Imorgon börjar jag på ett arbetsmarknadspolitiskt program i Växjö. Det är första aktiviteten jag ska delta i under min tid som sjukskriven och arbetslös. September 2018 blev jag sjukskriven. I mars 2019 bestämde Försäkringskassan och vården tillsammans med mig att jag skulle behöva komma igång successivt med arbetsträning via Samverkan. (Som är ett samarbete mellan FK och AF. ) Planering inför det inleddes och möten hölls. När jag i oktober 2019 äntligen skulle få köra igång ändrade sig FK och avslutade Samverkan för min del innan det ens kommit igång för de misstänkte att jag hade en arbetsförmåga. (Vilket ju stämde och var vad både jag och vården hävdat hela tiden och därför ville att jag skulle få komma igång så smått och trappa upp!)
Istället skickade FK mig på arbetsförmågeutredning i januari 2020. Därefter analyserade de resultaten en sväng och kom i slutet av april fram till att trots mina tydliga olika begränsningar så finns det arbetsplatser på marknaden som kan ta hänsyn till dem och att jag därför skulle stå till arbetsmarknadens förfogande till 100%!
Dagen efter skrev jag in mig på arbetsförmedlingen och därefter fick jag en handläggare som började utreda min situation. Jag fick skicka in papper från vården och FK och i juni kom de fram till att jag behövde bli kontaktad av en arbetsterapeut. I fyra månader väntade jag på denna kontakt. För två veckor sedan ringde hon. Efter samtalet kom de fram till att jag behöver bli utredd. För att se vilken nivå jag är på.
Jag säger samma sak som jag sagt i dryga 1,5 år nu: Snälla, låt mig bara få börja någonstans. Jag vill så gärna arbeta. Få prova på, bara göra, inte tänka, inte analysera, inte grubbla. Bara göra! Sätt mig på ett lager, på kyrkogården eller var som helst i något lugnare hörn!
Men nej, inte riktigt än. Först ska jag alltså utredas igen. I tisdags var jag på studiebesök i Växjö ihop med arbetsterapeuten hos den privata aktör som sköter detta. Finns mycket stålar att hämta i den här branschen kring FK och AF! I en lägenhet mitt i stan tog den unge manlige jobbcoachen emot och visade oss tafatt runt. I ett rum satt en kvinna och sorterade böcker i STORLEKSordning. En man hamrade på någon bräda i ett hörn och i nästa rum satt en kvinna och skrev av en text på datorn. Därpå visade jobbcoachen en övning som han tyckte var jättebra- postfack med olika namn där man leker postutdelning. Jo tack, det här var nästan exakt vad jag fick göra på Försäkringskassans utredning i januari.
Därefter fick jag information om att jag inte får ta med något fikabröd och bjuda på pga Corona. En man hade ju blivit så ledsen då han bakat bullar och ingen fick äta dem. Men dricka kaffe är viktigt och ansvaret för att sätta på kaffebryggaren och duka fram alterneras mellan deltagarna.
Jag fick magknip av frustration och ångest. 6 veckor här?! Jag försökte så smått att vara mycket ärlig och säga att det här inte kändes som en passande utmaning. Att jag sååå suktar efter ett ”riktigt” ställe att börja testa på, att få komma över tröskeln! För ett år sedan hade detta varit betydligt mer rätt, då önskade jag ju att få komma någonstans, att få börja i något program överhuvudtaget. Då fanns inget.
Men det finns inga alternativ och nu är det detta som gäller. Så imorgon börjar jag på en aktivitetsbaserad utredningsplats på AB Ability Coaching. Och jag har bestämt mig för att gilla läget och återigen inse att allt inte går så snabbt som en vill ibland. Och att det nu åtminstone händer något. Vilket jag är tacksam för. AF känns i alla fall som att de är med mig och inte emot, till skillnad mot FK. Och jag kommer att lägga fram egna förslag på aktiviteter som är på min nivå, tex att få gå igenom ärenden inför mina kommande nämndmöten i Allmänna Reklamationsnämnden, ARN. Det är ju något som är på riktigt och hade känts meningsfullt så jag hoppas att det kan få vara ok. Det var det ju inte för FK för ett år sedan, det var detta som fick dem att skicka mig på utredning.
Oh well, wish me luck! Tack!
För övrigt så är jag oerhört lättad över att Trump ska försvinna och glad för att den första kvinnliga vicepresidenten blivit vald! Äntligen! Det finns hopp! På alla plan. Förhoppningsvis snart även när det gäller Corona. Gokväll!
Nä, det har gått inflation i denna oros-spridning över världen nu och det ena landet efter det andra ska bräcka varandra i att gå längst. Det är en politisk fråga, i USA är det ju tex val i år så såklart blir det många politiska populistiska poäng att plocka här. Flera av Fredriks arbetskollegor i Kina hade hört i media att Sverige struntar i sina invånare och erbjöd sig att skicka masker till oss. Jag tycker Sverige tar detta med mer lugn än andra länder och lyssnar på vad experterna faktiskt säger kan hjälpa i en sån här situation. Men det ändras ju hela tiden vilka steg som bedöms måste tas och det får vi såklart lyssna till. Som sagt, hoppas verkligen att skolorna får fortsätta hålla öppet. Jag klarar inte att ha barnen hemma hela dagarna, det är min återhämtning och rehab-tid.
Och att inte resa utomlands just nu är väl också en bra idé. Om bara flygplanen ställde sig på backen så hade ju det här blivit en perfekt klimat-aktion, men tydligen kör i alla fall många av planen runt tomma för att inte förlora sina ”slot-tider”. Kolla in flygradar.se så kan en se att det fortfarande är väldigt fullt i luftrummet.
För det är ju så att jag hade behövt komma igång med något. Arbetsträning var det jag skulle påbörjat redan i oktober när det var dags senast. Men då blev det ju missförstånd och Försäkringskassan beslutade då att avsluta min medverkan i Samverkan för att jag inte verkade redo och skickade mig istället på en arbetsförmågeutredning som skulle ”hjälpa mig att se vilken nivå jag är på och vilka begränsningar jag har.” Det visste jag redan. Liksom min neuropsykolog och läkare. Sedan dess har jag fått förbereda mig mentalt på att börja arbetsträna på 25%, även fastän jag är på ca 10-15% med tanke på att jag kan hålla fokus i en timme ungefär om jag sitter i möte, läser något någorlunda avancerat osv och sen zoomar jag ut, tappar koncentrationen och får huvudvärk.
Arbetsförmågeutredningen i januari var jag mycket kritisk till men blev positivt överraskad av att de så tydligt fick fram mina begränsningar, jag förstod mig själv bättre och det var också jobbigt att inse. Utredningen konstaterade också att jag hade ”klockren PCS”! Alltså post commotio syndrom efter hjärnskakning, tillsammans med utmattningssyndrom. Nu efter sex veckors väntan efter att rapporten därifrån var klar och överlämnad till Försäkringskassan fick jag svar- de anser att jag inte har rätt till sjukpenning alls och att jag kan börja arbeta 100% och att det finns arbeten som kan ta hänsyn till mina funktionsnedsättningar och begränsningar. Jag har två veckor på mig att nu koordinera min neuropsykolog, läkaren och rehabkoordinatorn och kopiera Försäkringskassans papper och dela ut, för de får ju inte del av dem, samt få dem att kommunicera med varandra och producera kommentarer och skrivelser att skicka in till Försäkringskassan. Sen tar de ett beslut. Suck. Återigen får en vara projektledare och jag upphör aldrig att förvånas över detta system.
Att komma till havet och dessutom bjudas på sol var en smått orealistisk upplevelse i helgen. Tillsammans.
När det är tufft på insidan är det ändå skönt att få pyssla med saker på utsidan och göra det fint omkring sig. Mer mys, värme, ombonat hem, varma bad, filtar, god mat och dryck. Det är en bra medicin. På så sätt känns det enklare att få rå om sig själv och de sina under den här årstiden. Jag trivs mer i hösten än i sommaren. Eller rättare sagt, jag älskar hösten just pga att den kommer så rätt efter sommaren.
Planen för min rehabilitering och återgång till arbete såg ut som så att jag varit på väg in i Samverkan hela året, vilket innebär att vården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tillsammans med mig ska hitta en väg framåt genom arbetsträning. Vi hade det första mötet i juni och allt lät bra och så skulle jag bli kallad i augusti igen. När så inte blev fallet tog jag kontakt och det visade sig att Arbetsförmedlingen läggs ner i Älmhult och att handläggaren fick gå. Det dröjde till oktober innan mötet hölls och då hade jag hunnit höra av mig igen för jag ville ju gärna komma igång.
Därefter tog jag kontakt med vården, för det är som sagt jag själv som är projektledaren, och de ställde sig också mycket frågandes till detta och skulle prata ihop sig och höra av sig till FK. Två veckor senare ringer handläggaren på FK upp mig och har då inte ens varit i kontakt med vården. Istället meddelades att hon stämt av med deras egen specialist och beslutet var att jag inte är redo för Samverkan längre, inget möte med vården behövs, svar nej på att skriva någon reseberättelse till boken och att nu misstänker de mig dessutom för att ha en arbetsförmåga och ska skicka mig på en Arbetsförmågeutredning i Värnamo. När? ”Det vet vi inte, de har så mycket att göra, det kan bli i februari, mars typ.” 
Så å ena sidan kickar de ut mig från Samverkan efter att ha bedömt att jag inte verkar redo att starta på 10 timmar i veckan, tillbaka till en vanlig handläggare på sjukpenningsavdelningen igen och så struntar de i att konsulta vården för att exempelvis kunna komma fram till en plan om att jag börjar socialt arbetsträna någonstans under hösten i egen takt och kanske sen kunna börja arbetsträna på 25% efter nyår.
Här är jag, en sjukskriven person som så gärna vill komma ut och arbetsträna och börja ta de små stegen tillbaka mot ett arbete som känns så abstrakt och långt bort så jag har inte ens möjligheten att föreställa mig var jag ska börja eller hamna. Men jag vill börja ta det där första steget. Jag till och med hör av mig och undrar när mötet ska vara. Och så blir svaret att om jag inte är redo för 25% så får det bli noll, noll, noll! Det finns inget mellanläge!
Och jag fortsätter med mina promenader, nu med Bungypump-stavar som kompis Annika till sist lyckats övertala mig att köpa. Tack! Och lite work-out via en app, lite mindfullness och så vila på det. Och mat däremellan, och bädda, diska, tvätta, städa, laga mat och betala räkningar och reklamera grejer. ( det är alltid något) Och så vila igen. Och sen blir det helg. Tack för fredag och helg! Jag känner mig redan levande igen faktiskt. Det är helt onödigt att låta Försäkringskassan få styra över hela ens väsen har jag nämligen lärt mig på Mindfullnessen. En får ta det i etapper och däremellan kan en få vara lycklig! Så trevlig helg till dem! Och till er! Jag och Fredrik ska iväg med Patricia och hennes Valter. Vi firar att Patricia fyllt 45 men kanske ännu större är att vi träffades som au pairer för 25 år sedan nu i höst! Och det är fint det. Och värt att fira! Patricia är en av de människor jag är tacksam för och det påminner jag mig gärna om. Att jag är mycket lyckligt lottad. ❤ 
Jo jag har tyckt om mina jobb, brunnit för det jag gjort. Kanske då som sagt lite för mycket ibland men uppdragen har fått mig att känna mig levande. Och det är den känslan det har varit brist på ett tag nu. Nej, jobbet är ju inte allt men förbaskat mycket faktiskt. Det jag saknar är väl inte direkt att gå iväg kl. 6 till bussen en måndagsmorgon, fast just nu låter iofs det trevligt också, och inte är det ett heltidsjobb jag prompt måste ha heller, det finns så mycket mer att fylla livet med ju. Men att få finnas i ett sammanhang, göra något meningsfullt och att få vara trött på rätt sätt när fredagen kommer. Att få gå på riktig After Work. Att ha kollegor. Få lön igen.
Men. Ett uppdrag har jag faktiskt fått. Äran att få skriva ett kapitel i en bok om tågsemestrar i Norden. Och det är författaren som har hittat till mig med förfrågan. Så nu sitter jag och knåpar ihop en text om vår resa till fjällen förra sommaren, med bilder och faktaruta och allt. Och jag känner mig så levande! Peppad, inspirerad, glad! Jag jobbar lite var och varannan dag med detta i min egen takt. Det går inte att jämföra med ett jobb. Hoppas nu att Försäkringskassan ser det på samma sätt, jag inväntar svar om detta. Det här känner jag i alla fall själv är en del i min rehabilitering, min egna arbetsträning. Och så ressugen jag blir! Nästa sommar, då måste det bli nattåg till fjällen igen. Och förhoppningsvis har jag då semester från ett jobb igen.
Jag håller på att rensa ur alla lådor och kassar som jag släpade hem från Ljungby för en dryg månad sedan då jag slutade där och jag tar lite i taget. Det är nämligen en hel del som har samlats på dryga 10 år, mycket papper och många minnen. Lägg därtill att jag är ursämst på att gallra och slänga. ”Det kan nog vara bra att ha en dag” är mitt motto! När jag nu spenderat en tid hemma sedan jag slutade så kan jag konstatera återigen att detsamma motto gäller på hemmaplan med. Jeeezus vad grejer vi har överallt!
Först ut i kommunen var tillsammans med Caroline Cederlund 2008. Då hade jag arbetat i 1,5 år på ABF i Ljungby med ett gäng personer utanför arbetsmarknaden i projektet Starta Vårat och startat upp ett socialt arbetskooperativ som finns än idag; Café Spiket! Caroline och jag var projektledare för Projekt Familjefrid, om våld i nära relationer, i Ljungby, Markaryd och Älmhult och därefter i nästa projekt; Jämställdhetsintegrering i Ljungby kommun.
Och allt detta gjorde vi ihop med ett antal bra föreningar som Kvinnojouren, Brottsofferjouren, Rädda Barnen, BRÅ osv och med samarbete med Landstinget och Polisen mfl. Jag vet ärligt talat inte hur vi gjorde. Det 9:e målet i jämställdhetsprojektet var att fixa till det lilla problemet att killar halkat efter betygsmässigt gentemot tjejer! Det var ganska gedigna projektplaner konstaterade vi, som vi inte själva hade knåpat ihop.
Vi fullständigt brann för att sprida kunskap till stackars omedvetna konsumenter och att hjälpa de som fastnat i fällor. Vi dök över media och var ett tag ett stående inslag varje måndag i Radio Kronoberg. Vi skickade ständigt ut pressmeddelanden och var vi än styrde skutan, vi hade 14 kommuner att navigera mellan, så hittade vi alltid fram till lokal media: Smålänningen, Smålandsposten, Barometern, Sydöstran, Norra Skåne, Allt om Osby, Radio Kalmar osv.
Satt vi inte på en buss mitt i mörkaste skogen på väg till Älghults skola i Uppvidinge kommun så var vi med på TV i Karlskrona eller utbildade personalen på MediaMarkt i Växjö. Däremellan passade vi på att besöka våra 14 ansvariga politiska nämnder i kommunerna och fick samtidigt in en sisådär 20-50 nya konsumentärenden OM DAGEN via telefon, epost, sociala medier och brev. När vi blev ombedda att dela med oss av vår verksamhet till kollegor från hela landet på den årliga konferensen satte vi ihop en teateruppsättning. Inget var mediokert kring oss! Jag vet inte hur vi gjorde allt! Men vi gjorde massor och fortfarande när vi ses, för vi är fortfarande nära vänner, så babblar vi så mycket och halvt i mun på varandra. Vi är liksom på den nivån, på tårna! Tack Katarina! ♥
Inte jättelång tid hann vi arbeta ihop men Jessika är en sådan som varje arbetsplats behöver, en fast punkt, en som gör, fixar och ordnar. Och som bryr sig mängder. Jessika och Josefin var båda främst Budget-och Skuldrådgivare. För att vara en god sådan måste en kunna ta människor precis som det behövs, på rätt nivå och med ett stort hjärta. Och det är båda fantastiskt duktiga på. Trygga och lugna är de och på ett sätt motpol till mig som ibland flaxar runt något väldigt och spånar, planerar, tänker högt, kontaktar media, blir förbannad på företag som ställt till det, häver ur mig ilska och är ”all over the place”.
Det är detta jag brinner och jobbar för. Människor och rättvisa. Det är klart att det värmer i hjärtat att få ett tack, även om jag bara gjorde mitt jobb! Men visst är det också så att jag alltid har försökt att göra lite mer än ”bara” mitt jobb.
Mias krönikor 