Kan du se dom? Hur tränad är din svampblick?
Jag älskar när de dyker upp, det gyllene guldet glimmar plötsligt till där under mossa, löv och kvistar.
Morgonpromenad i sol och skön höstskärpa i luften, dagg i gräset, vattenpölar och mossa som det ryker om. Lördag, ingen stress, inga krav, en hel dag framför oss.
Ofta promenerar jag i tystnad men har nu börjat varva med att lyssna på poddar. Idag blev det Vandringspodden, om två kvinnor som pratar vandring. Den ena heter Angeliqa Mejstedt och efter att hon vandrat El Camino de Santiago, pilgrimsleden i Spanien, sa hon upp sig från jobbet och blev heltidsvandrare! (Fredrik blir nog lite nervös här! 😊)
Passande att lyssna till när jag samtidigt själv är ute och vandrar i vacker natur.
Att vara på väg, det är min plats i livet, mitt smultronställe, eller kanske snarare svampställe, mitt andningshål, ett tillstånd av vila, återhämtning och nya tankar. Resa med tåg, cykla, vandra… det är vägen som är mödan värd. Karin Boyes dikt är min dikt och därför har jag med den i dess helhet här på bloggen.
Att sedan efter promenad komma hem och göra sig en kopp kaffe och knäckebrödsmackor; vallmo med smör och ost, och sätta sig i solen, då är det allt så bra som det kan bli.
Bra start. Nu är jag redo för en dag med barnen. Fredrik är iväg så det blir vi tre idag. Biblioteket, lördagsstäda, lördagsgodis, baka lite, spela spel, laga mat och så tränga ihop oss under filtar i soffan i kväll och kolla film och lördagsmysa. Och sen sova allihopa i min säng. Det blir speciellt när en av oss vuxna är iväg, en annan konstellation som ger annan dynamik. Absolut inget negativt om den som är iväg, bara nyttigt och värt att ta vara på stunden. Det ska vi göra idag. ❤️
Mias krönikor 