite mer än “bara” mitt jobb.

Så här står jag nu bland lådor, pärmar och nostalgiska tillbakablickar och funderar över vad jag kommer att samla på mig för papper och minnen de kommande 10 åren!? Och det är både skrämmande och spännande att tänka på. Jag är tacksam och stolt över de här 10 åren i alla fall. ♥