48. Nostalgi, traditioner, tomrum att fylla.

img_1533

Jag har absolut sett till att adventsmysa den här helgen. Trots regn och rusk, men mörkret är ju passande i alla fall. I fredags då Esters skola gick fackeltåg till Älmhults kyrka lyckades jag få plats längst bak i kyrkan där en del föräldrar brukar hänga som gärna vill få en stämningsfull stund.

Den här tiden på året dyker det alltid upp protester om inställda luciatåg och förbjudna pepparkaksgubbar och allt som inte är sant det här året heller. En massiv upprörd stormvind drar över Sverige. Senast var det en förälder till barn på förskola i Ljungby som kände sig kränkt för att de inte fick vara med på luciafirandet utan skulle få se det på film efteråt. Såvitt jag vet så är det ingen mänsklig rättighet att få närvara som förälder. Självklart bestämmer skolor själva och jag är övertygad om att de gör vad som är bäst för barnen och för deras egen arbetsmiljö.

Men. Vi vuxna har ju många av oss ett så stort behov av att få vara med i denna årets mest traditionella och nostalgiska tid. Den här dosen behöver vi i våra stressade liv tror jag. Det är många som söker något, eller som skulle behöva lämna plats för något att söka. Är det Gud, andlighet, själaro, traditioner, vår kultur, stämning, tomrum att fylla? Med något vackert och stämningsfullt.

Minnen från barndomen, hummade med i julsångerna gjorde jag och t.o.m andra-stämmorna mindes jag i fredags.  Med tårar i ögonen stod jag där längst bak i kyrkan. Så fint, vilken stämning, ljusen, sången, barnen som lite nervöst läste egna verser, prästen som talade om Advent som betyder förberedelse, väntan.img_1532

Men var får vi del av detta om inte via våra barn? Jo det går såklart att gå i kyrkan och det gör ju många speciellt i dessa tider och jag hoppas på att vi kan komma iväg på Lucia-firande. Jag känner en saknad av att gå i kyrkan, varför gör jag aldrig det? Jag är ju uppvuxen inom kyrkans barn- och ungdomsgrupper. Tänker på de hundratals gånger jag gått Luciatåg i både skolan och i körer ända upp till gymnasiet och att jag tyckte så mycket om det. Förstod inte då varför vuxna och äldre uppskattade våra besök så, det var ju inte som att vi var några proffs direkt, men det förstår jag mer än väl nu. Det gör ju inget om någon blandar ihop verserna i Natten går tunga fjät och går “upp” där en ska gå “ner” eller sjunger fel ord. Vi förstår ju ändå inte heller vad alla ord egentligen betyder, de betyder något djupare än så för oss.

Imorgon ska de som vill från Esters fritids lussa för PRO i Älmhult i Folkets hus. Det är win-win för alla. Barnen får dessutom godis så de är mer än nöjda. Kunde det kanske ordnas mer sådant, tex. att de barn som vill får ge en föreställning i kyrkan som föräldrar och andra får komma till? Men då ska ju någon ta tag i detta också. Kanske ett förslag vore att några äldre elever kunde ha det som ett projektarbete? Det är ju trots allt bra träning också, att uppträda inför folk och få vara lite nervös. Men som sagt, någon rättighet för oss föräldrar att vara med finns det ju inte. En får se till att ta ansvar för sitt eget firande såklart.

Idag fortsatte adventsfirandet och vi tände första ljuset, cyklade till skogen och hämtade hem granris, mossa och lite vedkubbar att pynta med inne och ute.

img_1554

img_1559

Sedan drack vi glögg och åt pepparkakor med ädelost-blandning medans vi lyssnade till den rofyllda melodin från Änglaspelet som barnen hade satt ihop. Nu blir det strax läggdags. Nils väckte mig kvart över tolv i natt och undrade hur många minuter det var kvar tills morgonen då han skulle få öppna nästa paket i adventskalendern. Sedan tar det en stund att somna om igen. Nästa väckning kom kl. 06 av Ester som undrade om hon fick gå upp. Gäsp och god natt!

47. Trygghet i mörkret?

Novembermörkret lyses upp av ljusstakar och stjärnor och det är mycket välkommet. Men adventsmyset har ännu inte infunnit sig och jag sitter här med fokus någon annanstans. Exempelvis hur människor hamnar i kläm i system, mellan myndigheter, mellan stolar, som behandlas orättvist, inte får upprättelse och som fastnar och inte kan komma vidare. Några mötte jag som konsumentrådgivare. En del hade blivit behandlade riktigt illa medan en del kanske bara hade blivit bortkopplade i telefonkön och kände sig personligt kränkta. Det finns alla sorters människor.

Det som ofta drev folk halvt till vansinne var när det inte gick att logiskt kommunicera med ett företag via de personer som stod i främsta ledet, i kundtjänst, om det ens svarade någon.  Olika personer varje gång, olika bud, godtyckliga besked, löften om att någon ska ringa upp, pengar ska bli återbetalda och sedan händer inget, eller så blir de misstrodda. När vi konsumentrådgivare ibland enkelt kunde reda ut situationen då vi på en gång fick kontakt med andra ledet, bakom kundtjänst, så var vi som räddare i nöden för dessa människor, och det förstår jag.

Sådana “hjälpare” skulle även behövas vid kontakter med olika myndigheter och institutioner. Alla har inte någon som kan följa med eller ringa upp och även om de har det kanske inte de heller har den starkaste rösten. Det är tragiskt att tänka att starkast och rikast klarar sig bäst. Det är inte ett sådant samhälle jag vill ha.

Den här hösten är jag sjukskriven, återigen pga sviter av min hjärnskakning och jag har ansökt om sjukpenning från Försäkringskassan. Kontakt med dem vill en helst undvika om det går. Och det tror jag gäller de flesta, trots att en kan få känslan av att inställningen är att var och varannan människa medvetet försöker fuska till sig pengar genom att låtsas vara sjuka.

img_1519

Nja, de har inte lyckats med att få mig att känna mig trygg. Hittills. Jag är en person som vill göra rätt för mig, jag är ärlig, plikttrogen och jag är min egen tuffaste kritiker. Nu har denna myndighet kastat mig flera steg bakåt i processen mot att må bättre då det har tagit dem drygt två månader att komma fram till beslut om avslag, utan att handläggaren ens varit i kontakt med mig. Denna väntan, denna oro och denna makt de har. Försäkringskassan får mig att må sämre. Och jag är inte ensam om att känna så.

Igår samlades människor i Stockholm utanför Riksdagen i en demonstration mot Försäkringskassans metoder och mål att minska antalet sjukskrivna och hur hela systemet är avhumaniserat. I en facebook-grupp om hjärntrötthet läser jag om andras erfarenheter. Det är människor som råkat ut för stroke, hjärntumörer, hjärnskakningar, misshandel och utbrändhet och som behöver lägga den lilla energin de har i vardagen på att kämpa för sin rätt att få vara sjuka. De får svar som att “du har inte visat varför du inte kan arbeta med daglig migrän” och “Försäkringskassan bedömer att det finns arbete utan krav på fokus eller koncentration som du kan utföra” osv. Det är avslag, omprövningar, överklaganden och en jakt efter objektiva medicinska bevis,(som ofta inte finns. Hur bevisas huvudvärk?) nya läkarintyg, second opinions, specialister och jakt efter rättvisan. Här skulle det inte ens räcka med en “hjälpare” till hands utan snarare en projektledare som tog över!

Överallt nu ska det mätas och systematiseras och standardiseras och kvalitetssäkras in i fördärvet och människan tappas bort på vägen. Läser nu en bok jag fick av syrran; Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark som “tar upp kampen mot ett samhälle som vill mäta allt från steg och puls till minutrapportering på jobbet.”  Hon menar att när vi mäter allt slutar vi lita på omdömet och förnuftet, allt annat bortanför det mätbara.

Denna vecka är Ester hemma med halsfluss, riktigt rejäl sådan, och det var dags att använda sig av det automatiska systemet via telefon att anmäla sjukdom till skolan. Personnummer knappas in och man får ett meddelande både på mail och sms som vårdnadshavare att ens barn är frånvaroanmäld. Allt för att avlasta lärare så de kan arbeta med vad de ska och även att hitta ”fuskare” så att inte barnen är borta utan att föräldrarna vet. Jovisst, det kan jag väl förstå. Men inte framkommer det då vilken sjukdom barnet har vilket ju kan vara bra att känna till med smittorisken tex och inte kommer det en hälsning tillbaka till barnet om att krya på sig. Och så här blir det överallt omkring oss. Minuter ska räknas, arbetstiden kvalitetssäkras. Och medan vi står med blicken djupt ner i några diagram om detta kommer vi ännu längre ifrån varandra, samhället avhumaniseras.

Detta menar jag absolut händer mellan myndigheter och deras patienter, kunder, rådsökande, försäkringstagare osv. Och då kan det bli riktigt farliga konsekvenser. Människor hamnar utanför, tappar tron på systemet, på politiker, på hela sin omvärld och blir bittra och cyniska. Jag blir så otroligt provocerad och arg över orättvisor, när den lilla människan kommer i kläm. För egen del är den värsta delen känslan av att bli misstrodd, att läsa handläggarens ord om min situation som inte stämmer alls. Att gå månader utan inkomst är inte roligt men vi klarar oss. Det finns många andra som inte ens har lyxen att sjukskriva sig eftersom de inte skulle klara ekonomin. Det gör mig fruktansvärt förbannad och jag skäms över ett sådant system. Det kan drabba vem som helst när som helst!

Så det jag funderar på nu är hur jag ska göra för att inte hamna i fällan att bli bitter och tappa tron? Hur jag ska kunna tänka positivt och se framåt och inte ta det personligt utan försöka vara konstruktiv och bemöta avslaget sakligt med invändningar, fler läkarintyg och bevis.  Något jag skulle behöva vara helt frisk för. Eller ha en personlig projektledare som tog över.  Jag har i alla fall Fredrik som är en trygg klippa och tillsammans fixar vi det. Det ska ordna sig på något vis.

Det är ändå för märkligt att en får påminna sig om att det är hälsan som ska komma först och inte fokus på vad Försäkringskassan tycker och tänker och vill ha. Jag kom t.o.m på mig själv med att önska att magnetröntgen av hjärnan visade något konkret som bevis på min huvudvärk och hjärntrötthet, men det gjorde den inte. Och herregud, det ville jag väl inte heller såklart!

Imorgon är det fackeltåg till kyrkan för Esters skola och hon är äntligen frisk och kan vara med. Jag kanske smiter med in i kyrkan och lyssnar till några vackra toner av julsångerna, sedan hängs adventskalendrarna till barnen upp lördag morgon, vi bänkar oss framför Julkalendern på TV och så tänder vi första ljuset på söndag. Adventstid, den bästa tiden på hela året brukar jag känna. Och det tänker jag fasiken göra i år med!

Frid och ljus i mörkret!

46. Olika färger på dagar

img_1490

Idag är det Black Friday, som såklart kommer ifrån USA. Dagen efter Thanksgiving när de är tacksamma för vad de har ska det ut och shoppas järnet i butikerna. Och vi tar till oss av ytterligare en amerikansk tradition. Sen har vi nu också vit måndag och grön fredag som motpoler till denna köpdag. En hel del “hype” kring denna dag helt enkelt och då tenderar allt att bli svart eller vitt. Som sagt.

Med tanke på vår miljö går många ut och säger att de helt tar avstånd och tänker inte handla något idag. Jag ska köpa en ny dator och tycker att det är en bra chans att sondera rea-utbudet just nu för jag har inget stort behov av att betala full-pris för den. Det är ett planerat köp, något jag behöver och då är Black Friday eller vad de nu väljer att kalla dagen bra, om jag hittar något av  intresse såklart.

Som fd konsumentrådgivare och en av uppstartarna av Miljörådet på högstadiet, Tunaholmsskolan på 1980-talet tex, har miljön och medvetna val alltid betytt mycket för mig. Och vet ni vad, det gäller OAVSETT färg på dagen! Det går liksom inte att vi har trender där folk ska haka på och känna sig duktiga just idag för att de inte handlar och sen slå till på att shoppa loss på Wish imorgon för det är så roliga saker som finns där som en inte ens visste att en behövde! Just annons för detta Wish poppar upp när jag spelar Wordfeud och jag förstår inte ens vad alla prylarna är för något. Sånt behöver vi inte.

Därför är jag också emot all reklam och har alltid haft ‘Nej tack’ på brevlådan, ser till att nixa min telefon och ber dem som ringer att genast ta bort mig ur deras register och vägrar gå med i kundklubbar som skickar erbjudanden till en. Jag mår bättre utan, för annars kanske jag plötsligt kommer på att jag behöver något och så ska det ju inte fungera! Behovet ska komma först och sedan scannar en av marknaden efter vad som finns. “Jag vill inte missa erbjudanden” säger de som vill ha reklam. Jag lovar att det blir dyrare att “passa på ” att handla då än om du avstod från reklamen. “Behov” skapas! För att inte tala om stressen av att det plingar till med meddelanden hela tiden och att ha i bakhuvudet att du kanske missar något om du inte är på tårna jämt!!

Igår var jag på Pingstkyrkans loppis här i Älmhult och handlade två tröjor till mig för totalt 70 kr. Det kändes bra, på alla vis. Heja årets julklapp, det begagnade!

Trevlig fredag- oavsett om ni handlar eller ej!

45. Förändringar

Under en tid har kommunen varit i området och tagit ner träd bakom grannarnas hus och kommit närmre och närmre oss. Med sorg har jag följt deras framfart med motorsågen och tycker att det ser förfärligt ut. Så igår var det dags för “våra” träd. I ett försök att få behålla några av de minsta hade vi hängt upp fågelmatare och lyktor och jag tog också tillfället i akt att prata med arbetarna innan de satte igång. Sen var det ett skådespel att se dem fälla det ena efter det andra med exakt precision och väldans brak. Nio björkar fattigare är vi nu.

Före
Efter

Nu har jag fått försona mig med detta faktum och gilla läget. Eller rättare sagt acceptera läget, gillar det gör jag inte. Kommer att tänka på boken jag läser just nu; “En man som heter Ove” av Fredrik Backman. Ja, jag är lite sen att ge mig på den här boken, många har rekommenderat den, extra mycket för att vi bor i en bostadsrätt och jag var med i styrelsen förut. Och den är ju fantastik. Jag skrattar! Jag gråter! Och när det gäller förändringar så är Ove ingen som gillar läget direkt.

“Sonja brukade skratta åt Ove och säga att han var ‘världens minst flexibla man’. Ove vägrade ta det som en förolämpning. Han tyckte att det skulle vara lite ordning och reda, det var allt. Att det skulle finnas rutiner och att man skulle kunna lita på saker och ting. Han kunde inte förstå hur det skulle kunna vara en dålig egenskap.

Sonja brukade berätta för folk om den där gången då Ove i ett ögonblick av vad som bara kan ha varit tillfälligt sinnesförvirring i mitten av 80-talet blivit övertalad av henne att köpa en röd Saab, trots att han i alla år hon känt honom alltid haft en blå. ‘De värsta tre åren i Oves liv’ fnittrade Sonja, och sedan dess hade Ove aldrig kört något annat än en blå Saab igen. ‘Andra fruar blir sura för att deras män inte märker när de har klippt sig, när jag har klippt mig är min man sur på mig flera dagar för att jag inte ser ut som vanligt.’ brukade Sonja säga. Ove saknar det mest av allt. Allt som var som vanligt.”

Jag känner mig allt som Ove ibland, i light-variant. Inte riktigt lika obstinat. Men till en början ändå, det får liksom vara någon ordning och reda med saker för att jag ska hänga med. Och jag funderar på hur ofta jag själv står för förändringar och inte bara tvingas finna mig i att saker och ting förändras? Det ska jag fundera vidare på. Det här året har det dock varit alldeles väldans många förändringar i alla fall, hoppas på att resten av 2018 blir lugnt.

Lördagseftermiddag och mys med ljus efter en dag med krattning i trädgården, besök på tippen med diverse saker som det var skönt att bli av med, städ, korvgrillning och lördagsgodis-inhandling. Biskvietårta har bakats och mumsats på och sedan tog jag och Nils lördags-badet, med ljus tända och gott i glasen. Den konstellationen i badkaret är fortfarande möjlig tack vare hans näpna lilla kropp. Näpen är inte ett attribut jag använder om min egen kroppshydda! 🙂 🙂

Go lördagskväll på er! ♥

44.Vem och vad jobbar en för?

Jag har varit anställd i Ljungby kommun men det är inte för kommunen jag har jobbat. Det är för kommuninvånarna och jag har aldrig tänkt att det spelar någon roll i vilken kommun. Det har alltid varit skönt att återkomma till den övertygelsen, att uppdraget är att jobba för människors rätt till information, utbildning och att ge råd och stöd. För utveckling och inkludering i samhället. Då känns det alltid rätt i hjärtat oavsett vilka chefer, politiker, mål och visioner som gäller för tillfället. Inte har jag arbetat inom det offentliga för att göra karriär och för hög lön och status direkt. Men det har inte varit ett kall heller och det är klart att jag har brytt mig om personliga förmåner också, dock har det inte varit det primära.

Jag håller på att rensa ur alla lådor och kassar som jag släpade hem från Ljungby för en dryg månad sedan då jag slutade där och jag tar lite i taget. Det är nämligen en hel del som har samlats på dryga 10 år, mycket papper och många minnen. Lägg därtill att jag är ursämst på att gallra och slänga. “Det kan nog vara bra att ha en dag” är mitt motto! När jag nu spenderat en tid hemma sedan jag slutade så kan jag konstatera återigen att detsamma motto gäller på hemmaplan med. Jeeezus vad grejer vi har överallt!

Av allt det jag rensar ut och blir ståendes med så är det finaste och det jag dröjer mig kvar vid allra längst, de tackkort jag fått under åren samt sparade tidningsartiklar med kollegorna där vi haft någon nyhet att sprida. Och det är många sådana. För under de här åren har jag inte bara haft många bra kollegor omkring mig generellt utan jag har haft den otroligt obeskrivliga turen att de jag arbetat allra närmst tillsammans med har varit personer som brunnit av engagemang, precis som jag. Dem har jag varit så glad för varje dag och de är viktigast av allt; bra kollegor som en helhjärtat kan lita på! Oavsett hur vi har svurit över en massa saker och personer runt omkring som inte fungerat som de ska under åren så har jag alltid varit trygg i mitt team.

img_1383Först ut i kommunen var tillsammans med Caroline Cederlund 2008. Då hade jag arbetat i 1,5 år på ABF i Ljungby med ett gäng personer utanför arbetsmarknaden i projektet Starta Vårat och startat upp ett socialt arbetskooperativ som finns än idag; Café Spiket! Caroline och jag var projektledare för Projekt Familjefrid, om våld i nära relationer,  i Ljungby, Markaryd och Älmhult och därefter i nästa projekt; Jämställdhetsintegrering i Ljungby kommun.

Caroline var Skyddsängeln Carro och åkte runt till ALLA skolor och pratade om våld, hemligheter som inte är bra att ha, lyssnade på barnen, utbildade lärare och kuratorer osv. Jag hade huvudansvaret för att skriva ihop handlingsplaner med rutiner till de tre kommunernas socialtjänster.

Förutom detta utbildade vi ungdomsledare och startade tjej- och killgrupper i 8:an, ordnade aktiviteter med Tjejjouren Grynet som vi drog igång, hade heldagar på gymnasieskolorna om allt från självkänsla till att bli utsatt av en partner, tog fram jämställdhetsombud för varenda arbetsplats i kommunen och utbildade dem, över hundratalet. Kontaktade professorer och elever vid Linnéuniversitetet och hade samarbete kring uppsatser osv, anordnade utbildningsdagar för kommunernas socialtjänster om hedersrelaterat våld och barn som far illa tex och hela utbildningsförvaltningen i Ljungby, över 1000 personer, fick gå och se en teater om jämställdhet. Fokuserade på män och killar gjorde vi mycket, besökte mansjouren i Växjö, bjöd in föreläsare från föreningen Män för Jämställdhet. Och mycket mer!

img_1382

img_1386

img_1387Och allt detta gjorde vi ihop med ett antal bra föreningar som Kvinnojouren, Brottsofferjouren, Rädda Barnen, BRÅ osv och med samarbete med Landstinget och Polisen mfl. Jag vet ärligt talat inte hur vi gjorde. Det 9:e målet i jämställdhetsprojektet var att fixa till det lilla problemet att killar halkat efter betygsmässigt gentemot tjejer! Det var ganska gedigna projektplaner konstaterade vi, som vi inte själva hade knåpat ihop.

Det är roligt att kolla igenom den rekvisita vi samlade på oss och använde i utbildningarna. Ibland tänker jag att det har förändrats men oftast suckar jag och konstaterar att dopkort och uppdelningar på klädavdelningarna i butiker för tjejer och killar mm ser tröttsamt likadant ut fortfarande.

img_1393
Den näpna flickan anländer medan pojken tar ett aktivt kliv rakt in i världen! Välkomna!
img_1394.jpg
Rosa och blått. Mjukt och tufft. Har vi inte tröttnat snart?

Caroline och jag kämpade ihop, vi slet, vi utvecklade, vi hittade nya vägar, vi följdes åt i det privata livet med ups and downs, blev gravida i omgångar och lappade ihop det ändå i projekten. Caroline är fortfarande min vän som finns där i kretsen. Tack Carro! ♥

Efter tre års otroligt intensiv projekttid var det dags för fast tjänst och det kommunen kunde trolla fram var: (trumvirvel) ……. Konsumentrådgivning! Hade ingen aning om vad det innebar men det lät allt ganska trist, sitta i telefonrådgivning tex! Det enda jag visste var att den redan existerande rådgivaren var den mycket energiska Katarina Koch som dundrade fram i korridorerna! Och snart dundrade vi fram tillsammans! Vilket team vi blev. Konsument Södra Småland hette vår skuta som vi seglade fram med och där vi var så ärtiga, professionella och effektiva.

IMG_0564Vi fullständigt brann för att sprida kunskap till stackars omedvetna konsumenter och att hjälpa de som fastnat i fällor. Vi dök över media och var ett tag ett stående inslag varje måndag i Radio Kronoberg. Vi skickade ständigt ut pressmeddelanden och var vi än styrde skutan, vi hade 14 kommuner att navigera mellan, så hittade vi alltid fram till lokal media: Smålänningen, Smålandsposten, Barometern, Sydöstran, Norra Skåne, Allt om Osby, Radio Kalmar osv.

img_1398.jpg

img_1396Satt vi inte på en buss mitt i mörkaste skogen på väg till Älghults skola i Uppvidinge kommun så var vi med på TV i Karlskrona eller utbildade personalen på MediaMarkt i Växjö. Däremellan passade vi på att besöka våra 14 ansvariga politiska nämnder i kommunerna och fick samtidigt in en sisådär 20-50 nya konsumentärenden OM DAGEN via telefon, epost, sociala medier och brev. När vi blev ombedda att dela med oss av vår verksamhet till kollegor från hela landet på den årliga konferensen satte vi ihop en teateruppsättning. Inget var mediokert kring oss! Jag vet inte hur vi gjorde allt! Men vi gjorde massor och fortfarande när vi ses, för vi är fortfarande nära vänner, så babblar vi så mycket och halvt i mun på varandra. Vi är liksom på den nivån, på tårna! Tack Katarina! ♥

Josefin Granrot kom in i bilden som Budget- och skuldrådgivaren som vi började samarbeta mer och mer med eftersom vi ju hade samma tankar kring det förebyggande arbetet! Vi behövde komma ut till framför allt skolorna och prata privatekonomi, lån, Kronofogden, sparande, konsumentens rättigheter och skyldigheter, hållbar konsumtion osv. Och det gjorde vi!

Katarina hade slutat och Josefin och jag utvecklade tillsammans nästa steg, vilket var Konsumentrådgivning tillsammans med Budget- och Skuldrådgivning. Josefin som jordnära, professionell rådgivare med en stor portion humor var en perfekt partner att ta sig an de nya utmaningarna med.  Samma engagemang och glöd hittade jag hos Josefin. Vi blev Konsument Ljungby och Jessika Nilsson, en klippa från banken, anställdes. Vi kämpade för att få använda vårt namn, få skapa vår egen logga, få synas, gick våra egna vägar utanför det traditionellt kommunala. Ville lite mer helt enkelt. Som vi har stretat!

img_1395Inte jättelång tid hann vi arbeta ihop men Jessika är en sådan som varje arbetsplats behöver, en fast punkt, en som gör, fixar och ordnar. Och som bryr sig mängder. Jessika och Josefin var båda främst Budget-och Skuldrådgivare. För att vara en god sådan måste en kunna ta människor precis som det behövs, på rätt nivå och med ett stort hjärta. Och det är båda fantastiskt duktiga på. Trygga och lugna är de och på ett sätt motpol till mig som ibland flaxar runt något väldigt och spånar, planerar, tänker högt, kontaktar media, blir förbannad på företag som ställt till det, häver ur mig ilska och är “all over the place”.

Josefin och Jessika och jag har varit ett fenomenalt team där vi kompletterat varandra. Vi har fortsatt med att flänga runt i våra kommuner, släpat på Roll-ups och rullväskor i snöstorm eller spöregn i Lessebo, föreläst för SFI i Emmaboda och hittat ända bort till Torsås och njutit av/gjort narr av lokala hak för lunchintag på varje ställe. Bland så mycket mer. Och satans suveränt skickliga har vi varit på att åka på konferens och dricka bubbel med!

Och det är nog den enda sorgen jag känner i och med mitt avslut, att vi egentligen hade en hel del kvar att ge, att vi hade kunnat bli ett ännu bättre team. Att vi höll på att utveckla verksamheten och justera antalet kommuner och få ner det på en rimlig nivå och verkligen blickade framåt, ville så bra saker, såg vad som behövdes. Men det blev inte så. Och så är det ju med allt, det finns en tidpunkt för avslut och att gå vidare, oavsett om det känns lägligt eller inte. Krafter kommer emellan ibland.

Det kommer säkerligen bli något bra av detta också och jag önskar Jessika all lycka med att segla vidare med skutan och önskar dig riktigt bra kollegor för det betyder i stort sett allt. Jag hoppas också att Ljungby kommun förstår ditt värde och tar vara på dig. Och på hela verksamheten som sådan. För Josefin fortsätter till nästa arbetsplats nu. Hon ska ta sig an Försäkringskassan och jag har stora förhoppningar om att hon ska omstrukturera hela det stället med sin kraft och godhet! Känn ingen press alls Josefin! 🙂 Dessa två behåller jag också i min krets om jag får bestämma. Bra folk ska en nämligen samla på. Tack Josefin och Jessika! ♥♥

Jag har som sagt även arbetat med många fler fantastiska kollegor de här åren, ingen nämnd och ingen glömd, som jag också är mycket tacksam för. Flera har jag kontakt med via sociala medier vilket ju är ett mycket bra sätt att kunna fortsätta att “ses”.

Och så de där tackkorten som också är något jag blir glad av att läsa:

img_1381

img_1379.jpgDet är detta jag brinner och jobbar för. Människor och rättvisa. Det är klart att det värmer i hjärtat att få ett tack, även om jag bara gjorde mitt jobb! Men visst är det också så att jag alltid har försökt att göra lite mer än “bara” mitt jobb.

Så här står jag nu bland lådor, pärmar och nostalgiska tillbakablickar och funderar över vad jag kommer att samla på mig för papper och minnen de kommande 10 åren!? Och det är både skrämmande och spännande att tänka på. Jag är tacksam och stolt över de här 10 åren i alla fall. ♥

43. En hackspett

Jag fick en fråga: “Om du retar dig på ljudet från en hackspett är det då inte i dig störningen sker så att det bara är du som kan ändra på situationen?” Jo, för inte lär hackspetten bry sig speciellt. Men grundfrågan här blir lite mer komplicerad. Det handlar om det klassiska att “det är inte hur en har det utan hur en tar det.” Är det så enkelt klurar jag kring?

Det började med att en populär inspiratör som har mycket klokt att dela med sig av och som jag följer i sociala medier skrev ett inlägg med budskapet att “När du väljer att störa dig på någon eller något kom då ihåg att det är du som är störd, inte det du stör dig på.”

Min känsla och kommentar  var att det lät ganska onyanserat. Jag förstår hans poäng men tyckte att det behövdes lite fler ord kring detta.  Det är ganska mycket i livet som kan drabba människor som de inte har en chans att värja sig från och svårt att “välja” att inte störa sig på. Alltifrån våld, olyckor, sjukdomar till myndigheters beslut osv. Det var också några fler som reagerade, bla en kvinna som nämnde psykisk misshandel hennes fd partner utsatt henne för. Men de flesta i flödet av kommentarer förblir medhållare och har aldrig något att invända. Det får mig att vakna till och ha än mer att tycka till om, för balansens skull om inte annat.

I alla fall så funderade han ett varv till och återkom i ett nytt inlägg där han stod på sig och tog upp exemplet med hackspetten. Det tyckte jag kanske inte riktigt handlade om samma sak. Går jag i skogen och stör mig på en hackspett som låter har jag nog absolut en del problem att hantera. Det finns som sagt värre störningsmoment i våra liv. Jag har några sådana moment i mitt liv nu men de jag främst tänker på här är de med större utmaningar och färre möjligheter att resa sig. Som den sociolog jag är tänker jag strukturer och maktförhållanden.

img_1204Efter några frustrerande försök att diskutera detta med nämnde inspiratör blev min summering till svar: Jag tror att jag tänker det som ett brett spektrum där vi har mer eller mindre möjlighet att sätta emot, beroende på var vi är i livet, på vår hälsa, hur många livlinor vi har omkring oss i form av familj, vänner, ekonomi och en massa annat som påverkar oss. Tidsaspekten är också viktig. Det finns kanske inte en chans att resa sig inom en viss tid, kanske år för en del, aldrig för andra. Men så en dag är det förhoppningsvis dags. Det kan handla om att förlåta och det tror jag knappast går att tvinga fram utan måste få ta den tid det tar. Möjligtvis kan det gå att bearbeta så att det kan ske tidigare.

Självklart är det i en själv lidandet sker oavsett yttre omständigheter. Att kunna förlåta andra är lösningen för att gå vidare. Ibland handlar det kanske om att förlåta sig själv och det kan nog vara det svåraste av allt. Det blir fel att prata om hela detta spektrum samtidigt, från hackspettar som borde kunna vara ganska snabb-bearbetat till trauman av diverse slag. Det var den nyansen jag kände att jag ville lägga till.

Min poäng är att vi inte är egna öar som agerar oberoende av andra och annat. En av mina lärare på college i USA, i klassen Social Injustices tror jag den hette, utgick från det hon ansåg som det mycket missvisande amerikanska uttrycket “pull oneself up by one’s bootstraps”. Att även om många gärna vill ta på sig “äran” själva för att de lyckats i livet så har de ofta haft någon, några på vägen som varit just livlinor. Som gett pepp eller pengar, suttit barnvakt, stöttat på olika vis. Vi är kontentan av både biologiska och sociala komponenter och långt ifrån allt har vi kontroll över.

img_1188På samma sätt som vi människor inte kan ta på oss hela “äran” för allt bra som händer i våra liv kan vi inte heller ta på oss “skulden” för det mindre bra. Det blir en tung börda att bära om det är mitt ansvar att inte störa mig på störningsmoment. Vi behöver vara mer snälla mot oss själva tänker jag. Inte lägga ännu mer på våra axlar.

I min egen studie upplever jag att jag möter fler män än kvinnor som utgår ifrån sin egna fullkomlighet, som är egocentriska i sin världsbild och ser sig själva som ensamma aktörer. Lite ödmjukhet efterlyses. Några av dem är tyvärr världsledare.

img_1198Mina livlinor är många.  Jag bor i Sverige, bara en sån sak. Jag sitter inte i sjön ekonomiskt, än i alla fall. Jag har familj och vänner. Ett mycket omtänksamt och fint gäng. Och även om jag inte alltid släpper in dem så vet jag att de är där och det betyder allt. Tack, jag hör er! ❤ Och jag hoppas att jag är livlina till er när det gäller.

Och så har jag mitt hjärta i lövhögen, min man Fredrik, som är raka motsatsen till egocentrisk. Han är mitt stöd, min vän, min kärlek. Han tror på mig, peppar mig, lyfter mig, lyssnar och finns där jämt. Det här hjärtat hittade vi när vi var ute på en morgonpromenad i söndags. (Obs, inte arrangerat!) Då hade svärmor ställt upp som barnvakt så vi fick vår egna stund. En mycket viktig livlina hos oss, tack Inger!

Fredrik hade packat ryggsäcken full med frukost och serverade mig kaffe och äggmackor på bryggan nere vid sjön denna vackra, disiga novembersöndag.

img_1182Jag kan bara önska och försöka att vara en lika trygg livlina för honom. ❤  (Och jo, jag bjuder honom på picknick också ibland om någon undrade! 🙂 )

Ödmjuk inför livet är jag, oavsett om det handlar om med-eller motgångar, som hackspettar och andra störningsmoment.  ♥

42. Ny stig

När en hittar en ny stig att vandra en solig lördagsmorgon. Och ett nytt älgtorn att klättra upp i för en ny utsikt att blicka ut över.

Alldeles kring knuten till på köpet. Det är fint det. Lyssnar på Vandringspodden om att uppskatta sin närmiljö och inte behöva tänka att det behöver vara långt bort och äventyr. Och hur enkelt vi har det att komma ut i naturen i Sverige! Att 10 miljoner människor i det här stora landet är en lyx! En kan vandra i timmar, och i dagar på vissa ställen, utan att träffa på en enda människa! Och så en Allemansrätt på det! Det är väldigt fint det!

Det gäller att fortsätta leta nya stigar, nya utsikter och nya äventyr, både nära och långt bort. I naturen, i livet och inom sig själv. Fridfull lördag önskar jag dig. Och vackra stigar att vandra.❤️

41. Höstlov

Skulle jag skriva vad som finns i mina tankar hade varken jag eller ni stått ut med att läsa. Det handlar om Försäkringskassan som inte ger några besked, om läkarbesök hit och dit, om min brist på ork, negativa tankar, huvudvärk, mm. Allt blandat i en evig cirkel känns det som just nu. Så jag tar paus från prat, orkar inte berätta hur jag mår, orkar inte få frågor utan får lägga energin där det är viktigast, på familjen och mig själv. Barnen har ett bra höstlov i alla fall. Fullproppade med socker! Och de är på fritids och dagis några dagar också, vilket de älskar. Tack för det.

img_1154

Ta hand om er! I´ll be back! ♥

40. Inga ord

Funderar på vad jag vill säga men det är en sån där dag när jag faktiskt inte har några ord. Så jag är tyst och delar med mig av bilder av vår fantastiska natur som är den bästa terapin och medicinen av dem alla, det har det dykt upp forskning kring har jag sett den senaste veckan. Och det visste vi väl redan. Att jag älskar skogen är för vagt, jag dyrkar den.

img_0962

img_1110.png

img_0860.jpg

img_1109

img_1041

Kraft hittas sannerligen i naturen. Frid vare med er. ❤️

39. På studiebesök

Idag har jag varit med Ester i skolan. Det är tredje året i rad jag är med en dag innan det efter skoldagen är dags för hennes utvecklingssamtal. Jag tänker som så att så länge hon vill ha mig där på besök så tänker jag definitivt komma dit! Och det är ju så roligt, och viktigt, att få en inblick i hur hon har det på sin arbetsplats.

24 oktober betydde först och främst två månader kvar till julafton och veckan innan Halloween för barnen men till sist kom klassen fram till att det var FN-dagen idag. Det visades film om läget i världen, “Om världen hade varit en by med 100 personer.” En klassiker men för många år på nacken nu så den skulle behöva uppdateras. Den handlar alltså om att typ “38 personer i byn saknar tillgång till rent vatten” osv. Kontentan blev att vi ska vara tacksamma i Sverige. Hade jag varit lärare hade jag nog lagt till en diskussion och analys kring hur det kan se ut som det gör i byn och vad vi kan göra för att förändra läget.

img_1026

Sedan målades alla FNs medlemsländers flaggor och hängdes upp. Men någon karta fanns inte att titta på och jag började fundera över om vi kanske har en över därhemma som vi kan donera. Så ja, såna där saker går jag igång på ideligen.

Underbart i alla fall med ett klassrum fyllt av läroböcker, kunskap, nyfikenhet frågor och svar! Jag måste nog bli lärare till sist, tänker jag för tusende gången i mitt liv. Vem vet, kanske blir det så. Men inte på lågstadiet för då måste en pyssla också, och det går inte!

Sedan var det dags för träslöjd och det var som att kliva tillbaka till mellanstadiet som var senast jag själv hade slöjd. Smörknivar! Varför ändra på ett lyckat koncept?! Det kan de fortsätta med i några hundra år till.

Blev helt nostalgisk och gick runt och tittade på verktyg och detaljer jag inte sett eller ägnat en millisekund åt sedan just mellanstadiet. En rubank! ♥

Därefter var alla svinhungriga, inklusive jag själv, klockan var ju trots allt över 11. En portion skolmat á la fish and chips blev min för 55 kr. Lycka. Älskar skolmat. Återigen, jag behöver nog bli lärare.

img_1025.jpg

På lunchrasten kanske en kunde tro att mamman fick stå och titta på men icke. Det var Bro bro breja och och dunken och andra lekar och mamman som gärna hade varit lite i bakgrunden skulle absolut vara med på allt tyckte barnen och det får en ju vara nöjd med. Gulligt.  Och som sagt, gäller att passa på så länge det varar.

Priset för dagen visste jag skulle komma, men att det skulle vara värt det. Huvudvärken kom redan efter någon timme och växte sig starkare och när vi kom hem efter utvecklingssamtalet stupade jag i soffan och sov en stund och låg kvar där hela eftermiddagen. Utan TV, mobil och till och med i total tystnad då barnen var ute och lekte med grannarna. Sedan återfick jag lite energi men bara så mycket så att det räckte till lite matlagning och en halvtimme med detta blogginlägg medans barnen tittat på TV.  Men som sagt, det var absolut värt det. Barnen kommer först! Nu är det läggdags för både barnen och mig. God natt!