”Här kan du möta någon!” står det på en bänk intill kanalen. Fin tanke och möte är ett av de vackraste ord jag vet. Vad ska vi göra här i världen annat än att mötas? Hur ska annars några krig lösas eller människor utvecklas överhuvudtaget!?
Men!! Jag är nog inte så värst bra på det där med att spontan-mötas. Sätter jag mig på den där bänken vet jag inte ens om jag vill att det kommer någon och börjar prata med mig. Möten över grönsaksdisken i affären låter ju så gemytligt och och vackert, där en ska kunna träffa alla möjliga människor och ges som förslag på hur vi ska komma våra nya svenskar närmre tex. Integration är ju också ett vackert ord som jag tror på. Börja prata på Ica och skapa möten? Nja, det är faktiskt inte min grej. Jag gillar mitt space, vill gärna vara i min egen bubbla. Och det handlar bland annat om att jag behöver spara på energin och helt enkelt inte orkar. (Får bli ett eget inlägg) Fast skrivet i sten är det väl inte, även jag kan säkert ändras och i alla fall bli lite bättre på att bli lite mer avslappnad inför möten i vardagen.
Det är inte så att jag inte tror på själva konceptet. Jag förstår att jag som människa mår bättre av interaktion med andra människor, att det är nödvändigt men att det också förgyller och stärker. När en minst anar kan en behöva bli uppdragen ur träsket, vad det nu är för tillfället som en klafsar omkring i för dynga; kvicksand, självförakt, hat, destruktiva tankar, isolering.
I alla fall så fegar jag ur och sätter mig inte på den röda bänken utan på en helt vanlig längs kanalen. Det passerar båtar, cyklar och gående och det är ett konstant hejande vilket ju är så lagom på något vis. Vi ser varann och respekterar varandra och bemödar oss med en hälsning men låter alla fortsätta i sina egna bubblor. Plötsligt kommer en dam och bryter detta mönster och sätter sig på min bänk. Min icke röda bänk! Hon behöver ta ut en sten ur skon säger hon och så börjar vi prata lite lätt om kanalen och antal båtar osv. Och visst blir det småtrevligt. Och jag överlever. Henne hälsar jag senare på när hon går förbi på sin promenad tillbaka och då konstaterar vi att det faktiskt passerat några båtar däremellan! Ett igenkännande leende och några ord, det är fint. Tummen upp för det!
Framåt kvällen några timmar senare sitter jag återigen på samma bänk och äter medhavd mat och njuter av kvällssol och lugnet. Då cyklar en man förbi och vinglar till när han får syn på mig och hejar och på tillbakavägen stannar han och går av sin cykel och sätter sig hos mig på bänken. Suck tänker jag då och minns samtidigt mina tidigare funderingar kring möten och integration, för han är från Algeriet och söker kontakt. Vi pratar och jag är trevlig och konverserar en god stund och rusar inte iväg. Men samtidigt som jag vill främja interaktion mellan människor så har jag alltför många gånger varit med om allt från oönskade närmanden till riktiga övergrepp. #metoo. Japp, me too. (Det får bli ett eget blogginlägg om det, eller snarare ett helt kapitel, en hel bok till och med.)
Så jag ursäktade mig efter ett tag med att jag skulle fortsätta min promenad och ringa och säga god natt till barnen och min man. Nu sitter jag här på After Work på Gästis intill Motala Ström och sippar på ett glas vitt. Jag är ju trots allt på semester med me, myself and I, så det gäller att ta vara på stunden! Fick nyss ett meddelande från en bekant i Nicaruga som tydligen har en kusin som flytt landet och vill till Sverige. Skickade iväg ett helgalet svar på ”spanska”, som är ett språk jag en gång kunde lite av, som jag tror och hoppas innehöll både en del svar och några följdfrågor! Kontentan är väl tyvärr ändå att Sveriges gränser är stängda och inte stor chans att hon får komma hit. Apropå det där med globala möten och integration. Stängt var det här!
Mias krönikor 