Hur illa en än blir behandlad så ligger alltid ansvaret hos en själv att gå vidare. Att ta kommandot över sitt liv och kanske behöva ändra på något. Annars kan en gå hela livet och må dåligt och skylla det på andra och på yttre omständigheter. Och vem lider mest av det om inte jag själv? So time for action!
Det jag hittills gjort var att säga upp mig från jobbet innan semestern och i förra veckan vidtog jag ytterligare åtgärder. Idag var det dags att formulera rapporter till ansvariga inom kommunen. Där beskriver jag min sammanfattning av läget, både personligt och yrkesmässigt, och min förhoppning och övertygelse om att konsumentrådgivningen ska få finnas kvar, att den verkligen behövs. Många gånger är det dem med en svagare röst i samhället som behöver hjälpen mest och då känner jag mitt ansvar att tala för dem. Och om det förebyggande arbetet om privatekonomi, krediter, Kronofogden, konsumentens rättigheter och skyldigheter, om miljö och hållbarhet, konsumentmakt osv i skolor, hos SFI, pensionärsföreningar mfl samt informationsspridning via media- allt som jag brinner för!
Därefter kan jag inte göra något mer. De som fått min rapport kan läsa den eller inte, de kan agera på den eller inte. Det är INTE mitt ansvar längre. Nu har jag sagt mitt och velat bidra med min erfarenhet och kunskap och hoppas att de tar mina ord på ett konstruktivt sätt för det var min intention. Men jag kan inte veta hur det tas emot och kan inte på något sätt styra över detta.
Mitt liv kan jag i alla fall försöka styra vidare ditåt jag vill.
Och vart det är, det vet jag inte än! Men tills dess tänker jag unna mig att ta det lilla lugna nämligen och komma ifatt och låta vården utreda min huvudvärk som jag alltför ofta lider av. Vem vet, kanske botar jag mig själv nu!
Mias krönikor 