65. Hikefulness, childfulness och puttekulor.

Hemma hos oss är det sjukstuga. Började med en febrig och förkyld Ester förra helgen och jag kom igång dagen efter. Sen dröjde det en hel vecka med host och snörvel innan febern anlände och nu har jag fått sällskap hemma av Nils som låter likadan. Så länge det håller sig till virus och förkylning så får det vara ok, det var ett tag sedan också så det var väl dags. Jag önskar dock av hela mitt väsen att det inte går vidare till nästa steg som det gjorde för två år sedan, vid exakt den här tiden och började likadant. Så dålig har jag nog aldrig varit; hög feber, magsjuka, magkatarr, huvudvärk från helvetet- allt på en gång. När jag till slut tveksamt lät mig skjutsas till vårdcentralen suckade de först lite. Typ ”ytterligare en vuxen som inte fattar att influensan är så här”. Men när sänkan visade 200 och lunginflammation konstaterades lät det istället som så att jag borde ha kommit in tidigare. Inte alltid lätt att veta vad en ska göra.

Lunginflammation hade jag även när jag väntade Nils. Då hade jag hållit på och hostat i fyra månader innan men den omgången var inte alls lika rejäl. Några veckor senare däremot fick jag en retning på lungan, eller vad det nu hette, och då fick vi åka in till akuten för jag kunde knappt andas och det högg som knivar i bröstet. Det var inte roligt. De hissade upp mig i en ställning så jag hängde på sidan när de skulle röntga mig och jag kände mig som en stor val, höggravid som jag var. Brukade tänka att Nils kanske skulle få hörselskador där inne i magen så mycket som jag hostade under den tiden. Nu är han ju väldigt högljudd och hörseln verkar fungera selektivt, men är nog ändå ganska ok tror jag.

Usch, alla har väl såna där jobbiga sjukdomshistorier. Det som ändå är bra med dem är att en blir påmind om hur bra en har det som frisk.

Vi försöker roa oss bäst vi orkar här hemma. Spela spel, äta, dricka, titta på TV. Och då är tyvärr Nils favorit en helt odrägligt jobbig serie om en haj och sjöjungfru och allt vad det är. Typ som Tom och Jerry men tusen gånger värre med ett helt fruktansvärt störigt ljud till. Så till sist blir jag knasig och letar upp något annat trivsamt vi kan titta på istället.

Det är mysigt att ha lite sällskap, men ärligt talat så är jag så urbota trött på att gå hemma och att allt ”står still”. Alltså sedan i september, inte bara nu. Det är inte helt enkelt att peppa loss och känna lust och kreativitet igen. Hur hittar en tillbaka till sitt driv? Eller till ett nytt driv kanske snarare. En klassisk fråga för många fler än mig och svaren är väl lika många som de som ställer sig frågan. Tufft det där med att alla ska ”finna sin egen väg”. Kan en inte bara få någon mall att följa.

I alla fall så finner vi ju inspiration på olika håll; någon eller något som kan få en att höja sig ett snäpp. I höstas upptäckte jag Vandringsbloggen och Vandringspodden där Angeliqa Mejstedt delar med sig av sitt liv som heltidsvandrare. Hon sa upp sig från sitt ”normala” jobb och har byggt upp sin nya tillvaro med blogg, podd, föreläsningar mm och inspirerat många med sitt mod, sin värme och äventyrslust. Hennes röst har följt mig i hörlurarna på mina stigar i skogen och hon har inspirerat mig att tänka nytt och större och se positivt på tillvaron och framtiden när det har stormat för mig under den här tiden. Jag köpte hennes bok för födelsedagspengar och blev ännu mer pepp på att börja vandra på allvar och på att söka nya vägar.

 

I förra veckan nåddes jag av den ofattbara nyheten att Angeliqa har tagit sitt liv. Det gjorde mig så ledsen och det gör fortfarande ont i mig. Varför? Vilket slöseri av liv, av en vacker själ. Hon som var så fantastisk, så omtyckt, så ung, så inspirerande! Tankar nog alla får när det handlar om självmord. Hon svarade alltid på mina meddelanden och kom med tips och uppmuntrande ord och jag förstår ännu mer nu efter hennes död att hon betytt mycket för många människor. Jag blir än mer övertygad om att vi behöver öppna upp vårt samhälle och oss själva och våga prata om när vi mår dåligt. Självmord är ju på den yttersta spetsen på spektrumet och så sorgligt att så många i vårt land väljer den vägen. Dock tycker jag ändå att självmord faktiskt har uppmärksammats mer och mer via TV-program och olika initiativ i sociala medier osv de senaste åren och det är positivt.

Angeliqa pratade om hikefulness. Alltså mindfulness i vandringen, medveten närvaro i naturen. Och detta är något som passar mig och faktiskt något som jag ju alltid har känt av när jag varit ute i naturen på läger, kanothajker och vandringar sen jag var barn. Till skillnad mot den traditionella mindfulnessen och att sitta still så är detta min grej. (Det skrev jag tex om här 57. Medveten, närvarande och förbannad! )

Jag tänker låta Angeliqa fortsätta att inspirera mig och ta mig ut på än fler vandringar och öva på att finna hikefulness. Vandra i frid. ❤

Childfulness får jag kalla tekniken att inte bara låta en dag gå då en ”förvarar” sina barn utan verkligen möter dem och är närvarande. Låter sig själv vara mer som ett barn kan en nog säga. Det går inte jämt, det ska erkännas. Men idag tog vi oss till sist ut i vårsolen och spelade kula i trädgården. Nils har till sin lycka fått kulor från storasyrran som drar hem nya vinster från skolgården varje dag. Så han har förstått nu att det är dags att börja öva, att det nog är viktigare att kunna spela kula än att läsa och räkna innan hösten kommer.

Vet ni vad mer en kan göra när en känner sig lite nere? Jo äta glass förstås! Och om glassbilen inte kört förbi med någon Klings glass på två veckor så kontaktar man dem såklart, Trudeluttglassbilen alltså, och får dem att ta omvägen förbi Älmhult! Så igår kväll kunde jag skutta ut och köpa halva deras lager och fylla frysen!! Jippi!

L.Y.C.K.A

En KaffeKonjak blev det idag och den åt jag med största medvetna närvaron kan jag säga. Fredrik tog en Pop74 och barnen satte i sig varsin M-400; den största struten av dem alla. Får se om vi orkar någon middag. Det viktigaste i magen först förstås!