Min man läste mitt blogginlägg om Mindfullness 57. Medveten, närvarande och förbannad! och undrade vad jag är så arg på? Varför ”Fuck the world”?
”Varför så arg lilla gumman?”, sa han INTE utan jag själv lägger till den nedlåtande tonen. För det är så jag alltid har känt att jag möts av världen, med en liten klapp på huvudet. Fredrik var seriös i sin fråga och jag tänkte att jag skulle försöka besvara den någorlunda, om det går. För även jag själv undrar ibland!
Jag har nog alltid varit arg. Från det lilla till det stora och tillbaka igen. Från mikro till makro. Det finns orättvisor, världen är inte som den ska. Från att folk slänger skräp på backen till att barn lever på gatan. Jag tänker att jag lider av en slags OCD, Obessive Compulse Disorder när det gäller världsordningen. Saker och ting ska stå rätt till! (Dock innefattar inte diagnosen dammtussarna i hörnen, tack och lov att det inte är det också.)
Med ordning och reda menar jag att ingen skulle behöva sakna rent vatten, barn ska inte dö som flugor, flickor könsstympas och giftas bort/säljas som slavar, människor hatas och mördas pga sina åsikter, ursprung eller sexuell läggning. Ingen skulle behöva fly och drunkna på Medelhavet och inga fler jävla murar skulle behöva byggas! Krig och fattigdom, makt, förtryck, girighet, egocentrism och miljöförstöring. Det har ända sedan jag var liten gjort mig så frustrerad och jag planerade verkligen för att rädda världen. Enligt mig står en massa idiotiska män i vägen för någon ordning och reda i världen. De har ställt till det genom historien och fortsätter med det.
Det var på makronivå. På semi-makronivå är jag arg över att kvinnor fortfarande tjänar sämre än män, är fattigpensionärer, mer sjukskrivna, tar större ansvar för barn och hem, har lägre status, inte är lika studerade och forskade om, (mannen är norm). Kvinnor blir misshandlade eller mördade dagligen av någon de har en relation med, att frontpersoner som Linnea Claeson dagligen får dick-pics och mordhot! Att Sverigedemokraterna och andra som lockar med förenklade och falska svart- eller vitt- svar faktiskt lyckas hos så många, att vi stänger våra gränser, våra hjärtan. Att myndigheter misstror människor, att sjuka blir utförsäkrade, att äldre blir svikna på äldreboenden.
På mikronivå, i mitt egna lilla liv, att ha blivit behandlad som skit av män många gånger, hela ”Me too-spelplanen”; ett objekt att trampa på. Att jag tvingas vara min egen projektledare i min sjukskrivning och känna mig skuldbelagd både av samhället och av mig själv för att jag trillade av cykeln för fyra år sedan och lever med konsekvenser från hjärnskakningen,
Inte helt orimliga krav kan jag tycka när jag försöker rannsaka min sk. diagnos av OCD. Men sen finns det såklart fler saker som gör mig arg, eller snarare irriterad, på varierande nivåer och de kan ju diskuteras. Exempelvis att inte alla vet hur en använder blinkern på bilen när de ska svänga, att telefonförsäljare ringer och stör, helst på kvällen när en nattar barn, att planer ändras, att inte alla prioriterar som jag. Att inte alla tänker som jag! (Den sistnämnda här faller verkligen på sin egen orimlighet och den tar jag tillbaka på en gång, det hade inte blivit en fungerande värld om alla tänkte som jag!! Fast litegrann mer som jag kanske…?)
Jag har som sagt alltid varit arg men nog inte vetat att det var tillåtet, inte haft några kanaler för att på riktigt få ut det på ett konstruktivt sätt. Inte vetat hur jag kan få vara jag. Visst har jag agerat, via vilda diskussioner på samhällskunskapen eller då vi startade Miljörådet på högstadiet etc. Men det kändes aldrig som att det var nog eller var helt ok. Tex. min gymnasiebal. Jag avskydde den. Klä ut sig i klänning med rosetter och högklackat. Försöka passa in, för det måste en. En måste vara som alla andra.
Idag när det faktiskt verkar finns mer utrymme att vara sig själv, det verkar så i alla fall upplever jag, så hör jag om ungdomar som hoppar över skådespelet, eller gör det på sitt eget sätt i egna valda kläder, om vi ska ta just balen som en symbolisk tillställning. Tänk om jag hade vetat att det gick att göra revolution redan då, om vi kanske hade varit några stycken som hade gått samman och gjort vår grej! Istället deltog vi och spelade med i den där teatern. I vanlig ordning gjorde jag väl något för att revoltera lite grann; blev full framåt kvällen och snusade och drog ut alla hundratals hårklämmor ur håret som frisören satt dit.
Detta behov av revolt har fortsatt att sitta i. ”Säg inte till mig vad jag ska göra för då gör jag tvärtom!” Samtidigt som det är uttröttande är det såklart även en stark drivkraft! Efter gymnasiet åkte jag som au pair till USA och det kändes som att jag blev fri, fri från ett mycket kvävande gymnasieliv som jag avskydde och bara ville bort ifrån.
Au pair-året i Boston var ett kalas-år. Med fokus på kalas, fest och party! Och så en hel del barnpassning också. Jag tog hand om fem barn! (Och har fortfarande kontakt med dem alla samt föräldrarna och släkten! Så bara fokuserad på partaj kan jag ju inte ha varit!) Och några av mina allra bästa vänner träffade jag under min USA-tid! ❤
När jag efter det året blev kvar i Boston och började plugga sociologi fick jag fler redskap att använda. Feminist hade jag redan kallat mig för på gymnasiet men nu fick jag fakta, forskning, kunskap och mer bränsle.
Mitt ”major” var sociologi och mitt ”minor” var engelska. Då läste jag exempelvis litteraturkurser om kvinnors och svartas historia i Amerika. Böcker som påverkade mig mycket och som pryder min bokhylla och mitt liv än idag.
Härom dagen dök det upp ett mycket passande inlägg på Facebook. Det säger något väldigt klokt. Jag är inte ensam och det är inget dåligt att vara arg. Det är en hälsosam inställning och respons på hur världen ser ut! Och vi måste agera och skrika rakt ut ibland! Det är väl snarare så att ”If you aren’t mad then you’re not paying attention!” som någon sa.
Så vad blir då kontentan av alltihop? Varför jag varit och fortfarande är arg har jag så smått och kortfattat försökt redogöra för här. Vidare att det är avgörande för ens egna överlevnad att få vara förbannad och lika viktigt är det att hitta en väg, en balans, ett forum för att få utlopp på ett konstruktivt sätt. Inte känna skam och skuld och ifrågasätta oss själva. ”It’s not ladylike” som jag fick höra i USA när jag betedde mig argt eller bara råkade spotta på marken! Att vara en människa är ofta att bete sig som en karl har jag märkt! Hänger fint ihop med hur exempelvis manliga prisade författare får berätta om människans inre, som Paulo Coelho, medans Nobellitteraturpristagare Doris Lessinger får priset med motiveringen “that epicist of the female experience, who with scepticism, fire and visionary power has subjected a divided civilisation to scrutiny” Hon berättar alltså utifrån ett kvinnligt perspektiv, inte mänskligt. Vilket ju hade varit ok om Coelho och gänget blev beskrivna på samma sätt, att de berättade den manliga upplevelsen av livet.
Så jag kommer återigen tillbaka till mitt koncept av att blanda en dos mindfullness med ”Fuck the world”-tåga. Förbannad men i balans. Och såklart med en stor gnutta humor och glädje! Jag är nämligen glad över många saker också, ni behöver inte vara orolig för det, det får bli ett kommande blogginlägg! Idag är det tex fredag och det betyder fredagsmys med familjen. Jag har varit iväg på eget ett dygn och njutit av mitt egna sällskap och fått grotta ner mig i varför jag är arg. Och nu längtar jag efter familjen och helg. Livet är gott. Men vi nöjer oss inte med det. För mig själv och för andra. På mikro och makronivå. Peace.
Mias krönikor 