Träning på recept har en ju hört om men finns det än? Jag har varit många vändor inom vården efter hjärnskakningen jag drabbades av för snart fyra år sedan, men aldrig har jag fått någon konkret ordination av träning! Det är klart att en vet att det är bra med träning och det har jag väl utfört med varierande styrka och innehåll i alla år, men för mig räcker inte det. Jag måste helst bli tvingad! Redig som jag är följer jag såklart alla doktorns recept men aldrig har det varit träning. ”Jag har precis köpt årskort på gymmet” berättade jag senast varpå läkaren endast kommenterade att det måste ha varit dyrt.
Det är klart jag måste bygga upp musklerna i nacke och axlar som bär upp huvudet, i rygg och bål som håller uppe hela kroppen, i hela kroppen som ska hålla uppe hela mitt inre, mitt sinne och min själ! Det vet jag väl men att tänka och höra att ”en måste träna” kommer inte jag så långt på, det är diffust och det är mycket en vet utan att orka/kunna/mäkta med. Tänk om jag istället fått på recept att jag skulle göra konkreta övningar varje dag, eller kanske allra helst att få en inbokad tid med någon på gymmet som tog sig tid att gå igenom min kropp och träning och tillsammans med mig la upp ett schema. Det hade varit fokus på friskvård det och inte sjukvård.
Nu har jag i alla fall kommit igång lite grann på egen hand. I flera år har jag varit borta från Friskis och Svettis. Det har varit en för rörig och stökig plats för mig och att boka in och passa tider för att gå på olika träningspass har inte varit något för mig. Istället har jag gått promenader tyst i skogen och gjort en del övningar på golvet därhemma. Men det har inte varit tillräckligt. Nu har jag kommit så långt så jag först går en promenad, genom Älmhult och in i vackra Haganässkogen, förbi vattentornet.
Vidare till Friskis och Svettis bredvid IKEA. Där går jag in i det minsta gym-rummet och går ett varv med alla maskiner där och har i stort sett varit nästan själv varje gång. Inget avancerat och inget jättetungt, men det blir övningar jag inte hade gjort annars.
Jag har också börjat att lyssna på poddar, från att enbart velat ha tystnad och fågelsång omkring mig i skogen. Nu försöker jag hitta sådant att lyssna på som ger energi och som inte tar för mycket energi att lyssna på. Vandringspodden tex, där två lugna kvinnor pratar om vandring och allt runt omkring, eller några andra poddar om friluftsliv och om vägval, funderingar kring livet osv. En del Sommarpratare i P1 blir det också och senast var det Bianca Ingrosso. Jag blev helt matt bara av att lyssna till henne och hennes hektiska liv och kände att jag ville krama om det stackars vilsna barnet. Hon borde bege sig ut och vandra ensam i fjällen i några månader tror jag! Kom plötsligt att tänka på Avicii och hur tragiskt hans liv slutade. Vem sätter stopp för denna hysteri av allt som ska eftersträvas och den spiral som går snabbare och snabbare och mer och mer utför?!
Jag har också försökt lyssna på Skäringer och Mannheimer, USA-podden och andra populära poddar men det är sådant gap och skrän så det går inte. De pratar om massa bra saker men jag pallar inte att lyssna på dom. Mitt mål är att försöka närma mig att gå på ett träningspass av något slag i veckan, att sätta realistiska mål som jag ska kunna hålla. Vi får väl se och det är skönt att vara igång igen i alla fall. En stor tröskel har jag redan klivit över genom att bara sätta min fot på gymmet igen.
Mias krönikor 