På vägen till mitt andrum i skogen där jag hittar mossa och frid finns det nu en del hinder att ta sig förbi.
Den här morgonen var de nog på sina barns Lussefirande och började senare för jag kunde få gå ostörd i tystnad förbi maskinerna som annars verkar vara igång dygnet runt. Det är grannkvarteret Paradiset som utökar med Bökhultskvarter åt alla håll och det förbereds för att byggas vägar och skola och en massa hus till. Älmhult är expansivt och det är väl såklart bra. Men varför just här?! VÅRA stigar och VÅR skog!
Vi blir nu omringade och kommer inte längre ha raka vägen ut i skogen utan måste passera vägar och det gör något med frihetskänslan. Lägg då till skövlingen av träd på vår ”tomt” där kommunen bara för några veckor sedan tog ner 10 träd så det ser totalt avskalat och fult ut nu. Vi saknar dem! Tur att vi bor i Småland där det finns fler träd att finna.
Oh well, den här Luciamorgonen ligger det ett tunt, tunt lager med snö över landskapet och när jag kommer förbi ”hindren” så ligger då den underbara skogen där. Den jag hoppas att vi får ha kvar. Annars tänker jag gå ut och bli trädkramare och vägra flytta på mig.
Det är som att kliva in i skogen, se hur det är lite varmare därinne så att snön har smält. Där har vi de många stengärdsgårdarna och rösena som vittnar om att människor faktiskt bodde här mitt ute i skogen en gång. Det tycker jag är fantastiskt spännande att tänka på.
Att hitta och fokusera på detaljer i skogen stavas T.E.R.A.P.I.
Idag började jag med att njuta av Luciafirandet på SVT från Göteborgs Domkyrka med resten av familjen. Sedan läste jag om Ida Boström som hade hoppats på att få överleva sin cancer några veckor till för att få fira jul med sina barn och sin familj. Hon överlevde inte en operation igår och dog 39 år gammal. Jag grät floder. Sedan såg jag en video med henne inspelad från i förrgår och grät ännu mer. Så orättvist, så fel, så fruktansvärt. Sedan stannade jag vid krigskorrespondent Magda Gads inlägg på Facebook om 12-åriga Sohaila i Afghanistan som är gift med en 60-årig gubbe sedan två år tillbaka som hon blir misshandlad och våldtagen av. Här blir en liksom nästan apatisk för allt kring detta är så fel så en vet inte om en ska gråta eller bara bli förbannad eller vad en ska göra? Sohaila berättar att hennes önskan är att få gå i skolan men det tycker hennes man går emot kulturen så hon får inte ens gå utanför huset.
Här någonstans vet jag knappt var jag ska ta vägen i min egen själ. Allt ens egna blir ju så futtigt när det jämförs med andras helveten på jorden. Det dåliga samvetet pockar ständigt på. Men det hjälper ju ingenting att känna så. Jag vet att inget behöver jämföras och ta ut varandra. Den gamla klyschan om hur en måste sätta på sin egen syrgasmask innan en hjälper någon annan fortsätter att stämma. En är alltid närmst sina egna problem men det betyder inte att en inte kan vara solidarisk med andras strider samtidigt. Jag funderar på vad jag kan göra. Jag bryr mig, det är nummer ett. Jag kan försöka påverka genom att skänka pengar till Cancerfonden och trycka på hos politiker, dela inlägg i sociala medier, diskutera. Och så kommer jag på att morgonens adventskalender till barnen innehöll en gåva till Rädda Barnen, till skolgång åt alla. Det var ju passande och får mig att må lite, lite bättre.
Världen är så mörk ibland och vi gör rätt i att bara gråta emellanåt. Men vi måste såklart agera också. Och sprida ljus, det kanske är vår största uppgift. Att inte dras ned i mörkret och tappa hoppet. För Sohailas skull, hon som har fått sina mänskliga rättigheter stulna. Förutom Rädda Barnen ska ni få ytterligare ett julklappstips. I Älmhult bor numera Mohamed Aljounde med sin familj. Han startade upp en skola för flyktingbarn i Libanon och har fått ta emot the International Children’s Peace Price 2017 ur Malalas hand. En organisation som stöttar denna skola har nu startats av fantastiska eldsjälar här i Älmhult och den heter Gharsah Sweden. Till dem skänker vi julklappspengar i år. www.gharsahsweden.org
Gharsah är arabiska för en grodd, ett skott, något som ska spira. Som ett frö till ett träd. Med rötter i myllan och med grenar som sträcker sig högre och högre upp emot skyn. För hopp, frihet, mod och tröst.
Mias krönikor 