75. After summer

Sommaren är väl officiellt över när vi lämnat augusti och jag börjar bli någorlunda bekväm med att använda benämningen ”höst” om tillvaron. Vädret påverkar ju otroligt så vissa dagar när det bara regnar och är mörkt och raggsockarna åker på känns det som att hösten varit länge. Men så kommer solen och vi plockar ljuvliga blommor som återvänt och hänger i trädgården och njuter lite sommar igen.img_7039

Midsommarblomster till kräftskivan!

Jag försöker summera sommaren och komma ikapp mig själv. Det är en intensiv period, även om det också handlar om återhämtning. Jag skrev innan sommaren, 70. Jag. Orkar. Inte, om hur det dels är mycket som händer med avslutningar, avtackningar, grillningar och möten och allt och så har vi också våren och knoppar som slår ut och ljuset som kommer åter och dagarna blir längre och vi ska ”passa på att njuta”. Vi går ur vinteridet rakt ut i det gassande solskenet och det är väl inte konstigt att det både ger och tar energi.

Att därefter gå in i semestertider, utan att för en gångs skull ha så mycket planerat, vara lite på paus pga min hälsa, vår ekonomi och oklarheter med Fredriks semester, var speciellt. Jag såg faktiskt inte så mycket fram emot sommaren om jag ska vara ärlig. Men jag var såklart inställd på att göra det bästa av situationen, om inte för egen skull så för familjens. Och det blev bra. Mycket tack vare att vi dragit ner på förväntningarna men även för att vi är så bra på att göra det bra. Vi fixar till det! Det blev både stug-häng, tältning, Åbo-kryssning, Allsång på Skansen, Göta kanal, barnfritt i Malmö och så de två bröllopen som avslut. (Se de tre tidigare inläggen om sommaren uppdelat på tre. )

img_7009

Jag har försökt utvärdera vad jag gjort annorlunda i år. Förutom att ha dragit ner på planer och förväntningar så har vi blandat upplevelser som krävt olika slags energi och varvat med återhämtning. Vi har mestadels hållit oss i trygga miljöer, i Sverige och på platser där vi varit förut och känner till förutsättningarna och dragit oss undan de mest hektiska platserna. Undantaget kryssning och Allsång på Skansen men det var bara för ett dygn. Jag har hållit mig borta från solen så mycket det gått, sökt skuggan och oftast haft både keps och solglasögon på. När vi hälsade på kompisar i Åhus i augusti insåg vi att det var första gången vi hängde på en strand vid havet i sommar. Värme och för mycket ljus är inte något som funkar för mig. Och ljudkänslig är jag ju också varför jag ofta har mina Sony WH-1000XM3-hörlurar på mig. När jag är ensam är det musik eller en ljudbok som spelar, ihop med familj och vänner använder jag dem som skydd för de högsta och mest skränande tonerna- som både kommer från familj och vänner och övrig miljö. Är det riktigt illa räcker det inte med lurarna utan jag behöver också ha öronproppar.

Hörlurar, keps och stora solglasögon fungerar också som ett filter mot omvärlden och signalerar att jag inte gärna socialiserar mig. ”Låt mig vara helt enkelt”, så skoj är jag! 🙂 Men inte alltid såklart. Ibland känner jag dock att jag skulle vilja ha på mig denna utstyrsel även inomhus för att markera avstånd men det går ju inte lika lätt. Så märklig känner jag mig inte bekväm i att vara.

img_6851Exempelvis härom dagen när jag skulle besöka blodgivarbussen som kommer några gånger per år utanför IKEAs kontor. Det var tredje dagen de var där så jag tänkte att det kanske var lite färre folk. Men nej. Det var litet, trångt, säkert 30 grader därinne, inget syre och en massa folk, främst IKEA-anställda. Jag fyllde i den blankett som låg framme och insåg sedan att jag inte kunde sitta kvar för då skulle jag må dåligt, så jag gick en promenad för att invänta min tur. Det tog till slut nästan en timme innan det var mitt nummer och då hade jag tydligen inte fyllt i rätt papper eftersom det var första gången jag var där. De blanketterna satt istället på väggen bakom folk som stod och hängde och väntade och jag frågade sköterskan hur jag skulle vetat detta, det satt ju ingen information någonstans om det?

Här går jag igång. Då har min kropp redan reagerat på trängsel, andra människor som kommit för nära, vaksamheten över att träffa på någon jag känner, värmen, bristen på syret, ovissheten om hur en ska göra och så irritation över att de inte styrt upp det ordentligt och inte är tydliga i sin information om hur en ska göra. I såna här sammanhang slår jag alltid på de kritiska och konstruktiva ögonen och vill komma med förbättringsidéer. Överallt i stort sett händer det. Sån har jag alltid varit men det är ju nu det blir alldeles för tröttsamt.

Så jag fick gå ut och läsa igenom information och skriva i andra blanketter och svara på frågor som vad är mitt yrke, är jag sjukskriven och varför; vilket inte direkt gjorde mig mer avslappnad. Sedan försöka få sjuksköterskans uppmärksamhet igen för jag skulle ju inte behöva stå i en timmes kö igen. Allt framför en nu ännu större församling folk. Där och då mår jag inte bra och jag känner att jag är helt stel i nacken, axlarna och i käkarna för att jag biter ihop och både pulsen och min temperatur har stigit. Jag befinner mig långt utanför min komfort-zon  och känner mig hotad och reflexmässigt vill jag fly eller attackera. Då hade jag velat ha på mig både solglasögon, hörlurar och helst en sjal över huvudet. Men det lugnar sig när jag återigen får träffa sköterskan som efter ett antal frågor säger att det nog ska gå att få lämna blod trots sjukskrivning. Sedan är det stick i armen för provtagning och därefter dags att gå hem. Drygt 1,5 timme och jag är helt dränerad med huvudvärk och hjärntrötthet. Går hem för att äta och lägga mig och sova innan det är dags att hämta barnen. Nästa gång blodbussen kommer och jag blir kallad så får jag helt enkelt se om jag kommer orka att gå dit den dagen. För det tog på energi-kontot!img_7041Hemma bland blommor och odlade morötter, tomater och annat hittar jag förstås lugnet. Och på mina promenader. Med ljudböcker eller utan.img_7013I slutet av sommaren var vi som jag berättat om på två bröllop och det är också tillställningar där jag är utanför komfort-zonen och som tar rejält på energi-kontot. Så tror jag att många känner när det är en stor fest, det är en anspänning även om det är roligt. Jag tar det dock ett strå längre än jag gjorde förr och har ångest inför sådana event. Det är så många känslor involverade, såklart speciellt då det var syrran som gifte sig. Många människor som en inte träffat på länge eller aldrig, mingel, tårar i kyrkan, allas tal- det är ju nervöst för jag lever mig in så, fler tårar. Och jag själv vill ju så mycket, hålla tal har jag alltid tänkt att jag skulle göra, det är ju min grej liksom! Men det är ju inte vanliga jag längre och det gör sig så extra smärtsamt påmint vid en sådan här händelse. Ska jag eller ska jag inte köra på? Ska jag delta eller bara vara med? Ska jag vara on eller off alltså, det är mitt dilemma- det brukar inte finns något däremellan. Antingen går jag All-in eller så åker jag hem- det funderade jag faktiskt på kvällen innan.

Fina Hanna, Patriks syster och min kompis, styrde upp det hela så att vi hade ett gemensamt ”tal”, vi anordnade en lek och så hann vi även med att förmedla några vackra ord till brudparet. Så det kändes bra och det blev något däremellan för en gångs skull- inte on eller off. Och det blev såklart en riktigt rolig och fin kväll och jag är ganska säker på att ingen kunde se på mig alls vad som försiggått och försiggick inne i mitt huvud. Så är det ju med de flesta av oss tror jag. img_6623Och jag var ju glad och hade verkligen roligt! Det är ju inte så att en bara är det ena eller andra; jag är glad och förväntansfull och kan spexa och samtidigt känna oro och vara osäker på mig själv utan att för den skull vara falsk eller spela. Ett stort uttag på energi-kontot var det i alla fall och veckan efter tog jag det extra lugnt.

Jag tyckte att det kändes som en bra sommar där jag var bättre rustad för livet igen och jag hann tom få känslan av att ”nu kan jag väl vara klar med det här med sjukskrivning”!? Men så dundrade vardagen in med allt från inskolningar på nya fritids för båda, samt även ny skola för Nils som ju började i F-klassen. Massa känslor. Hos både dem och mig. Jag fick vara med på fritids i flera timmar i flera dagar och det kändes som att jag kommit igång med arbetsträningen redan! Uppstart av fotbollsträningar, kompisar som ska leka. Massa mail, möten, sms, information. Kontakt med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och läkare. Kalendern fram och planera, organisera och vara delaktig igen! Pust. Det var en sådan skön bubbla under sommaren. En paus. Och då mådde jag också bättre. Men i en bubbla, en paus och parentes kan en ju inte leva.

Idag är det ett år sedan jag sjukskrev mig. Den slutgiltiga sparken över kanten fick jag av chefen men det tänker jag inte gå in på igen. Dagen efter skrev jag det här inlägget: 23. En skör fredagshälsning Många kloka saker tänker och skriver jag då men inte trodde jag att det skulle ta en sådan tid.

”När jag trodde att jag var klar med dyk på ett tag och istället dök djupare. Med insikten att jag snart kommer upp till ytan. Men ändå, ett dyk igen. Besvikelsen, sorgen över att inte vara så stark som jag trodde. Som jag ville vara. Att det blev som det blev. Oron för hur det ska gå, vad klarar jag egentligen av?”

Jag tycker att jag mår bättre idag. Lugnare, mer medveten, lite visare kanske. Med insikten om att det tar tid och får göra det.

Trevlig helg! Här blir det kräftskiva!

73. En stund på och vid vatten.

Fortsatt semester. Ö, kryssning och Göta Kanal.  Tema vatten. Det har väl inte undgått någon som känner mig att jag jobbar på det här med balans. Överallt. Det gäller i allra högsta glad semestertider också, extra mycket då skulle jag vilja påstå. Så fokus denna sommar har varit på att blanda upplevelser på olika energi-nivåer och hinna med återhämtning däremellan.

Efter att vi haft en mycket bra och lugn vecka på Torsö, som jag berättade om i förra inlägget, 72. En stund intill skog, åker och sjö. , begav vi oss vidare ut på Brommö, den bilfria ön utanför Torsö dit en tar en gullig, gul liten färja. Där cyklade vi runt med packning och vårt gigantiska tält som vi reste på stranden Rövarsand, tvärs över ön.

Jag har tidigare berättat i ett inlägg om min och barnens trip dit förra sommaren här: 53. Island of Mia- Brommö Den dagen slogs det värmerekord med 34 grader så då var vi på rätt plats och badade flera gånger i timmen.

Det här året bjöd inte på lika varmt klimat utan mera lagom-väder vilket ju passade ännu bättre. Vi njöt av att hänga på ön och uppskatta lyxen av allemansrätt och vår helt underbara natur. Jag fullkomligt avgudar öar och Torsö och Brommö ligger mig allra närmst och varmast om hjärtat.

Här kan ni läsa mer om Brommö: https://www.vastsverige.com/mariestad/produkter/brommo-och-brommofarjan/

Efter denna utflykt återvände vi till Älmhult för hemmaliv och lite jobb för Fredrik och sedan ryckte det lite i äventyrs-generna. Vi hade medvetet hållit semesterplaneringen öppen och inte bokat något för att vi skulle kunna känna efter vad vi mest ville. Och orkade. Detta är väldigt annorlunda mot hur vi brukar ha det då vi oftast har planerat in mycket från början. Ett stort steg för oss faktiskt. Så vart bar det då hän? Jo till Stockholm för en kryssning med Silja Lines Galaxy till Åbo! Lite otippat enligt en del och jag kan bara hålla med. Men där hamnade vi i alla fall efter att ha bokat in oss på en sista-minuten-resa.

Förväntningar och dryck i Värtahamnen medans färjan lägger till.Efter buffet-middag där vi alla åt så vi storknade, (förutom Nils som sammanfattade att han mest gillade riset och potatisen och vi blev av med allt dåligt samvete för att vi ljugit om att han var 5 år och således fick äta gratis, fast han ju är 6 …) spelade vi air-hockey-turnering. Och jag vann vill jag gärna förtälja. Därefter var det entertainment de luxe med glittrande föreställning innehållande klädombyten, danser och covers blandat i en show á la Eurovision-takter. Barnen älskade det! Och sedan blev det till och med disco-dans ihop med morsan, det är inte varje dag det händer, och ännu mer sällan kvälls/nattetid! Så roligt att bugga och disco-dansa runt med sina barn! (Fredrik hade fått retirera till vår hytt då vi befann oss på öppet hav mellan Stockholms Skärgård och Åland där det blåste en hel del.)

Livet blir ju så mycket lyxigare med en drink i handen också. Speciellt när den självlyser och en får sitta vid ett eget bord en bit från föräldrarna. Det var riktigt roligt att se hur de gillade detta och hade klätt upp sig och njöt. Så fint att se hur ens barn är tacksamma och nöjda! Halleluja!Det blev absolut en semester-bubbla den här tripen också. En annan slags semester än den lugna stug-veckan på Torsö, men ändå en bubbla! Bubblan skapar vi i familjen där vi är. Så enkelt är det ju. Wee, ourselves and us! Med en kortlek och ett gäng tärningar. Och så lite tax-free däremellan! Och att vi ser till att verkligen älska det som sker omkring oss! Buffet med allt vad du vill ha i mat- och dryckes-väg= wow! Och pool! Trots att det var under bildäck och hur kallt som helst och det gungade så det gick vågor i poolen! (Här bangade Fredrik och jag gick och satte mig i en varm bastu!) När vi kom i land tog vi oss snabbt till parkeringen, packade om, barnen tog sina cyklar och så begav vi oss av emot Gärdets STF vandrarhem som låg en kvarts promenadväg bort.När vi bokade kryssningen och då konstaterade att det var just en tisdagskväll vi skulle komma åter till Stockholm så var det ju bara att inse att ”Vi måste till Allsång på Skansen!!” Och vilken fart vi fick ha för att hinna dit!

Vi brukar sällan cykla till detta evenemang! img_6106Vi hann till sist med tio minuters marginal. (Men satan vad dyrt det var- drygt 500 kr för vår familj! Tanken är såklart att en kan komma tidigare och göra en heldag på Skansen.)img_6115En så vacker sommarkväll och vilket startfält de levererade! Hann dock knappt fram förrän halva skaran kom på att de var superhungriga på korv så vi fick lämna platserna.

Vilken kväll!img_6119img_6112Orup, Icona Pop, Maxida Märak, han den där som vann Eurovision och så en operasångare från Norge som vi fortfarande kallar för ”hen” för vi har inte kunnat reda ut om det var en hon eller han-allt i sann Pride-anda- festivalen som pågick för fullt i Stockholm!

img_6139
Maxida Märak

Allt var riktigt bra! Och när Orup efter den ordinarie heltimmen började spela Regn hos mig och lät oss i publiken sjunga blev jag tårögd. Så vackert. Stockholm och Orup! Han har liksom hängt med hela ens uppväxt också och texterna satt! Det är något magiskt med tisdagskvällar och Skansen på somrarna, oavsett om en är där eller ej eller ens tittar på TVn. Stockholm är en magisk huvudstad! Stockholm i mitt hjärta! ❤

Kryssning var ju som väntat en rejäl energi-dränerare och Allsången grädden på moset och därefter hade vi försökt att vara förutseende inför våra behov. Vi körde mot Söderköping och några lugnare dagar vid Göta Kanal. Vi bodde på Skeppsdockans Vandrarhem precis bredvid kanalen någon kilometer utanför Söderköping. Vi gillar vandrarhem, speciellt de som är anslutna till STF, Svensk Turistförening, där vi är medlemmar och får rabatt. Några sköna dagar med cykling längs kanalen.

Glass såklart på det berömda Smultronstället!

Picknick vid kanalen.

Båtar som slussades. Här Juno som går mellan Göteborg och Stockholm med passagerare. En av mina önskeresor jag hade velat göra. Tänk att bara få sitta på däck i en korgstol i lugn och ro några dagar och läsa böcker och sippa på ett glas vin medans det svenska landskapet passerar förbi. Det tar fyra dagar åt varje håll.  

Innan återfärd mot Älmhult tog vi en sväng förbi Bergs slussar där det finns många sådana. Här trappan med sju stycken.Jag är fascinerad av dem som slussar- hur gör de, hur får de plats och hur kan de verka vara så lugna och inte bråka med varandra och andra besättningar. Allt medans det står massor av turister och kollar på! Nja, en kanalbåt där jag själv slipper sköta slussningen hade allt passat mig och min stressnivå bättre.

Så hur var det då med den där balansen och upplägget av semestern? Hur orkar en med en kryssning tex?! Jag försöker som sagt lära mig nya sätt. Semester är ofta dränerande och jag behöver planera in lagomhet, ta pauser och inse när planer behöver ändras och när det räcker. Jag somnade tex vid den dundrande glittrande scenshowen på båten med öronproppar i. För att senare vakna till och dansa disco med barnen. Jag gick och la mig och sov på vandrarhemmet i Söderköping efter vår cykeltur längs kanalen när jag egentligen tänkt packa inför picknicken vi skulle göra och ta vara på det soliga vädret. Då gäller det att vara strikt och verkligen känna efter vad en behöver och inte låta sig stressas. I bilen på väg hem från Bergs slussar sov jag i minst 20 mil, tacksam för att Fredrik körde, och samma skedde när vi lämnade Mariestad och Torsö efter den första semesterveckan.

Så både gas och broms, utmaningar och återhämtning. Jag utmanade mig tex att köra bil i Stockholm, från färjeläget och ner i tunnlar och runt hela stan och söderut. Sådant vill jag inte sluta med, jag vill inte tappa allt och bli för bekväm!

Jag vill dock ändå lite för mycket ibland. Eller rättare sagt vi, för det här gäller Fredrik också. Tex när vi hade insett att vi skulle kunna gå på Allsång på Skansen så berättade vi det även för barnen. Sedan fanns det ju ingen väg ur detta när vi anlände hur trötta som helst till vandrarhemmet för natten vid Gärdet och var tvungna att direkt bege oss i raskt takt mot Skansen. Läxan här blir alltså att vi måste känna av dagsformen först innan vi tar beslut om sådana utflykter och kan inte inviga barnen i detta innan dess. Men det är inte helt lätt, självklart vill vi ju kunna berätta för dem så att vi kan se fram emot saker ihop. När vi åkte ifrån Söderköping hade vi först tänkt att ta in på något vandrarhem på vägen hem men var så trötta så vi åkte rakt hem efter Bergs slussar istället. Vi kom alltså hem en dag tidigare från semestern och det har aldrig hänt tidigare.

Så en himla massa planerande, ändringar, anpassningar och träna på att försöka ta allt i lugnare takt och blanda äventyrligare inslag med lugnare. Jag tycker att vi gjorde det riktigt bra i sommar faktiskt. Vi har tagit det steg för steg och känt efter. Och vi har haft det riktigt fint. Och än är inte sommaren slut. ❤

 

 

 

51. Hjärnskakningen (del 2 av 2)

Det är inte synd om mig. Jag har det inte värre än någon annan. Det är inte därför jag berättar min historia. Jag tänker att världen blir en bättre plats om alla delar med sig av sin. För som  jag skrev i ett inlägg häromdagen, det går inte att jämföra varandras liv och upplevelser. En är alltid närmst sina egna problem men det betyder inte att en inte kan vara solidarisk med andras kamper samtidigt. Tänker snarare att det är en förutsättning att ha koll på sitt egna innan en kan hjälpa andra. Det är hela poängen med att leva, vi backar upp varandra. Att skriva ned allt från de senaste åren hjälper mig också i min process att förstå och kunna gå vidare. Nu har jag och Fredrik författat ihop en skrivelse till Försäkringskassan under hösten och det är ur den jag sedan fortsatt här i mina blogginlägg om hjärnskakningen och om tiden efter den.

Jag vill även sprida kunskap om vad en hjärnskakning kan innebära, att det inte bara är hockeyspelare som drabbas, och att det är en god poäng att använda cykelhjälm. Samt även belysa hur viktigt det är med en förstående arbetsgivare, en fungerande vård och och hur svårt det kan vara att strida med Försäkringskassan. Utifrån att just kunskapen om hjärnskakningar och hjärntrötthet tyvärr är så liten. Tack vare att jag är öppen med mina erfarenheter är det många andras historier jag får berättade för mig och jag vet att jag inte är ensam utan talar för flera!

img_1557

Åren sedan hjärnskakningen har ofta inneburit ett steg framåt och två bakåt men ibland även flera steg framåt. Efter att så sakteliga ha gjort mig av med ideella uppdrag, sett till att få en rehabplan på jobbet (det borde ha gjorts automatiskt av arbetsgivaren), sagt nej till vänner och börjat stanna hemma på helgerna, fortsatt sova mycket osv så kände jag att jag var på väg tillbaka igen och kunde ta på mig mer på jobbet igen. För som sagt, jobbet är det centrala i våra liv, det är sådant fokus på detta att det ska komma före familjen och ens fritid. T.o.m när jag var sjukskriven satt jag och jobbade hemifrån, kunde inte släppa kontrollen och fick heller aldrig någon hjälp kring vem som skulle sköta det annars åt mig. Jag säger inte att det är lätt för en arbetsgivare, det är det inte. Dock fick jag under denna tid tex flytta ifrån min egna kontor till att dela rum med en kollega. Att sitta två personer i ett rum och ha telefonrådgivning var något som var precis tvärtom vad min hjärna behövde och vad läkarna ordinerade.

Jag har varit sjukskriven i olika omgångar under åren, med olika %-grader och aldrig långvarigt. Det som fått mig att söka mig tillbaka till vården med jämna mellanrum har varit olika stressreaktioner som blivit droppen. Jag har fått gå på utredning för huvudvärk hos sjukgymnast, gått en stresskurs i grupp och sedan hos en KBT-terapeut. Alltså, marginalerna har inte funnits och jag har slitit på reserverna och jobbat för mycket och även inte dragit ned tillräckligt på fritiden och så har något inträffat som fått mig att trilla över kanten. Jag är oerhört känslig. Känslig för ljud, ljus, konflikter, kritik, orättvisor och för många intryck samtidigt. Jag har tex sedan länge i stort sett helt slutat att titta på TV för det är så mycket att gå igång på.

img_1692

Det är aldrig något annat än 0 eller 100% i engagemang hos mig. Läser jag tidningen hittar jag sådant jag vill skriva insändare eller kontakta kommunen om. Är jag på föräldramöte på dagis och skolan har jag mycket jag vill ta upp och förut ville jag gärna ha hand om både presenter till fröknar och hålla i tacktalen. Ja, jag gillar att ha kontroll och jag vill att allt ska bli ”rätt”. Inget mindre. Detta beteende har jag fått försöka vänja mig av med så sakteliga. Och det går bättre och sämre olika dagar. En del undrar varför jag finns så mycket på sociala medier. Jo, där får jag reda på många nyheter och jag får mitt sinne stillat genom att mycket enkelt dela vidare, då känner jag att jag gör ett litet, litet bidrag i världen. Och jag får ”umgås” med vänner, släkt och bekanta på ett lagom sätt, för jag vill för allt i världen inte tappa kontakten och isolera mig helt. Och så kan jag själv välja vilken tid det passar mig under dagen.

Förra hösten var det äntligen på gång att vända på jobbet. Vi var tre kollegor som hade arbetat ihop en ny organisation och det kändes för första gången sedan olyckan riktigt roligt och lockande igen. Jag var laddad och jag började gå ifrån rehabplanen och kom igång med både telefonrådgivning och höll i föreläsningar och var med i media igen. Och vi brann för det vi gjorde.

Samtidigt fick vi en ny chef. Hon fick aldrig någon överlämning av den förra chefen om min situation och om min rehabplan. Hon glömde sedan av allt efter att jag berättat i utvecklingssamtal och senare under våren blandade hon fortfarande ihop mig med en kollega som hade brutit foten tidigare. ”Nej, det var jag med hjärnskakningen”.  Jag tänker inte gå in mer på detaljer utan kan bara konstatera att jag blev mer och mer nedbruten under året och blev beskylld för olika saker och misstrodd. Jag jobbade för mycket och huvudvärken ökade, hjärntröttheten ökade och till sist bestämde jag mig för att lämna skutan. Så dagen innan semestern i somras sa jag upp mig från min anställning sedan 10 år tillbaka. Dels för att det var dags att gå vidare men också för att undvika att krascha igen.

Min plan var att starta eget, konsulta, hitta nya vägar och jag gick en Starta-eget-kurs och sökte även andra jobb för jag ville gardera mig och såg fram emot ett nytt kapitel i mitt liv. Men det blev inte så. Jag kraschade istället värre än någon gång tidigare strax innan min anställning tog slut. Jag blev bl.a. anklagad för att inte göra mitt jobb av chefen och det blev droppen och jag rasade totalt. Jag har alltid varit mycket lojal och trogen mitt arbete och byggt upp den  nya organisationen med engagemang, glöd, alltid gjort lite mer, varit min egen störste kritiker och skulle aldrig kunna ”fuska”. Att bli orättvist beskylld passade ännu sämre in i mitt liv med min skörhet efter hjärnskakningen. Som sagt, marginalerna finns inte där längre.

img_0269.jpg

Jag har nu varit sjukskriven sedan mitten av september och den 5 oktober tog min anställning slut. Min läkare lät ta en mängd prover och det enda som var avvikande var kortisol-värdet som var för lågt, något som kan indikera långvarig stress. En magnetröntgen gjordes också och det var skönt då jag hade börjat fantisera om hjärntumör efter den ökande huvudvärken. Den visade tack och lov ingenting, förutom något förstorade ventriklar sedan en röntgen för 10 år sedan som tydligen inte skulle betyda något.

Hösten har kantats av hjärntrötthet, daglig huvudvärk, nedstämdhet, isolering. Jag vilar, sover, går i skogen och tackar nej till det mesta. Vissa dagar mår jag bättre än andra och då gör jag ofta misstaget att på en gång göra mer än vad jag orkar och så får jag det tillbaka genom ökad huvudvärk och trötthet. Samtidigt vill jag ju inte helt isolera mig och försöker mer ibland. Jag vill kunna prata med vänner, ta en fika, ta en öl osv. Och det får vara värt konsekvenserna ibland. Så ibland om ni träffar mig så är jag mitt vanliga jag, det syns inte utanpå. Och detta är ju ett stort dilemma för många diagnoser och sjukdomar, att det inte syns och då är det svårt för andra att förstå. Att hoppa på kryckor eller sy några stygn- det är ”riktiga” åkommor det.

Barnen kommer såklart först och den energin jag har får de. Det är ju en del med dagis, skola, möten, Lucia-firande, fritidsaktiviteter, skjutsande, läxor, kompisar osv och Fredrik kan inte göra allt samtidigt som han jobbar fullt i Osby. En 5-åring och en 8-åring tenderar att prata väldigt mycket, gärna i mun på varandra och inleda varannan mening med ”Maaammmaaa”. Fullt normala barn alltså men det går inte alltid väl ihop med min hjärna om jag dessutom gör något annat samtidigt, som lagar mat eller kör bil tex.

 

Min diagnos Post Commotio Syndrom är mycket lik en utmattning och ibland funderar jag kring om jag hade gått in i väggen ändå om jag inte hade råkat ut för hjärnskakningen så mycket som jag hade omkring mig förut. Men det får jag aldrig veta och jag vet inte heller om det spelar någon roll. Försäkringsbolaget försökte redan efter några månader efter olyckan att köra med den tesen; ”utbränd småbarnsmorsa”, men jag överklagade med hjälp av Överläkaren på Rehabkliniken. Så jag fick några tusenlappar från Försäkringsbolaget, det blev nog totalt en 8000 kr tror jag. Jag har väl betalt in mer i avgifter till dem under den här tiden. Och vilka massa pengar jag har förlorat under sjukskrivningarna. Som sagt, en olycka som lett till några stygn eller kryckor skulle varit bättre. Nils fick tex ut dubbelt så mycket från Försäkringsbolaget för sitt lilla ärr efter att han störtdykt in i fönsterblecket för något år sedan.

img_1711

Nästa stressreaktion som fick mig att sjunka djupare nu under hösten var Försäkringskassan. Efter en månads väntan fick jag meddelande om att läkarintyg behövde kompletteras annars kunde det bli avslag på sjukpenning. Fick kontakta min läkare som skrev kompletterande intyg men det blev inte mycket bättre. Det tog sedan över en månad innan Försäkringskassan svarade med beslutet om avslag. De ansåg inte att läkarintygen visade att jag var nedsatt med några procent alls utan borde kunna söka arbete. Fram till den 12 december fick jag på mig att komma med invändningar.

Jag hade tidigare i höstas skickat egenremiss till Rehabkliniken i Växjö, där jag tidigare gick, och har där fått kontakt med en bra neuropsykolog. Nu blev det bråttom pga Försäkringskassan och jag fick komma dit igen och fick fylla i ett antal självskattningstester. Utifrån dem gjorde psykologen en bedömning och skrev ihop förklaring om min diagnos och förslag på rehabilitering framöver och skickade till Försäkringskassan. Jag har sedan fått jaga min läkare, övertyga henne om att komma över sin irritation över Försäkringskassan och att hon trots att hon redan ansåg att hon skrivit allt och att det var uppenbart att jag behöver få vara heltidssjukskriven, ändå skulle skicka iväg en kort skrivelse. Post Nord verkade också ställa till det på slutet men efter att vi i förrgår fick bekräftat att allt kommit in i tid till handläggaren kan jag tillfälligt andas ut igen.

Nu gäller att invänta beslut. Blir det avslag så går vi vidare med omprövning. Vilket jag ju inte orkar egentligen. Jag vill få tänka på hälsan, få vila, fokusera på rehabilitering framöver och sedan med små steg börja bygga upp mig igen och komma tillbaka. För den här situationen vill jag inte vara kvar i, önskar ingen att behöva hamna i detta.

Hela hösten har jag alltså varit utan en enda krona. Det hade varit betydligt tuffare om jag hade varit ensamstående. Det är tack vare att jag är gift med en man som är frisk och har ett arbete som jag kan ha ”lyxen” att låta hälsan få gå först. Och det gör mig så fruktansvärt förbannad att det ska vara så. Det är inget samhälle jag vill ha. Och det är inte alla som heller kan formulera sig gentemot läkare och myndigheter och kräva sin rätt. Det gör mig ännu mer förbannad och jag tänker att jag kanske skulle syssla med det framöver; att hjälpa människor processa mot jättar!

img_1631.jpg

Jag har tur att jag har det så bra. Det går ingen större nöd på mig och jag är tacksam för allt det har jag har. Jag har en familj och jag har släkt och vänner som bryr sig och ger mig stöd. Som förstår att jag behöver isolera mig och prioritera mig själv och den lilla familjen. Vi har dragit ner på det mesta och umgås mest i vår lilla familj och det är verkligen inte bara negativt. Nu adventsmyser vi järnet varje dag med glögg och pepparkakor uppkrupna i soffan framför Julkalendern och igår kväll pyntades granen. Så på ett sätt är den här tiden på året som bäst för att må som jag mår. Dock gäller att inte stressa över julen och känna att allt måste vara som det alltid är, för det går inte i år. Back to basic, till det som är viktigast:  Julefrid, knäck och kärlek! ♥♥♥

Det önskar jag er allihop och tack för att ni orkar läsa och ger mig så mycket pepp och omtänksamhet! Det värmer! ♥♥♥

img_1709

 

 

50. Hjärnskakningen (del 1 av 2)

IMG_1859

För fyra år sedan idag vaknade jag upp på Ljungby lasarett efter att under natten ha blivit inlagd för hjärnskakning. Jag tog den här bilden när jag låg och väntade på ronden och kände mig väldigt liten och att jag var på helt fel plats mitt i Adventstider. Jag hade kommit in med ambulans vid 3-snåret och fick ligga kvar för observation över natten. Då tänkte jag att en hjärnskakning, det har jag hört tar ungefär en vecka på sig för att läka. Little did I know.

_509

Under Luciadagen hade vi hela familjen bakat pepparkakor och lussebullar och gjort pepparkakshus och pysslat så idylliskt. Ester var fyra år, Nils skulle snart fylla 2 och jag jobbade fullt i Ljungby samtidigt som jag var aktiv ideellt. Ordnade jag inte Internationella Kvinnodagen-festival eller filmfestivaler så var det Fairtrade-event på torget eller så drog jag med barnen till butikerna och klädde ut mig som Fairtrade-banan. Jag anordnade också Barnvagnsmarschen mot mödradödlighet det året och var med i radion. Jag satt som sekreterare i vår Bostadsrättsförening och som ägarombud på Coop i Älmhult och hann med Friskis & Svettis några gånger i veckan samt flängde någonstans var och varannan helg med eller utan familj till vänner och familj på annat håll. Det var fullt upp alltså och jag klarade av det. Den här Luciadagen hade det varit väldigt mycket jobb en tid och väldigt mycket familj och väldigt lite av Maria-tid så jag såg verkligen fram emot att själv gå på glöggmingel hos en vän på kvällen. Jag cyklade glatt iväg och hade gjort i ordning mig i håret och tog för en gångs skull inte hjälm på mig, för barnen var ju inte med heller så de skulle ju inte se, resonerade jag!

Jag hade väldigt roligt och vi satt och diskuterade långt in på natten, min favoritsysselsättning. En småbarnsmorsa som får sitta oavbruten och prata om allt annat än barn! Samtidigt dracks det en del glögg och det var helt enkelt lite för roligt för länge. När jag skulle cykla hem visste jag inte att det hade blivit blixthalka ute och jag kom 50 meter till första svängen jag skulle göra innan jag flög av. Jag har en förnimmelse av att jag ligger raklång i luften innan jag landar och slår i bakhuvudet rakt i den isiga asfalten. Jag kan fortfarande minnas det ljudet inne i huvudet. Jag vet inte om jag svimmar. Reser mig upp och plockar ihop mina saker och cyklar vidare, det sämsta jag kan göra. Hade jag varit utan alkohol i kroppen hade jag nog tagit ett förnuftigare beslut, men det får jag aldrig veta.

Det går 20 meter innan jag trillar igen och den här gången tror jag att jag slår bakhuvudet i trottoarkanten så att jag får ett jack så att det börjar blöda. Så kanske fick jag här två hjärnskakningar inom loppet av några minuter, vilket försämrar situationen. Jag reser mig igen och cyklar gråtandes vidare och kommer slutligen tydligen hem, jag minns inte så mycket. Fredrik som hunnit bli orolig för mig möter mig i dörren och chockeras över hur jag ser ut, min vita jacka är nerblodad och jag börjar snart att kräkas. Han ringer ambulans.

En onykter småbarnsmorsa som kommer in till akuten på Lucianatten. Hmm. Jag skämdes. Kände det som att jag upptog deras tid. Ville ursäkta mig, svarade att ”Nädå, jag hade inte svimmat av” och ”det var nog inte så farligt” osv. Ingen röntgen gjordes och jag fick lägga mig och sova. Morgonen därpå när ronden kom skämdes jag fortfarande. Fick rådet att vila men att det skulle nog inte vara några problem och kanske kunde jag ändå för säkerhet skull ta måndagen ledig. Fredrik och barnen kom och hämtade en skakig mamma som kände sig som den mest patetiska morsan i världen.

Väl hemma skulle jag då vila. Det var inte enkelt. Hur gjorde en det? Ligga och stirra i taket? Det blev dock tydligt de kommande dagarna att jag absolut inte kunde gå till jobbet och fick sedan återvända till akuten när huvudvärken hade ökat. Efter kontroll gjordes fortfarande ingen röntgen men jag blev sjukskriven över jul och nyår och fick också med mig en broschyr där det stod om en rehabklinik i Växjö dit jag kunde höra av mig om jag fortfarande kände av symptom efter en månad.

Jag gick tillbaka till jobbet i januari men det stod snart klart att jag inte klarade av det och blev deltidssjukskriven igen på olika %-grader hela våren. Jag hade huvudvärk, det susade i öronen, hjärtat rusade och jag hade sån hög puls så det kändes som att hela mitt system varnade för fara genom att sätta igång stressreaktioner. Jag sov på bussen hem från jobbet, jag gick och la mig när jag kom hem. Jag försökte avskärma mig, tacka nej till saker, vilket inte var det enklaste. Och vilken tid det tog. Jag håller fortfarande på att lära mig denna konst.

En själv är den värsta boven. Det fanns tex inte i min värld att ställa in nyårsmiddagen med vänner vi hade hemma hos oss utan jag körde på. Men jag fick gå ifrån och lägga mig och vila pga huvudvärk. Eller att ställa in vår resa till Kanarieöarna i februari. Den resan var inte vilsam överhuvudtaget och jag minns hur hysteriskt högljutt det var i All-Inclusive-restaurangen. Inprogrammerat in i ryggraden var att fortsätta att köra på som vanligt eller åtminstone att det var mycket temporärt med avhopp och målet var att snabbt vara tillbaka igen på 100%.

Och den känslan bekräftades av att jag aldrig blev heltidssjukskriven utan det hattades hit och dit med korta perioder och med en gradvis upptrappning. Tillbaka till jobbet så fort som möjligt ”för något annat kommer inte Försäkringskassan att godkänna” var vad läkarna sa. Hälsan är nämligen inte prioriterad utan kommer alltid i andra hand efter denna myndighet.

Jag hörde av mig till Rehabkliniken i Växjö där jag äntligen fick kunskap om Post Commotio Syndrom, som drabbar en del efter hjärnskakningar och som kan sitta i olika länge. Det är en liten del av de drabbade som har kvar symptom längre än några månader. Jag är en av dem. Annars är det mest hockeyspelare en hör om. Hjärntrötthet är ett av symptomen och det är ingen vanlig trötthet, det är ens minimerade energi som tar slut och fullkomligt gör en till en disktrasa. Jag får huvudvärk, blir yr, känns som att jag hamnat i slow-motion i seg kola och det enda som går att göra när det är som allra värst är att gå och lägga sig. På Rehabkliniken fick jag hjälp av en arbetsterapeut och en överläkare att förstå min situation och att stryka det mesta i min kalender och prioritera om.

I den här diagnosen och processen är jag fortfarande och jag har nyligen återigen fått kontakt med Rehabkliniken i Växjö. Jag fortsätter i nästa inlägg om tiden efter hjärnskakningen fram tills nu.

Tack för att ni orkar läsa. ♥