63. Utehäng

Idag blev det häng i trädgården igen. Passar ju fint när det är sol och kring 18 grader. Vår som sagt, svårslaget.

Idag hade högtryckstvätten hämtats hos svärmor och både trädäcket vid entrén och framför huset blev rengjorda.

Imorgon ska det oljas in!

Vi gav också lite kärlek till vår avenbokshäck som fick jord och ko-gödsel så det luktar riktigt gött i hela kvarteret nu! Säkerligen populärt!

Och nu går det fort, det växer så det knakar!

Nu poppar det upp både påskliljor och tulpaner som snart kommer slå ut. Ni slänger väl aldrig lök-växter?! Så många vi köpt under åren att pryda inomhus, alla dem sätter vi sen i trädgården som kommer upp året efter! Så nu börjar det bli en del!

När en har jobbat i trädgården så får en sedan fika. Och vilken fika att se fram emot när det vankas Klings glass! Ni som följer mig på Facebook har nog sett att jag varit överlycklig över att min kära Mariestadsglass nu säljs via Trudeluttglass som kommer köra förbi utanför oss en gång i veckan! ❤️ Harry Kling hette han som grundade Klings glass och hans barnbarn Kalle Kling gick i min klass och bjöd på glass på roliga timmen och ibland när han fyllde år, vilket var samma dag som jag; 28 september! Varje födelsedag hemma så har vi ätit den underbara glasstårtan Diné, it is to die for! Och den kan vi alltså nu handla i glassbilen. Det här kan bli lite för mycket av det goda har vi redan konstaterat!

Idag valde jag en M-400, glassen som togs fram 1984 då Mariestad fyllde 400 år! Då var det rejält kalas i Mariestad, bla en stor karneval där jag som 9-åring deltog med mitt fotbollslag Mariestads BOIS.

Ester valde idag en Pop-74, en klassiker som alltså funnits med i 45 år i år och är en av mina favoriter också!

Klings glass- ett av livets goda ting! Så är det!

Och det är ju värt att fokusera på! Mer glass åt folket!

Gott avslut på veckan och god start på den nya imorgon! ☀️

62. Tvärtemot vardag!

Då var det helg igen och solen skiner! Helg är motsatsen till vardag så redan där är det ju en höjdare. Fest tar helgen till ännu högre höjder där det är skönt att befinna sig ett tag. Förra helgen var det Esters tur att fylla år, 9 blev hon och såklart kan inte vi som föräldrar fatta det alls.

img_3249

img_3278.jpg

På fredagen slängde jag ihop en marängtårta med hallonmousse och nutella som frystes och sedan dekorerades med nutellagrädde, daim och färska jordgubbar! Det var verkligen så att jag slängde ihop den. Mums. Det skulle även visa sig bli helgens godaste tårta, dock kanske inte den vackraste.

Bland det trevligaste med kalas är att i lagom lunk och utan stress få fixa iordning under dagen. Det händer inte varje gång kan jag säga pga otroligt naiv tidsoptimism! Men den här gången lyckades vi nästan med tidsschemat i alla fall. Här hjälper Nils till med dukning och sätter ljusen i födelsedagståget.

img_3291

Färgglatt, ljust, stilla och lugnet före stormen. Inre frid.

img_3311.jpg

Vi bestämde oss för att det är hög tid för påsk och borde varit dags för denna högtid nu så vi pyntade loss. Gäller att bestämma sig och sen köra på. Jämförde med jul och då pyntar en ju åtminstone en månad innan! Så det har vi nästan infört nu.

Lite påskiga planteringar hanns med i solskenet.

img_3288

Osbygänget kom på besök för att fira och vi är så lyckligt lottade att ha detta gäng! Fredriks barndomsgäng! Människor vi älskar! ❤

 

Ester hade designat och beställt sin egen tårta och det blev en stor cupcake med hallonmousse och vit chokladmousse och något vaniljigt på höjden. Snygg, men min dajm-tårta vann faktiskt i smak. Och i pris! 🙂

 

Så vi började med tårta, sen följde fotboll och studsmatte-häng i trädgården och senare var det dags för middag, och såklart blev det påskbuffé! Min favorit tror jag! Påsk är så mycket mer avslappnat än jul, och avslappnat och utan krav är bra helt enkelt.

img_3323.jpg

Rödbetor som tillsammans med getost varit inne i ugnen en sväng och sedan serverades med ruccola, valnötter och honung och flingsalt. Lätt kokade sparris med lufttorkad skinka som grillats i ugnen.

img_3321.jpg

Smördeg är ju det enklaste som finns att hitta på något med och gott blir det med! Riktigt smörigt helt enkelt! Här hade vi rullat ihop en med vår egengjorda pesto och mozzarella-ost och så skar vi bara bitar och la i muffinsformar. Det kan inte bli enklare. Och enkelt gillar vi. Två rullar med västerbottenost, varav vi dekorerade hälften med en klick creme fraiche, röd rom och gräslök. Ett visst tema känns igen på påsk, midsommar och kräftskiva hos oss! Varför variera oss när det är gott, så tänker vi! Och det är väl Sveriges motto liksom; sill, köttbullar och snaps mm kan vi festa på året om!

img_3318.jpg

Och ägg såklart! Med en räk-och romröra till. Päron med ädelost och lufttorkad skinka lindat runt om. Vi hade också lagt in egen lax. En variant på lite olika recept jag hittat och något vi gjort de senaste jularna. Först lägger vi in färsk laxfile i kuber i lag med ättika, socker och vatten. Efter något dygn sköljer vi av och blandar med creme fraiche, kvarg eller gräddfil, västerbottenost, röd lök och citron, salt och peppar.

img_3322.jpg

Och yes, på påskbordet måste såklart köttbullarna och prinskorven få vara med. Och ostar och andra slags korvar!

img_3316.jpg

img_3317.jpg

img_3320-e1554279447571.jpg

Rosenbröd visste jag inte om vi skulle hinna med att baka men det gjorde vi och det är verkligen en höjdare att välkomna gäster till doften av nygräddat bröd. Så runda och fina som jag minns dem från högtidliga sammankomster hemifrån blev de inte, men goda! Och där är vårt fokus! Inget är perfekt hos oss och någon matfotograf är jag verkligen inte så bilderna här blir som de blir. Men ni hänger nog med ändå på ett ungefär tror jag!

 

Vi har inte heller det största köket men finns det hjärterum…..!! ❤

Sen finns det oftast rum över för gottesaker också, märkligt egentligen.

img_3329.jpg

img_3330.jpg

Förutom att det var natten vi skulle ställa om till sommartid var det även Earth Hour, så det var en del att hålla reda på.

img_3332

I-landsproblemet nummer 1 är ju att en äter något alldeles kolossalt för mycket när det är buffé. Och även har kvar rester dagen efter och fortsätter äta! Vi överlevde dessa problem. Det var inte så värst synd om oss.

Det var som sagt förra helgen. Den här helgen var det dags för 9-årskalas för Ester och hennes två kompisar igår kväll, hemma hos kompis Indra som bor så fantastiskt vid en sjö.

Ester kom dock hem helt slut med feber därifrån så idag har varit en lugn dag. Men helt ok med 18 grader och sol. Det blev grill. I en provisorisk hörna i trädgården där vi hittar mest sol.

Än har vi inte fått fram trädgårdsmöblerna men det passar ju att fixa med de kommande veckorna. April kan ju innebära allt möjligt väder så en får nog vara beredd på det mesta. En så skön tid enligt mig. Jag älskar våren men är mer tveksam inför sommaren! Tänk om det blir en repris på förra sommaren! 😩 Jag tar gärna en tio grader svalare, femdubbelt så mycket regn och därmed inte så mycket huvudvärk och klimatångest!

God fortsättning på helgen alla!

61. Livets goda- mat och dryck!

Söndag och kvällens meny ser ut som följande: till förrätt lagar Fredrik en löksoppa som just nu puttrar i stekpannan.

En andra förrätt blir en Insalata Caprese med svensk mozzarella, från Frägsta Mejeri i Hälsingland, ihop med vår egen basilika. Och såklart tomat, salt, peppar och olja.

Därefter serveras en quornfärspaj, vi har på senaste tiden gått ifrån kött mer och mer. Med pajdeg som är gjord på mestadels kikärtor och bara lite mjöl och olja. Sen har vi också gått ifrån grädde och creme fraiche som vi hade i allt förut och insett att det blir i stort sett lika gott utan, räcker fint med mjölk tex. Men ost kan vi inte vara utan! Håll till godo med mina icke-proffsiga-matbilder! 🙂

Till detta serveras en ekologisk Chardonnay.

img_3089

Lördagskvällens meny igår bestod av svartrötter till förrätt. img_3092.png

De kokar vi i vatten med citron och salt och sen stekte dem i snabbt upphettad panna med salt. Därefter en soppa gjord på höstens plockade Karl Johan-svamp.

Till det blev det en riktigt god plåt i ugnen med godsaker som paprikor;  såna där avlånga och så söta, samt körsbärstomater, hel vitlök och halloumiost. Nu är jag ju ingen matbloggare så det blev ju inte att jag tog några bilder! Men gott var det. Barnen fick tacos på kycklingfärs.

Till det drack vi ett italienskt rött vin på druvan Corvina. Annars har vi snöat in oss på Appasiemento-viner;  alltid goda, runda och fylliga. Och till 95% köper vi alltid ekologiskt, dock inte i just detta fallet.

Så det var helgens matinspiration från mig! Temat för dagens blogginlägg stod mellan mat och att redogöra för hur jag får strida med läkare och Försäkringskassan och hamnar i kläm mittemellan som patient och mår därefter, men anade att det skulle vara en smula mer underhållande med mat och dryck! Plus att jag inte vill lägga en enda liten tanke på den skiten under helgen.

När det stormar som mest är det gott att få vara fast förankrad inne i en trygg hamn som heter familjen och speciellt Fredrik. Vi vet hur vi tar vara på tillfällena och gör en fest av tillvaron. Älskar oss!

Idag har vi varit ute på den årliga tussilago-jakten och vi fann dem! Alltid lika fantastiska! Välkomna ni små vackra!

Och spirande lupiner som fångar vattendroppar så vackert. Välkomna ni med!

Trevlig söndagskväll på er och hoppas ni får en fin vecka! ❤

 

60. En storm drar in!

Passande idag på Internationella Kvinnodagen så drar en storm in över Sverige. Jag hoppas att den tar kraft och fortsätter ut i världen och sprider förödelse i patriarkatets höga borgar! De behöver rubbas från grunden så att de rämnar. En syndaflod som kommer, en ark som tar med sig kvinnor och barn och ja, en hel del bra män också. Så börjar vi om! Gör om och gör rätt!

Det ser för jävligt ut för så många tjejer och kvinnor i världen. De råkar alltid mest illa ut, om det så gäller krig, svält eller miljöförstöringar. Plus att de säljs och betraktas som handelsvaror och har ofta inget människovärde alls. På alldeles för många håll fortfarande. Som sagt, det gör mig så förbannad att jag ser alldeles rött och det hoppas jag gäller för alla!

Det dök upp ett minne på Facebook från vad jag delade den här dagen för några år sedan. Så jag gick in och kollade vad jag lagt ut för mer inlägg den här dagen sedan jag gick med i Facebook. Ganska talande bild för bredden av vad den här dagen handlar om och också tydligt att det här verkligen är något jag alltid har brunnit för. Jag älskar möjligheten genom Facebook att gå samman världen över och sprida budskap!

We stand united sisters!

Här kommer en kavalkad med inlägg under åren!

img_2959

img_2961

img_2958

img_2955

img_2957

img_2956.jpg

img_2954

img_2953

img_2950

img_2951

img_2948

img_2949img_2952

img_2962

img_2947

img_2946img_2944img_2945

img_2942

img_2943img_2940

img_2941

img_2960

Så vad kan vi göra då? Sprida ordet, höja rösten, tala för dem utan röst, rösta feministiskt i våra politiska val, stötta kvinnor, hedra och älska systerskapet! Först och främst- älska dig själv, börja där! Och kanske skänka en slant till valfri organisation.

https://kvinnatillkvinna.se/stod-oss/

https://unicef.se/fakta/diskriminering-av-flickor

Kvinnojourer: https://www.roks.se/om-roks/ge-ett-bidrag

I Älmhult, Ljungby och Markaryd heter Kvinnojouren Märta: http://www.kvjmarta.se/kontakt-26218388

Mot barnsexhandel: https://www.ecpat.se/

Stöd till kvinnor som vill lämna prostitution och människohandel: http://talita.se/stod-talita

Kärlek idag alla medsystrar! ❤

 

59. Varför så arg lilla gumman?

Min man läste mitt blogginlägg om Mindfullness  57. Medveten, närvarande och förbannad! och undrade vad jag är så arg på? Varför ”Fuck the world”?

”Varför så arg lilla gumman?”, sa han INTE utan jag själv lägger till den nedlåtande tonen. För det är så jag alltid har känt att jag möts av världen, med en liten klapp på huvudet. Fredrik var seriös i sin fråga och jag tänkte att jag skulle försöka besvara den någorlunda, om det går. För även jag själv undrar ibland!

Jag har nog alltid varit arg. Från det lilla till det stora och tillbaka igen. Från mikro till makro. Det finns orättvisor, världen är inte som den ska. Från att folk slänger skräp på backen till att barn lever på gatan. Jag tänker att jag lider av en slags OCD, Obessive Compulse Disorder när det gäller världsordningen. Saker och ting ska stå rätt till! (Dock innefattar inte diagnosen dammtussarna i hörnen, tack och lov att det inte är det också.)

Med ordning och reda menar jag att ingen skulle behöva sakna rent vatten, barn ska inte dö som flugor, flickor könsstympas och giftas bort/säljas som slavar, människor hatas och mördas pga sina åsikter, ursprung eller sexuell läggning. Ingen skulle behöva fly och drunkna på Medelhavet och inga fler jävla murar skulle behöva byggas! Krig och fattigdom, makt, förtryck, girighet, egocentrism och miljöförstöring. Det har ända sedan jag var liten gjort mig så frustrerad och jag planerade verkligen för att rädda världen.  Enligt mig står en massa idiotiska män i vägen för någon ordning och reda i världen. De har ställt till det genom historien och fortsätter med det.

IMG_7094
Internationella Kvinnodagen 8 mars 2015. Foto Maciej Kmiecik. Ett feministisk projekt med intervjuer av Grasha Schreiber

Det var på makronivå. På semi-makronivå är jag arg över att kvinnor fortfarande tjänar sämre än män, är fattigpensionärer, mer sjukskrivna, tar större ansvar för barn och hem, har lägre status, inte är lika studerade och forskade om, (mannen är norm). Kvinnor blir misshandlade eller mördade dagligen av någon de har en relation med, att frontpersoner som Linnea Claeson dagligen får dick-pics och mordhot! Att Sverigedemokraterna och andra som lockar med förenklade och falska svart- eller vitt- svar faktiskt lyckas hos så många, att vi stänger våra gränser, våra hjärtan. Att myndigheter misstror människor, att sjuka blir utförsäkrade, att äldre blir svikna på äldreboenden.

På mikronivå, i mitt egna lilla liv, att ha blivit behandlad som skit av män många gånger, hela ”Me too-spelplanen”; ett objekt att trampa på. Att jag tvingas vara min egen projektledare i min sjukskrivning och känna mig skuldbelagd både av samhället och av mig själv för att jag trillade av cykeln för fyra år sedan och lever med konsekvenser från hjärnskakningen,

Inte helt orimliga krav kan jag tycka när jag försöker rannsaka min sk. diagnos av OCD. Men sen finns det såklart fler saker som gör mig arg, eller snarare irriterad, på varierande nivåer och de kan ju diskuteras. Exempelvis att inte alla vet hur en använder blinkern på bilen när de ska svänga, att telefonförsäljare ringer och stör, helst på kvällen när en nattar barn,  att planer ändras, att inte alla prioriterar som jag. Att inte alla tänker som jag! (Den sistnämnda här faller verkligen på sin egen orimlighet och den tar jag tillbaka på en gång, det hade inte blivit en fungerande värld om alla tänkte som jag!! Fast litegrann mer som jag kanske…?)

Jag har som sagt alltid varit arg men nog inte vetat att det var tillåtet, inte haft några kanaler för att på riktigt få ut det på ett konstruktivt sätt. Inte vetat hur jag kan få vara jag. Visst har jag agerat, via vilda diskussioner på samhällskunskapen eller då vi startade Miljörådet på högstadiet etc. Men det kändes aldrig som att det var nog eller var helt ok. Tex. min gymnasiebal. Jag avskydde den. Klä ut sig i klänning med rosetter och högklackat. Försöka passa in, för det måste en. En måste vara som alla andra.

img_2742

Idag när det faktiskt verkar finns mer utrymme att vara sig själv, det verkar så i alla fall upplever jag, så hör jag om ungdomar som hoppar över skådespelet, eller gör det på sitt eget sätt i egna valda kläder, om vi ska ta just balen som en symbolisk tillställning. Tänk om jag hade vetat att det gick att göra revolution redan då, om vi kanske hade varit några stycken som hade gått samman och gjort vår grej! Istället deltog vi och spelade med i den där teatern. I vanlig ordning gjorde jag väl något för att revoltera lite grann; blev full framåt kvällen och snusade och drog ut alla hundratals hårklämmor ur håret som frisören satt dit.

Detta behov av revolt har fortsatt att sitta i. ”Säg inte till mig vad jag ska göra för då gör jag tvärtom!” Samtidigt som det är uttröttande är det såklart även en stark drivkraft! Efter gymnasiet åkte jag som au pair till USA och det kändes som att jag blev fri, fri från ett mycket kvävande gymnasieliv som jag avskydde och bara ville bort ifrån.

img_2740
I mitt flickrum 1994. Så här glad var jag efter gymnasiet och strax på väg mot USA och frihet! Typ Frihetsgudinnan! På väggen bakom, en egengjord tavla om motståndsrörelsen Vita Rosen och Sofie Scholl,; en hjälte redan då. (Foto Camilla Engqvist!)

Au pair-året i Boston var ett kalas-år. Med fokus på kalas, fest och party! Och så en hel del barnpassning också. Jag tog hand om fem barn! (Och har fortfarande kontakt med dem alla samt föräldrarna och släkten! Så bara fokuserad på partaj kan jag ju inte ha varit!) Och några av mina allra bästa vänner träffade jag under min USA-tid! ❤

img_2745
En ung, glad och ganska naiv svenska på midsommarfirande i Baltimore hos Jenny, med Åsa 1995!

När jag efter det året blev kvar i Boston och började plugga sociologi fick jag fler redskap att använda. Feminist hade jag redan kallat mig för på gymnasiet men nu fick jag fakta, forskning, kunskap och mer bränsle.

img_2747
Bachelor of Science degree, Summa cum Laude, straight A’s. Bridgewater State College 2000

Mitt ”major” var sociologi och mitt ”minor” var engelska. Då läste jag exempelvis litteraturkurser om kvinnors och svartas historia i Amerika. Böcker som påverkade mig mycket och som pryder min bokhylla och mitt liv än idag.

Härom dagen dök det upp ett mycket passande inlägg på Facebook. Det säger något väldigt klokt. Jag är inte ensam och det är inget dåligt att vara arg. Det är en hälsosam inställning och respons på hur världen ser ut! Och vi måste agera och skrika rakt ut ibland! Det är väl snarare så att ”If you aren’t mad then you’re not paying attention!” som någon sa.

img_2737

Så vad blir då kontentan av alltihop? Varför jag varit och fortfarande är arg har jag så smått och kortfattat försökt redogöra för här. Vidare att det är avgörande för ens egna överlevnad att få vara förbannad och lika viktigt är det att hitta en väg, en balans, ett forum för att få utlopp på ett konstruktivt sätt. Inte känna skam och skuld och ifrågasätta oss själva.  ”It’s not ladylike” som jag fick höra i USA när jag betedde mig argt eller bara råkade spotta på marken! Att vara en människa är ofta att bete sig som en karl har jag märkt! Hänger fint ihop med hur exempelvis manliga prisade författare får berätta om människans inre, som Paulo Coelho, medans Nobellitteraturpristagare Doris Lessinger får priset med motiveringen “that epicist of the female experience, who with scepticism, fire and visionary power has subjected a divided civilisation to scrutiny” Hon berättar alltså utifrån ett kvinnligt perspektiv, inte mänskligt. Vilket ju hade varit ok om Coelho och gänget blev beskrivna på samma sätt, att de berättade den manliga upplevelsen av livet.

Så jag kommer återigen tillbaka till mitt koncept av att blanda en dos mindfullness med ”Fuck the world”-tåga. Förbannad men i balans. Och såklart med en stor gnutta humor och glädje! Jag är nämligen glad över många saker också, ni behöver inte vara orolig för det, det får bli ett kommande blogginlägg! Idag är det tex fredag och det betyder fredagsmys med familjen. Jag har varit iväg på eget ett dygn och njutit av mitt egna sällskap och fått grotta ner mig i varför jag är arg. Och nu längtar jag efter familjen och helg. Livet är gott. Men vi nöjer oss inte med det. För mig själv och för andra. På mikro och makronivå. Peace.

58. Tecken på liv!

Idag vill jag bjuda er på återfödelse, på hopp och liv! Det börjar, det spirar, det händer. Livet är alltid på gång, aldrig stannar det upp. Det vilar och väntar ibland, vi kan tro att vi förlorat det i mörkret, men så återvänder det i all sin prakt. Ljuset, färgerna, löften om det kommande, om att allt är möjligt. Tid att resa sig, blicka uppåt, sträcka sig mot skyn, krypa fram ur idet.

Andas.

img_2563.jpg

img_2564.jpg

img_2593.png

img_2592.png

img_2591

img_2587-e1549884685200.png

img_2590.png

img_2588-e1549884574649.png

img_2589-e1549884622530.png

img_2586.png

img_2585.png

Att ta sig tid att se och uppskatta detaljer i naturen, det är min typ av mindfullness det.

 

57. Medveten, närvarande och förbannad!

Jag har nu startat igång med gruppaktiviteten Mindfullness tillsammans med några andra med diverse olika neurologiska utmaningar. Att fokusera hjärnan att vara medveten och närvarande i nuet och inte skicka signaler kors och tvärs genom hjärnsubstansen är nog en smart strategi.

Mindfullness verkar dock vara universalmedicinen för det mesta, snarare receptet för allt! Som vår gamla skolsyster sa till alla; ”Gå hem och ta en alvedon och lägg dig i ett varmt bad.” Det verkade vara mirakelkuren på den tiden, åtminstone till alla vilsna ungdomar på vårt högstadium. Nu är svaret på allas läppar istället: Mindfullness! Åtminstone när det kommer till kvinnor!

img_2473-1
På väg till kurs i Växjö. Stan smälter.

Och jag har en gen i mig som går igång när något verkar vara mirakelkur för tillfället, då blir jag skeptisk, ifrågasättande och halvt rabiat. Så här tänker jag om kvinnans historia, som för övrigt ju är förknippat med en kamp jag alltid hållit fanan högt för ute på barrikaderna:

Först hjärntvättas kvinnan att inte vara speciellt nöjda med sig själv och erbjuds diverse lösningar så som smink, styling, bantning och skönhetsoperationer. Som mamma ska hon också helst hinna med att vara über-menschen som lagar mat och kläder, stylar sina hus, kramar och tröstar och offrar sig och köper födelsedagspresenter till hela släkten samt vara projektledare inte bara för familjen utan för världens alla sorgligheter och problem.

De senaste 50 -60 åren eller så har hon klättrat uppför karriärstegen och förväntas även här prestera, trots att hon fortfarande tjänar mindre än mannen endast pga sitt kön, samtidigt som inget annat plockas bort från att-göra-listan utan istället fortsätter den bara att fyllas på.

Sedan kraschar kvinnan och får inte det berömda ”livspusslet” att gå ihop och då poppar en ny hjälpande marknad upp för att hjälpa denna vilsna misslyckade individ. Inte för att ändra på något övergripande, ändra på några eventuella strukturella fel och omöjligheter som letat sig in i systemet. Nej, det är individen det är fel på som måste ändra på sig!

Förverkliga dig själv är nu svaret! Och nu läggs ytterligare saker till i listan över vad vi ska göra. Hinna med oss själva också! Pust! Och då räcker det inte med att vi bara får lite lugn och ro och umgås med oss själva inte! Nej! Nu ska vi gå mindfullness-kurser, yoga och meditera och köpa rätt appar och litteratur och hälsomagasin och då krävs det rätt kläder och yogamattor! Minsann, kom inte med något jäkla liggunderlag här liksom. För att inte glömma rätt kost som matchar den här nya livsstilen, helst ekologisk, närproducerad vegansk och raw food-kost. Och så lite kombucha och örtte på det.

Det finns även passande retreats, spa och kurser och utlandsresor att åka på där vi kan få hitta oss själva i en solhälsning vid havet, blickande ut mot horisonten! Detta säljs tillsammans med konceptet av att allt är möjligt! Men bara om du bara gör det på rätt sätt, först då händer det. Detta är en miljardindustri! Och inget är nytt under solen, bara ännu mer på våra axlar. Jag undrar ibland om vi egentligen har kommit så långt? Ett steg framåt och två bakåt?

img_2479
Rejäla kängor har jag för utmaningen i alla fall.

Det är som att vi helst ska trubbas av lite. En uttänkt strategi.

”-Gå in i dig själv du. Sitt där med ditt mantra och glöm bort att du är förbannad!” ”-Istället för att ge folket knark för att hålla sig på mattan så ger vi dem Mindfullness! Ner på yoga-mattan med er!”

Egentligen skulle vi väl istället behöva ta tag i den där listan med krav och förväntningar och bara stryka en jävla massa streck och sen fullständigt göra revolution och vägra orättvisor och sedan få sätta oss i en stuga mitt i skogen och ta en öl, sparka upp fötterna och bara få vara i fucking fred! Eller vad nu var och en känner för. Det är min medicin och uppmaning till alla kvinnor! Skit i vad allt och alla andra säger och gör vad fan du vill, hitta din egen väg till att älska dig själv och sluta vara så pretentiös och rätt! För väljer vi verkligen vår egen väg, det är frågan? Väljer jag min egen väg? (ps. Jag svär när jag verkligen vill poängtera något!)

Men ok, med allt detta sagt, som går väl hand i hand med min rebelliska natur och min inneboende ilska och frustration över hur strukturer och trender äger oss, så ska jag nu ändå komma tillbaka till ämnet Mindfullness och att jag faktiskt lovat att hålla ett öppet sinne inför denna kurs denna vår.

img_2484.jpg
När jag ska försöka varva ner och komma i rätt sinnesstämning hittar jag ett irritationsmoment. Det är bara jag som tar på mig skoskydd! Vad tänker alla med?! Jag försöker fokusera på andningen istället. In och ut.

Vi sitter på stolar i en ring med ett ljus att vila ögonen på i mitten. Det är många övningar, alldeles för många för mig känner jag när jag kommer på mig själv med att ha hoppats på teori i ett klassrum och att vi skulle få varsin pärm med en massa ord i. Det är mer min stil. Prat, prat, prat och läs, läs, läs. Istället blir det övning, övning, övning.

Vi börjar med att ”landa”. Då ska vi sitta stilla och känna av vår kropp och hitta andningen. Fokusera på in och ut. Jag får obehag på en gång.  ”Kommer det andra tankar så låt dem passera och för varsamt tillbaka fokus på andningen.”  Jag tänker direkt på allt annat. Känner att jag inte kan vara stilla, spänner muskler över hela kroppen, vickar på tårna, fingrarna, det kliar lite på armen, bakom örat, några hårstrån är i vägen. För att inte tala om att koncentrera sig på att andas. Det blir helt fel, jag kommer i otakt, får antingen för lite syre eller för mycket. Kommer att tänka på att jag i ungdomen fick en fix idé om att följa andningen och så blev det så onaturligt och konstigt att jag till sist fick lite smått panik, jag kom liksom inte ur det.

Kan jag lära mig att inte forcera andningen utan att bara följa den undrar jag? Det brukar ju heta att övning ger färdighet, skulle jag kanske kunna bli bättre på detta? Och på att ligga still! Herregud, är jag en sådan rastlös själ, det var ett tydligare kvitto på detta än jag tidigare fått. Tvingar mig själv att ligga helt still och det blir nästan outhärdligt! Och minns att jag ju inte skulle tänka alla dessa tankar! Det är då jag antingen brukar ge upp eller somna. Jag får fortsätta försöka ett tag till.

Sedan är det dag för oss att ta oss an varsitt russin. Vi får hålla i russinet och beskriva det i konsistens, form, lukt, smak och ljud i en halvtimme. Att ta oss an något och använda alla våra sinnen alltså, I got it. Vanligtvis lägger jag inte all min uppmärksamhet på ett russin. Känner nu att det smakar förvånansvärt sött, bara ett litet russin! Tänker på att om jag kommer i närheten av russin så brukar jag ta en hel näve och slänger in i munnen. Men oftast nöjer jag mig inte med några russin, det ska snarare vara en näve godis! Spånar över hur vi förr i världen handlade smågodis över disk i mini-påsar. Nu skyfflar vi ner det i 10-kgs kassar. Inget blir någonsin nog. Då behöver vi nog vända på det och börja titta på detaljer igen, på att kunna njuta av det minsta, som ett litet russin, och bli nöjd över det.

img_2528

Hmm, det kanske finns en poäng med det här med mindfullness i alla fall tänker jag och sväljer russinet.

Därefter blir det fler övningar. Nu ska vi stå upp och sträcka på oss åt olika håll och stanna kvar långa stunder. Mina armar domnar så sakteliga bort. Herregud, det är ju riktigt fysiskt jobbigt. Jag vill ge upp. Har jag så dåliga muskler och ingen fungerande blodcirkulation verkar jag ha heller!? Sluta tänk så mycket!

Sen lägger vi oss ner på våra yogamattor, dags för kroppsskanning. ”Lägg märke till din högra fot och hur den känns mot underlaget” Känner hur jag dåsar bort på en gång och slumrar till. Vaknar till och undrar lite oroligt om jag snarkar, för det är ju inte riktigt tanken att en ska somna. ”Låt bara tankarna passera. Och lägg inga värderingar i något. Inget är fel och inget är rätt.”

Inga värderingar. Hmm, det här var något nytt, hur gör jag det? Jag är otroligt snabb på att veta vad som är rätt och fel och agera därefter och gärna säga det högt till alla med. Som skoskydd på fötterna när det är två dm slask utomhus!

Den arge och upplyste rebellen och sociologen som ändå får försöka fungera i vardagen! Det är jag det. Funderar på om det inte finns något trevligt retreat att åka på. Det finns ju sådana där när alla är tysta, det hade passat mig. Både att andra är tysta men kanske framförallt att jag själv är det! Lär jag mig bara det här med meditation också så kan jag ju även stänga av tankarna och det vore ju sannerligen skönt ibland! För än klarar jag tydligen inte av att låta tankarna flyga förbi och återgå till andningen. Men lägg nu ingen värdering i detta för guds skull Mia.

img_2482
Efter-bild! Ser jag visare ut? Mer närvarande liksom? Eller snarare mer vilsen och vet ju inte ens hur jag tittar in i mobilkameran!

Jag ska säkerligen lära mig ett och annat på den här kursen. Jag är faktiskt inte helt omöjlig att ha att göra med. Men jag behöver balansen. Vi ska ju inte sluta upp med att vara förbannade för det finns så mycket att vara förbannad på. Orättvisor, ojämställdhet, förtryck, våld, stress, sexism, rasism, krig, fattigdom, klimathot. En hel del nära och en del längre bort. ”Men vilken ilska du bär på lilla gumman.” Ja, med all rätt! Det är ju för jävligt med världen.

Jag ÄR arg och det vill jag fortsätta med. Fast på ett smartare sätt kanske. Det hoppas jag på att få med mig från den här kursen. Om vi kan skaffa oss redskap att använda som individer för att inte totalt drunkna i det här livet så är det givetvis bra. Ett annat sätt att tänka. Jag behöver ju inte gå under för att världen är totalt ur led. Jag behöver välja mina strider, välja när och hur och vad. Ta lite mer kontroll helt enkelt. Makt! Makt över mitt egna liv i denna hysteriskt vansinniga karusellvärld där så mycket oförutsett bortom all kontroll sker.

Vi ska ju inte tappa vår kämpaglöd och tänka att det är oss själva det är fel på! Det är samhället som behöver mindfullness och varva ner! Ett samhälle som totalt stressas sönder av intryck överallt ifrån. Vi fullkomligt bombarderas av intryck. Pling, pling i mobilen. Nyheter och erbjudanden och råd. Vi vill väl inte missa det senaste man ska äta, tycka och tänka och undvika.

En bekants kille när jag bodde i USA hade tre stora bokstäver tatuerade på sin stora mage: FTW- Fuck The World! Det är ett mantra vi kvinnor har för lite av i livet kan jag känna ibland. Lite härlig jävlar-anamma-känsla liksom! Fuck The World, här kommer jag! Förbannad men i balans! Medveten, närvarande och förbannad!

img_2470
Äsch, det får bli en vacker tulpanbild igen i kontrast till de övriga slask-bilderna. För oss som inte känner att vinter med smältande snö tillsammans med regnskurar är det mysigaste som finns så kan vi alltid köpa fler tulpaner och fokusera på dem!

Jag tror jag ska bygga ett eget tempel och vara guru i min egen filosofi. Fuck the world-mindfullness, fuck-fullness, Mindfuckness, mindfuck-fullness. (Får fundera på namnet här, skulle kunna bli vissa förvirringar.) Så får en lite av varje från hela spektrumet liksom! Värderingar som tusan men även lite inre frid! Vad sägs om det?

Go lördag på er! 🙂

 

56. Tulpaner och tankar!

Hur många gånger har jag tagit bilder på vackra tulpaner? Jag följer årstiderna med dess tillhörande härligheter och finner att återkommande periodvisa inslag ger mig rutiner och lugn. Tänk att ha tulpaner hela året, det hade jag inte gillat. Jag behöver heller inte äta kräftor året om. Eller semlor. Det sålde vårt bageri för ett halvår sen så de borde ha tröttnat på det vid det här laget, och det är väl en månad kvar till Fettisdagen?

För övrigt känner jag mig bakbunden. Att vara sjukskriven kommer med en hög med både skrivna och oskrivna regler att förhålla sig till. En kan inte göra, vara, tänka, tycka och prioritera som en vill. Punkt. Försäkringskassan har regler, vänner och familj har råd, andra har åsikter. Och så känner en ju sig själv, jag har väl också hunnit tänka någon gång innan jag kommit på sundare tankar att ”Oj, hen är ju sjukskriven, hur kan hen prioritera den aktiviteten?!”

Så det är klart att andra tänker så om mig. JAG tänker så om mig, jag är konstant skeptisk, kritisk och känner skuld. Det går nämligen fort med tankarna ibland. Att döma både andra och sig själv.

Att det ska vara så svårt att verkligen på riktigt inse och känna att var och en är olika och prioriterar olika, vare sig det gäller budgeten av energi eller av pengar. Omsorg om varann gör såklart att vi vill komma med goda välmenande råd men det är en hårfin balans. Personen kanske inte ber om råd, vill och orkar inte ta emot fler tankar, mer frågor, oro från andra utan det räcker istället med de egna tankarna som trycker på. Och är en inte försiktig med sina råd kan det uppfattas som en tror att den andre är halvt dum i huvudet och inte har tänkt på de sakerna själv.

Jag tänker mycket på det här och hur jag tidigare bemött människor lösningsfokuserat och inte alltid varit en god lyssnare. Jag försöker att numera lyssna mer och inte komma med råd. Men det är inte alltid enkelt, för en vill ju så väl och en kanske har varit med om något liknande själv och hittade en väg ut som en gärna delar med sig av.

Dock går det att förmedla detta på olika sätt. Att ödmjukt och lugnt lyssna, bekräfta vad den andre sagt och sen inflika sin egen historia samtidigt som en trycker på att ”det kanske inte är en lösning för dig men när jag…..”

Det är inte så att jag är utsatt för påtryck av folk som misstror mig och som vill mig illa, inte alls. Men det är ett samhällstryck gentemot sjukskrivna som jag känner av och som inte gör att jag mår bättre direkt. Om jag inte kan vara ärlig med vad jag gör och tänker så mår jag inte bra helt enkelt. Och då har jag inget att skriva om i någon blogg heller utan känner mig bakbunden. Tyvärr. Säkerligen är det väldigt många som känner igen sig i detta!?

Idag öppnade jag ett brev från Försäkringskassan som jag tagit för givet bara var en bekräftelse av utbetalningen på måndag. Det var fel. Istället begär de komplettering av läkaren som de anser inte skrivit ett tillräckligt bra intyg. Igen. Så tillbaka på ruta ett igen, strid med Försäkringskassan och jag får mindre än en vecka på mig att söka upp och förmå läkaren att skriva annat och kontakta rehab i Växjö och få dem att kontakta läkaren och kanske Försäkringskassan för att övertyga dem. Alltså återigen, jag är projektledare i min egen sjukskrivning och det blir aldrig någon lugn och ro.

img_2243

Jag förstår människor som ger upp på Försäkringskassan och tänker att vad som helst annat är bättre. Hellre gå till ett jobb med kronisk huvudvärk och hjärntrötthet och inte orka med vare sig jobbet eller något annat, eller så ser en del till att överleva utan myndigheter och jobb och någon endaste inkomst. Tragiskt. Får väl se hur länge jag orkar strida.

55. Vardag och så fest igen!

Energin den senaste tiden har fått gå till att komma tillbaka in i vardagen efter jullovet för hela familjen samt till möte med rehab i Växjö och även min läkare för vidare sjukskrivning. Och till den betydligt trevligare tillställningen att fira vår 6-åring!  Då finns inte ett uns av tid eller kraft att ens tänka på att skriva något i den här bloggen. Och så får det vara.

Jullovet var en skön bubbla att befinna sig i, långt bort från Försäkringskassan och möten med läkare och de vanliga åtagandena, tankarna och kraven en ställer på sig själv i vardagen. det finns nämligen väldigt många sådana trots att en inte arbetar.

Något som inte känns som ett krav utan som ren glädje har alltså varit att fira vår Nils som fyllde sex år! Då en kanske egentligen hade velat skippa tårtor och kakor på ett tag efter helgerna men så är det! Min morfar Filip föddes fem minuter i tolv på nyårsnatten men fick nyårsdagen som sin födelsedag så där var vi alltid. Inte alltid den mest tacksamma dagen för kalas. Han föddes 1913- precis 100 år innan Nils. Ledsen över att de aldrig fick träffas. ❤

img_2114

Födelsedagar i vår familj startar med den heliga ritualen att den som fyller år ligger kvar i sängen och sover, eller låtsas göra så, tills övriga medlemmar kommer sjungandes med blommor, paket, oboy och kaffe. Här hade vi lyxat till det med vindruvor också, något som vi i stort sett aldrig äter för att vi vägrar giftiga sorter och de ekologiska är otroligt dyra.

img_2142

På kvällen kom farmor på besök och Nils hade önskat fryst hallontårta med daimbitar, lagom avancerat.

En något mer avancerad tårta stod på bordet i helgen då det var kalas med mormor och morfar och kompisar från Osby. Den hade vi dock inte skapat själva utan beställt ifrån 13e bagaren, ett företag som drivs av Veronika Dahl som deltog i Hela Sverige bakar för några år sedan.

img_2181

img_2174

img_2164

Nils var mycket nöjd med tårtan som bestod av hallon, choklad och citron och Kinderägg. Och att den var GUL, fortfarande hans favoritfärg. Han beställde smaken citron bara därför tror jag!

img_2176

img_2186

Barnbordet, med Kinderägg till alla! Och så Coca Cola för ännu mer socker, vi vill liksom få igång dem rejält!

Därefter följde skridskoåkning på IKEA handelsplats där de så fint erbjuder gratis åkning varje dag och jag kunde då passa på att stanna hemma och vila en stund. Win-win för alla.

Middagen som sedan serverades bestod av en variant på Kreolsk gryta med fläskfilé och chorizo, svamp, oliver, körsbärstomater mm som serverades med pressad potatis och sallad till. Och så en massa ost såklart! Jag älskar ost om det inte framkommit ännu.

Vuxenbordet! Där vi börjar kunna sitta någorlunda ostörda nu, det är inte ett konstant rännande efter barn längre. Kan också bero på att vi köpt en TV till vårt sovrum på övervåningen. Mycket bra idé.

Det är roligt att ha kalas. Jag gillar att laga mat ihop med Fredrik och att vi och barnen gör det lite finare än vanligt hemma. Att få sitta och prata med goda vänner och äta och dricka gott. Som Nils säger när han mår extra bra: ”Det här är livet!”

Men balansen är ju hårfin och det är väl inte alltid en är i total harmoni med allt en vill fixa. Den här gången hade vi dock lagt upp det så att vår städerska varit där några dagar innan, vi hade som sagt köpt tårtan och maten kunde göras färdig redan på morgonen. En timme innan gästerna kom gick jag och la mig och slumrade till- det krävs träning för att nå dit och kunna klara av detta kan jag säga!! För det är såklart alltid något mer en kunde fixa mer med annars, de tankarna gäller att lägga åt sidan. Dessutom fick jag alltså tid att vila när de andra åkte skridskor efter tårtan. Och den bästa hjälpen av dem alla fick vi i form av att mamma och pappa kom på besök över helgen och avlastade massor med barnen och med plock och fix. Ovärderligt!

Men den riktiga tröttheten kommer sedan några dagar efteråt. Eftersom jag hade viktiga möten tisdag och onsdag så kom det inte med full kraft förrän efter det, och såklart med extra påslag pga mötena, och idag torsdag har jag befunnit mig i slow motion-mode, som att röra sig i seg sirap känns det som.

Det är det dock värt, fest måste en ha ibland! Och på söndag är det dags igen, då dundrar Dagis-gänget in! 😅 Kanske inte min favoritfest, men Nils, han kommer gilla livet extra mycket!

 

54. En dag på laddning

Det tar oss ungefär 1 timme och 10 minuter att ta oss till havet. Öst eller väst. Idag gick färden västerut. Och jodå, vi kom fram till samma slutsats idag med: Varför gör vi inte detta oftare?! För havet, det är ju något svårslaget. Än mer när det dessutom toppas med sol, speciellt en Trettondagsafton då det känns som en extra bonus. Vilken påfyllning. Det är själavård.

Första stoppet var exotiskt; en rastplats i Örkelljunga i duggregn där frukost intogs ståendes medans vi försökte lösa Melodikrysset. Med betoning på ”försökte” för vi kunde ingenting.

Därefter blev det bara bättre. Utmaningen för dagen var Lars Wilks konstverk Nimis, mellan Arild och Mölle. En brant promenad ner mot havet, stundtals klättrandes, halvt liggandes.

En regnig eller isig dag hade jag nog inte rekommenderat denna utflykt.

Så plötsligt bland alla träd dyker ingången till trädhuset upp och vi stiger in.

Färg-och materialmässigt passar det verkligen in!

Det är byggt av drivved, snart 40 år gammalt, och är ett kontroversiellt bygge då det saknar bygglov. Konstnären fick tex dagsböter när han byggde upp delar som förstörts i en brand 2016.

Att det inte är tillgängligt för alla är ett understatement!

På egen risk antar jag! Gäller ens försäkring när en ger sig in här tro, hmm?!

Lunchdags med vårt självklara Trangia-kök! Idag stod det pulvermos och Bullens pilsnerkorv på menyn. Som vanligt hade vi glömt konservöppnare men det gör inget för då får Far använda sin Rambo-kniv från Hunter! När en inte har en björn i närheten att slakta!

Min friluftsman! Han borde bli modell för friluftsprodukter! 😉 ❤

En säl poppade upp huvudet med jämna mellanrum och tittade nyfiket på oss, och vi på den. Det var såklart doften av Bullens som spridit sig, trevligt lunchinslag!

Därefter gick vägen genom Mölle upp mot Kullens fyr. Här måste en stanna och njuta av utsikten med en kopp kaffe på en bänk. Italienska vägen heter den passande. Och för tankarna till en annan hisnande vacker väg som också heter Italienska vägen, den ut från Båstad, mot Torekov!

Kullens fyr. Sveriges högst belägna fyr anlagd 1561. Här utanför möts Östersjön och Nordsjön. Mer än 200 skepp har lidit skeppsbrott här.

Vi är en fotograferande familj. Med tanke på klädval och solljus är tid på året svårgissat, hade nog knappast gissat på Trettondagsafton!

Idag har vi verkligen laddat! Som mobiler och surfplattor ligger på laddning här och där för jämnan så borde det ingå att vi vid mycket ofta förekommande tillfällen står vid ett hav och blickar ut mot horisonten och kisar mot solen!

Amen. Älskar havet, solen, träden, naturen. Älskar Sverige. Tack för idag! ❤