82. Inställt- allt!

Den här veckan har vi en styck inställd skidresa till Österrike för Fredrik, en inställd begravning och nu försvann även föräldramötet på torsdag. Och världen lider utöver ett virus av total panik- och hysteri-epidemi! Senaste nytt just nu är att gymnasiestudier och uppåt ska ske på distans. Jag hoppas av hela mitt väsen att grundskolan får fortsätta hålla öppet!img_9091Nä, det har gått inflation i denna oros-spridning över världen nu och det ena landet efter det andra ska bräcka varandra i att gå längst. Det är en politisk fråga, i USA är det ju tex val i år så såklart blir det många politiska populistiska poäng att plocka här. Flera av Fredriks arbetskollegor i Kina hade hört i media att Sverige struntar i sina invånare och erbjöd sig att skicka masker till oss. Jag tycker Sverige tar detta med mer lugn än andra länder och lyssnar på vad experterna faktiskt säger kan hjälpa i en sån här situation. Men det ändras ju hela tiden vilka steg som bedöms måste tas och det får vi såklart lyssna till. Som sagt, hoppas verkligen att skolorna får fortsätta hålla öppet. Jag klarar inte att ha barnen hemma hela dagarna, det är min återhämtning och rehab-tid.

Stänga gränser, förbjuda människor att träffas, isolera oss, småföretag går i botten, människor varslas och blir arbetslösa, de gamla får inga besök, vi blir stillasittande, deprimerade, dricker mer alkohol, slutar motionera för loppen är ändå inställda. Typ så. Alltså inte så värst bra för människor eller samhället i stort. Vi kan ju inte stanna av livet! Visst att en ska ta det på allvar och stora folksamlingar kan undvikas och häng inte på ålderdomshemmen och stanna hemma om du är sjuk och ja, tvätta händer är ju alltid en god idé! För det dör ju mängder varje år i vanlig influensa och magsjuka, det pratar vi inte så ofta om! Lite sans och sunt förnuft behövs för panik och hysteri förstör ännu mer vill jag hävda. img_9092Och att inte resa utomlands just nu är väl också en bra idé. Om bara flygplanen ställde sig på backen så hade ju det här blivit en perfekt klimat-aktion, men tydligen kör i alla fall många av planen runt tomma för att inte förlora sina ”slot-tider”. Kolla in flygradar.se så kan en se att det fortfarande är väldigt fullt i luftrummet.

För er som inte redan tränat det senaste 1,5 året på att isolera er och gå in i en parentes, en bubbla, använda mindfulness för att gå in i sig själv och ta djupa andetag, fokusera på nuet och det lilla i vardagslivet, kan jag säga- Välkomna till min och många andra sjukskrivnas värld! Det är inte så farligt men tog ett tag att komma in i och det är jävligt långtråkigt och knäckande i längden. Och nu blev det än värre för nu får en ju plötsligt inte träffa någon heller på kvällar och helger då allt ställs in. Jag hade till och med sett fram emot torsdagens föräldramöte.img_9093För det är ju så att jag hade behövt komma igång med något. Arbetsträning var det jag skulle påbörjat redan i oktober när det var dags senast. Men då blev det ju missförstånd och Försäkringskassan beslutade då att avsluta min medverkan i Samverkan för att jag inte verkade redo och skickade mig istället på en arbetsförmågeutredning som skulle ”hjälpa mig att se vilken nivå jag är på och vilka begränsningar jag har.” Det visste jag redan. Liksom min neuropsykolog och läkare. Sedan dess har jag fått förbereda mig mentalt på att börja arbetsträna på 25%, även fastän jag är på ca 10-15% med tanke på att jag kan hålla fokus i en timme ungefär om jag sitter i möte, läser något någorlunda avancerat osv och sen zoomar jag ut, tappar koncentrationen och får huvudvärk.img_9094Arbetsförmågeutredningen i januari var jag mycket kritisk till men blev positivt överraskad av att de så tydligt fick fram mina begränsningar, jag förstod mig själv bättre och det var också jobbigt att inse. Utredningen konstaterade också att jag hade ”klockren PCS”! Alltså post commotio syndrom efter hjärnskakning, tillsammans med utmattningssyndrom. Nu efter sex veckors väntan efter att rapporten därifrån var klar och överlämnad till Försäkringskassan fick jag svar- de anser att jag inte har rätt till sjukpenning alls och att jag kan börja arbeta 100% och att det finns arbeten som kan ta hänsyn till mina funktionsnedsättningar och begränsningar. Jag har två veckor på mig att nu koordinera min neuropsykolog, läkaren och rehabkoordinatorn och kopiera Försäkringskassans papper och dela ut, för de får ju inte del av dem, samt få dem att kommunicera med varandra och producera kommentarer och skrivelser att skicka in till Försäkringskassan. Sen tar de ett beslut. Suck. Återigen får en vara projektledare och jag upphör aldrig att förvånas över detta system.

Men en hel del positiva saker har vi såklart varit med om. Min fina mamma Gunilla fyllde 70 år i torsdags och de hade hyrt ett hus i Fiskebäckskil där vi tillsammans med syrran med familj hade en verklig toppenhelg. Sådana fina stunder att glädjas över. (Vilket vi ju inte fått om vi följt rådet att isolera oss. Vi var till och med på spa! Vill dock tillägga att rekommendationen att inte umgås med personer över 70 år kom först efter denna helg, så vi har inte brutit mot några rekommendationer, vi var tex inte över 500 personer.)

img_9011img_9017

img_9033Att komma till havet och dessutom bjudas på sol var en smått orealistisk upplevelse i helgen. Tillsammans.

Och Nils har i alla fall blivit av med sitt gips, efter 9 veckor! Nu är vi inne på 6 veckors rehab och han hoppar mest omkring och jag hämtar honom i rullstol varje dag från skolan ännu ett tag. Bohuslän var en utmaning!img_8964

Men just nu då alltså corona-hysteri kryddat med att allt är inställt och Försäkringskassan som attackerar igen. Vad ska jag fokusera på för positivt nu då framöver? Försöker återigen intala mig själv att ”this too, shall pass.” Men det börjar bli svårare nu. Så jag fortsätter med tvätten, disken, bäddningen, plockandet, jaga läkare och komponera skrivelser till Försäkringskassan och försöker fokusera på det fina i vardagen.img_9090

Jag önskar er lycka till med att kunna se det positiva i det lilla, hålla modet uppe och känna att det här kommer att gå över. För det gör det. Vi får hjälpas åt! ❤

78. Fredag

När ångesten river och trycker i bröstet och jag nästan kryper ur skinnet var det lyckosamt att det redan förra helgen var tid för höstpynt med pumpor, ljung, höstlöv, höstpromenad och ett helt artilleri med ljus i varje vrå inomhus och i trädgården. Och att se på premiäravsnittet av Så mycket bättre. Min favorittid på året. Men i år, och förra året med, och några höstar innan dessförinnan med, även en utmanande tid. Japp, både det ena och det andra.img_7500.jpgimg_7502När det är tufft på insidan är det ändå skönt att få pyssla med saker på utsidan och göra det fint omkring sig. Mer mys, värme, ombonat hem, varma bad, filtar, god mat och dryck. Det är en bra medicin. På så sätt känns det enklare att få rå om sig själv och de sina under den här årstiden. Jag trivs mer i hösten än i sommaren. Eller rättare sagt, jag älskar hösten just pga att den kommer så rätt efter sommaren.

Men i övrigt då så har jag den senaste tiden känt mig jäkligt förbannad, ledsen, uppgiven, trött, hotad, attackerad och missförstådd och jag ska förklara varför.

I förra blogginlägget beskrev jag känslan av saknad av att ha ett jobb att gå till, måndag morgon och fredag eftermiddag och allt däremellan. Något meningsfullt. Och att jag då ändå kände ett uns av förväntning i luften. Jag skrev på en reseskildring till en bok  om tågsemestrar i Norden som jag fått förfrågan om och kände mig faktiskt levande igen.img_7495Planen för min rehabilitering och återgång till arbete såg ut som så att jag varit på väg in i Samverkan hela året, vilket innebär att vården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tillsammans med mig ska hitta en väg framåt genom arbetsträning. Vi hade det första mötet i juni och allt lät bra och så skulle jag bli kallad i augusti igen. När så inte blev fallet tog jag kontakt och det visade sig att Arbetsförmedlingen läggs ner i Älmhult och att handläggaren fick gå. Det dröjde till oktober innan mötet hölls och då hade jag hunnit höra av mig igen för jag ville ju gärna komma igång.

På detta möte hade de missat att bjuda in vården så jag fick ta med mig Fredrik som stöd, och nu lät det helt annorlunda än vad det gjort tidigare. ”Du ska få börja i din egen takt” har det låtit under hela det här året men nu var det annat. ”Du måste börja på 25% vilket blir 2 timmar om dagen, fem dagar i veckan och sedan inom ett halvår måste du ha gått upp till 50%!” Jag hamnade lite i chock faktiskt för det här skulle då även innebära att det inte skulle finnas tid eller ork att ta sig till Växjö och Rehab-avdelningen längre.  ”Det ska du redan vara klar med innan” var ungefär det svar jag fick.

Alltså, att så smått trappa upp i sin egen takt och samtidigt jobba med sig själv och sin rehabilitering är inte tanken här. Jag får inte träna mig tillbaks in i ett jobb igen utan skulle antagligen hamna i samma spår och mönster igen till sist. Jag var mycket förvånad över detta missförstånd och att vården och myndigheterna pratar helt olika språk. Myndigheterna skyller på att vården inte kan deras regler och förklarade att det som vi pratat om istället heter Social arbetsträning när det bara handlar om att hälsa på, besöka en arbetsplats och då arbetstränar en inte och detta har myndigheterna inget att göra med.  Jag kände mig ytterst tveksam till allting men ville inte själv avgöra detta utan ville gärna att vi skulle ha ett möte tillsammans med vården igen vilket bestämdes.

img_7498Därefter tog jag kontakt med vården, för det är som sagt jag själv som är projektledaren, och de ställde sig också mycket frågandes till detta och skulle prata ihop sig och höra av sig till FK. Två veckor senare ringer handläggaren på FK upp mig och har då inte ens varit i kontakt med vården. Istället meddelades att hon stämt av med deras egen specialist och beslutet var att jag inte är redo för Samverkan längre, inget möte med vården behövs, svar nej på att skriva någon reseberättelse till boken och att nu misstänker de mig dessutom för att ha en arbetsförmåga och ska skicka mig på en Arbetsförmågeutredning i Värnamo. När? ”Det vet vi inte, de har så mycket att göra, det kan bli i februari, mars typ.” img_7515Så å ena sidan kickar de ut mig från Samverkan efter att ha bedömt att jag inte verkar redo att starta på 10 timmar i veckan, tillbaka till en vanlig handläggare på sjukpenningsavdelningen igen och så struntar de i att konsulta vården för att exempelvis kunna komma fram till en plan om att jag börjar socialt arbetsträna någonstans under hösten i egen takt och kanske sen kunna börja arbetsträna på 25% efter nyår.

Och å andra sidan går de igång på att jag nu har berättat om att jag skriver på en reseberättelse till en bok en liten stund per dag vid frukostbordet och de misstänker att jag har en arbetsförmåga och vill skicka mig på utredning. En utredning med tester som ”Kan du gå upp och ner för den här pallen? Kan du rita cirklar med två pennor samtidigt på tavlan? Kan du gå på ett löpband i 12 minuter” och vidare i den stilen som jag hört en bekant berätta.  Min läkare sa direkt att ”du betalar väl in till A-kassan för de här testerna används oftast för att få folk friskförklarade och avskrivna.” Liksom min andra kontakt inom vården sa, som dagligen möter patienter som förutom hjärnskador även drabbats av Försäkringskassan; ”De arbetar inte efter devisen att få tillbaka människor i arbete utan att få bort människor ur systemet.” Och det tycks mig verka vara på samma sätt med Arbetsförmedlingen. Alla vill bli av med en. Det handlar ju om siffror och det ska se snyggt ut i bokföringen.img_7426.png

En kan fan inte göra lemonad jämt!

Å ena sidan är jag alltså tydligen för dålig för arbetsträning men å andra sidan misstänkt för frisk för att få sjukpenning överhuvudtaget! Makes sense. Och vad ska vi göra nu- bara invänta utredningen någon gång i vinter/vår!

Jag fick höra av en annan bekant som blivit av med sjukpenningen i fem månader för att det framkommit att hon ringt en hantverkare då det droppade in från hennes tak. Då bedöms en tydligen ha en arbetsförmåga. Det är så dumt så en vet ju inte om en bara ska skratta åt det och tänka att snart måste det väl komma fram att hela myndigheten är ett skämt och att de måste få andra spelregler från politikerhåll?! Eller kanske lägga ner det helt!!?img_7540Här är jag, en sjukskriven person som så gärna vill komma ut och arbetsträna och börja ta de små stegen tillbaka mot ett arbete som känns så abstrakt och långt bort så jag har inte ens möjligheten att föreställa mig var jag ska börja eller hamna. Men jag vill börja ta det där första steget. Jag till och med hör av mig och undrar när mötet ska vara. Och så blir svaret att om jag inte är redo för 25% så får det bli noll, noll, noll! Det finns inget mellanläge!

Men nu tänker ju inte jag sitta av den här tiden och vänta på utredning. Jag och min neuropsykolog på Rehab försöker ta reda på hur jag skulle kunna komma ut på en social arbetsträning. Det hjälper alltså inte Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen till med. Och jag utgår nu ifrån ett eget dagsschema där jag ”arbetstränar” hemma, en timme om dagen. Som att skriva det här blogginlägget eller på någon random reseberättelse eller så! Och jag fortsätter att gå på återträffar med Mindfullnesskursen, och det är banne mig inte dåligt det med tanke på hur jag utvärderade det i ett inlägg i våras! 57. Medveten, närvarande och förbannad! Jag försöker faktiskt och har tagit till mig en liten dos av hela grejen. Och gjort det till min. Helt totalt obstinat och omöjlig är jag ändå inte, även om det är vad jag ibland själv inbillar mig. img_7541Och jag fortsätter med mina promenader, nu med Bungypump-stavar som kompis Annika till sist lyckats övertala mig att köpa. Tack! Och lite work-out via en app, lite mindfullness och så vila på det. Och mat däremellan, och bädda, diska, tvätta, städa, laga mat och betala räkningar och reklamera grejer. ( det är alltid något) Och så vila igen. Och sen blir det helg. Tack för fredag och helg! Jag känner mig redan levande igen faktiskt. Det är helt onödigt att låta Försäkringskassan få styra över hela ens väsen har jag nämligen lärt mig på Mindfullnessen. En får ta det i etapper och däremellan kan en få vara lycklig! Så trevlig helg till dem! Och till er! Jag och Fredrik ska iväg med Patricia och hennes Valter. Vi firar att Patricia fyllt 45 men kanske ännu större är att vi träffades som au pairer för 25 år sedan nu i höst! Och det är fint det. Och värt att fira! Patricia är en av de människor jag är tacksam för och det påminner jag mig gärna om.  Att jag är mycket lyckligt lottad.  ❤  img_7489

 

 

77. Måndagsmorgon

Den här morgonen kände jag verkligen starkt saknaden av att ha ett jobb att gå till. Att få göra något meningsfullt, något som får mig att tända till, få kraft ifrån, vilja utveckla och förbättra, att få brinna för något. Det är nog inte alla förunnat att känna så inför sina jobb men jag har gjort det. Jag skulle nog vilja säga att det i stort sett gällt alla mina jobb någonsin oavsett arbetsuppgifter. De senaste femton åren som projektledare för det Sociala arbetskooperativet på ABF, projekten om Våld i nära relationer och om jämställdhetsintegrering på Ljungby kommun och så konsumentrådgivningen efter det. Då menar jag inte att varje dag varit halleluja.

Igår dök det upp ett status-minne på Facebook från hösten 2017 som gick ut på att ”Oj, den här veckan har jag varit med i tidningen 4 gånger, det märks att en är tillbaka igen. Så här bra som det känns på jobbet nu har det inte gjort på flera år. Så roligt!” Och jag minns känslan. Det hade varit tre tuffa år sedan hjärnskakningen med sjukskrivningar då och då men sedan hade jag jobbat mig tillbaka och kände att det började gå bättre. Minns att vi hade varit på planeringsdagar jag och kollegan och det fullständigt glödde om oss så produktiva och kreativa och glada vi var. Sedan nöttes vi och den känslan ner och ett år senare hade vi båda slutat. Flera faktorer. En ny oförstående chef som missade oss helt , en arbetsplats som inte ställde upp, en rehabplan som glömdes bort, jag själv som igen gjorde för mycket och inte fick något stöd. Och så den där hjärnskakningen i botten. Krasch.img_7352Jo jag har tyckt om mina jobb, brunnit för det jag gjort. Kanske då som sagt lite för mycket ibland men uppdragen har fått mig att känna mig levande. Och det är den känslan det har varit brist på ett tag nu. Nej, jobbet är ju inte allt men förbaskat mycket faktiskt. Det jag saknar är väl inte direkt att gå iväg kl. 6 till bussen en måndagsmorgon, fast just nu låter iofs det trevligt också, och inte är det ett heltidsjobb jag prompt måste ha heller, det finns så mycket mer att fylla livet med ju. Men att få finnas i ett sammanhang, göra något meningsfullt och att få vara trött på rätt sätt när fredagen kommer. Att få gå på riktig After Work. Att ha kollegor. Få lön igen.

img_7139Men. Ett uppdrag har jag faktiskt fått. Äran att få skriva ett kapitel i en bok om tågsemestrar i Norden. Och det är författaren som har hittat till mig med förfrågan. Så nu sitter jag och knåpar ihop en text om vår resa till fjällen förra sommaren, med bilder och faktaruta och allt. Och jag känner mig så levande! Peppad, inspirerad, glad! Jag jobbar lite var och varannan dag med detta i min egen takt. Det går inte att jämföra med ett jobb. Hoppas nu att Försäkringskassan ser det på samma sätt, jag inväntar svar om detta. Det här känner jag i alla fall själv är en del i min rehabilitering, min egna arbetsträning. Och så ressugen jag blir! Nästa sommar, då måste det bli nattåg till fjällen igen. Och förhoppningsvis har jag då semester från ett jobb igen.

En solig dag med en känsla av förhoppning i luften. Och en lunch på lokal som omväxling. Ha en fin vecka alla!

img_7407-e1570461831583.jpg

70. Jag. Orkar. Inte

img_4522

”Jag orkar inte” tänker och säger jag så ofta att jag inte ens orkar analysera det eller berätta något om det, exempelvis här i bloggen. Så det blir ju knappt några blogginlägg. Nu tänkte jag att jag skulle sätta mig och bara skriva rakt upp och ner utan någon plan för vad jag ska skriva och utan att gå tillbaka och rätta till något.

Maj och juni månad har varit proppade med intryck från alla håll och jag känner mig matt och har axlarna uppe vid öronen igen och virrar runt. Det går att hamna i detta utan jobb också. Speciellt alla med barn har mycket omkring sig den här tiden på året. Det är friluftsdagar med listor på packning, möten och avslutningar på fritids och i skolan, föräldramöten i fotbollen, grillning med diverse grupper och människor och så är vi klassföräldrar och står för att ordna presenter till pedagogerna och samordna två klassers uppsättning av klassföräldrar som ska enas och administrera att få ut information och samla ihop pengar.  I år har vi också haft inskolning för Nils inför F-klassen till hösten ett antal gånger på skolan och möte med information om det nya Fritids som Ester ska börja på. Besöket där var hur rörigt som helst i mitt huvud, det var mer som en Fritidsgård med hundra olika rum med olika aktiviteter och de är ca 130 barn inskrivna där! Usch tänker jag och hade önskat att barnen bara stannade där de är i ålder och storlek. Trygghetssökande som jag är.

Men det är också en massa intryck runt omkring i naturen; det exploderar med växter och grönska, dofter, solen skiner, fåglarna kvittrar,  en ska hinna med och njuta av att dofta både på syrener och liljekonvalj innan det är för sent och passa på att vara ute och ta vara på allt och grilla och bada och umgås och vara uppe längre om kvällarna och gärna tidigare om mornarna. Allt ljus blir utmattande. Solen och speciellt värmen ger mig migrän. Jag är dock mer förberedd i år då jag inhandlat flertalet kepsar, som jag egentligen avskyr och alltid tyckt jag ser så dum ut i, samt ett par jätte-tant-solglasögon som sätts ovanpå mina vanliga glasögon. Japp, det bjuder jag på! 🙂 Och så drar jag mig till skuggan så ofta det går och vågar vägra soldyrkandet.

Sen har vi också kommande skolavslutning, studenten, dop, bröllop och möhippor. Och midsommar! Och semester!

Det är en härlig tid, det är det. Jag njuter, det gör jag. Men jag försöker också vara realistisk och inse hur mycket alla dessa intryck påverkar mina sinnen. Overload. Det är ljus, ljud, dofter, pånyttfödelse, umgänge, tillställningar och en massa ny information. Då behöver jag gå in i mörkret, dra ner gardinerna och vila mer. Men jag hade också behövt dra mig ur fler åtaganden, tackat nej till träffar, inte engagerat mig i att dra ihop till avslutning med dagisgänget osv. Men det är svårt, för det är ju samtidigt så roligt och jag får ju också energi av att träffa andra. Och jag kan få än mer panik av att inte vara aktiv i att fixa i ordning något. Kontrollbehov som jag har. Såklart ligger en hel del av problemet just här.

Och den här tiden på året vaknar en ju till liv efter vinterdvalan och vill så gärna träffa vänner och umgås i naturen för det är ju underbart. Speciellt nu i våra liv då det är flera av vännerna vi inte sett på något år, mycket har varit på paus, kontakter har dragits ner på. Det är både en blandning av att jag vill träffas men också någonstans i ryggraden så kommer den här känslan av att nu måste jag ta tag i mitt liv och nu är det dags att träffa folk igen för nu har det gått så lång tid. Jag varken vill eller känner att jag kan säga nej och dra mig ur saker hur länge som helst. Det borde liksom vara dags nu att träda fram igen. Men jag är ju inte där än, det känner jag ju. Det blir för mycket. Den där jävla balansen, jag fixar den inte. Det är av eller på, det är antingen eller. Och det gör mig så matt.

Jag. Orkar. Inte.

Nu börjar även Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tycka att det snart är dags för mig att träda fram på arbetsmarknaden igen och det är möten med båda dessa myndigheter, samt läkaren och neuropsykologen och tydligen är det en arbetsplats att arbetsträna på som ska hittas. Det har jag svårt att förlika mig med. Jag känner sorg. Jag orkar inte ens tänka på hur mitt arbetsliv stannat upp. Hela mitt liv känns som det är på paus. En paus jag i dagsläget inte kan se någon väg ut ur. Jag har inte en enda plan, inte en enda bild om hur framtiden kan se ut, inte en enda dröm heller. Det är överlevnad en dag i taget som gäller, hålla huvudet över vattenytan. Lyckas med att få den där fikan nedpackad i dotterns väska inför friluftsdagen, komma i tid till fotbollsträningar och framförallt ha koll på om det bytts tid och ställe den här veckan, laga mat, tvätta………

Trotsar mitt kontrollbehov idag och går inte tillbaka och korrigerar och fixar i denna text. Det här är jag idag och jag vet att jag inte är ensam om att må så här. Jag har tex många medresenärer i olika Facebook-grupper tex som handlar om Hjärntrötthet och om PCS; efter hjärnskakningssyndrom. Och jag förstår ju också att det handlar om utmattningssyndrom, att min hjärnskakning drog undan mattan för mig, skadade förmågan för hjärnan att filtrera alla intryck så att det blir overload och trots att jag i drygt 4,5 år nu fortsatt att dra ner på aktiviteter så var det ändå för mycket och jag arbetade mig in i en krasch i höstas. Igen, jag har ju redan ”småkraschat” några gånger under åren och sedan kört vidare.

Men jag tar inte ensam på mig ”skulden” för att det blev så här. Det är läkarna och Förskringskassan som tvingar en tillbaka till jobb så fort som möjligt, det är arbetsgivaren som inte ger en rätt förutsättningar, det är ett helt samhälle som är så fokuserat på arbete att det går före hälsa, familj och fritid. Och så jag då, som alltid varit ”duktig flicka” och projektledare i allt. Och inte minst – en hjärna som skadades då jag flög i asfalten, inte bara en utan två gånger på raken.

Samtidigt känner jag skuld över att ”gnälla”. Jag orkar ju inte höra mina egna tankar eller ord om hur jag har det längre. Ett jäkla grubblande är det. Jag vill bara skrika till mig själv att ”Ryck upp dig för helvete, klipp dig och skaffa ett jobb!” Därför har jag också blivit mer och mer tyst och mer och mer apatisk. För jag orkar ju inte.

Nu är det som det är och jag fortsätter att sätta en fot framför den andra och ta mig framåt, men kan inte lyfta blicken och se längre framåt ännu. Det kommer säkert. Kanske. På det här sättet kan jag befinna mig i nuet och ha det bra, med familjen och vänner. Jag ber inte om sympati och medlidande, (jag har inte mer än någon annan, vi har alla våra strider), men kanske om förståelse. Vissa dagar kan och vill jag mycket och verkar som vanligt, andra dagar får jag tacka nej. Jag är som sagt långt ifrån ensam och kanske kan mina ord hjälpa någon annan att känna sig mindre ensam. Nu var det ändå nära att jag raderade hela texten och struntade i att publicera detta men vad fasiken, just idag tänker jag orka att inte vara tyst!

 

50. Hjärnskakningen (del 1 av 2)

IMG_1859

För fyra år sedan idag vaknade jag upp på Ljungby lasarett efter att under natten ha blivit inlagd för hjärnskakning. Jag tog den här bilden när jag låg och väntade på ronden och kände mig väldigt liten och att jag var på helt fel plats mitt i Adventstider. Jag hade kommit in med ambulans vid 3-snåret och fick ligga kvar för observation över natten. Då tänkte jag att en hjärnskakning, det har jag hört tar ungefär en vecka på sig för att läka. Little did I know.

_509

Under Luciadagen hade vi hela familjen bakat pepparkakor och lussebullar och gjort pepparkakshus och pysslat så idylliskt. Ester var fyra år, Nils skulle snart fylla 2 och jag jobbade fullt i Ljungby samtidigt som jag var aktiv ideellt. Ordnade jag inte Internationella Kvinnodagen-festival eller filmfestivaler så var det Fairtrade-event på torget eller så drog jag med barnen till butikerna och klädde ut mig som Fairtrade-banan. Jag anordnade också Barnvagnsmarschen mot mödradödlighet det året och var med i radion. Jag satt som sekreterare i vår Bostadsrättsförening och som ägarombud på Coop i Älmhult och hann med Friskis & Svettis några gånger i veckan samt flängde någonstans var och varannan helg med eller utan familj till vänner och familj på annat håll. Det var fullt upp alltså och jag klarade av det. Den här Luciadagen hade det varit väldigt mycket jobb en tid och väldigt mycket familj och väldigt lite av Maria-tid så jag såg verkligen fram emot att själv gå på glöggmingel hos en vän på kvällen. Jag cyklade glatt iväg och hade gjort i ordning mig i håret och tog för en gångs skull inte hjälm på mig, för barnen var ju inte med heller så de skulle ju inte se, resonerade jag!

Jag hade väldigt roligt och vi satt och diskuterade långt in på natten, min favoritsysselsättning. En småbarnsmorsa som får sitta oavbruten och prata om allt annat än barn! Samtidigt dracks det en del glögg och det var helt enkelt lite för roligt för länge. När jag skulle cykla hem visste jag inte att det hade blivit blixthalka ute och jag kom 50 meter till första svängen jag skulle göra innan jag flög av. Jag har en förnimmelse av att jag ligger raklång i luften innan jag landar och slår i bakhuvudet rakt i den isiga asfalten. Jag kan fortfarande minnas det ljudet inne i huvudet. Jag vet inte om jag svimmar. Reser mig upp och plockar ihop mina saker och cyklar vidare, det sämsta jag kan göra. Hade jag varit utan alkohol i kroppen hade jag nog tagit ett förnuftigare beslut, men det får jag aldrig veta.

Det går 20 meter innan jag trillar igen och den här gången tror jag att jag slår bakhuvudet i trottoarkanten så att jag får ett jack så att det börjar blöda. Så kanske fick jag här två hjärnskakningar inom loppet av några minuter, vilket försämrar situationen. Jag reser mig igen och cyklar gråtandes vidare och kommer slutligen tydligen hem, jag minns inte så mycket. Fredrik som hunnit bli orolig för mig möter mig i dörren och chockeras över hur jag ser ut, min vita jacka är nerblodad och jag börjar snart att kräkas. Han ringer ambulans.

En onykter småbarnsmorsa som kommer in till akuten på Lucianatten. Hmm. Jag skämdes. Kände det som att jag upptog deras tid. Ville ursäkta mig, svarade att ”Nädå, jag hade inte svimmat av” och ”det var nog inte så farligt” osv. Ingen röntgen gjordes och jag fick lägga mig och sova. Morgonen därpå när ronden kom skämdes jag fortfarande. Fick rådet att vila men att det skulle nog inte vara några problem och kanske kunde jag ändå för säkerhet skull ta måndagen ledig. Fredrik och barnen kom och hämtade en skakig mamma som kände sig som den mest patetiska morsan i världen.

Väl hemma skulle jag då vila. Det var inte enkelt. Hur gjorde en det? Ligga och stirra i taket? Det blev dock tydligt de kommande dagarna att jag absolut inte kunde gå till jobbet och fick sedan återvända till akuten när huvudvärken hade ökat. Efter kontroll gjordes fortfarande ingen röntgen men jag blev sjukskriven över jul och nyår och fick också med mig en broschyr där det stod om en rehabklinik i Växjö dit jag kunde höra av mig om jag fortfarande kände av symptom efter en månad.

Jag gick tillbaka till jobbet i januari men det stod snart klart att jag inte klarade av det och blev deltidssjukskriven igen på olika %-grader hela våren. Jag hade huvudvärk, det susade i öronen, hjärtat rusade och jag hade sån hög puls så det kändes som att hela mitt system varnade för fara genom att sätta igång stressreaktioner. Jag sov på bussen hem från jobbet, jag gick och la mig när jag kom hem. Jag försökte avskärma mig, tacka nej till saker, vilket inte var det enklaste. Och vilken tid det tog. Jag håller fortfarande på att lära mig denna konst.

En själv är den värsta boven. Det fanns tex inte i min värld att ställa in nyårsmiddagen med vänner vi hade hemma hos oss utan jag körde på. Men jag fick gå ifrån och lägga mig och vila pga huvudvärk. Eller att ställa in vår resa till Kanarieöarna i februari. Den resan var inte vilsam överhuvudtaget och jag minns hur hysteriskt högljutt det var i All-Inclusive-restaurangen. Inprogrammerat in i ryggraden var att fortsätta att köra på som vanligt eller åtminstone att det var mycket temporärt med avhopp och målet var att snabbt vara tillbaka igen på 100%.

Och den känslan bekräftades av att jag aldrig blev heltidssjukskriven utan det hattades hit och dit med korta perioder och med en gradvis upptrappning. Tillbaka till jobbet så fort som möjligt ”för något annat kommer inte Försäkringskassan att godkänna” var vad läkarna sa. Hälsan är nämligen inte prioriterad utan kommer alltid i andra hand efter denna myndighet.

Jag hörde av mig till Rehabkliniken i Växjö där jag äntligen fick kunskap om Post Commotio Syndrom, som drabbar en del efter hjärnskakningar och som kan sitta i olika länge. Det är en liten del av de drabbade som har kvar symptom längre än några månader. Jag är en av dem. Annars är det mest hockeyspelare en hör om. Hjärntrötthet är ett av symptomen och det är ingen vanlig trötthet, det är ens minimerade energi som tar slut och fullkomligt gör en till en disktrasa. Jag får huvudvärk, blir yr, känns som att jag hamnat i slow-motion i seg kola och det enda som går att göra när det är som allra värst är att gå och lägga sig. På Rehabkliniken fick jag hjälp av en arbetsterapeut och en överläkare att förstå min situation och att stryka det mesta i min kalender och prioritera om.

I den här diagnosen och processen är jag fortfarande och jag har nyligen återigen fått kontakt med Rehabkliniken i Växjö. Jag fortsätter i nästa inlägg om tiden efter hjärnskakningen fram tills nu.

Tack för att ni orkar läsa. ♥

 

44.Vem och vad jobbar en för?

Jag har varit anställd i Ljungby kommun men det är inte för kommunen jag har jobbat. Det är för kommuninvånarna och jag har aldrig tänkt att det spelar någon roll i vilken kommun. Det har alltid varit skönt att återkomma till den övertygelsen, att uppdraget är att jobba för människors rätt till information, utbildning och att ge råd och stöd. För utveckling och inkludering i samhället. Då känns det alltid rätt i hjärtat oavsett vilka chefer, politiker, mål och visioner som gäller för tillfället. Inte har jag arbetat inom det offentliga för att göra karriär och för hög lön och status direkt. Men det har inte varit ett kall heller och det är klart att jag har brytt mig om personliga förmåner också, dock har det inte varit det primära.

Jag håller på att rensa ur alla lådor och kassar som jag släpade hem från Ljungby för en dryg månad sedan då jag slutade där och jag tar lite i taget. Det är nämligen en hel del som har samlats på dryga 10 år, mycket papper och många minnen. Lägg därtill att jag är ursämst på att gallra och slänga. ”Det kan nog vara bra att ha en dag” är mitt motto! När jag nu spenderat en tid hemma sedan jag slutade så kan jag konstatera återigen att detsamma motto gäller på hemmaplan med. Jeeezus vad grejer vi har överallt!

Av allt det jag rensar ut och blir ståendes med så är det finaste och det jag dröjer mig kvar vid allra längst, de tackkort jag fått under åren samt sparade tidningsartiklar med kollegorna där vi haft någon nyhet att sprida. Och det är många sådana. För under de här åren har jag inte bara haft många bra kollegor omkring mig generellt utan jag har haft den otroligt obeskrivliga turen att de jag arbetat allra närmst tillsammans med har varit personer som brunnit av engagemang, precis som jag. Dem har jag varit så glad för varje dag och de är viktigast av allt; bra kollegor som en helhjärtat kan lita på! Oavsett hur vi har svurit över en massa saker och personer runt omkring som inte fungerat som de ska under åren så har jag alltid varit trygg i mitt team.

img_1383Först ut i kommunen var tillsammans med Caroline Cederlund 2008. Då hade jag arbetat i 1,5 år på ABF i Ljungby med ett gäng personer utanför arbetsmarknaden i projektet Starta Vårat och startat upp ett socialt arbetskooperativ som finns än idag; Café Spiket! Caroline och jag var projektledare för Projekt Familjefrid, om våld i nära relationer,  i Ljungby, Markaryd och Älmhult och därefter i nästa projekt; Jämställdhetsintegrering i Ljungby kommun.

Caroline var Skyddsängeln Carro och åkte runt till ALLA skolor och pratade om våld, hemligheter som inte är bra att ha, lyssnade på barnen, utbildade lärare och kuratorer osv. Jag hade huvudansvaret för att skriva ihop handlingsplaner med rutiner till de tre kommunernas socialtjänster.

Förutom detta utbildade vi ungdomsledare och startade tjej- och killgrupper i 8:an, ordnade aktiviteter med Tjejjouren Grynet som vi drog igång, hade heldagar på gymnasieskolorna om allt från självkänsla till att bli utsatt av en partner, tog fram jämställdhetsombud för varenda arbetsplats i kommunen och utbildade dem, över hundratalet. Kontaktade professorer och elever vid Linnéuniversitetet och hade samarbete kring uppsatser osv, anordnade utbildningsdagar för kommunernas socialtjänster om hedersrelaterat våld och barn som far illa tex och hela utbildningsförvaltningen i Ljungby, över 1000 personer, fick gå och se en teater om jämställdhet. Fokuserade på män och killar gjorde vi mycket, besökte mansjouren i Växjö, bjöd in föreläsare från föreningen Män för Jämställdhet. Och mycket mer!

img_1382

img_1386

img_1387Och allt detta gjorde vi ihop med ett antal bra föreningar som Kvinnojouren, Brottsofferjouren, Rädda Barnen, BRÅ osv och med samarbete med Landstinget och Polisen mfl. Jag vet ärligt talat inte hur vi gjorde. Det 9:e målet i jämställdhetsprojektet var att fixa till det lilla problemet att killar halkat efter betygsmässigt gentemot tjejer! Det var ganska gedigna projektplaner konstaterade vi, som vi inte själva hade knåpat ihop.

Det är roligt att kolla igenom den rekvisita vi samlade på oss och använde i utbildningarna. Ibland tänker jag att det har förändrats men oftast suckar jag och konstaterar att dopkort och uppdelningar på klädavdelningarna i butiker för tjejer och killar mm ser tröttsamt likadant ut fortfarande.

img_1393
Den näpna flickan anländer medan pojken tar ett aktivt kliv rakt in i världen! Välkomna!
img_1394.jpg
Rosa och blått. Mjukt och tufft. Har vi inte tröttnat snart?

Caroline och jag kämpade ihop, vi slet, vi utvecklade, vi hittade nya vägar, vi följdes åt i det privata livet med ups and downs, blev gravida i omgångar och lappade ihop det ändå i projekten. Caroline är fortfarande min vän som finns där i kretsen. Tack Carro! ♥

Efter tre års otroligt intensiv projekttid var det dags för fast tjänst och det kommunen kunde trolla fram var: (trumvirvel) ……. Konsumentrådgivning! Hade ingen aning om vad det innebar men det lät allt ganska trist, sitta i telefonrådgivning tex! Det enda jag visste var att den redan existerande rådgivaren var den mycket energiska Katarina Koch som dundrade fram i korridorerna! Och snart dundrade vi fram tillsammans! Vilket team vi blev. Konsument Södra Småland hette vår skuta som vi seglade fram med och där vi var så ärtiga, professionella och effektiva.

IMG_0564Vi fullständigt brann för att sprida kunskap till stackars omedvetna konsumenter och att hjälpa de som fastnat i fällor. Vi dök över media och var ett tag ett stående inslag varje måndag i Radio Kronoberg. Vi skickade ständigt ut pressmeddelanden och var vi än styrde skutan, vi hade 14 kommuner att navigera mellan, så hittade vi alltid fram till lokal media: Smålänningen, Smålandsposten, Barometern, Sydöstran, Norra Skåne, Allt om Osby, Radio Kalmar osv.

img_1398.jpg

img_1396Satt vi inte på en buss mitt i mörkaste skogen på väg till Älghults skola i Uppvidinge kommun så var vi med på TV i Karlskrona eller utbildade personalen på MediaMarkt i Växjö. Däremellan passade vi på att besöka våra 14 ansvariga politiska nämnder i kommunerna och fick samtidigt in en sisådär 20-50 nya konsumentärenden OM DAGEN via telefon, epost, sociala medier och brev. När vi blev ombedda att dela med oss av vår verksamhet till kollegor från hela landet på den årliga konferensen satte vi ihop en teateruppsättning. Inget var mediokert kring oss! Jag vet inte hur vi gjorde allt! Men vi gjorde massor och fortfarande när vi ses, för vi är fortfarande nära vänner, så babblar vi så mycket och halvt i mun på varandra. Vi är liksom på den nivån, på tårna! Tack Katarina! ♥

Josefin Granrot kom in i bilden som Budget- och skuldrådgivaren som vi började samarbeta mer och mer med eftersom vi ju hade samma tankar kring det förebyggande arbetet! Vi behövde komma ut till framför allt skolorna och prata privatekonomi, lån, Kronofogden, sparande, konsumentens rättigheter och skyldigheter, hållbar konsumtion osv. Och det gjorde vi!

Katarina hade slutat och Josefin och jag utvecklade tillsammans nästa steg, vilket var Konsumentrådgivning tillsammans med Budget- och Skuldrådgivning. Josefin som jordnära, professionell rådgivare med en stor portion humor var en perfekt partner att ta sig an de nya utmaningarna med.  Samma engagemang och glöd hittade jag hos Josefin. Vi blev Konsument Ljungby och Jessika Nilsson, en klippa från banken, anställdes. Vi kämpade för att få använda vårt namn, få skapa vår egen logga, få synas, gick våra egna vägar utanför det traditionellt kommunala. Ville lite mer helt enkelt. Som vi har stretat!

img_1395Inte jättelång tid hann vi arbeta ihop men Jessika är en sådan som varje arbetsplats behöver, en fast punkt, en som gör, fixar och ordnar. Och som bryr sig mängder. Jessika och Josefin var båda främst Budget-och Skuldrådgivare. För att vara en god sådan måste en kunna ta människor precis som det behövs, på rätt nivå och med ett stort hjärta. Och det är båda fantastiskt duktiga på. Trygga och lugna är de och på ett sätt motpol till mig som ibland flaxar runt något väldigt och spånar, planerar, tänker högt, kontaktar media, blir förbannad på företag som ställt till det, häver ur mig ilska och är ”all over the place”.

Josefin och Jessika och jag har varit ett fenomenalt team där vi kompletterat varandra. Vi har fortsatt med att flänga runt i våra kommuner, släpat på Roll-ups och rullväskor i snöstorm eller spöregn i Lessebo, föreläst för SFI i Emmaboda och hittat ända bort till Torsås och njutit av/gjort narr av lokala hak för lunchintag på varje ställe. Bland så mycket mer. Och satans suveränt skickliga har vi varit på att åka på konferens och dricka bubbel med!

Och det är nog den enda sorgen jag känner i och med mitt avslut, att vi egentligen hade en hel del kvar att ge, att vi hade kunnat bli ett ännu bättre team. Att vi höll på att utveckla verksamheten och justera antalet kommuner och få ner det på en rimlig nivå och verkligen blickade framåt, ville så bra saker, såg vad som behövdes. Men det blev inte så. Och så är det ju med allt, det finns en tidpunkt för avslut och att gå vidare, oavsett om det känns lägligt eller inte. Krafter kommer emellan ibland.

Det kommer säkerligen bli något bra av detta också och jag önskar Jessika all lycka med att segla vidare med skutan och önskar dig riktigt bra kollegor för det betyder i stort sett allt. Jag hoppas också att Ljungby kommun förstår ditt värde och tar vara på dig. Och på hela verksamheten som sådan. För Josefin fortsätter till nästa arbetsplats nu. Hon ska ta sig an Försäkringskassan och jag har stora förhoppningar om att hon ska omstrukturera hela det stället med sin kraft och godhet! Känn ingen press alls Josefin! 🙂 Dessa två behåller jag också i min krets om jag får bestämma. Bra folk ska en nämligen samla på. Tack Josefin och Jessika! ♥♥

Jag har som sagt även arbetat med många fler fantastiska kollegor de här åren, ingen nämnd och ingen glömd, som jag också är mycket tacksam för. Flera har jag kontakt med via sociala medier vilket ju är ett mycket bra sätt att kunna fortsätta att ”ses”.

Och så de där tackkorten som också är något jag blir glad av att läsa:

img_1381

img_1379.jpgDet är detta jag brinner och jobbar för. Människor och rättvisa. Det är klart att det värmer i hjärtat att få ett tack, även om jag bara gjorde mitt jobb! Men visst är det också så att jag alltid har försökt att göra lite mer än ”bara” mitt jobb.

Så här står jag nu bland lådor, pärmar och nostalgiska tillbakablickar och funderar över vad jag kommer att samla på mig för papper och minnen de kommande 10 åren!? Och det är både skrämmande och spännande att tänka på. Jag är tacksam och stolt över de här 10 åren i alla fall. ♥