57. Medveten, närvarande och förbannad!

Jag har nu startat igång med gruppaktiviteten Mindfullness tillsammans med några andra med diverse olika neurologiska utmaningar. Att fokusera hjärnan att vara medveten och närvarande i nuet och inte skicka signaler kors och tvärs genom hjärnsubstansen är nog en smart strategi.

Mindfullness verkar dock vara universalmedicinen för det mesta, snarare receptet för allt! Som vår gamla skolsyster sa till alla; “Gå hem och ta en alvedon och lägg dig i ett varmt bad.” Det verkade vara mirakelkuren på den tiden, åtminstone till alla vilsna ungdomar på vårt högstadium. Nu är svaret på allas läppar istället: Mindfullness! Åtminstone när det kommer till kvinnor!

img_2473-1
På väg till kurs i Växjö. Stan smälter.

Och jag har en gen i mig som går igång när något verkar vara mirakelkur för tillfället, då blir jag skeptisk, ifrågasättande och halvt rabiat. Så här tänker jag om kvinnans historia, som för övrigt ju är förknippat med en kamp jag alltid hållit fanan högt för ute på barrikaderna:

Först hjärntvättas kvinnan att inte vara speciellt nöjda med sig själv och erbjuds diverse lösningar så som smink, styling, bantning och skönhetsoperationer. Som mamma ska hon också helst hinna med att vara über-menschen som lagar mat och kläder, stylar sina hus, kramar och tröstar och offrar sig och köper födelsedagspresenter till hela släkten samt vara projektledare inte bara för familjen utan för världens alla sorgligheter och problem.

De senaste 50 -60 åren eller så har hon klättrat uppför karriärstegen och förväntas även här prestera, trots att hon fortfarande tjänar mindre än mannen endast pga sitt kön, samtidigt som inget annat plockas bort från att-göra-listan utan istället fortsätter den bara att fyllas på.

Sedan kraschar kvinnan och får inte det berömda “livspusslet” att gå ihop och då poppar en ny hjälpande marknad upp för att hjälpa denna vilsna misslyckade individ. Inte för att ändra på något övergripande, ändra på några eventuella strukturella fel och omöjligheter som letat sig in i systemet. Nej, det är individen det är fel på som måste ändra på sig!

Förverkliga dig själv är nu svaret! Och nu läggs ytterligare saker till i listan över vad vi ska göra. Hinna med oss själva också! Pust! Och då räcker det inte med att vi bara får lite lugn och ro och umgås med oss själva inte! Nej! Nu ska vi gå mindfullness-kurser, yoga och meditera och köpa rätt appar och litteratur och hälsomagasin och då krävs det rätt kläder och yogamattor! Minsann, kom inte med något jäkla liggunderlag här liksom. För att inte glömma rätt kost som matchar den här nya livsstilen, helst ekologisk, närproducerad vegansk och raw food-kost. Och så lite kombucha och örtte på det.

Det finns även passande retreats, spa och kurser och utlandsresor att åka på där vi kan få hitta oss själva i en solhälsning vid havet, blickande ut mot horisonten! Detta säljs tillsammans med konceptet av att allt är möjligt! Men bara om du bara gör det på rätt sätt, först då händer det. Detta är en miljardindustri! Och inget är nytt under solen, bara ännu mer på våra axlar. Jag undrar ibland om vi egentligen har kommit så långt? Ett steg framåt och två bakåt?

img_2479
Rejäla kängor har jag för utmaningen i alla fall.

Det är som att vi helst ska trubbas av lite. En uttänkt strategi.

“-Gå in i dig själv du. Sitt där med ditt mantra och glöm bort att du är förbannad!” “-Istället för att ge folket knark för att hålla sig på mattan så ger vi dem Mindfullness! Ner på yoga-mattan med er!”

Egentligen skulle vi väl istället behöva ta tag i den där listan med krav och förväntningar och bara stryka en jävla massa streck och sen fullständigt göra revolution och vägra orättvisor och sedan få sätta oss i en stuga mitt i skogen och ta en öl, sparka upp fötterna och bara få vara i fucking fred! Eller vad nu var och en känner för. Det är min medicin och uppmaning till alla kvinnor! Skit i vad allt och alla andra säger och gör vad fan du vill, hitta din egen väg till att älska dig själv och sluta vara så pretentiös och rätt! För väljer vi verkligen vår egen väg, det är frågan? Väljer jag min egen väg? (ps. Jag svär när jag verkligen vill poängtera något!)

Men ok, med allt detta sagt, som går väl hand i hand med min rebelliska natur och min inneboende ilska och frustration över hur strukturer och trender äger oss, så ska jag nu ändå komma tillbaka till ämnet Mindfullness och att jag faktiskt lovat att hålla ett öppet sinne inför denna kurs denna vår.

img_2484.jpg
När jag ska försöka varva ner och komma i rätt sinnesstämning hittar jag ett irritationsmoment. Det är bara jag som tar på mig skoskydd! Vad tänker alla med?! Jag försöker fokusera på andningen istället. In och ut.

Vi sitter på stolar i en ring med ett ljus att vila ögonen på i mitten. Det är många övningar, alldeles för många för mig känner jag när jag kommer på mig själv med att ha hoppats på teori i ett klassrum och att vi skulle få varsin pärm med en massa ord i. Det är mer min stil. Prat, prat, prat och läs, läs, läs. Istället blir det övning, övning, övning.

Vi börjar med att “landa”. Då ska vi sitta stilla och känna av vår kropp och hitta andningen. Fokusera på in och ut. Jag får obehag på en gång.  “Kommer det andra tankar så låt dem passera och för varsamt tillbaka fokus på andningen.”  Jag tänker direkt på allt annat. Känner att jag inte kan vara stilla, spänner muskler över hela kroppen, vickar på tårna, fingrarna, det kliar lite på armen, bakom örat, några hårstrån är i vägen. För att inte tala om att koncentrera sig på att andas. Det blir helt fel, jag kommer i otakt, får antingen för lite syre eller för mycket. Kommer att tänka på att jag i ungdomen fick en fix idé om att följa andningen och så blev det så onaturligt och konstigt att jag till sist fick lite smått panik, jag kom liksom inte ur det.

Kan jag lära mig att inte forcera andningen utan att bara följa den undrar jag? Det brukar ju heta att övning ger färdighet, skulle jag kanske kunna bli bättre på detta? Och på att ligga still! Herregud, är jag en sådan rastlös själ, det var ett tydligare kvitto på detta än jag tidigare fått. Tvingar mig själv att ligga helt still och det blir nästan outhärdligt! Och minns att jag ju inte skulle tänka alla dessa tankar! Det är då jag antingen brukar ge upp eller somna. Jag får fortsätta försöka ett tag till.

Sedan är det dag för oss att ta oss an varsitt russin. Vi får hålla i russinet och beskriva det i konsistens, form, lukt, smak och ljud i en halvtimme. Att ta oss an något och använda alla våra sinnen alltså, I got it. Vanligtvis lägger jag inte all min uppmärksamhet på ett russin. Känner nu att det smakar förvånansvärt sött, bara ett litet russin! Tänker på att om jag kommer i närheten av russin så brukar jag ta en hel näve och slänger in i munnen. Men oftast nöjer jag mig inte med några russin, det ska snarare vara en näve godis! Spånar över hur vi förr i världen handlade smågodis över disk i mini-påsar. Nu skyfflar vi ner det i 10-kgs kassar. Inget blir någonsin nog. Då behöver vi nog vända på det och börja titta på detaljer igen, på att kunna njuta av det minsta, som ett litet russin, och bli nöjd över det.

img_2528

Hmm, det kanske finns en poäng med det här med mindfullness i alla fall tänker jag och sväljer russinet.

Därefter blir det fler övningar. Nu ska vi stå upp och sträcka på oss åt olika håll och stanna kvar långa stunder. Mina armar domnar så sakteliga bort. Herregud, det är ju riktigt fysiskt jobbigt. Jag vill ge upp. Har jag så dåliga muskler och ingen fungerande blodcirkulation verkar jag ha heller!? Sluta tänk så mycket!

Sen lägger vi oss ner på våra yogamattor, dags för kroppsskanning. “Lägg märke till din högra fot och hur den känns mot underlaget” Känner hur jag dåsar bort på en gång och slumrar till. Vaknar till och undrar lite oroligt om jag snarkar, för det är ju inte riktigt tanken att en ska somna. “Låt bara tankarna passera. Och lägg inga värderingar i något. Inget är fel och inget är rätt.”

Inga värderingar. Hmm, det här var något nytt, hur gör jag det? Jag är otroligt snabb på att veta vad som är rätt och fel och agera därefter och gärna säga det högt till alla med. Som skoskydd på fötterna när det är två dm slask utomhus!

Den arge och upplyste rebellen och sociologen som ändå får försöka fungera i vardagen! Det är jag det. Funderar på om det inte finns något trevligt retreat att åka på. Det finns ju sådana där när alla är tysta, det hade passat mig. Både att andra är tysta men kanske framförallt att jag själv är det! Lär jag mig bara det här med meditation också så kan jag ju även stänga av tankarna och det vore ju sannerligen skönt ibland! För än klarar jag tydligen inte av att låta tankarna flyga förbi och återgå till andningen. Men lägg nu ingen värdering i detta för guds skull Mia.

img_2482
Efter-bild! Ser jag visare ut? Mer närvarande liksom? Eller snarare mer vilsen och vet ju inte ens hur jag tittar in i mobilkameran!

Jag ska säkerligen lära mig ett och annat på den här kursen. Jag är faktiskt inte helt omöjlig att ha att göra med. Men jag behöver balansen. Vi ska ju inte sluta upp med att vara förbannade för det finns så mycket att vara förbannad på. Orättvisor, ojämställdhet, förtryck, våld, stress, sexism, rasism, krig, fattigdom, klimathot. En hel del nära och en del längre bort. “Men vilken ilska du bär på lilla gumman.” Ja, med all rätt! Det är ju för jävligt med världen.

Jag ÄR arg och det vill jag fortsätta med. Fast på ett smartare sätt kanske. Det hoppas jag på att få med mig från den här kursen. Om vi kan skaffa oss redskap att använda som individer för att inte totalt drunkna i det här livet så är det givetvis bra. Ett annat sätt att tänka. Jag behöver ju inte gå under för att världen är totalt ur led. Jag behöver välja mina strider, välja när och hur och vad. Ta lite mer kontroll helt enkelt. Makt! Makt över mitt egna liv i denna hysteriskt vansinniga karusellvärld där så mycket oförutsett bortom all kontroll sker.

Vi ska ju inte tappa vår kämpaglöd och tänka att det är oss själva det är fel på! Det är samhället som behöver mindfullness och varva ner! Ett samhälle som totalt stressas sönder av intryck överallt ifrån. Vi fullkomligt bombarderas av intryck. Pling, pling i mobilen. Nyheter och erbjudanden och råd. Vi vill väl inte missa det senaste man ska äta, tycka och tänka och undvika.

En bekants kille när jag bodde i USA hade tre stora bokstäver tatuerade på sin stora mage: FTW- Fuck The World! Det är ett mantra vi kvinnor har för lite av i livet kan jag känna ibland. Lite härlig jävlar-anamma-känsla liksom! Fuck The World, här kommer jag! Förbannad men i balans! Medveten, närvarande och förbannad!

img_2470
Äsch, det får bli en vacker tulpanbild igen i kontrast till de övriga slask-bilderna. För oss som inte känner att vinter med smältande snö tillsammans med regnskurar är det mysigaste som finns så kan vi alltid köpa fler tulpaner och fokusera på dem!

Jag tror jag ska bygga ett eget tempel och vara guru i min egen filosofi. Fuck the world-mindfullness, fuck-fullness, Mindfuckness, mindfuck-fullness. (Får fundera på namnet här, skulle kunna bli vissa förvirringar.) Så får en lite av varje från hela spektrumet liksom! Värderingar som tusan men även lite inre frid! Vad sägs om det?

Go lördag på er! 🙂

 

43. En hackspett

Jag fick en fråga: “Om du retar dig på ljudet från en hackspett är det då inte i dig störningen sker så att det bara är du som kan ändra på situationen?” Jo, för inte lär hackspetten bry sig speciellt. Men grundfrågan här blir lite mer komplicerad. Det handlar om det klassiska att “det är inte hur en har det utan hur en tar det.” Är det så enkelt klurar jag kring?

Det började med att en populär inspiratör som har mycket klokt att dela med sig av och som jag följer i sociala medier skrev ett inlägg med budskapet att “När du väljer att störa dig på någon eller något kom då ihåg att det är du som är störd, inte det du stör dig på.”

Min känsla och kommentar  var att det lät ganska onyanserat. Jag förstår hans poäng men tyckte att det behövdes lite fler ord kring detta.  Det är ganska mycket i livet som kan drabba människor som de inte har en chans att värja sig från och svårt att “välja” att inte störa sig på. Alltifrån våld, olyckor, sjukdomar till myndigheters beslut osv. Det var också några fler som reagerade, bla en kvinna som nämnde psykisk misshandel hennes fd partner utsatt henne för. Men de flesta i flödet av kommentarer förblir medhållare och har aldrig något att invända. Det får mig att vakna till och ha än mer att tycka till om, för balansens skull om inte annat.

I alla fall så funderade han ett varv till och återkom i ett nytt inlägg där han stod på sig och tog upp exemplet med hackspetten. Det tyckte jag kanske inte riktigt handlade om samma sak. Går jag i skogen och stör mig på en hackspett som låter har jag nog absolut en del problem att hantera. Det finns som sagt värre störningsmoment i våra liv. Jag har några sådana moment i mitt liv nu men de jag främst tänker på här är de med större utmaningar och färre möjligheter att resa sig. Som den sociolog jag är tänker jag strukturer och maktförhållanden.

img_1204Efter några frustrerande försök att diskutera detta med nämnde inspiratör blev min summering till svar: Jag tror att jag tänker det som ett brett spektrum där vi har mer eller mindre möjlighet att sätta emot, beroende på var vi är i livet, på vår hälsa, hur många livlinor vi har omkring oss i form av familj, vänner, ekonomi och en massa annat som påverkar oss. Tidsaspekten är också viktig. Det finns kanske inte en chans att resa sig inom en viss tid, kanske år för en del, aldrig för andra. Men så en dag är det förhoppningsvis dags. Det kan handla om att förlåta och det tror jag knappast går att tvinga fram utan måste få ta den tid det tar. Möjligtvis kan det gå att bearbeta så att det kan ske tidigare.

Självklart är det i en själv lidandet sker oavsett yttre omständigheter. Att kunna förlåta andra är lösningen för att gå vidare. Ibland handlar det kanske om att förlåta sig själv och det kan nog vara det svåraste av allt. Det blir fel att prata om hela detta spektrum samtidigt, från hackspettar som borde kunna vara ganska snabb-bearbetat till trauman av diverse slag. Det var den nyansen jag kände att jag ville lägga till.

Min poäng är att vi inte är egna öar som agerar oberoende av andra och annat. En av mina lärare på college i USA, i klassen Social Injustices tror jag den hette, utgick från det hon ansåg som det mycket missvisande amerikanska uttrycket “pull oneself up by one’s bootstraps”. Att även om många gärna vill ta på sig “äran” själva för att de lyckats i livet så har de ofta haft någon, några på vägen som varit just livlinor. Som gett pepp eller pengar, suttit barnvakt, stöttat på olika vis. Vi är kontentan av både biologiska och sociala komponenter och långt ifrån allt har vi kontroll över.

img_1188På samma sätt som vi människor inte kan ta på oss hela “äran” för allt bra som händer i våra liv kan vi inte heller ta på oss “skulden” för det mindre bra. Det blir en tung börda att bära om det är mitt ansvar att inte störa mig på störningsmoment. Vi behöver vara mer snälla mot oss själva tänker jag. Inte lägga ännu mer på våra axlar.

I min egen studie upplever jag att jag möter fler män än kvinnor som utgår ifrån sin egna fullkomlighet, som är egocentriska i sin världsbild och ser sig själva som ensamma aktörer. Lite ödmjukhet efterlyses. Några av dem är tyvärr världsledare.

img_1198Mina livlinor är många.  Jag bor i Sverige, bara en sån sak. Jag sitter inte i sjön ekonomiskt, än i alla fall. Jag har familj och vänner. Ett mycket omtänksamt och fint gäng. Och även om jag inte alltid släpper in dem så vet jag att de är där och det betyder allt. Tack, jag hör er! ❤ Och jag hoppas att jag är livlina till er när det gäller.

Och så har jag mitt hjärta i lövhögen, min man Fredrik, som är raka motsatsen till egocentrisk. Han är mitt stöd, min vän, min kärlek. Han tror på mig, peppar mig, lyfter mig, lyssnar och finns där jämt. Det här hjärtat hittade vi när vi var ute på en morgonpromenad i söndags. (Obs, inte arrangerat!) Då hade svärmor ställt upp som barnvakt så vi fick vår egna stund. En mycket viktig livlina hos oss, tack Inger!

Fredrik hade packat ryggsäcken full med frukost och serverade mig kaffe och äggmackor på bryggan nere vid sjön denna vackra, disiga novembersöndag.

img_1182Jag kan bara önska och försöka att vara en lika trygg livlina för honom. ❤  (Och jo, jag bjuder honom på picknick också ibland om någon undrade! 🙂 )

Ödmjuk inför livet är jag, oavsett om det handlar om med-eller motgångar, som hackspettar och andra störningsmoment.  ♥