67. Morgonstund

11 km vandring innan frukost. Så skulle nästan varje dag börja. När fötterna rör sig av sig själva, över stigar och spänger, genom löv- och granskog och förbi torvmosse, myr och mossbeklädda stenmurar.

img_3785

img_3777

img_3799.jpg

Med frid i sinnet och när allt känns möjligt. Det här är min bästa egentid, min mindfulness, meditation och friskvård.

img_3775.jpg

img_3771

Tänk att ha en sådan här vacker led nära oss. Att följa en led med markeringar är ibland så skönt. Barnen tycker att det är spännande och följer mycket hellre med då. Bara promenera är inte alls lika skoj. Jag gillar att följa och inte alltid behöva göra val. Men jag har ju i vart fall valt att ta steget att ge mig iväg ut!

img_3776

img_3782Steg för steg.

img_3769.jpgOch förutom markeringar så betyder det ju också att någon sköter om leden och ger den kärlek. Sågar av nedfallna träd, lägger spänger, leder om stigen vid högt vattenflöde. Och den omvårdnaden känns där en vandrar fram.

Nästa gång tar jag med mig en termos kaffe och frukost.

66. Skärtorsdag

Då var det äntligen påsk! Lång väntan i år. Och nu kommer helgerna tätt hädanefter.

Jag är såpass bättre med förkylningen så jag kom iväg ut på en morgonpromenad, en av mina favoritsysslor. När hela dagen ligger framför en, och nu även hela påsken. Det är svårslaget. Men fort går det inte.

Väderprognosen är svårslagen med. Inte alltid det slår om så perfekt inför en långhelg!

Här sitter jag nu på en bänk i skogen, för vila behövs. Kände att jag vill skicka en Glad påsk-hälsning till alla och också tacka för all fin omtanke jag får. Och att flera delar med sig av sina egna berättelser.

Nu ska jag hemåt och ta med barnen på brunch på Ikea, ett av deras favoritställen i världen!

Unna er nu en skön och god påsk, på alla sätt! ❤️

65. Hikefulness, childfulness och puttekulor.

Hemma hos oss är det sjukstuga. Började med en febrig och förkyld Ester förra helgen och jag kom igång dagen efter. Sen dröjde det en hel vecka med host och snörvel innan febern anlände och nu har jag fått sällskap hemma av Nils som låter likadan. Så länge det håller sig till virus och förkylning så får det vara ok, det var ett tag sedan också så det var väl dags. Jag önskar dock av hela mitt väsen att det inte går vidare till nästa steg som det gjorde för två år sedan, vid exakt den här tiden och började likadant. Så dålig har jag nog aldrig varit; hög feber, magsjuka, magkatarr, huvudvärk från helvetet- allt på en gång. När jag till slut tveksamt lät mig skjutsas till vårdcentralen suckade de först lite. Typ ”ytterligare en vuxen som inte fattar att influensan är så här”. Men när sänkan visade 200 och lunginflammation konstaterades lät det istället som så att jag borde ha kommit in tidigare. Inte alltid lätt att veta vad en ska göra.

Lunginflammation hade jag även när jag väntade Nils. Då hade jag hållit på och hostat i fyra månader innan men den omgången var inte alls lika rejäl. Några veckor senare däremot fick jag en retning på lungan, eller vad det nu hette, och då fick vi åka in till akuten för jag kunde knappt andas och det högg som knivar i bröstet. Det var inte roligt. De hissade upp mig i en ställning så jag hängde på sidan när de skulle röntga mig och jag kände mig som en stor val, höggravid som jag var. Brukade tänka att Nils kanske skulle få hörselskador där inne i magen så mycket som jag hostade under den tiden. Nu är han ju väldigt högljudd och hörseln verkar fungera selektivt, men är nog ändå ganska ok tror jag.

Usch, alla har väl såna där jobbiga sjukdomshistorier. Det som ändå är bra med dem är att en blir påmind om hur bra en har det som frisk.

Vi försöker roa oss bäst vi orkar här hemma. Spela spel, äta, dricka, titta på TV. Och då är tyvärr Nils favorit en helt odrägligt jobbig serie om en haj och sjöjungfru och allt vad det är. Typ som Tom och Jerry men tusen gånger värre med ett helt fruktansvärt störigt ljud till. Så till sist blir jag knasig och letar upp något annat trivsamt vi kan titta på istället.

Det är mysigt att ha lite sällskap, men ärligt talat så är jag så urbota trött på att gå hemma och att allt ”står still”. Alltså sedan i september, inte bara nu. Det är inte helt enkelt att peppa loss och känna lust och kreativitet igen. Hur hittar en tillbaka till sitt driv? Eller till ett nytt driv kanske snarare. En klassisk fråga för många fler än mig och svaren är väl lika många som de som ställer sig frågan. Tufft det där med att alla ska ”finna sin egen väg”. Kan en inte bara få någon mall att följa.

I alla fall så finner vi ju inspiration på olika håll; någon eller något som kan få en att höja sig ett snäpp. I höstas upptäckte jag Vandringsbloggen och Vandringspodden där Angeliqa Mejstedt delar med sig av sitt liv som heltidsvandrare. Hon sa upp sig från sitt ”normala” jobb och har byggt upp sin nya tillvaro med blogg, podd, föreläsningar mm och inspirerat många med sitt mod, sin värme och äventyrslust. Hennes röst har följt mig i hörlurarna på mina stigar i skogen och hon har inspirerat mig att tänka nytt och större och se positivt på tillvaron och framtiden när det har stormat för mig under den här tiden. Jag köpte hennes bok för födelsedagspengar och blev ännu mer pepp på att börja vandra på allvar och på att söka nya vägar.

img_3558
Bilderna fotade ur boken Vandra.

 

I förra veckan nåddes jag av den ofattbara nyheten att Angeliqa har tagit sitt liv. Det gjorde mig så ledsen och det gör fortfarande ont i mig. Varför? Vilket slöseri av liv, av en vacker själ. Hon som var så fantastisk, så omtyckt, så ung, så inspirerande! Tankar nog alla får när det handlar om självmord. Hon svarade alltid på mina meddelanden och kom med tips och uppmuntrande ord och jag förstår ännu mer nu efter hennes död att hon betytt mycket för många människor. Jag blir än mer övertygad om att vi behöver öppna upp vårt samhälle och oss själva och våga prata om när vi mår dåligt. Självmord är ju på den yttersta spetsen på spektrumet och så sorgligt att så många i vårt land väljer den vägen. Dock tycker jag ändå att självmord faktiskt har uppmärksammats mer och mer via TV-program och olika initiativ i sociala medier osv de senaste åren och det är positivt.

Angeliqa pratade om hikefulness. Alltså mindfulness i vandringen, medveten närvaro i naturen. Och detta är något som passar mig och faktiskt något som jag ju alltid har känt av när jag varit ute i naturen på läger, kanothajker och vandringar sen jag var barn. Till skillnad mot den traditionella mindfulnessen och att sitta still så är detta min grej. (Det skrev jag tex om här 57. Medveten, närvarande och förbannad! )

img_3562Jag tänker låta Angeliqa fortsätta att inspirera mig och ta mig ut på än fler vandringar och öva på att finna hikefulness. Vandra i frid. ❤

img_3573

Childfulness får jag kalla tekniken att inte bara låta en dag gå då en ”förvarar” sina barn utan verkligen möter dem och är närvarande. Låter sig själv vara mer som ett barn kan en nog säga. Det går inte jämt, det ska erkännas. Men idag tog vi oss till sist ut i vårsolen och spelade kula i trädgården. Nils har till sin lycka fått kulor från storasyrran som drar hem nya vinster från skolgården varje dag. Så han har förstått nu att det är dags att börja öva, att det nog är viktigare att kunna spela kula än att läsa och räkna innan hösten kommer.

img_3569.png

Vet ni vad mer en kan göra när en känner sig lite nere? Jo äta glass förstås! Och om glassbilen inte kört förbi med någon Klings glass på två veckor så kontaktar man dem såklart, Trudeluttglassbilen alltså, och får dem att ta omvägen förbi Älmhult! Så igår kväll kunde jag skutta ut och köpa halva deras lager och fylla frysen!! Jippi!

img_3557.jpg

L.Y.C.K.A

En KaffeKonjak blev det idag och den åt jag med största medvetna närvaron kan jag säga. Fredrik tog en Pop74 och barnen satte i sig varsin M-400; den största struten av dem alla. Får se om vi orkar någon middag. Det viktigaste i magen först förstås!

 

64. Vår och uppdatering

När jag som bäst har sysselsatt mig med att bollas omkring mellan olika instanser inom vården, strida med läkare och Försäkringskassan, byta läkare, försöka ta nya tag, trilla ihop och försöka igen, så hittar jag en artikel om en studie om hjärnskakningar. Och ja just det, det är ju vad min sjukskrivning handlar om, lätt att glömma vad det är som är grunden och vad jag borde lägga fokus på.

Skillnader mellan män och kvinnor handlar studien om. Och jo, precis som när det gäller många andra sjukdomar och diagnoser så vet världen inte lika mycket om kvinnors symptom. Fastän det enligt denna studie är fler kvinnor än män som faktiskt råkar ut för hjärnskakningar. Klassiskt, och en grej i raden av de saker jag i tidigare inlägg listade att vara arg på. ( 59. Varför så arg lilla gumman? ) 

 

img_3020-1.jpg

Jag får komma ihåg att donera min hjärna helt enkelt!

Störst fokus är det ju helt klart på manliga ishockeyspelare när det kommer till hjärnskakningar, läste dock om en kvinnlig häromveckan, trots att det alltså är fler kvinnor än män som får hjärnskakningar. Ridning-, cykel- och fall-olyckor tex. Men, att manliga, tuffa NHL-stjärnor gråter i media och berättar om sina liv med Post Commotio Syndrom, PCS, (Syndrom efter hjärnskakning som drabbar en del, oklart hur många) är absolut ett framsteg och gynnar alla oss som är drabbade. Både när det gäller förståelse, framtida vård och forskning. Tidigare har det varit ganska tyst om detta och våld inom sportvärlden har som vi vet setts som macho och underhållning, något en kan hoppas på försvinner. (Men det tar nog tid.)

img_3411-1

I alla fall så finns ännu inte så mycket kunskap på ämnet och det gör det såklart till en utmaning hur en blir bemött inom vården. Jag hamnade rätt;  på Rehabkliniken i Växjö, dit jag först kom några månader efter olyckan och dit jag hittade igen i höstas då jag skickade egenremiss efter att min läkare på vårdcentralen inte riktigt var med på banan.

Men för få resurser på Rehab gör att de inte har några sjukskrivande läkare där så jag har fått fortsätta gå till Vårdcentralen och försöka övertyga läkaren om min situation och förmedla vad Rehab kommit fram till i sina utredningar. Jag har under de senaste månaderna smärtsamt fått förstå att detta fört med sig ömma tår och sårad stolthet. Och så ska såklart inte en patient behöva hamna; emellan, i kläm! Så efter fem månaders strid fick jag byta läkare och hamnade på ett 1,5 tim möte med en ny skeptisk läkare där jag fick försöka övertyga denne. Tårar, ilska, huvudvärk, hjärtklappning, magkatarr och total dränering av energi blev den direkta konsekvensen av det mötet, symptom som höll i sig i många dagar. Fredrik var med som stöd tack och lov. Men det ”lönade sig” för nu verkar det som att läkaren förstår och att samarbetet mellan honom, Rehab och Försäkringskassans handläggare verkar fungera. Och med mig där i mitten såklart. Det är dock knappt jag vågar tro på det. 6 månaders sjukskrivning. Ska jag nu kunna fokusera på mig själv och mitt mående, äntligen?!

img_3184.jpg

Nu tänker jag att jag måste försöka ställa in mig än mer på riktig rehabilitering, och inte bara att det ska vara något som ”övertygar Försäkringskassan” som det låtit. För jag vill verkligen få lämna denna sjukskrivningsvärld snart, en värld som jag inte i min vildaste fantasi kan tänka mig att någon frivilligt vill befinna sig i. Min enda chans att överleva är att inte grotta ner mig för djupt i tankar om dåtid och framtid utan sticker mest huvudet i sanden och ”låtsas” att allt är som vanligt. Det funkar ju ganska bra när en har två barn och man och hus och allt som kretsar runt omkring. Och samtidigt som jag behöver hushålla med energin så är jag så oerhört uttråkad och understimulerad!

Flera som träffar mig kanske tänker att jag verkar vara som vanligt, att det är samma gamla Mia. Och det verkar kanske i mina inlägg här och i sociala medier som jag lever som vanligt med kalas och fix i hem och trädgård mm. Och det gör jag ju till viss del, jag är ju fortfarande jag, en person som älskar det roliga, det goda, skratt, vänner, familj, spa, musik, mat och dryck. Det vackra livet, det jag tycker att vi är bra på att ta vara på hemma hos oss. Men därtill är det också skört, det är hudlöst, det är värk, oro och många tankar.

Efter Esters kalas då vi bjöd på påskbuffé som jag skrev om här förra veckan, så var jag så uppe i varv att det inte gick att somna. Hjärnan var i ”overload-mode” och jag sov bara några timmar mitt i natten och vaknade sedan igen mycket tidigt. Framförallt bygger aktiviteter på att jag dels måste spara på energin dagarna innan och att jag sedan måste återhämta mig i några dagar därefter och inte ha något inplanerat. Då sover jag på dagarna och lägger mig också tidigt. Och ibland får jag avstå aktiviteter och Fredrik åker med barnen medans jag blir hemma. När Ester hade kalas med två kompisar förra veckan var jag engagerad med bakning och dukning mm innan men Fredrik bytte sedan av och var med på själva kalaset och jag hemma med Nils. Så får vi dela upp det. Det handlar också om att släppa på kontrollen för mig, vilket inte alltid är så lätt.

img_3507.jpg

När jag för tusende gången sparkar på mig själv och bannar mig själv över att jag inte har rätt att vara glad och ha roligt, inte borde få glömma allvaret i allt detta osv, så försöker jag istället övertyga mig själv om att det inte inte gynnar någon eller något att jag totalt gräver ner mig. Snarare tvärtom. Men det är inte alltid jag lyssnar. Det finns så otroligt mycket skuld och skam i att vara sjukskriven, att inte bidra, att vara samhället till last. Som Ester sa häromveckan- ”Varför behöver inte du jobba när alla andra gör det, är inte det orättvist?”

Hmm. Well… The short version: Life isn’t fair Ester! The longer version: Stay tuned Ester, many lessons will come.

img_3437

Att vara människor i sin närhet till last. Att inte agera som omgivningen är van vid, att  att göra sina närmsta ledsna, besvikna, att inte kunna vara någon att räkna med. Att inte orka, att behöva försöka undvika starka känslor för att det är för dränerande. Kritik och konflikter; inte något jag kan hantera så bra för tillfället. Jag tittar inte på TV, lyssnar inte på radio, läser inte tidningar. Jag lyssnar på ljudböcker och den senaste tiden har det varit mycket av Agatha Christie och Selma Lagerlöf.  Ofarliga. (Förutom alla britter som blir förgiftade på de mest utstuderade sätt och Gösta Berling som är förödande för alla fruntimmer i hela Värmland, men det är på en hanterbar nivå!)

Tittar jag på film blir det någon jag redan sett för jag klarar inte av överrasknings-moment. Jag använder mina nyinköpta hörlurar mycket, Sony WH-1000XM3, då jag behöver avskärma mig från omvärlden, undvika höga ljud som får mig att hoppa till och samtal och konflikter mellan folk på tåget, i butiken osv, för det är sånt jag inte kan filtrera bort utan engagerar mig istället i. Ibland när jag åker tåg till Mindfullness-gruppen i Växjö räcker det inte med hörlurar utan jag drar en sjal över huvudet för jag tål inte alla visuella intryck heller.

Jag är som en öppen ….? Ja jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Jag har inget skydd, inga lager av försvar, ingen hud,  inga filter. Kan inte sortera, tar in allt; ljud, syn, dofter och känslor. Och det är just det som hjärnskakningen ställt till med. Hjärnan går igång på allt och skickar signaler åt alla håll och jag har axlarna uppe vid öronen, biter ihop käkarna och kickar igång alla stress-signaler i kroppen! Och det säger sig självt- då räcker inte energin speciellt långt och det blir också värk i kroppen. Under den här perioden sedan i höstas har jag också läst in mig på personlighetstypen Högkänslig och insett att det är drag som jag absolut har och alltid haft. Det innebär att en från början är väldigt känslig och tar in ljud, ljus och dofter och känner in stämningar i rummet, det som sägs mellan raderna, fångar upp hur andra mår och tar ett stort ansvar för att lösa situationer och förbättra för alla. För att ge en kort beskrivning. Uttröttande, men en tillgång om en kan lära sig att hantera detta utan att dränera sig själv. Det här får bli ett eget blogginlägg framöver. Hur som helst så har jag ju förstått att vara högkänslig inte har förbättrat situationen efter hjärnskakningen utan definitivt tvärtom; tagit symptomen till en helt annan nivå.

img_3505

Rehab ska jag alltså nu fokusera ännu mer på och frågan är ju vad jag behöver för att må bättre och komma framåt. Och såklart vet jag flera saker. Exempelvis att plantera vårblommor och ha det så färgglatt som möjligt omkring oss!

img_3288

img_3134-1

Underbar tid nu och den tillåter jag mig faktiskt att njuta av!

En del undrar kanske varför jag är så öppen och personlig i det jag delar med mig av? Jo, för det är dels så jag är som person och dels vet jag att jag inte är ensam om att må dåligt och vara sjukskriven och jag tror inte heller att jag har det värre än någon annan. Jag vill också visa att det kan vara både upp och ner samtidigt;  att det inte är antingen svart eller vitt. Och om jag orkar berätta så kanske någon annan som inte gör det kan känna igen sig i mina upplevelser. Är det något positivt med att ha det lite tufft så är det bland annat att en blir mer ödmjuk, inför livet och inför vetskapen om att vi aldrig vet vad andra människor går igenom, att vi aldrig ser hela bilden. Så behöver vi möta varandra.

63. Utehäng

Idag blev det häng i trädgården igen. Passar ju fint när det är sol och kring 18 grader. Vår som sagt, svårslaget.

Idag hade högtryckstvätten hämtats hos svärmor och både trädäcket vid entrén och framför huset blev rengjorda.

Imorgon ska det oljas in!

Vi gav också lite kärlek till vår avenbokshäck som fick jord och ko-gödsel så det luktar riktigt gött i hela kvarteret nu! Säkerligen populärt!

Och nu går det fort, det växer så det knakar!

Nu poppar det upp både påskliljor och tulpaner som snart kommer slå ut. Ni slänger väl aldrig lök-växter?! Så många vi köpt under åren att pryda inomhus, alla dem sätter vi sen i trädgården som kommer upp året efter! Så nu börjar det bli en del!

När en har jobbat i trädgården så får en sedan fika. Och vilken fika att se fram emot när det vankas Klings glass! Ni som följer mig på Facebook har nog sett att jag varit överlycklig över att min kära Mariestadsglass nu säljs via Trudeluttglass som kommer köra förbi utanför oss en gång i veckan! ❤️ Harry Kling hette han som grundade Klings glass och hans barnbarn Kalle Kling gick i min klass och bjöd på glass på roliga timmen och ibland när han fyllde år, vilket var samma dag som jag; 28 september! Varje födelsedag hemma så har vi ätit den underbara glasstårtan Diné, it is to die for! Och den kan vi alltså nu handla i glassbilen. Det här kan bli lite för mycket av det goda har vi redan konstaterat!

Idag valde jag en M-400, glassen som togs fram 1984 då Mariestad fyllde 400 år! Då var det rejält kalas i Mariestad, bla en stor karneval där jag som 9-åring deltog med mitt fotbollslag Mariestads BOIS.

Ester valde idag en Pop-74, en klassiker som alltså funnits med i 45 år i år och är en av mina favoriter också!

Klings glass- ett av livets goda ting! Så är det!

Och det är ju värt att fokusera på! Mer glass åt folket!

Gott avslut på veckan och god start på den nya imorgon! ☀️

62. Tvärtemot vardag!

Då var det helg igen och solen skiner! Helg är motsatsen till vardag så redan där är det ju en höjdare. Fest tar helgen till ännu högre höjder där det är skönt att befinna sig ett tag. Förra helgen var det Esters tur att fylla år, 9 blev hon och såklart kan inte vi som föräldrar fatta det alls.

img_3249

img_3278.jpg

På fredagen slängde jag ihop en marängtårta med hallonmousse och nutella som frystes och sedan dekorerades med nutellagrädde, daim och färska jordgubbar! Det var verkligen så att jag slängde ihop den. Mums. Det skulle även visa sig bli helgens godaste tårta, dock kanske inte den vackraste.

Bland det trevligaste med kalas är att i lagom lunk och utan stress få fixa iordning under dagen. Det händer inte varje gång kan jag säga pga otroligt naiv tidsoptimism! Men den här gången lyckades vi nästan med tidsschemat i alla fall. Här hjälper Nils till med dukning och sätter ljusen i födelsedagståget.

img_3291

Färgglatt, ljust, stilla och lugnet före stormen. Inre frid.

img_3311.jpg

Vi bestämde oss för att det är hög tid för påsk och borde varit dags för denna högtid nu så vi pyntade loss. Gäller att bestämma sig och sen köra på. Jämförde med jul och då pyntar en ju åtminstone en månad innan! Så det har vi nästan infört nu.

Lite påskiga planteringar hanns med i solskenet.

img_3288

Osbygänget kom på besök för att fira och vi är så lyckligt lottade att ha detta gäng! Fredriks barndomsgäng! Människor vi älskar! ❤

 

Ester hade designat och beställt sin egen tårta och det blev en stor cupcake med hallonmousse och vit chokladmousse och något vaniljigt på höjden. Snygg, men min dajm-tårta vann faktiskt i smak. Och i pris! 🙂

 

Så vi började med tårta, sen följde fotboll och studsmatte-häng i trädgården och senare var det dags för middag, och såklart blev det påskbuffé! Min favorit tror jag! Påsk är så mycket mer avslappnat än jul, och avslappnat och utan krav är bra helt enkelt.

img_3323.jpg

Rödbetor som tillsammans med getost varit inne i ugnen en sväng och sedan serverades med ruccola, valnötter och honung och flingsalt. Lätt kokade sparris med lufttorkad skinka som grillats i ugnen.

img_3321.jpg

Smördeg är ju det enklaste som finns att hitta på något med och gott blir det med! Riktigt smörigt helt enkelt! Här hade vi rullat ihop en med vår egengjorda pesto och mozzarella-ost och så skar vi bara bitar och la i muffinsformar. Det kan inte bli enklare. Och enkelt gillar vi. Två rullar med västerbottenost, varav vi dekorerade hälften med en klick creme fraiche, röd rom och gräslök. Ett visst tema känns igen på påsk, midsommar och kräftskiva hos oss! Varför variera oss när det är gott, så tänker vi! Och det är väl Sveriges motto liksom; sill, köttbullar och snaps mm kan vi festa på året om!

img_3318.jpg

Och ägg såklart! Med en räk-och romröra till. Päron med ädelost och lufttorkad skinka lindat runt om. Vi hade också lagt in egen lax. En variant på lite olika recept jag hittat och något vi gjort de senaste jularna. Först lägger vi in färsk laxfile i kuber i lag med ättika, socker och vatten. Efter något dygn sköljer vi av och blandar med creme fraiche, kvarg eller gräddfil, västerbottenost, röd lök och citron, salt och peppar.

img_3322.jpg

Och yes, på påskbordet måste såklart köttbullarna och prinskorven få vara med. Och ostar och andra slags korvar!

img_3316.jpg

img_3317.jpg

img_3320-e1554279447571.jpg

Rosenbröd visste jag inte om vi skulle hinna med att baka men det gjorde vi och det är verkligen en höjdare att välkomna gäster till doften av nygräddat bröd. Så runda och fina som jag minns dem från högtidliga sammankomster hemifrån blev de inte, men goda! Och där är vårt fokus! Inget är perfekt hos oss och någon matfotograf är jag verkligen inte så bilderna här blir som de blir. Men ni hänger nog med ändå på ett ungefär tror jag!

 

Vi har inte heller det största köket men finns det hjärterum…..!! ❤

Sen finns det oftast rum över för gottesaker också, märkligt egentligen.

img_3329.jpg

img_3330.jpg

Förutom att det var natten vi skulle ställa om till sommartid var det även Earth Hour, så det var en del att hålla reda på.

img_3332

I-landsproblemet nummer 1 är ju att en äter något alldeles kolossalt för mycket när det är buffé. Och även har kvar rester dagen efter och fortsätter äta! Vi överlevde dessa problem. Det var inte så värst synd om oss.

Det var som sagt förra helgen. Den här helgen var det dags för 9-årskalas för Ester och hennes två kompisar igår kväll, hemma hos kompis Indra som bor så fantastiskt vid en sjö.

Ester kom dock hem helt slut med feber därifrån så idag har varit en lugn dag. Men helt ok med 18 grader och sol. Det blev grill. I en provisorisk hörna i trädgården där vi hittar mest sol.

Än har vi inte fått fram trädgårdsmöblerna men det passar ju att fixa med de kommande veckorna. April kan ju innebära allt möjligt väder så en får nog vara beredd på det mesta. En så skön tid enligt mig. Jag älskar våren men är mer tveksam inför sommaren! Tänk om det blir en repris på förra sommaren! 😩 Jag tar gärna en tio grader svalare, femdubbelt så mycket regn och därmed inte så mycket huvudvärk och klimatångest!

God fortsättning på helgen alla!

61. Livets goda- mat och dryck!

Söndag och kvällens meny ser ut som följande: till förrätt lagar Fredrik en löksoppa som just nu puttrar i stekpannan.

En andra förrätt blir en Insalata Caprese med svensk mozzarella, från Frägsta Mejeri i Hälsingland, ihop med vår egen basilika. Och såklart tomat, salt, peppar och olja.

Därefter serveras en quornfärspaj, vi har på senaste tiden gått ifrån kött mer och mer. Med pajdeg som är gjord på mestadels kikärtor och bara lite mjöl och olja. Sen har vi också gått ifrån grädde och creme fraiche som vi hade i allt förut och insett att det blir i stort sett lika gott utan, räcker fint med mjölk tex. Men ost kan vi inte vara utan! Håll till godo med mina icke-proffsiga-matbilder! 🙂

Till detta serveras en ekologisk Chardonnay.

img_3089

Lördagskvällens meny igår bestod av svartrötter till förrätt. img_3092.png

De kokar vi i vatten med citron och salt och sen stekte dem i snabbt upphettad panna med salt. Därefter en soppa gjord på höstens plockade Karl Johan-svamp.

Till det blev det en riktigt god plåt i ugnen med godsaker som paprikor;  såna där avlånga och så söta, samt körsbärstomater, hel vitlök och halloumiost. Nu är jag ju ingen matbloggare så det blev ju inte att jag tog några bilder! Men gott var det. Barnen fick tacos på kycklingfärs.

Till det drack vi ett italienskt rött vin på druvan Corvina. Annars har vi snöat in oss på Appasiemento-viner;  alltid goda, runda och fylliga. Och till 95% köper vi alltid ekologiskt, dock inte i just detta fallet.

Så det var helgens matinspiration från mig! Temat för dagens blogginlägg stod mellan mat och att redogöra för hur jag får strida med läkare och Försäkringskassan och hamnar i kläm mittemellan som patient och mår därefter, men anade att det skulle vara en smula mer underhållande med mat och dryck! Plus att jag inte vill lägga en enda liten tanke på den skiten under helgen.

När det stormar som mest är det gott att få vara fast förankrad inne i en trygg hamn som heter familjen och speciellt Fredrik. Vi vet hur vi tar vara på tillfällena och gör en fest av tillvaron. Älskar oss!

Idag har vi varit ute på den årliga tussilago-jakten och vi fann dem! Alltid lika fantastiska! Välkomna ni små vackra!

Och spirande lupiner som fångar vattendroppar så vackert. Välkomna ni med!

Trevlig söndagskväll på er och hoppas ni får en fin vecka! ❤

 

60. En storm drar in!

Passande idag på Internationella Kvinnodagen så drar en storm in över Sverige. Jag hoppas att den tar kraft och fortsätter ut i världen och sprider förödelse i patriarkatets höga borgar! De behöver rubbas från grunden så att de rämnar. En syndaflod som kommer, en ark som tar med sig kvinnor och barn och ja, en hel del bra män också. Så börjar vi om! Gör om och gör rätt!

Det ser för jävligt ut för så många tjejer och kvinnor i världen. De råkar alltid mest illa ut, om det så gäller krig, svält eller miljöförstöringar. Plus att de säljs och betraktas som handelsvaror och har ofta inget människovärde alls. På alldeles för många håll fortfarande. Som sagt, det gör mig så förbannad att jag ser alldeles rött och det hoppas jag gäller för alla!

Det dök upp ett minne på Facebook från vad jag delade den här dagen för några år sedan. Så jag gick in och kollade vad jag lagt ut för mer inlägg den här dagen sedan jag gick med i Facebook. Ganska talande bild för bredden av vad den här dagen handlar om och också tydligt att det här verkligen är något jag alltid har brunnit för. Jag älskar möjligheten genom Facebook att gå samman världen över och sprida budskap!

We stand united sisters!

Här kommer en kavalkad med inlägg under åren!

img_2959

img_2961

img_2958

img_2955

img_2957

img_2956.jpg

img_2954

img_2953

img_2950

img_2951

img_2948

img_2949img_2952

img_2962

img_2947

img_2946img_2944img_2945

img_2942

img_2943img_2940

img_2941

img_2960

Så vad kan vi göra då? Sprida ordet, höja rösten, tala för dem utan röst, rösta feministiskt i våra politiska val, stötta kvinnor, hedra och älska systerskapet! Först och främst- älska dig själv, börja där! Och kanske skänka en slant till valfri organisation.

https://kvinnatillkvinna.se/stod-oss/

https://unicef.se/fakta/diskriminering-av-flickor

Kvinnojourer: https://www.roks.se/om-roks/ge-ett-bidrag

I Älmhult, Ljungby och Markaryd heter Kvinnojouren Märta: http://www.kvjmarta.se/kontakt-26218388

Mot barnsexhandel: https://www.ecpat.se/

Stöd till kvinnor som vill lämna prostitution och människohandel: http://talita.se/stod-talita

Kärlek idag alla medsystrar! ❤

 

59. Varför så arg lilla gumman?

Min man läste mitt blogginlägg om Mindfullness  57. Medveten, närvarande och förbannad! och undrade vad jag är så arg på? Varför ”Fuck the world”?

”Varför så arg lilla gumman?”, sa han INTE utan jag själv lägger till den nedlåtande tonen. För det är så jag alltid har känt att jag möts av världen, med en liten klapp på huvudet. Fredrik var seriös i sin fråga och jag tänkte att jag skulle försöka besvara den någorlunda, om det går. För även jag själv undrar ibland!

Jag har nog alltid varit arg. Från det lilla till det stora och tillbaka igen. Från mikro till makro. Det finns orättvisor, världen är inte som den ska. Från att folk slänger skräp på backen till att barn lever på gatan. Jag tänker att jag lider av en slags OCD, Obessive Compulse Disorder när det gäller världsordningen. Saker och ting ska stå rätt till! (Dock innefattar inte diagnosen dammtussarna i hörnen, tack och lov att det inte är det också.)

Med ordning och reda menar jag att ingen skulle behöva sakna rent vatten, barn ska inte dö som flugor, flickor könsstympas och giftas bort/säljas som slavar, människor hatas och mördas pga sina åsikter, ursprung eller sexuell läggning. Ingen skulle behöva fly och drunkna på Medelhavet och inga fler jävla murar skulle behöva byggas! Krig och fattigdom, makt, förtryck, girighet, egocentrism och miljöförstöring. Det har ända sedan jag var liten gjort mig så frustrerad och jag planerade verkligen för att rädda världen.  Enligt mig står en massa idiotiska män i vägen för någon ordning och reda i världen. De har ställt till det genom historien och fortsätter med det.

IMG_7094
Internationella Kvinnodagen 8 mars 2015. Foto Maciej Kmiecik. Ett feministisk projekt med intervjuer av Grasha Schreiber

Det var på makronivå. På semi-makronivå är jag arg över att kvinnor fortfarande tjänar sämre än män, är fattigpensionärer, mer sjukskrivna, tar större ansvar för barn och hem, har lägre status, inte är lika studerade och forskade om, (mannen är norm). Kvinnor blir misshandlade eller mördade dagligen av någon de har en relation med, att frontpersoner som Linnea Claeson dagligen får dick-pics och mordhot! Att Sverigedemokraterna och andra som lockar med förenklade och falska svart- eller vitt- svar faktiskt lyckas hos så många, att vi stänger våra gränser, våra hjärtan. Att myndigheter misstror människor, att sjuka blir utförsäkrade, att äldre blir svikna på äldreboenden.

På mikronivå, i mitt egna lilla liv, att ha blivit behandlad som skit av män många gånger, hela ”Me too-spelplanen”; ett objekt att trampa på. Att jag tvingas vara min egen projektledare i min sjukskrivning och känna mig skuldbelagd både av samhället och av mig själv för att jag trillade av cykeln för fyra år sedan och lever med konsekvenser från hjärnskakningen,

Inte helt orimliga krav kan jag tycka när jag försöker rannsaka min sk. diagnos av OCD. Men sen finns det såklart fler saker som gör mig arg, eller snarare irriterad, på varierande nivåer och de kan ju diskuteras. Exempelvis att inte alla vet hur en använder blinkern på bilen när de ska svänga, att telefonförsäljare ringer och stör, helst på kvällen när en nattar barn,  att planer ändras, att inte alla prioriterar som jag. Att inte alla tänker som jag! (Den sistnämnda här faller verkligen på sin egen orimlighet och den tar jag tillbaka på en gång, det hade inte blivit en fungerande värld om alla tänkte som jag!! Fast litegrann mer som jag kanske…?)

Jag har som sagt alltid varit arg men nog inte vetat att det var tillåtet, inte haft några kanaler för att på riktigt få ut det på ett konstruktivt sätt. Inte vetat hur jag kan få vara jag. Visst har jag agerat, via vilda diskussioner på samhällskunskapen eller då vi startade Miljörådet på högstadiet etc. Men det kändes aldrig som att det var nog eller var helt ok. Tex. min gymnasiebal. Jag avskydde den. Klä ut sig i klänning med rosetter och högklackat. Försöka passa in, för det måste en. En måste vara som alla andra.

img_2742

Idag när det faktiskt verkar finns mer utrymme att vara sig själv, det verkar så i alla fall upplever jag, så hör jag om ungdomar som hoppar över skådespelet, eller gör det på sitt eget sätt i egna valda kläder, om vi ska ta just balen som en symbolisk tillställning. Tänk om jag hade vetat att det gick att göra revolution redan då, om vi kanske hade varit några stycken som hade gått samman och gjort vår grej! Istället deltog vi och spelade med i den där teatern. I vanlig ordning gjorde jag väl något för att revoltera lite grann; blev full framåt kvällen och snusade och drog ut alla hundratals hårklämmor ur håret som frisören satt dit.

Detta behov av revolt har fortsatt att sitta i. ”Säg inte till mig vad jag ska göra för då gör jag tvärtom!” Samtidigt som det är uttröttande är det såklart även en stark drivkraft! Efter gymnasiet åkte jag som au pair till USA och det kändes som att jag blev fri, fri från ett mycket kvävande gymnasieliv som jag avskydde och bara ville bort ifrån.

img_2740
I mitt flickrum 1994. Så här glad var jag efter gymnasiet och strax på väg mot USA och frihet! Typ Frihetsgudinnan! På väggen bakom, en egengjord tavla om motståndsrörelsen Vita Rosen och Sofie Scholl,; en hjälte redan då. (Foto Camilla Engqvist!)

Au pair-året i Boston var ett kalas-år. Med fokus på kalas, fest och party! Och så en hel del barnpassning också. Jag tog hand om fem barn! (Och har fortfarande kontakt med dem alla samt föräldrarna och släkten! Så bara fokuserad på partaj kan jag ju inte ha varit!) Och några av mina allra bästa vänner träffade jag under min USA-tid! ❤

img_2745
En ung, glad och ganska naiv svenska på midsommarfirande i Baltimore hos Jenny, med Åsa 1995!

När jag efter det året blev kvar i Boston och började plugga sociologi fick jag fler redskap att använda. Feminist hade jag redan kallat mig för på gymnasiet men nu fick jag fakta, forskning, kunskap och mer bränsle.

img_2747
Bachelor of Science degree, Summa cum Laude, straight A’s. Bridgewater State College 2000

Mitt ”major” var sociologi och mitt ”minor” var engelska. Då läste jag exempelvis litteraturkurser om kvinnors och svartas historia i Amerika. Böcker som påverkade mig mycket och som pryder min bokhylla och mitt liv än idag.

Härom dagen dök det upp ett mycket passande inlägg på Facebook. Det säger något väldigt klokt. Jag är inte ensam och det är inget dåligt att vara arg. Det är en hälsosam inställning och respons på hur världen ser ut! Och vi måste agera och skrika rakt ut ibland! Det är väl snarare så att ”If you aren’t mad then you’re not paying attention!” som någon sa.

img_2737

Så vad blir då kontentan av alltihop? Varför jag varit och fortfarande är arg har jag så smått och kortfattat försökt redogöra för här. Vidare att det är avgörande för ens egna överlevnad att få vara förbannad och lika viktigt är det att hitta en väg, en balans, ett forum för att få utlopp på ett konstruktivt sätt. Inte känna skam och skuld och ifrågasätta oss själva.  ”It’s not ladylike” som jag fick höra i USA när jag betedde mig argt eller bara råkade spotta på marken! Att vara en människa är ofta att bete sig som en karl har jag märkt! Hänger fint ihop med hur exempelvis manliga prisade författare får berätta om människans inre, som Paulo Coelho, medans Nobellitteraturpristagare Doris Lessinger får priset med motiveringen “that epicist of the female experience, who with scepticism, fire and visionary power has subjected a divided civilisation to scrutiny” Hon berättar alltså utifrån ett kvinnligt perspektiv, inte mänskligt. Vilket ju hade varit ok om Coelho och gänget blev beskrivna på samma sätt, att de berättade den manliga upplevelsen av livet.

Så jag kommer återigen tillbaka till mitt koncept av att blanda en dos mindfullness med ”Fuck the world”-tåga. Förbannad men i balans. Och såklart med en stor gnutta humor och glädje! Jag är nämligen glad över många saker också, ni behöver inte vara orolig för det, det får bli ett kommande blogginlägg! Idag är det tex fredag och det betyder fredagsmys med familjen. Jag har varit iväg på eget ett dygn och njutit av mitt egna sällskap och fått grotta ner mig i varför jag är arg. Och nu längtar jag efter familjen och helg. Livet är gott. Men vi nöjer oss inte med det. För mig själv och för andra. På mikro och makronivå. Peace.

58. Tecken på liv!

Idag vill jag bjuda er på återfödelse, på hopp och liv! Det börjar, det spirar, det händer. Livet är alltid på gång, aldrig stannar det upp. Det vilar och väntar ibland, vi kan tro att vi förlorat det i mörkret, men så återvänder det i all sin prakt. Ljuset, färgerna, löften om det kommande, om att allt är möjligt. Tid att resa sig, blicka uppåt, sträcka sig mot skyn, krypa fram ur idet.

Andas.

img_2563.jpg

img_2564.jpg

img_2593.png

img_2592.png

img_2591

img_2587-e1549884685200.png

img_2590.png

img_2588-e1549884574649.png

img_2589-e1549884622530.png

img_2586.png

img_2585.png

Att ta sig tid att se och uppskatta detaljer i naturen, det är min typ av mindfullness det.