Idag har jag varit med Ester i skolan. Det är tredje året i rad jag är med en dag innan det efter skoldagen är dags för hennes utvecklingssamtal. Jag tänker som så att så länge hon vill ha mig där på besök så tänker jag definitivt komma dit! Och det är ju så roligt, och viktigt, att få en inblick i hur hon har det på sin arbetsplats.
24 oktober betydde först och främst två månader kvar till julafton och veckan innan Halloween för barnen men till sist kom klassen fram till att det var FN-dagen idag. Det visades film om läget i världen, ”Om världen hade varit en by med 100 personer.” En klassiker men för många år på nacken nu så den skulle behöva uppdateras. Den handlar alltså om att typ ”38 personer i byn saknar tillgång till rent vatten” osv. Kontentan blev att vi ska vara tacksamma i Sverige. Hade jag varit lärare hade jag nog lagt till en diskussion och analys kring hur det kan se ut som det gör i byn och vad vi kan göra för att förändra läget.
Sedan målades alla FNs medlemsländers flaggor och hängdes upp. Men någon karta fanns inte att titta på och jag började fundera över om vi kanske har en över därhemma som vi kan donera. Så ja, såna där saker går jag igång på ideligen.
Underbart i alla fall med ett klassrum fyllt av läroböcker, kunskap, nyfikenhet frågor och svar! Jag måste nog bli lärare till sist, tänker jag för tusende gången i mitt liv. Vem vet, kanske blir det så. Men inte på lågstadiet för då måste en pyssla också, och det går inte!
Sedan var det dags för träslöjd och det var som att kliva tillbaka till mellanstadiet som var senast jag själv hade slöjd. Smörknivar! Varför ändra på ett lyckat koncept?! Det kan de fortsätta med i några hundra år till. 
Blev helt nostalgisk och gick runt och tittade på verktyg och detaljer jag inte sett eller ägnat en millisekund åt sedan just mellanstadiet. En rubank! ♥
Därefter var alla svinhungriga, inklusive jag själv, klockan var ju trots allt över 11. En portion skolmat á la fish and chips blev min för 55 kr. Lycka. Älskar skolmat. Återigen, jag behöver nog bli lärare.
På lunchrasten kanske en kunde tro att mamman fick stå och titta på men icke. Det var Bro bro breja och och dunken och andra lekar och mamman som gärna hade varit lite i bakgrunden skulle absolut vara med på allt tyckte barnen och det får en ju vara nöjd med. Gulligt. Och som sagt, gäller att passa på så länge det varar.
Priset för dagen visste jag skulle komma, men att det skulle vara värt det. Huvudvärken kom redan efter någon timme och växte sig starkare och när vi kom hem efter utvecklingssamtalet stupade jag i soffan och sov en stund och låg kvar där hela eftermiddagen. Utan TV, mobil och till och med i total tystnad då barnen var ute och lekte med grannarna. Sedan återfick jag lite energi men bara så mycket så att det räckte till lite matlagning och en halvtimme med detta blogginlägg medans barnen tittat på TV. Men som sagt, det var absolut värt det. Barnen kommer först! Nu är det läggdags för både barnen och mig. God natt!
Mias krönikor 