37. Föräldraskapets vedermödor

img_0710För några veckor sedan var det dags för föräldramöten i både skolan och på dagis och vi tog varsitt. Jag gick till Esters skola där hon nu går i 2an och det var regler och förbud och lappar och information i vanlig ordning.

De började med att i detalj gå igenom den nya rutinen vid sjukskrivning, som vi även redan fått info om hem i tre olika broschyrer och i mail; att nu ska vi ringa in till en automatisk telefonsvarare och anmäla sjukdom. Så redan är jag uppskruvad över hur det ska gå den dagen vi behöver använda oss av detta system. Risk att göra fel finns.

Sedan kommer rektorn ut, ställer sig bredbent och med barsk och tydlig stämma deklarerar att varje minut ert barn kommer för sent på morgonen är en minut av ogiltig frånvaro. Och semester utanför loven godkänns inte, helst inte. Om eleven är borta en vecka per termin blir det frånvaro totalt en hel termin i grundskolan! Jag sitter fokuserad på den hårda trästolen och får känslan av att vara tillbaka i skolbänken igen. Kollektiv skuld och skam, det här känner en igen från alla de gångerna som lärarna skulle skälla på några av killarna men istället tog hela klassen. Och så kände en sig ändå skyldig. Ester har inte kommit för sent en minut i skolan och totalt på drygt två år har vi tagit ledigt två  fredagar med totalt 6 timmars missade lektioner för att hälsa på i Mariestad. Så behöver jag lyssna och ta åt mig? Nej, men det gör jag.

Informationen fortsätter och nu handlar det om läxor. Inom kort kommer de att utökas och bli tre stycken i veckan, plus blockflöjtsläxan. Pust, hur ska vi få in detta med tänker jag. Ställer frågan lite försiktigt om det är ok för barnen att läsa läxan på fritids men får till svar att det är det inte och vi föräldrar får nog istället fundera över hur många aktiviteter vi låter dem ha i veckan. Och när går de och lägger sig, får de tillräcklig sömn? Någon längst bak instämmer i att hon vet minsann om att många av barnen lägger sig alldeles för sent. Oj, när är för sent tänker jag direkt och skäms innan jag tänker ett varv till och minns att vi lägger Ester vid 8. Det kan väl inte vara för sent? Eller? Ibland blir det ju senare i och för sig. Megaosäker. Och skärmtiden- den behöver verkligen begränsas. “Och ni låter dem väl inte spela Fortnight eller andra spel med åldersgräns de inte nått upp till?” Vet knappt vad de pratar om här men tänker att det kommer nog det med och tar ett djupt andetag och lägger även detta på minnet.

Vidare på mötet pratas om vikten av att ha kontakt med de andra föräldrarna och när vi ber om listan med mailadresser blir svaret: GDPR! Så det går ju inte, oavsett om alla föräldrar är med på det.

Därefter går de igenom Föräldrahandboken som har delats ut. Den innehåller diverse lärorik föräldrakunskap. Visste vi tex att ett glas juice innehåller 8 sockerbitar!? (Lika bra att ge dem Coca-Cola då mumlar jag där jag satt mig längst fram ihop med kompismammorna och plötsligt går in i mitt protest-mode.) Det är mycket socker i allt helt enkelt och det verkar finnas en stor oro kring att vi kanske ger våra barn nutella och oboy till frukost varje dag. För om vi nu inte visste det redan så är frukosten faktiskt dagens viktigaste mål och en förutsättning för att mitt barn ska lyckas. Denna lektion om socker har vi dock redan suttit på ett antal gånger när vi varit hos tandläkaren med barnen. Då åkte pärm och pekpinne fram och vi fick delta i något slags läxförhör.

img_0709.jpg

Hemma läser jag sedan vidare i handboken om att vi helst bör cykla med barnen till skolan, för miljöns skull och för de mer och mer stillasittande barnen: kanske kan vi föräldrar gå ihop till en slags cyklande “skoltaxi” på morgonkvisten!? Helst bara godis på helgen och så mycket utomhuslek som möjligt för övervikt bland barn ökar. Sen får vi inte glömma att läsa högt för “forskning visar att cirka 80 procent av barnens ordförråd kommer från böcker, och att ordförrådet är en av de viktigaste faktorerna för att nå skolframgång. ” Här ges också käcka tips på att bygga en läskoja och göra fruktsallad tillsammans!

Jag tror att min trotsiga inställning handlar om den återkommande känslan av att någon annan ska säga till mig vad jag ska göra. Då blir jag liksom tvärtom! Så samtidigt som vi redan försöker leva efter de här råden så blir jag ändå irriterad över att få dem tilldelade till mig. För någonstans så skaver ständigt det dåliga samvetet över att en kunde göra mer, jag kunde ju läsa ännu mer för barnen, vi kunde vara ännu mer utomhus, och handen på hjärtat- visst äter våra barn alldeles för mycket socker och TV-tittandet kunde absolut begränsas mer. Detta tuggar i mitt egna bröst och då orkar en liksom inte höra den kritiken utifrån också. Det räcker med min egen röst! Den är ändå alltid den mest kritiska av dem alla.

Sammantaget blir det rätt mycket och jag går snarare ifrån föräldramötet mer tyngd än stärkt. Tyngd av föräldraskapets rejäla ryggsäck med ansvar, skam och skuld. Hur jag än gör så är jag inte en tillräckligt bra förälder, det känns ända in i ryggraden. Det är en ganska tuff ryggsäck att bära. I sociala medier kan en läsa inlägg efter inlägg om hur dagens föräldrar mest jagar egentid och Caffé Lattes, samtidigt som de curlar sönder barnen, ställer orimliga krav på skolan och vill lägga över uppfostran, alltid höjer sina egna barn till skyarna totalt okritiskt, skriver rabiata mail till lärarna, antingen drar ihop till ett upplopp på föräldramötena eller så kommer de inte alls och bryr sig inte, låter dem ha sju aktiviteter i veckan för sin utvecklings skull, ger dem egna surfplattor vid tre månaders ålder, släpper själv inte sin mobil alls utan låter barnen drunkna bäst de vill i simhallen. Och “alla andra” suckar nickande om att “ja sådär långt har det gått, dagens föräldrar är ena riktiga loosers!”

Give us a break!!

Ja, jag vet. Jag VET hur jävliga föräldrar kan vara. Har själv jobbat som vikarie i skolan i olika perioder och sedan efter USA-tiden jobbade jag ett helt år som klassföreståndare i ett team med tre 5-klasser i Ale kommun utanför Göteborg. En elev som ibland bestämde sig för att slå på lärare, elever och inredning hade skilda föräldrar som ibland glömde av vems vecka det var att ha ansvar för sonen så han blev kvar hos oss i skolan. En förälder protesterade då jag hade haft sexualundervisning för alla tjejer och lånat alla böcker jag hittat på ämnet och gått igenom allt från mens till analsex. Det var inte populärt. En förälder på utvecklingssamtal skrattade när jag försökte förklara hur hennes son hade betett sig. Men de flesta var ju bra. Kanske har det ändrats, kanske finns det fler idioter nu, vem vet. Jag har full förståelse för att skolan behöver markera. Och vi tycker verkligen om barnens pedagoger.

Men. Jag tror snarare att vi föräldrar behöver lite mer förståelse, stöd och uppmuntran. En klapp på axeln och ett hejarop. För alltså, kolla bara på hur världen ser ut idag! Det är ta mig fasen en bedrift att försöka uppfostra barn i denna värld som nuförtiden ju kommer rakt in i våra hem “tack” vare alla mediekanaler. Med en Trump i Vita huset, ett klimat som går åt helsike, rasism och främlingsfientlighet som verkar tillta i styrka osv, osv, osv.

Mitt i detta irrar vi föräldrar omkring och ska försöka förklara världen för våra barn och skydda dem ifrån allt och få dem att växa upp som trygga individer! Känns ibland som ett omöjligt uppdrag. Just nu har vi fullt sjå att förklara det demokratiska läget i Sverige för vår 8-åring. “Blev det inte det partiet som flest röstade på? Näpp, så fungerar nämligen inte demokrati serru!” “Och Trump- han som är så ond, hur kan folk ha röstat på honom? För att folk är dumma i huvudet och demokrati verkar inte alltid vara så himla smart serru!”

“Och klimatet, miljön- kommer vår planet att gå under? Japp det ser så ut men folk bryr sig mer om bensinpriset förstår du och du själv är lika mycket skyldig som alla andra, för om alla i världen levde som du och jag så skulle vår värld typ redan gått under! Vi är redan inne på fjärde jordklotet vi förbrukar bara i år! Men ha nu inte för mycket dåligt samvete för detta för det är alldeles för stor procent av skolbarn, speciellt tjejer, som mår dåligt nämligen. Stressa inte. Stressa inte säger jag! Men se till att göra allt och lite till. Du måste hänga med. Ta för dig. Ta täten! Och rädda världen också, det måste vi göra!”

Tänk vad mycket våra föräldrar var glatt ovetandes om slår det mig! Så mycket råd och rön vi måste få och och förhålla oss till! Internet är ett jäkla påhitt. Vi kan snabbt få veta allt om allt, det finns liksom ingen ursäkt längre, det är bara att söka och se till att få kunskap. Men det är för mycket kunskap, för många studier om allt, varningar om faror som lurar bakom varje hörn och gör du si så blir det så och gör du så, ja då blir det si. Du kan inte vinna hur du än gör!

Men då gäller det att plocka fram rätt fokus. De här två.

img_0137-e1539369755948.jpg

Och vi två föräldrar. Som försöker göra vårt bästa. Som älskar dem så det gör ont i kroppen, som vill dem så väl, som skäller på dem, som gör för mycket ibland, för lite ibland, helt uppåt väggarna fel då och då men en massa rätt också, som vet att en kan få be om förlåtelse, bättra sig och hjälpas åt. Det är gott så. Det är absolut gott så. Hör vi det nu då alla vi föräldrar- vi duger! ♥

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.