74. En stund med festligheter

Sista etappen av semester och sommar gick i festligheternas tecken. Först lämnade vi barnen hos snälla farmor och begav oss mot Malmö med kompisarna Johanna och Rasmus. Barnfritt med fina vänner i ett dygn är alltid ett dygn av lyx. Malmö för ett dygn är alltid ett dygn av lyx.

Vi bodde på Story Hotel som visade sig vara en pärla. Takterass är ju alltid ett stort plus, Kasai in the sky, där både kvällsdrinkar och frukosten morgonen därpå intogs. Och rummen hade fantastiska fönster från golv till tak med utsikt ut över hamnen och bort mot Kastrup. Till fartyg- och flygplans-fantasten Fredriks fenomenala glädje.

Vi firade Rasmus som fyllt 35, Johanna som fyllde 40 i fjol och så Fredrik som precis blivit 44, det är ju också jämnt! Jag är 43 jättelänge till! Det finns alltid någon och något att fira, inte så knussligt med vad det är egentligen! Fira är bra! Så vi hade packat med oss picknick och började med att besöka den mysiga relativt nybyggda Saluhallen i närheten av stationen och hotellet och fyllde på med ännu fler gottigheter. Mums och kärlek med saluhallar, alltid fint. Vi styrde sedan stegen ut till Västra Hamnen, vid Turning Torso, där vi picknickade i solen och njöt. Semester med barnen i all ära, det var verkligen nice, men att sedan få njuta av vuxentid med vänner är oslagbart. Det ska vara en dos av båda såklart.

Därefter gick vi in i bröllops-mode, två lördagar på raken var vi lyxigt nog bjudna på bröllop. Det första var våra vänner Mahesika och Daniel som bjudit in till en fantastisk tillställning i sin underbara trädgård utanför Älmhult med vigsel ut mot sjön. Så vackert! Men regnade det- svar ja! Åskade det- svar ja! Vi hörde knappt vad prästen sa där ett tag för himlen fullkomligt öppnade sig där vi stod och trängdes mot mitten i partytälten för att undvika forsarna från tältduken. Och vi skrattade och brudparet med sina barn var bedårande vackra och allt var så bra det bara kunde bli. En sådan dag som en bröllopsdag spelar det liksom inte någon roll- allt blir bra för att det är magi! Paret bad dock om att ingen delade med sig av bilder i sociala medier så ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att allt var kalasfint. Grattis och tack Mahesika och Daniel! Och tack snälla mormor och morfar för att ni tog hand om våra barn.

Lördagen därpå var det dags för min syster Kristin och hennes Patrik att gifta sig. De undanbad sig inte sociala medier, syrran är ju dessutom bloggare, så här kör vi på! De har varit kompisar sedan mellanstadiet i Mariestad och ett par i 20 år! Det är mäktigt det! De väntade till samma år de fyllde 40, precis som vi gjorde för fyra år sedan!  Patriks syster Hanna och jag var kompisar först och så blev våra småsyskon ihop! Det tyckte vi var trevligt! Också för att då blev ju vi typ släkt också!

5f018155-9e6e-4eeb-867e-77956e52f20c                                                                              ♥

Så från början! Det blev en hel-helg i Göteborgsområdet. Tack igen snälla farmor! Vi började med frukostfika i Knäred fredag förmiddag- jag har väl redan berättat att jag älskar OSS och hur vi tar till vara på varje stund att ha det riktigt gött!!img_6912Efter att vi hjälpt till litegrann på festplatsen på eftermiddagen och jag även hade hunnit med att få ett jävla getingstick i fingret checkade vi in på hotellet i Jonsered och hoppade därefter på pendeltåget in till centrum för att passa på att göra Göteborg en sväng. Hamnade på Avenyn för att  bla besöka puben där vi träffades för 15 år sedan i våras. Flying Scotsman! På den tiden bodde jag i Göteborg och Fredrik var på besök för att springa Göteborgsvarvet och så strålade vi samman framåt natten genom vår gemensamma bekanta Marita! ♥ The rest is history! Lite rolig kuriosa är att vi och Kristin och Patrik har samma datum fast olika år samt att Göteborgsvarvet är inblandat även i deras historia- 15 maj! Så käckt det vore om vi alla fyra sprang det ihop som ett jubileum! Haha, never gonna happen! Besöka pubar och dricka öl är jag mer med på!

img_6913

Efter den återblicken gled vi vidare och hamnade på Scandic Rubinen och dess takterrass. Återigen, vi gillar att komma upp och blicka ut över världen, vi har alltid sökt oss till sådana höjdarställen var vi än varit; Kinnekulle, fjällen, Helsingborg, Stockholm, London, Prag, Budapest, New York… Nu blev jag ressugen. img_6556Efter det spårvagn 3 till Stigbergstorget och Henriksberg och såklart upp och ut på takterrassen. Här har vi varit många gånger, vårt ställe också. Vi har många sådana.img_6862Förutom att det är trevligt med utsikt och öl- Har jag förresten nämnt att jag dessutom har världens snyggaste man!? ♥img_6561

Så var det lördag och dags för bröllop! Och regnade det? Svar ja!img_6876.jpgBlev det bra ändå? Oh ja. Med betoning på Oh och ja. Först hade det dukats upp till mingel-plock av bästa sorten där en plockade till sig massa gott medans en minglade runt och hälsade på alla i den lilla ladan som var festlokalen. Brudparet var ännu inte närvarande. Egentligen skulle alla fått fyllda picknickkorgar som de planerat minutiöst kring. Á la min syster yster. Hon är världsbäst på att fixa picknickmat, mys, plock, läckerheter och hitta gulliga små passande fat, burkar och korgar och annat på loppis och få ihop allt till en go tillställning. Det blev det nu med. I en mysig lada med mysigt regn utanför. img_6588Visst, en picknick i solen med utsikt ut över de grönskande kullarna kring Olofstorp hade såklart varit fint det med. Jag förstår hur de tänkte. Men återigen, när det är bröllop så blir allt magi ändå. Vips med trollspöt liksom! En måste dock ha varit med om att planera och genomföra en stor fest för att riktigt förstå hur stor investeringen är i energipådrag och hur en lägger ner hela själen i allt och hur det alltid blir så mycket som inte blir som en tänkt. En otrolig tillställning och anspänning! Ni gjorde det väldigt bra Kristin och Patrik!

Vigseln i kyrkan var så vacker och jag grät såklart redan till klockringningen. Så fina. En kör sjöng bla Queens Somebody i sex olika stämmor och så kompisen Johan Jernberg som framförde Ed Sheerans Perfect med gitarr och sång. Jag trodde inte ens att jag gillade Ed men det gör jag, om Johan spelar. Mäktigt.

De här fyra. ♥

img_6634e5d8a7ad-b648-4ce6-8fcb-ee5c81ecc4e7

(Jag har tydligen lyckats välja kort där Patrik blundar men fokuserade på att hitta bilder där Kristin inte gör det, vilket händer. Så där påminner de om varandra! 🙂 Ett internskämt är att jag brukar le stort och vara photogenic. Men så har jag ju också bott i USA i 7 år och tränats av de bästa! 🙂 )

Feststället var alltså en lada, bredvid kyrkan, och den var så passande på många håll. Ett rum för minglet innan vigseln, sen ett loft för att skåla för brudparet och ett rum för festen därefter.

img_6663img_6668

img_6678.jpg

Bästa Kristin och Patrik! Ni var så fina och det var så mäktigt att få vara med på er fest med de människor som står er närmast. Jag älskar er! (Tårar) ”This is my life” med Kim Larsen blev ledmotivet som alla gäster ställde sig upp och sjöng som en present till det ovetande och rörda brudparet. En flashmobb helt enkelt, så mäktigt! Jag kommer alltid få rysningar när jag hör den låten och tänka på denna dag! ♥

Och maten. Ja det var ju såklart höga förväntningar på den då Kristin är matbloggare, kokboksförfattare, inspiratör, kreatör osv på mat.se och så är det ju dessutom även ett fritidsintresse.  Och Patrik är kock och tillsammans var de med och gjorde kokboken Från Skott till stek! Fattar ni vilket radarpar! Mat och mat hela tiden, till vår förtjusning! Och så är de dessutom så sköna avslappnade människor som uppskattar vad en än bjuder dem på, så aldrig behövs några prestationskrav. De bästa värdarna och de bästa gästerna!

Om jag säger att det var något asiatiskt gott till förrätt, soft buns hette det tror jag, och sen tacos till huvudrätt kanske ni inte blir alltför övertygade men då förstår ni inte att det såklart var genuint asiatiskt och mexikanskt med extra specialtvist och magiskt gott. De har rest en hel del och detta var influenser från resor i Asien och i Mexico. Mums.  Jag är som sagt inte någon matbloggare men den här bilden får representera en av brickorna med självplock som skickades runt. Mycket bra och gångbart och trevligt koncept! Är ni nyfikna mer i detalj kring maten så är det bättre att ni läser Kristins inlägg om detta på sin blogg för jag kan ju ändå inte göra det någon rättvisa.  www.kristins.biz img_6673De hade experter i köket i form av Patriks kollegor från Kasinot och Patrik och Kristin hade också varit med och preppat maten, som det heter. Dessutom hade de två anställda som serveringspersonal som bla levererade Tequila till alla, sjungandes och dansandes iförda Sombreros !img_6689Efterrätten var såklart inte sämre den och hade skapats av väninnan Karin som uppenbarligen är en expert på efterrätter. Kak-kross, seg kolasås med havssalt och en choklad-moussig sak överst med vacker garnering- typ så med egen beskrivning!  Mums. Och till det såklart- hot shots till alla!! En riktig fest helt enkelt! Inte igår som jag drack varken Tequila eller Hot shots! Så skoj! Smart nog så skippade jag rödvinet, det hade inte funkat bra med mitt huvud dagen därpå så det valet är jag nöjd över! Dock hade jag lite känning av huvudvärk efter att jag och Hanna hade avklarat lek och tal men det rättade till sig efter tequilan! Gött! Mer tequila ordinerat kanske!?

Så dagen efter mådde jag faktiskt nästan oförskämt bra. Förutom det där getingsticket då. Då hela handen hade svullnat upp och jag hade stickningar upp längs hela armen fick det bli en kontakt med kry.se vilket jag aldrig trott att jag skulle använda. Men en söndag och med ett enkelt getingstick funkade det faktiskt perfekt.

img_6704

I alla fall, sammanfattningsvis. Det blev en hel del här om olika festligheter och många hjärtan. Mycket kärlek. Men hur mådde jag, innan och efter och orkade jag? Det var såklart inte enkelt. Så stora tillställningar, mycket folk och många känslor tar på energiförrådet bla. Det var en rejäl anspänning. Men det tar jag om nästa gång. Håller fortfarande på att smälta denna avslutning av semestern 2019. Tacksam för så många och så mycket. ♥♥♥

73. En stund på och vid vatten.

Fortsatt semester. Ö, kryssning och Göta Kanal.  Tema vatten. Det har väl inte undgått någon som känner mig att jag jobbar på det här med balans. Överallt. Det gäller i allra högsta glad semestertider också, extra mycket då skulle jag vilja påstå. Så fokus denna sommar har varit på att blanda upplevelser på olika energi-nivåer och hinna med återhämtning däremellan.

Efter att vi haft en mycket bra och lugn vecka på Torsö, som jag berättade om i förra inlägget, 72. En stund intill skog, åker och sjö. , begav vi oss vidare ut på Brommö, den bilfria ön utanför Torsö dit en tar en gullig, gul liten färja. Där cyklade vi runt med packning och vårt gigantiska tält som vi reste på stranden Rövarsand, tvärs över ön.

Jag har tidigare berättat i ett inlägg om min och barnens trip dit förra sommaren här: 53. Island of Mia- Brommö Den dagen slogs det värmerekord med 34 grader så då var vi på rätt plats och badade flera gånger i timmen.

Det här året bjöd inte på lika varmt klimat utan mera lagom-väder vilket ju passade ännu bättre. Vi njöt av att hänga på ön och uppskatta lyxen av allemansrätt och vår helt underbara natur. Jag fullkomligt avgudar öar och Torsö och Brommö ligger mig allra närmst och varmast om hjärtat.

Här kan ni läsa mer om Brommö: https://www.vastsverige.com/mariestad/produkter/brommo-och-brommofarjan/

Efter denna utflykt återvände vi till Älmhult för hemmaliv och lite jobb för Fredrik och sedan ryckte det lite i äventyrs-generna. Vi hade medvetet hållit semesterplaneringen öppen och inte bokat något för att vi skulle kunna känna efter vad vi mest ville. Och orkade. Detta är väldigt annorlunda mot hur vi brukar ha det då vi oftast har planerat in mycket från början. Ett stort steg för oss faktiskt. Så vart bar det då hän? Jo till Stockholm för en kryssning med Silja Lines Galaxy till Åbo! Lite otippat enligt en del och jag kan bara hålla med. Men där hamnade vi i alla fall efter att ha bokat in oss på en sista-minuten-resa.

Förväntningar och dryck i Värtahamnen medans färjan lägger till.Efter buffet-middag där vi alla åt så vi storknade, (förutom Nils som sammanfattade att han mest gillade riset och potatisen och vi blev av med allt dåligt samvete för att vi ljugit om att han var 5 år och således fick äta gratis, fast han ju är 6 …) spelade vi air-hockey-turnering. Och jag vann vill jag gärna förtälja. Därefter var det entertainment de luxe med glittrande föreställning innehållande klädombyten, danser och covers blandat i en show á la Eurovision-takter. Barnen älskade det! Och sedan blev det till och med disco-dans ihop med morsan, det är inte varje dag det händer, och ännu mer sällan kvälls/nattetid! Så roligt att bugga och disco-dansa runt med sina barn! (Fredrik hade fått retirera till vår hytt då vi befann oss på öppet hav mellan Stockholms Skärgård och Åland där det blåste en hel del.)

Livet blir ju så mycket lyxigare med en drink i handen också. Speciellt när den självlyser och en får sitta vid ett eget bord en bit från föräldrarna. Det var riktigt roligt att se hur de gillade detta och hade klätt upp sig och njöt. Så fint att se hur ens barn är tacksamma och nöjda! Halleluja!Det blev absolut en semester-bubbla den här tripen också. En annan slags semester än den lugna stug-veckan på Torsö, men ändå en bubbla! Bubblan skapar vi i familjen där vi är. Så enkelt är det ju. Wee, ourselves and us! Med en kortlek och ett gäng tärningar. Och så lite tax-free däremellan! Och att vi ser till att verkligen älska det som sker omkring oss! Buffet med allt vad du vill ha i mat- och dryckes-väg= wow! Och pool! Trots att det var under bildäck och hur kallt som helst och det gungade så det gick vågor i poolen! (Här bangade Fredrik och jag gick och satte mig i en varm bastu!) När vi kom i land tog vi oss snabbt till parkeringen, packade om, barnen tog sina cyklar och så begav vi oss av emot Gärdets STF vandrarhem som låg en kvarts promenadväg bort.När vi bokade kryssningen och då konstaterade att det var just en tisdagskväll vi skulle komma åter till Stockholm så var det ju bara att inse att ”Vi måste till Allsång på Skansen!!” Och vilken fart vi fick ha för att hinna dit!

Vi brukar sällan cykla till detta evenemang! img_6106Vi hann till sist med tio minuters marginal. (Men satan vad dyrt det var- drygt 500 kr för vår familj! Tanken är såklart att en kan komma tidigare och göra en heldag på Skansen.)img_6115En så vacker sommarkväll och vilket startfält de levererade! Hann dock knappt fram förrän halva skaran kom på att de var superhungriga på korv så vi fick lämna platserna.

Vilken kväll!img_6119img_6112Orup, Icona Pop, Maxida Märak, han den där som vann Eurovision och så en operasångare från Norge som vi fortfarande kallar för ”hen” för vi har inte kunnat reda ut om det var en hon eller han-allt i sann Pride-anda- festivalen som pågick för fullt i Stockholm!

img_6139
Maxida Märak

Allt var riktigt bra! Och när Orup efter den ordinarie heltimmen började spela Regn hos mig och lät oss i publiken sjunga blev jag tårögd. Så vackert. Stockholm och Orup! Han har liksom hängt med hela ens uppväxt också och texterna satt! Det är något magiskt med tisdagskvällar och Skansen på somrarna, oavsett om en är där eller ej eller ens tittar på TVn. Stockholm är en magisk huvudstad! Stockholm i mitt hjärta! ❤

Kryssning var ju som väntat en rejäl energi-dränerare och Allsången grädden på moset och därefter hade vi försökt att vara förutseende inför våra behov. Vi körde mot Söderköping och några lugnare dagar vid Göta Kanal. Vi bodde på Skeppsdockans Vandrarhem precis bredvid kanalen någon kilometer utanför Söderköping. Vi gillar vandrarhem, speciellt de som är anslutna till STF, Svensk Turistförening, där vi är medlemmar och får rabatt. Några sköna dagar med cykling längs kanalen.

Glass såklart på det berömda Smultronstället!

Picknick vid kanalen.

Båtar som slussades. Här Juno som går mellan Göteborg och Stockholm med passagerare. En av mina önskeresor jag hade velat göra. Tänk att bara få sitta på däck i en korgstol i lugn och ro några dagar och läsa böcker och sippa på ett glas vin medans det svenska landskapet passerar förbi. Det tar fyra dagar åt varje håll.  

Innan återfärd mot Älmhult tog vi en sväng förbi Bergs slussar där det finns många sådana. Här trappan med sju stycken.Jag är fascinerad av dem som slussar- hur gör de, hur får de plats och hur kan de verka vara så lugna och inte bråka med varandra och andra besättningar. Allt medans det står massor av turister och kollar på! Nja, en kanalbåt där jag själv slipper sköta slussningen hade allt passat mig och min stressnivå bättre.

Så hur var det då med den där balansen och upplägget av semestern? Hur orkar en med en kryssning tex?! Jag försöker som sagt lära mig nya sätt. Semester är ofta dränerande och jag behöver planera in lagomhet, ta pauser och inse när planer behöver ändras och när det räcker. Jag somnade tex vid den dundrande glittrande scenshowen på båten med öronproppar i. För att senare vakna till och dansa disco med barnen. Jag gick och la mig och sov på vandrarhemmet i Söderköping efter vår cykeltur längs kanalen när jag egentligen tänkt packa inför picknicken vi skulle göra och ta vara på det soliga vädret. Då gäller det att vara strikt och verkligen känna efter vad en behöver och inte låta sig stressas. I bilen på väg hem från Bergs slussar sov jag i minst 20 mil, tacksam för att Fredrik körde, och samma skedde när vi lämnade Mariestad och Torsö efter den första semesterveckan.

Så både gas och broms, utmaningar och återhämtning. Jag utmanade mig tex att köra bil i Stockholm, från färjeläget och ner i tunnlar och runt hela stan och söderut. Sådant vill jag inte sluta med, jag vill inte tappa allt och bli för bekväm!

Jag vill dock ändå lite för mycket ibland. Eller rättare sagt vi, för det här gäller Fredrik också. Tex när vi hade insett att vi skulle kunna gå på Allsång på Skansen så berättade vi det även för barnen. Sedan fanns det ju ingen väg ur detta när vi anlände hur trötta som helst till vandrarhemmet för natten vid Gärdet och var tvungna att direkt bege oss i raskt takt mot Skansen. Läxan här blir alltså att vi måste känna av dagsformen först innan vi tar beslut om sådana utflykter och kan inte inviga barnen i detta innan dess. Men det är inte helt lätt, självklart vill vi ju kunna berätta för dem så att vi kan se fram emot saker ihop. När vi åkte ifrån Söderköping hade vi först tänkt att ta in på något vandrarhem på vägen hem men var så trötta så vi åkte rakt hem efter Bergs slussar istället. Vi kom alltså hem en dag tidigare från semestern och det har aldrig hänt tidigare.

Så en himla massa planerande, ändringar, anpassningar och träna på att försöka ta allt i lugnare takt och blanda äventyrligare inslag med lugnare. Jag tycker att vi gjorde det riktigt bra i sommar faktiskt. Vi har tagit det steg för steg och känt efter. Och vi har haft det riktigt fint. Och än är inte sommaren slut. ❤

 

 

 

72. En stund intill skog, åker och sjö.

En riktig semester är en bubbla, ett universum som existerar bara där och då. Oavsett var i världen en befinner sig och hur upplägget än ser ut.img_4562Vi valde Torsö, ön utanför Mariestad i Vänern där vi hyrde en stuga av min barndomskompis. Där på ön är min pappa född och släkt bor där än. Mina föräldrar gifte sig i Torsö kyrka och mina förfäder vilar på kyrkogården. Vid bygdegården på fotbollsplanen firade vi Midsommar för en månad sedan, liksom förra året.

Här ”bara var” vi. Grillade. Intog goda drycker. Fikade. Mycket av det goda. Mycket ”unnande”. img_5503

img_6234

img_6236Stugmys! Tärning, kort- och brädspel. img_5494

Och så mycket midsommarblomster ännu. Vi plockade, som vi alltid brukar. Blommor, svamp och blåbär. Körsbär, vinbär och hallon. Minnen. img_5524

img_6231

Nya promenadvägar. img_5495

Älgdsc_0010

Och vi hann med familjen och släkten flera gånger om. Så fint att få bjuda in dem till oss. Det är vanligtvis svårt när vi bor en bit bort.img_5707

img_5550Kusiner som springer på skogsvägarna, badar från bryggan, berättar spökhistorier och går på upptäcktsfärd ute i ladorna och har hemlisar. img_6190De vuxna som promenerar och drömmer om egna stugor.

Så igen ensamma i vår lilla familj. I stugan precis vid grusvägen, vid de vackra åkrarna intill skogen. En glänta, en paus, ja just en bubbla. Vi andades.  Det var mindfullness. På riktigt. img_5735Ljuset, det är det jag kommer att tänka på först när jag ser tillbaka på veckan. Ljuset över Västgötaslätternas åkrar med vete, havre, korn eller råg är så speciellt. Solens strålar över Vänern. Det är magiskt och jag hittar inte något riktigt likadant i Småland. Jag antar att det handlar om vad en bär med sig i själen, det som väcker känslor, minnen, förnimmelser, ursprung. Speciellt kvällsljuset. Det rymmer allt.

IMG_5484Som en tavla.img_5734

img_6260img_6265

En promenad bort genom skogen låg sjön.img_5577

img_5591-1

c2de7168-b160-4c40-9622-08ad5f42f948img_5606Allt varade en vacker stund och vi tog vara på den, sedan var den förbi.

 

 

 

71. Sitter styrkan i håret?

Sitter styrkan i håret? Det kände jag att det gjorde symboliskt för ett år sedan. Härom dagen dök det upp ett minne på Facebook från ett inlägg jag gjorde då. Följt av ett 40-tal kommentarer från fina vänner med hejarop och ordval som ”modigt”, ”spännande”, ”imponerad” osv. Jag hade alltså dagen innan semestern sagt upp mig utan att ha ett nytt jobb först. Det fick lösa sig tänkte jag, det går ju alltid att vara vikarie inom skolan tex tillsvidare. Jag gick på intervjuer för några positioner och på några möten kring att starta eget och tänkte konsulta konsumentrådgivning bl.a. till en början. De som hängt med i mitt liv sedan dess vet att det inte riktigt blev som jag hade hoppats på efter det. Så när detta årsminne dyker upp är det såklart tufft att tänka på det senaste året.

Men det hade inte gått att göra annorlunda, jag var tvungen att säga upp mig. Det var mitt öde, så ser jag det. Jag behövde komma därifrån. I åratal efter hjärnskakningen hade jag hållit på att dutta med sjukskrivningar hit och dit och samtidigt haft kontakt med jobbet och småjobbat under tiden, aldrig släppt helt. Om jag under det här året hade haft kvar Ljungby kommun som arbetsgivare så hade jag säkerligen inte kunnat släppa kontrollen. Jag hade kollat mailen och svarat kollegor och jag hade behövt vara i kontakt med chefen, som var den som gav mig den sista pushen över kanten till kraschlandning.

OCH det vore tillbaka till Ljungby kommun som jag nu skulle börja förberedas för att arbetsträna. Fy fasiken. Jag tror dock att det redan skulle skett vid det här laget för då hade varken läkare, Försäkringskassan, arbetsgivaren, eller jag själv för den delen, låtit mig få ta den tid det behövde ta. ”Du ska tillbaka till jobbet” är ju mantrat som gäller som sagt. Jag inbillar mig att utan arbetsplats tar processen lite längre tid.

Så fastän läkare och andra omkring mig upplyst mig om att ”det kanske inte var så smart gjort” så fanns det inget alternativ, jag var tvungen att ta mig bort från den arbetsplatsen och den chefen. (Det är för övrigt inte ett dugg konstruktivt med sådana kommentarer. Vem sammanfattar de läget för, sig själva? Jag har liksom inte missat något och behöver påminnas!)

Idag ser jag ut så här. Håret har växt ut en del och jag ska nog låta det växa vidare, eller så åker det av igen, vem vet. Lite yrvaken och som oftast osminkad, samt några kilon lättare. Lite härjad sådär tycker jag allt att jag ser ut. img_5278Och jag ska fortsätta bli lite mer härjad först innan jag kallar mig för mogen, klok och erfaren istället. Jag måste gå igenom detta. Som en skärseld. Jag har ju flera gånger de senaste åren sedan hjärnskakningen trott att det varit klart, att jag nått botten, men så har jag fått fortsätta. Det beror väl på att jag var ”felinställd” från början, att jag trodde att det räckte med att ändra mitt liv lite grann, säga nej och avsäga mig uppdrag ett visst antal gånger. Istället har jag fått fortsätta dra ner, kämpa för att förstå var jag behöver dra gränser, hur och när jag behöver återhämtning, förklara för mig själv och för andra. Och så samtidigt då strida med läkare och Försäkringskassan tills fram i våras- det var inte en lyckad kombination av sysselsättningar……

När någon bryter benet kan det ta olika lång tid för läkning beroende på patientens skelett. Som med alla sjukdomar och olyckor drabbar de människor i olika situationer med olika förutsättningar och ställer till med varierande grad av skada. Min hjärnskakning gjorde att filter i hjärnan försvann. Att signaler går kors och tvärs, jag känner och hör och ser allt- det går rakt in. Stresskänslig och lätt till tårar, irritation, frustration. Energin tar slut. Apati. Ett virr-varr.

img_4801Jag kan alltså inte fortsätta leva som jag gjorde förut. Jag måste ändra mitt sätt att vara, att tänka och agera.  Att lära en gammal hund att sitta typ. Och jag känner mig riktigt gammal. Det går inte helt smidigt med omprogrammeringen kan jag bekräfta.

För att kunna ändras behöver jag förstå mig själv och varför jag agerar och tänker på vissa sätt, hur mina mönster ser ut. Detta hjälper min neuropsykolog mig med och vi grottar ner oss i hela mitt liv. Jag behöver nog inte nämna att det är totalt dränerande att gå igenom och analysera. Inte för att älta utan för att kunna gå vidare, för att förstå och förändra, ha kvar det som funkar och försöka göra mig av med eller förändra annat. Herregud så mycket grubblande det blir.

Nu har barnen haft sommarlov ett tag och nu går även Fredrik på semester. Liksom många andra som med all rätt ropar ut sin glädje och är så välförtjänta av ledighet. Medans jag fortsätter att vara inom parentes för helger och semestrar är inte för oss utanför arbetsmarknaden. Jag bara glider med, så känns det. Och samtidigt, mitt i allt detta, pågår en sommaridyll. Som jag ju njuter av, men som också stressar mig. Dubbla känslor. Som vanligt.img_5071img_4875Vi ska göra det bästa av den här sommaren förstås. Även om det inte blir några längre utflykter, det är ju inte så att det blir så många kronor över med sjukpenning. (Det är ungefär 60% av ens fd lön en får ut, och då arbetade jag deltid innan också…) Men självklart kan en hitta på mycket ändå. För ut på lite äventyr, det vill vi, det behövs. Vila och återkoppling, det vet vi redan och får med också.img_4793Ledsen att det inte blev ett mer semester-peppigt inlägg men just nu kan jag inte producera något annat än detta. Och det har jag såklart också dåligt samvete för och tänker igen att varför kan jag inte bara hålla tyst då?! Och tyst är jag oftast nu för tiden, i mina mått mätt. Nu var det tex över en månad sedan jag senast skrev ett blogginlägg. Och fastän en del kanske tycker att jag är aktiv i sociala medier så låter jag bli att kommentera i 98% av allt jag tänker. Dilemmat är att det ofta är när jag är tyst som jag mår ännu sämre.

Men, jag har ett knep när jag känner att jag håller på att krypa ur skinnet på mig själv. En skulle kunna kalla det för flykt, och det är det kanske till viss del, men jag känner att det är ett sätt att hitta tid för mig själv, att hitta rätt i mig själv, att få kontakt utan att bli distraherad. Jag reser! Själv! Också för att få känna mig levande, få upptäcka något nytt och utmana mig själv- vilket är enligt läkarens rekommendationer. Jag är på väg just nu, bort med tåg, mitt favorit-transportmedel. Vart ska jag berätta om en annan gång.

Vi hörs och ses!

 

 

70. Jag. Orkar. Inte

img_4522

”Jag orkar inte” tänker och säger jag så ofta att jag inte ens orkar analysera det eller berätta något om det, exempelvis här i bloggen. Så det blir ju knappt några blogginlägg. Nu tänkte jag att jag skulle sätta mig och bara skriva rakt upp och ner utan någon plan för vad jag ska skriva och utan att gå tillbaka och rätta till något.

Maj och juni månad har varit proppade med intryck från alla håll och jag känner mig matt och har axlarna uppe vid öronen igen och virrar runt. Det går att hamna i detta utan jobb också. Speciellt alla med barn har mycket omkring sig den här tiden på året. Det är friluftsdagar med listor på packning, möten och avslutningar på fritids och i skolan, föräldramöten i fotbollen, grillning med diverse grupper och människor och så är vi klassföräldrar och står för att ordna presenter till pedagogerna och samordna två klassers uppsättning av klassföräldrar som ska enas och administrera att få ut information och samla ihop pengar.  I år har vi också haft inskolning för Nils inför F-klassen till hösten ett antal gånger på skolan och möte med information om det nya Fritids som Ester ska börja på. Besöket där var hur rörigt som helst i mitt huvud, det var mer som en Fritidsgård med hundra olika rum med olika aktiviteter och de är ca 130 barn inskrivna där! Usch tänker jag och hade önskat att barnen bara stannade där de är i ålder och storlek. Trygghetssökande som jag är.

Men det är också en massa intryck runt omkring i naturen; det exploderar med växter och grönska, dofter, solen skiner, fåglarna kvittrar,  en ska hinna med och njuta av att dofta både på syrener och liljekonvalj innan det är för sent och passa på att vara ute och ta vara på allt och grilla och bada och umgås och vara uppe längre om kvällarna och gärna tidigare om mornarna. Allt ljus blir utmattande. Solen och speciellt värmen ger mig migrän. Jag är dock mer förberedd i år då jag inhandlat flertalet kepsar, som jag egentligen avskyr och alltid tyckt jag ser så dum ut i, samt ett par jätte-tant-solglasögon som sätts ovanpå mina vanliga glasögon. Japp, det bjuder jag på! 🙂 Och så drar jag mig till skuggan så ofta det går och vågar vägra soldyrkandet.

Sen har vi också kommande skolavslutning, studenten, dop, bröllop och möhippor. Och midsommar! Och semester!

Det är en härlig tid, det är det. Jag njuter, det gör jag. Men jag försöker också vara realistisk och inse hur mycket alla dessa intryck påverkar mina sinnen. Overload. Det är ljus, ljud, dofter, pånyttfödelse, umgänge, tillställningar och en massa ny information. Då behöver jag gå in i mörkret, dra ner gardinerna och vila mer. Men jag hade också behövt dra mig ur fler åtaganden, tackat nej till träffar, inte engagerat mig i att dra ihop till avslutning med dagisgänget osv. Men det är svårt, för det är ju samtidigt så roligt och jag får ju också energi av att träffa andra. Och jag kan få än mer panik av att inte vara aktiv i att fixa i ordning något. Kontrollbehov som jag har. Såklart ligger en hel del av problemet just här.

Och den här tiden på året vaknar en ju till liv efter vinterdvalan och vill så gärna träffa vänner och umgås i naturen för det är ju underbart. Speciellt nu i våra liv då det är flera av vännerna vi inte sett på något år, mycket har varit på paus, kontakter har dragits ner på. Det är både en blandning av att jag vill träffas men också någonstans i ryggraden så kommer den här känslan av att nu måste jag ta tag i mitt liv och nu är det dags att träffa folk igen för nu har det gått så lång tid. Jag varken vill eller känner att jag kan säga nej och dra mig ur saker hur länge som helst. Det borde liksom vara dags nu att träda fram igen. Men jag är ju inte där än, det känner jag ju. Det blir för mycket. Den där jävla balansen, jag fixar den inte. Det är av eller på, det är antingen eller. Och det gör mig så matt.

Jag. Orkar. Inte.

Nu börjar även Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tycka att det snart är dags för mig att träda fram på arbetsmarknaden igen och det är möten med båda dessa myndigheter, samt läkaren och neuropsykologen och tydligen är det en arbetsplats att arbetsträna på som ska hittas. Det har jag svårt att förlika mig med. Jag känner sorg. Jag orkar inte ens tänka på hur mitt arbetsliv stannat upp. Hela mitt liv känns som det är på paus. En paus jag i dagsläget inte kan se någon väg ut ur. Jag har inte en enda plan, inte en enda bild om hur framtiden kan se ut, inte en enda dröm heller. Det är överlevnad en dag i taget som gäller, hålla huvudet över vattenytan. Lyckas med att få den där fikan nedpackad i dotterns väska inför friluftsdagen, komma i tid till fotbollsträningar och framförallt ha koll på om det bytts tid och ställe den här veckan, laga mat, tvätta………

Trotsar mitt kontrollbehov idag och går inte tillbaka och korrigerar och fixar i denna text. Det här är jag idag och jag vet att jag inte är ensam om att må så här. Jag har tex många medresenärer i olika Facebook-grupper tex som handlar om Hjärntrötthet och om PCS; efter hjärnskakningssyndrom. Och jag förstår ju också att det handlar om utmattningssyndrom, att min hjärnskakning drog undan mattan för mig, skadade förmågan för hjärnan att filtrera alla intryck så att det blir overload och trots att jag i drygt 4,5 år nu fortsatt att dra ner på aktiviteter så var det ändå för mycket och jag arbetade mig in i en krasch i höstas. Igen, jag har ju redan ”småkraschat” några gånger under åren och sedan kört vidare.

Men jag tar inte ensam på mig ”skulden” för att det blev så här. Det är läkarna och Förskringskassan som tvingar en tillbaka till jobb så fort som möjligt, det är arbetsgivaren som inte ger en rätt förutsättningar, det är ett helt samhälle som är så fokuserat på arbete att det går före hälsa, familj och fritid. Och så jag då, som alltid varit ”duktig flicka” och projektledare i allt. Och inte minst – en hjärna som skadades då jag flög i asfalten, inte bara en utan två gånger på raken.

Samtidigt känner jag skuld över att ”gnälla”. Jag orkar ju inte höra mina egna tankar eller ord om hur jag har det längre. Ett jäkla grubblande är det. Jag vill bara skrika till mig själv att ”Ryck upp dig för helvete, klipp dig och skaffa ett jobb!” Därför har jag också blivit mer och mer tyst och mer och mer apatisk. För jag orkar ju inte.

Nu är det som det är och jag fortsätter att sätta en fot framför den andra och ta mig framåt, men kan inte lyfta blicken och se längre framåt ännu. Det kommer säkert. Kanske. På det här sättet kan jag befinna mig i nuet och ha det bra, med familjen och vänner. Jag ber inte om sympati och medlidande, (jag har inte mer än någon annan, vi har alla våra strider), men kanske om förståelse. Vissa dagar kan och vill jag mycket och verkar som vanligt, andra dagar får jag tacka nej. Jag är som sagt långt ifrån ensam och kanske kan mina ord hjälpa någon annan att känna sig mindre ensam. Nu var det ändå nära att jag raderade hela texten och struntade i att publicera detta men vad fasiken, just idag tänker jag orka att inte vara tyst!

 

69. Söderåsen

11,3 km, 15000 steg och 25 våningar säger min app om denna dag än så länge. Fin-fin lördag i Söderåsens nationalpark tillsammans med min vän, och fd kollega, Caroline med familj!

Bokskog den här tiden på året, tror inte det finns någon vackrare färg? Vi har stannat, tittat upp, andats in skog och tankat på rejält med klorofyll, solljus och grönska.Efter veckor med regn, snö, hagel och kyla var det äntligen dags för sol, det har vi förtjänat. April månad utan regn alls har en redan glömt, känns avlägset. Nu borde det vara påfyllt i vattenförråden tycker en men det är det ju långt ifrån så det får nog gärna fortsätta regna med jämna mellanrum.

Men nu njuter vi av blå himmel.

Söderåsens nationalpark är en av Sveriges 30 nationalparker. Det finns två huvudingångar; Skäralid, där vi var idag, och så Röstånga. Flera olika vandringsleder i olika svårighetsgrad finns och vi valde en lagom svår på dryga 7 km. Det blev en perfekt tur med stopp för lunch på trangiakök och så en fika senare. Caroline hade också med en påse godis som hon gladde barnen med, mycket bra med energipåfyllning.

Nu har vi landat hemma i trädgården och fick äntligen ta fram grillen och hänga i utemöblerna igen. Lite möra och väderbitna; en go känsla.

Tack till vårt vandringssällskap som bjöd med oss på turen! Ett perfekt sätt att umgås på. Bestäm en nationalpark där ni möts upp som tar ca en timme och 15 min att köra till. Vandra och ät och prata och avsluta sen med ett gemensamt stopp på hemvägen i ett flygplan utanför Örkelljunga som säljer lördagsgodis och sen var och en hem till sitt och så hinns lördagskvällen med i lugn och ro. Skål för lördag!

68. Bakslag?

”Steg för steg följer jag stigen längs med ån. Bort från staden till de öppna fälten och skogen. Där, mitt i äventyret, sätter jag mig under trädet. Medans jag dricker mitt kaffe ser jag årstiderna passera. Sitter kvar i tystnaden och värmen sprider sig inombords. Från tystnaden och från kaffet. Jag tar ytterligare en klunk ur min termos och känner äventyrslängtan väckas till. ”

Angeliqa Mejstedt 1986-2019

Tidigt i morse snörade jag på mig vandringsskorna och begav mig iväg ut i ett vår/vinter-landskap!

Blommor och träd tyngdes ner av den tunga snön.

Syrén med snötäcke.

Men de reser sig, de har varit med förr. Det här är inget bakslag, det är vår.

Det här är vårt svenska väder som spexar till det. Betydligt mer bekymmersamt är förra sommarens öken-torka tex. Då tar jag mycket hellre sådana här dagar än behöver stå ut med den värmen och torkan igen.

Våra årstider är fantastiska, det hinner ju aldrig bli tråkigt. Samma stig ser annorlunda ut för varje gång. Och just idag mycket annorlunda från igår!

Här slog jag mig ner på ett sittunderlag med min termos kaffe. Och reflekterade över att det kanske inte finns några bakslag alls, att allt är en del av vägen.

Idag var det nämligen dags för en nationell stund för vandraren Angeliqa Mejstedt som drev den mycket omtyckta Vandringsbloggen, även podd/instagram/Facebook. Hon tog sitt liv för en månad sedan och det är så sorgligt. Människor över hela Sverige, och säkert utspridda över världen, vandrar ut i naturen just idag för en stund med sin termos på en sten eller stubbe och stannar upp, tänker på Angeliqa som älskade kaffestunden och förhoppningsvis reflekterar över sitt egna liv. Hon slog alltid ett slag för att ta pauser, äta en god bit choklad, hinna njuta av naturen och känna hikefullness.

Det var fint att stanna upp en stund och fint att se inlägg i Facebook-gruppen med bilder från många stenar och stubbar därute. Jag tackar henne för all inspiration och gav ett löfte att komma ihåg vandringen. Att vandra mer. Det mår jag bra av. För längesen, alltför längesen, var jag ute på vandringar på egen hand och sov i tält själv. Det skulle jag vilja komma igång med igen.

Lördagsfrid. ❤️

67. Morgonstund

11 km vandring innan frukost. Så skulle nästan varje dag börja. När fötterna rör sig av sig själva, över stigar och spänger, genom löv- och granskog och förbi torvmosse, myr och mossbeklädda stenmurar.

img_3785

img_3777

img_3799.jpg

Med frid i sinnet och när allt känns möjligt. Det här är min bästa egentid, min mindfulness, meditation och friskvård.

img_3775.jpg

img_3771

Tänk att ha en sådan här vacker led nära oss. Att följa en led med markeringar är ibland så skönt. Barnen tycker att det är spännande och följer mycket hellre med då. Bara promenera är inte alls lika skoj. Jag gillar att följa och inte alltid behöva göra val. Men jag har ju i vart fall valt att ta steget att ge mig iväg ut!

img_3776

img_3782Steg för steg.

img_3769.jpgOch förutom markeringar så betyder det ju också att någon sköter om leden och ger den kärlek. Sågar av nedfallna träd, lägger spänger, leder om stigen vid högt vattenflöde. Och den omvårdnaden känns där en vandrar fram.

Nästa gång tar jag med mig en termos kaffe och frukost.

66. Skärtorsdag

Då var det äntligen påsk! Lång väntan i år. Och nu kommer helgerna tätt hädanefter.

Jag är såpass bättre med förkylningen så jag kom iväg ut på en morgonpromenad, en av mina favoritsysslor. När hela dagen ligger framför en, och nu även hela påsken. Det är svårslaget. Men fort går det inte.

Väderprognosen är svårslagen med. Inte alltid det slår om så perfekt inför en långhelg!

Här sitter jag nu på en bänk i skogen, för vila behövs. Kände att jag vill skicka en Glad påsk-hälsning till alla och också tacka för all fin omtanke jag får. Och att flera delar med sig av sina egna berättelser.

Nu ska jag hemåt och ta med barnen på brunch på Ikea, ett av deras favoritställen i världen!

Unna er nu en skön och god påsk, på alla sätt! ❤️

65. Hikefulness, childfulness och puttekulor.

Hemma hos oss är det sjukstuga. Började med en febrig och förkyld Ester förra helgen och jag kom igång dagen efter. Sen dröjde det en hel vecka med host och snörvel innan febern anlände och nu har jag fått sällskap hemma av Nils som låter likadan. Så länge det håller sig till virus och förkylning så får det vara ok, det var ett tag sedan också så det var väl dags. Jag önskar dock av hela mitt väsen att det inte går vidare till nästa steg som det gjorde för två år sedan, vid exakt den här tiden och började likadant. Så dålig har jag nog aldrig varit; hög feber, magsjuka, magkatarr, huvudvärk från helvetet- allt på en gång. När jag till slut tveksamt lät mig skjutsas till vårdcentralen suckade de först lite. Typ ”ytterligare en vuxen som inte fattar att influensan är så här”. Men när sänkan visade 200 och lunginflammation konstaterades lät det istället som så att jag borde ha kommit in tidigare. Inte alltid lätt att veta vad en ska göra.

Lunginflammation hade jag även när jag väntade Nils. Då hade jag hållit på och hostat i fyra månader innan men den omgången var inte alls lika rejäl. Några veckor senare däremot fick jag en retning på lungan, eller vad det nu hette, och då fick vi åka in till akuten för jag kunde knappt andas och det högg som knivar i bröstet. Det var inte roligt. De hissade upp mig i en ställning så jag hängde på sidan när de skulle röntga mig och jag kände mig som en stor val, höggravid som jag var. Brukade tänka att Nils kanske skulle få hörselskador där inne i magen så mycket som jag hostade under den tiden. Nu är han ju väldigt högljudd och hörseln verkar fungera selektivt, men är nog ändå ganska ok tror jag.

Usch, alla har väl såna där jobbiga sjukdomshistorier. Det som ändå är bra med dem är att en blir påmind om hur bra en har det som frisk.

Vi försöker roa oss bäst vi orkar här hemma. Spela spel, äta, dricka, titta på TV. Och då är tyvärr Nils favorit en helt odrägligt jobbig serie om en haj och sjöjungfru och allt vad det är. Typ som Tom och Jerry men tusen gånger värre med ett helt fruktansvärt störigt ljud till. Så till sist blir jag knasig och letar upp något annat trivsamt vi kan titta på istället.

Det är mysigt att ha lite sällskap, men ärligt talat så är jag så urbota trött på att gå hemma och att allt ”står still”. Alltså sedan i september, inte bara nu. Det är inte helt enkelt att peppa loss och känna lust och kreativitet igen. Hur hittar en tillbaka till sitt driv? Eller till ett nytt driv kanske snarare. En klassisk fråga för många fler än mig och svaren är väl lika många som de som ställer sig frågan. Tufft det där med att alla ska ”finna sin egen väg”. Kan en inte bara få någon mall att följa.

I alla fall så finner vi ju inspiration på olika håll; någon eller något som kan få en att höja sig ett snäpp. I höstas upptäckte jag Vandringsbloggen och Vandringspodden där Angeliqa Mejstedt delar med sig av sitt liv som heltidsvandrare. Hon sa upp sig från sitt ”normala” jobb och har byggt upp sin nya tillvaro med blogg, podd, föreläsningar mm och inspirerat många med sitt mod, sin värme och äventyrslust. Hennes röst har följt mig i hörlurarna på mina stigar i skogen och hon har inspirerat mig att tänka nytt och större och se positivt på tillvaron och framtiden när det har stormat för mig under den här tiden. Jag köpte hennes bok för födelsedagspengar och blev ännu mer pepp på att börja vandra på allvar och på att söka nya vägar.

img_3558
Bilderna fotade ur boken Vandra.

 

I förra veckan nåddes jag av den ofattbara nyheten att Angeliqa har tagit sitt liv. Det gjorde mig så ledsen och det gör fortfarande ont i mig. Varför? Vilket slöseri av liv, av en vacker själ. Hon som var så fantastisk, så omtyckt, så ung, så inspirerande! Tankar nog alla får när det handlar om självmord. Hon svarade alltid på mina meddelanden och kom med tips och uppmuntrande ord och jag förstår ännu mer nu efter hennes död att hon betytt mycket för många människor. Jag blir än mer övertygad om att vi behöver öppna upp vårt samhälle och oss själva och våga prata om när vi mår dåligt. Självmord är ju på den yttersta spetsen på spektrumet och så sorgligt att så många i vårt land väljer den vägen. Dock tycker jag ändå att självmord faktiskt har uppmärksammats mer och mer via TV-program och olika initiativ i sociala medier osv de senaste åren och det är positivt.

Angeliqa pratade om hikefulness. Alltså mindfulness i vandringen, medveten närvaro i naturen. Och detta är något som passar mig och faktiskt något som jag ju alltid har känt av när jag varit ute i naturen på läger, kanothajker och vandringar sen jag var barn. Till skillnad mot den traditionella mindfulnessen och att sitta still så är detta min grej. (Det skrev jag tex om här 57. Medveten, närvarande och förbannad! )

img_3562Jag tänker låta Angeliqa fortsätta att inspirera mig och ta mig ut på än fler vandringar och öva på att finna hikefulness. Vandra i frid. ❤

img_3573

Childfulness får jag kalla tekniken att inte bara låta en dag gå då en ”förvarar” sina barn utan verkligen möter dem och är närvarande. Låter sig själv vara mer som ett barn kan en nog säga. Det går inte jämt, det ska erkännas. Men idag tog vi oss till sist ut i vårsolen och spelade kula i trädgården. Nils har till sin lycka fått kulor från storasyrran som drar hem nya vinster från skolgården varje dag. Så han har förstått nu att det är dags att börja öva, att det nog är viktigare att kunna spela kula än att läsa och räkna innan hösten kommer.

img_3569.png

Vet ni vad mer en kan göra när en känner sig lite nere? Jo äta glass förstås! Och om glassbilen inte kört förbi med någon Klings glass på två veckor så kontaktar man dem såklart, Trudeluttglassbilen alltså, och får dem att ta omvägen förbi Älmhult! Så igår kväll kunde jag skutta ut och köpa halva deras lager och fylla frysen!! Jippi!

img_3557.jpg

L.Y.C.K.A

En KaffeKonjak blev det idag och den åt jag med största medvetna närvaron kan jag säga. Fredrik tog en Pop74 och barnen satte i sig varsin M-400; den största struten av dem alla. Får se om vi orkar någon middag. Det viktigaste i magen först förstås!