52. God Fortsättning

Det tar på krafterna att dela med sig av sig själv. De två inläggen om hjärnskakningen var tröttsamma att sammanställa när minnen och känslor sköljer över en. Men det ger ju också. Även nya insikter. Och det har aldrig funnits något annat alternativ för mig, jag är sån. Faktiskt förstår jag mig själv lite bättre när jag har fått en bättre överblick. Att stanna upp och reflektera är ju inte något som så ofta får plats i det ”vanliga” livet. Vilket är totalt uppochner.

Och all respons jag har fått. Fantastiskt! Det är verkligen speciellt att få hejarop, hjärtan, omtanke och få ta del av andras historier. Det är tyvärr många som har erfarenheter av sjukdomar, olyckor, försäkringskassan och allt runt omkring. Jag har också fått förfrågan ifrån media, att medverka och berätta om min situation. Gärna, men inte nu. För det är en anspänning att berätta och få feedback, även om det är positivt. Det är det kluriga, att det inte bara är det negativa som orsakar stress, trötthet, huvudvärk. Alla intryck som ska in i hjärnan och mitt filter som saknas. Det blir overload.

Julen tenderar ju också att kunna bli overload. Så mycket tradition, känslor, familj, släkt, viljor och mat! Men jag hade planerat den så att jag var med i min egen takt, vi var hemma hos oss och alla hjälptes åt med maten och jag kunde gå ifrån och vila ibland. Tex behöver fåglarna i trädgården mat och vi har också en hel del lyktor att tända därute, perfekt att komma ifrån och pyssla med. Jag var också bara med på halva julen, Fredrik och barnen for sedan vidare och jag har kunnat återhämta mig. För ofta kommer inte konsekvenserna av att vara igång för mycket förrän dagen eller dagarna efteråt.

Och japp, återhämtning stavas fortfarande SKOGEN för mig.

Jag kom på mig själv med att flera gånger vända blicken mot himlen på promenaden idag. Hörde ett flygplan, såg solens strålar, himlens underbara blåa färg och tänkte att för att vara den mörkaste tiden på året så är det allt ljust. Och ett kommande nyår nu, det passar in i detta. Att lyfta blicken och få börja se framåt, lite försiktigt för min del.

Såg inlägg på sociala medier innan och under julen om att lägga upp nya mål och strategier för det kommande året och jag kände bara ett spontant och rungande ”nej!” Inte nu, inte än. Vi måste avrunda och ta avsked av det gamla först, sen vila, gå i ide en stund, njuta av jul, nuet. Glida runt i pyjamasbyxor, äta ur chokladkartonger, kolla på en massa filmer, pussla, läsa en bok, spela spel, gå promenader. Det önskar jag att alla fått och får ”hinna med”, på sitt eget vis. Sen kommer nästa år med nya mål och utmaningar. Sen.

Jag känner en liten spirande känsla av att jag snart kommer vilja och orka att blicka framåt, mot något nytt. Sakta, sakta. Inte rusa iväg som min neuropsykolog påminner mig om. Det är när jag mår som bäst som det är viktigast att få in vila. (Det känns förresten mycket bra att kunna prata om ”min neuropsykolog”!)

Som det ser ut nu tror hon inte att jag är redo att påbörja någon slags plan för att återgå till någon procents arbete förrän långt senare i vår, tidigast. Och det måste jag säga är skönt att höra, även om jag kan hoppas på att det inte behöver ta så lång tid.

Något annat som känns bra är att jag fick besked från Försäkringskassan att de ändrat sitt beslut och jag fick utbetalt för 3 månader retroaktivt fredagen innan julafton! Tack för den julklappen Försäkringskassan! Det är en enorm lättnad, en stor, stor tyngd som lyfts från mina axlar. Äntligen kan jag få fokusera på rätt saker igen.