Etikett: standardisera

Novembermörkret lyses upp av ljusstakar och stjärnor och det är mycket välkommet. Men adventsmyset har ännu inte infunnit sig och jag sitter här med fokus någon annanstans. Exempelvis hur människor hamnar i kläm i system, mellan myndigheter, mellan stolar, som behandlas orättvist, inte får upprättelse och som fastnar och inte kan komma vidare. Några mötte jag som konsumentrådgivare. En del hade blivit behandlade riktigt illa medan en del kanske bara hade blivit bortkopplade i telefonkön och kände sig personligt kränkta. Det finns alla sorters människor.

Det som ofta drev folk halvt till vansinne var när det inte gick att logiskt kommunicera med ett företag via de personer som stod i främsta ledet, i kundtjänst, om det ens svarade någon.  Olika personer varje gång, olika bud, godtyckliga besked, löften om att någon ska ringa upp, pengar ska bli återbetalda och sedan händer inget, eller så blir de misstrodda. När vi konsumentrådgivare ibland enkelt kunde reda ut situationen då vi på en gång fick kontakt med andra ledet, bakom kundtjänst, så var vi som räddare i nöden för dessa människor, och det förstår jag.

Sådana ”hjälpare” skulle även behövas vid kontakter med olika myndigheter och institutioner. Alla har inte någon som kan följa med eller ringa upp och även om de har det kanske inte de heller har den starkaste rösten. Det är tragiskt att tänka att starkast och rikast klarar sig bäst. Det är inte ett sådant samhälle jag vill ha.

Den här hösten är jag sjukskriven, återigen pga sviter av min hjärnskakning och jag har ansökt om sjukpenning från Försäkringskassan. Kontakt med dem vill en helst undvika om det går. Och det tror jag gäller de flesta, trots att en kan få känslan av att inställningen är att var och varannan människa medvetet försöker fuska till sig pengar genom att låtsas vara sjuka.

Nja, de har inte lyckats med att få mig att känna mig trygg. Hittills. Jag är en person som vill göra rätt för mig, jag är ärlig, plikttrogen och jag är min egen tuffaste kritiker. Nu har denna myndighet kastat mig flera steg bakåt i processen mot att må bättre då det har tagit dem drygt två månader att komma fram till beslut om avslag, utan att handläggaren ens varit i kontakt med mig. Denna väntan, denna oro och denna makt de har. Försäkringskassan får mig att må sämre. Och jag är inte ensam om att känna så.

Igår samlades människor i Stockholm utanför Riksdagen i en demonstration mot Försäkringskassans metoder och mål att minska antalet sjukskrivna och hur hela systemet är avhumaniserat. I en facebook-grupp om hjärntrötthet läser jag om andras erfarenheter. Det är människor som råkat ut för stroke, hjärntumörer, hjärnskakningar, misshandel och utbrändhet och som behöver lägga den lilla energin de har i vardagen på att kämpa för sin rätt att få vara sjuka. De får svar som att ”du har inte visat varför du inte kan arbeta med daglig migrän” och ”Försäkringskassan bedömer att det finns arbete utan krav på fokus eller koncentration som du kan utföra” osv. Det är avslag, omprövningar, överklaganden och en jakt efter objektiva medicinska bevis,(som ofta inte finns. Hur bevisas huvudvärk?) nya läkarintyg, second opinions, specialister och jakt efter rättvisan. Här skulle det inte ens räcka med en ”hjälpare” till hands utan snarare en projektledare som tog över!

Överallt nu ska det mätas och systematiseras och standardiseras och kvalitetssäkras in i fördärvet och människan tappas bort på vägen. Läser nu en bok jag fick av syrran; Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark som ”tar upp kampen mot ett samhälle som vill mäta allt från steg och puls till minutrapportering på jobbet.”  Hon menar att när vi mäter allt slutar vi lita på omdömet och förnuftet, allt annat bortanför det mätbara.

Denna vecka är Ester hemma med halsfluss, riktigt rejäl sådan, och det var dags att använda sig av det automatiska systemet via telefon att anmäla sjukdom till skolan. Personnummer knappas in och man får ett meddelande både på mail och sms som vårdnadshavare att ens barn är frånvaroanmäld. Allt för att avlasta lärare så de kan arbeta med vad de ska och även att hitta ”fuskare” så att inte barnen är borta utan att föräldrarna vet. Jovisst, det kan jag väl förstå. Men inte framkommer det då vilken sjukdom barnet har vilket ju kan vara bra att känna till med smittorisken tex och inte kommer det en hälsning tillbaka till barnet om att krya på sig. Och så här blir det överallt omkring oss. Minuter ska räknas, arbetstiden kvalitetssäkras. Och medan vi står med blicken djupt ner i några diagram om detta kommer vi ännu längre ifrån varandra, samhället avhumaniseras.

Detta menar jag absolut händer mellan myndigheter och deras patienter, kunder, rådsökande, försäkringstagare osv. Och då kan det bli riktigt farliga konsekvenser. Människor hamnar utanför, tappar tron på systemet, på politiker, på hela sin omvärld och blir bittra och cyniska. Jag blir så otroligt provocerad och arg över orättvisor, när den lilla människan kommer i kläm. För egen del är den värsta delen känslan av att bli misstrodd, att läsa handläggarens ord om min situation som inte stämmer alls. Att gå månader utan inkomst är inte roligt men vi klarar oss. Det finns många andra som inte ens har lyxen att sjukskriva sig eftersom de inte skulle klara ekonomin. Det gör mig fruktansvärt förbannad och jag skäms över ett sådant system. Det kan drabba vem som helst när som helst!

Så det jag funderar på nu är hur jag ska göra för att inte hamna i fällan att bli bitter och tappa tron? Hur jag ska kunna tänka positivt och se framåt och inte ta det personligt utan försöka vara konstruktiv och bemöta avslaget sakligt med invändningar, fler läkarintyg och bevis.  Något jag skulle behöva vara helt frisk för. Eller ha en personlig projektledare som tog över.  Jag har i alla fall Fredrik som är en trygg klippa och tillsammans fixar vi det. Det ska ordna sig på något vis.

Det är ändå för märkligt att en får påminna sig om att det är hälsan som ska komma först och inte fokus på vad Försäkringskassan tycker och tänker och vill ha. Jag kom t.o.m på mig själv med att önska att magnetröntgen av hjärnan visade något konkret som bevis på min huvudvärk och hjärntrötthet, men det gjorde den inte. Och herregud, det ville jag väl inte heller såklart!

Imorgon är det fackeltåg till kyrkan för Esters skola och hon är äntligen frisk och kan vara med. Jag kanske smiter med in i kyrkan och lyssnar till några vackra toner av julsångerna, sedan hängs adventskalendrarna till barnen upp lördag morgon, vi bänkar oss framför Julkalendern på TV och så tänder vi första ljuset på söndag. Adventstid, den bästa tiden på hela året brukar jag känna. Och det tänker jag fasiken göra i år med!

Frid och ljus i mörkret!