60. En storm drar in!

Passande idag på Internationella Kvinnodagen så drar en storm in över Sverige. Jag hoppas att den tar kraft och fortsätter ut i världen och sprider förödelse i patriarkatets höga borgar! De behöver rubbas från grunden så att de rämnar. En syndaflod som kommer, en ark som tar med sig kvinnor och barn och ja, en hel del bra män också. Så börjar vi om! Gör om och gör rätt!

Det ser för jävligt ut för så många tjejer och kvinnor i världen. De råkar alltid mest illa ut, om det så gäller krig, svält eller miljöförstöringar. Plus att de säljs och betraktas som handelsvaror och har ofta inget människovärde alls. På alldeles för många håll fortfarande. Som sagt, det gör mig så förbannad att jag ser alldeles rött och det hoppas jag gäller för alla!

Det dök upp ett minne på Facebook från vad jag delade den här dagen för några år sedan. Så jag gick in och kollade vad jag lagt ut för mer inlägg den här dagen sedan jag gick med i Facebook. Ganska talande bild för bredden av vad den här dagen handlar om och också tydligt att det här verkligen är något jag alltid har brunnit för. Jag älskar möjligheten genom Facebook att gå samman världen över och sprida budskap!

We stand united sisters!

Här kommer en kavalkad med inlägg under åren!

img_2959

img_2961

img_2958

img_2955

img_2957

img_2956.jpg

img_2954

img_2953

img_2950

img_2951

img_2948

img_2949img_2952

img_2962

img_2947

img_2946img_2944img_2945

img_2942

img_2943img_2940

img_2941

img_2960

Så vad kan vi göra då? Sprida ordet, höja rösten, tala för dem utan röst, rösta feministiskt i våra politiska val, stötta kvinnor, hedra och älska systerskapet! Först och främst- älska dig själv, börja där! Och kanske skänka en slant till valfri organisation.

https://kvinnatillkvinna.se/stod-oss/

https://unicef.se/fakta/diskriminering-av-flickor

Kvinnojourer: https://www.roks.se/om-roks/ge-ett-bidrag

I Älmhult, Ljungby och Markaryd heter Kvinnojouren Märta: http://www.kvjmarta.se/kontakt-26218388

Mot barnsexhandel: https://www.ecpat.se/

Stöd till kvinnor som vill lämna prostitution och människohandel: http://talita.se/stod-talita

Kärlek idag alla medsystrar! ❤

 

59. Varför så arg lilla gumman?

Min man läste mitt blogginlägg om Mindfullness  57. Medveten, närvarande och förbannad! och undrade vad jag är så arg på? Varför “Fuck the world”?

“Varför så arg lilla gumman?”, sa han INTE utan jag själv lägger till den nedlåtande tonen. För det är så jag alltid har känt att jag möts av världen, med en liten klapp på huvudet. Fredrik var seriös i sin fråga och jag tänkte att jag skulle försöka besvara den någorlunda, om det går. För även jag själv undrar ibland!

Jag har nog alltid varit arg. Från det lilla till det stora och tillbaka igen. Från mikro till makro. Det finns orättvisor, världen är inte som den ska. Från att folk slänger skräp på backen till att barn lever på gatan. Jag tänker att jag lider av en slags OCD, Obessive Compulse Disorder när det gäller världsordningen. Saker och ting ska stå rätt till! (Dock innefattar inte diagnosen dammtussarna i hörnen, tack och lov att det inte är det också.)

Med ordning och reda menar jag att ingen skulle behöva sakna rent vatten, barn ska inte dö som flugor, flickor könsstympas och giftas bort/säljas som slavar, människor hatas och mördas pga sina åsikter, ursprung eller sexuell läggning. Ingen skulle behöva fly och drunkna på Medelhavet och inga fler jävla murar skulle behöva byggas! Krig och fattigdom, makt, förtryck, girighet, egocentrism och miljöförstöring. Det har ända sedan jag var liten gjort mig så frustrerad och jag planerade verkligen för att rädda världen.  Enligt mig står en massa idiotiska män i vägen för någon ordning och reda i världen. De har ställt till det genom historien och fortsätter med det.

IMG_7094
Internationella Kvinnodagen 8 mars 2015. Foto Maciej Kmiecik. Ett feministisk projekt med intervjuer av Grasha Schreiber

Det var på makronivå. På semi-makronivå är jag arg över att kvinnor fortfarande tjänar sämre än män, är fattigpensionärer, mer sjukskrivna, tar större ansvar för barn och hem, har lägre status, inte är lika studerade och forskade om, (mannen är norm). Kvinnor blir misshandlade eller mördade dagligen av någon de har en relation med, att frontpersoner som Linnea Claeson dagligen får dick-pics och mordhot! Att Sverigedemokraterna och andra som lockar med förenklade och falska svart- eller vitt- svar faktiskt lyckas hos så många, att vi stänger våra gränser, våra hjärtan. Att myndigheter misstror människor, att sjuka blir utförsäkrade, att äldre blir svikna på äldreboenden.

På mikronivå, i mitt egna lilla liv, att ha blivit behandlad som skit av män många gånger, hela “Me too-spelplanen”; ett objekt att trampa på. Att jag tvingas vara min egen projektledare i min sjukskrivning och känna mig skuldbelagd både av samhället och av mig själv för att jag trillade av cykeln för fyra år sedan och lever med konsekvenser från hjärnskakningen,

Inte helt orimliga krav kan jag tycka när jag försöker rannsaka min sk. diagnos av OCD. Men sen finns det såklart fler saker som gör mig arg, eller snarare irriterad, på varierande nivåer och de kan ju diskuteras. Exempelvis att inte alla vet hur en använder blinkern på bilen när de ska svänga, att telefonförsäljare ringer och stör, helst på kvällen när en nattar barn,  att planer ändras, att inte alla prioriterar som jag. Att inte alla tänker som jag! (Den sistnämnda här faller verkligen på sin egen orimlighet och den tar jag tillbaka på en gång, det hade inte blivit en fungerande värld om alla tänkte som jag!! Fast litegrann mer som jag kanske…?)

Jag har som sagt alltid varit arg men nog inte vetat att det var tillåtet, inte haft några kanaler för att på riktigt få ut det på ett konstruktivt sätt. Inte vetat hur jag kan få vara jag. Visst har jag agerat, via vilda diskussioner på samhällskunskapen eller då vi startade Miljörådet på högstadiet etc. Men det kändes aldrig som att det var nog eller var helt ok. Tex. min gymnasiebal. Jag avskydde den. Klä ut sig i klänning med rosetter och högklackat. Försöka passa in, för det måste en. En måste vara som alla andra.

img_2742

Idag när det faktiskt verkar finns mer utrymme att vara sig själv, det verkar så i alla fall upplever jag, så hör jag om ungdomar som hoppar över skådespelet, eller gör det på sitt eget sätt i egna valda kläder, om vi ska ta just balen som en symbolisk tillställning. Tänk om jag hade vetat att det gick att göra revolution redan då, om vi kanske hade varit några stycken som hade gått samman och gjort vår grej! Istället deltog vi och spelade med i den där teatern. I vanlig ordning gjorde jag väl något för att revoltera lite grann; blev full framåt kvällen och snusade och drog ut alla hundratals hårklämmor ur håret som frisören satt dit.

Detta behov av revolt har fortsatt att sitta i. “Säg inte till mig vad jag ska göra för då gör jag tvärtom!” Samtidigt som det är uttröttande är det såklart även en stark drivkraft! Efter gymnasiet åkte jag som au pair till USA och det kändes som att jag blev fri, fri från ett mycket kvävande gymnasieliv som jag avskydde och bara ville bort ifrån.

img_2740
I mitt flickrum 1994. Så här glad var jag efter gymnasiet och strax på väg mot USA och frihet! Typ Frihetsgudinnan! På väggen bakom, en egengjord tavla om motståndsrörelsen Vita Rosen och Sofie Scholl,; en hjälte redan då. (Foto Camilla Engqvist!)

Au pair-året i Boston var ett kalas-år. Med fokus på kalas, fest och party! Och så en hel del barnpassning också. Jag tog hand om fem barn! (Och har fortfarande kontakt med dem alla samt föräldrarna och släkten! Så bara fokuserad på partaj kan jag ju inte ha varit!) Och några av mina allra bästa vänner träffade jag under min USA-tid! ❤

img_2745
En ung, glad och ganska naiv svenska på midsommarfirande i Baltimore hos Jenny, med Åsa 1995!

När jag efter det året blev kvar i Boston och började plugga sociologi fick jag fler redskap att använda. Feminist hade jag redan kallat mig för på gymnasiet men nu fick jag fakta, forskning, kunskap och mer bränsle.

img_2747
Bachelor of Science degree, Summa cum Laude, straight A’s. Bridgewater State College 2000

Mitt “major” var sociologi och mitt “minor” var engelska. Då läste jag exempelvis litteraturkurser om kvinnors och svartas historia i Amerika. Böcker som påverkade mig mycket och som pryder min bokhylla och mitt liv än idag.

Härom dagen dök det upp ett mycket passande inlägg på Facebook. Det säger något väldigt klokt. Jag är inte ensam och det är inget dåligt att vara arg. Det är en hälsosam inställning och respons på hur världen ser ut! Och vi måste agera och skrika rakt ut ibland! Det är väl snarare så att “If you aren’t mad then you’re not paying attention!” som någon sa.

img_2737

Så vad blir då kontentan av alltihop? Varför jag varit och fortfarande är arg har jag så smått och kortfattat försökt redogöra för här. Vidare att det är avgörande för ens egna överlevnad att få vara förbannad och lika viktigt är det att hitta en väg, en balans, ett forum för att få utlopp på ett konstruktivt sätt. Inte känna skam och skuld och ifrågasätta oss själva.  “It’s not ladylike” som jag fick höra i USA när jag betedde mig argt eller bara råkade spotta på marken! Att vara en människa är ofta att bete sig som en karl har jag märkt! Hänger fint ihop med hur exempelvis manliga prisade författare får berätta om människans inre, som Paulo Coelho, medans Nobellitteraturpristagare Doris Lessinger får priset med motiveringen “that epicist of the female experience, who with scepticism, fire and visionary power has subjected a divided civilisation to scrutiny” Hon berättar alltså utifrån ett kvinnligt perspektiv, inte mänskligt. Vilket ju hade varit ok om Coelho och gänget blev beskrivna på samma sätt, att de berättade den manliga upplevelsen av livet.

Så jag kommer återigen tillbaka till mitt koncept av att blanda en dos mindfullness med “Fuck the world”-tåga. Förbannad men i balans. Och såklart med en stor gnutta humor och glädje! Jag är nämligen glad över många saker också, ni behöver inte vara orolig för det, det får bli ett kommande blogginlägg! Idag är det tex fredag och det betyder fredagsmys med familjen. Jag har varit iväg på eget ett dygn och njutit av mitt egna sällskap och fått grotta ner mig i varför jag är arg. Och nu längtar jag efter familjen och helg. Livet är gott. Men vi nöjer oss inte med det. För mig själv och för andra. På mikro och makronivå. Peace.

58. Tecken på liv!

Idag vill jag bjuda er på återfödelse, på hopp och liv! Det börjar, det spirar, det händer. Livet är alltid på gång, aldrig stannar det upp. Det vilar och väntar ibland, vi kan tro att vi förlorat det i mörkret, men så återvänder det i all sin prakt. Ljuset, färgerna, löften om det kommande, om att allt är möjligt. Tid att resa sig, blicka uppåt, sträcka sig mot skyn, krypa fram ur idet.

Andas.

img_2563.jpg

img_2564.jpg

img_2593.png

img_2592.png

img_2591

img_2587-e1549884685200.png

img_2590.png

img_2588-e1549884574649.png

img_2589-e1549884622530.png

img_2586.png

img_2585.png

Att ta sig tid att se och uppskatta detaljer i naturen, det är min typ av mindfullness det.

 

57. Medveten, närvarande och förbannad!

Jag har nu startat igång med gruppaktiviteten Mindfullness tillsammans med några andra med diverse olika neurologiska utmaningar. Att fokusera hjärnan att vara medveten och närvarande i nuet och inte skicka signaler kors och tvärs genom hjärnsubstansen är nog en smart strategi.

Mindfullness verkar dock vara universalmedicinen för det mesta, snarare receptet för allt! Som vår gamla skolsyster sa till alla; “Gå hem och ta en alvedon och lägg dig i ett varmt bad.” Det verkade vara mirakelkuren på den tiden, åtminstone till alla vilsna ungdomar på vårt högstadium. Nu är svaret på allas läppar istället: Mindfullness! Åtminstone när det kommer till kvinnor!

img_2473-1
På väg till kurs i Växjö. Stan smälter.

Och jag har en gen i mig som går igång när något verkar vara mirakelkur för tillfället, då blir jag skeptisk, ifrågasättande och halvt rabiat. Så här tänker jag om kvinnans historia, som för övrigt ju är förknippat med en kamp jag alltid hållit fanan högt för ute på barrikaderna:

Först hjärntvättas kvinnan att inte vara speciellt nöjda med sig själv och erbjuds diverse lösningar så som smink, styling, bantning och skönhetsoperationer. Som mamma ska hon också helst hinna med att vara über-menschen som lagar mat och kläder, stylar sina hus, kramar och tröstar och offrar sig och köper födelsedagspresenter till hela släkten samt vara projektledare inte bara för familjen utan för världens alla sorgligheter och problem.

De senaste 50 -60 åren eller så har hon klättrat uppför karriärstegen och förväntas även här prestera, trots att hon fortfarande tjänar mindre än mannen endast pga sitt kön, samtidigt som inget annat plockas bort från att-göra-listan utan istället fortsätter den bara att fyllas på.

Sedan kraschar kvinnan och får inte det berömda “livspusslet” att gå ihop och då poppar en ny hjälpande marknad upp för att hjälpa denna vilsna misslyckade individ. Inte för att ändra på något övergripande, ändra på några eventuella strukturella fel och omöjligheter som letat sig in i systemet. Nej, det är individen det är fel på som måste ändra på sig!

Förverkliga dig själv är nu svaret! Och nu läggs ytterligare saker till i listan över vad vi ska göra. Hinna med oss själva också! Pust! Och då räcker det inte med att vi bara får lite lugn och ro och umgås med oss själva inte! Nej! Nu ska vi gå mindfullness-kurser, yoga och meditera och köpa rätt appar och litteratur och hälsomagasin och då krävs det rätt kläder och yogamattor! Minsann, kom inte med något jäkla liggunderlag här liksom. För att inte glömma rätt kost som matchar den här nya livsstilen, helst ekologisk, närproducerad vegansk och raw food-kost. Och så lite kombucha och örtte på det.

Det finns även passande retreats, spa och kurser och utlandsresor att åka på där vi kan få hitta oss själva i en solhälsning vid havet, blickande ut mot horisonten! Detta säljs tillsammans med konceptet av att allt är möjligt! Men bara om du bara gör det på rätt sätt, först då händer det. Detta är en miljardindustri! Och inget är nytt under solen, bara ännu mer på våra axlar. Jag undrar ibland om vi egentligen har kommit så långt? Ett steg framåt och två bakåt?

img_2479
Rejäla kängor har jag för utmaningen i alla fall.

Det är som att vi helst ska trubbas av lite. En uttänkt strategi.

“-Gå in i dig själv du. Sitt där med ditt mantra och glöm bort att du är förbannad!” “-Istället för att ge folket knark för att hålla sig på mattan så ger vi dem Mindfullness! Ner på yoga-mattan med er!”

Egentligen skulle vi väl istället behöva ta tag i den där listan med krav och förväntningar och bara stryka en jävla massa streck och sen fullständigt göra revolution och vägra orättvisor och sedan få sätta oss i en stuga mitt i skogen och ta en öl, sparka upp fötterna och bara få vara i fucking fred! Eller vad nu var och en känner för. Det är min medicin och uppmaning till alla kvinnor! Skit i vad allt och alla andra säger och gör vad fan du vill, hitta din egen väg till att älska dig själv och sluta vara så pretentiös och rätt! För väljer vi verkligen vår egen väg, det är frågan? Väljer jag min egen väg? (ps. Jag svär när jag verkligen vill poängtera något!)

Men ok, med allt detta sagt, som går väl hand i hand med min rebelliska natur och min inneboende ilska och frustration över hur strukturer och trender äger oss, så ska jag nu ändå komma tillbaka till ämnet Mindfullness och att jag faktiskt lovat att hålla ett öppet sinne inför denna kurs denna vår.

img_2484.jpg
När jag ska försöka varva ner och komma i rätt sinnesstämning hittar jag ett irritationsmoment. Det är bara jag som tar på mig skoskydd! Vad tänker alla med?! Jag försöker fokusera på andningen istället. In och ut.

Vi sitter på stolar i en ring med ett ljus att vila ögonen på i mitten. Det är många övningar, alldeles för många för mig känner jag när jag kommer på mig själv med att ha hoppats på teori i ett klassrum och att vi skulle få varsin pärm med en massa ord i. Det är mer min stil. Prat, prat, prat och läs, läs, läs. Istället blir det övning, övning, övning.

Vi börjar med att “landa”. Då ska vi sitta stilla och känna av vår kropp och hitta andningen. Fokusera på in och ut. Jag får obehag på en gång.  “Kommer det andra tankar så låt dem passera och för varsamt tillbaka fokus på andningen.”  Jag tänker direkt på allt annat. Känner att jag inte kan vara stilla, spänner muskler över hela kroppen, vickar på tårna, fingrarna, det kliar lite på armen, bakom örat, några hårstrån är i vägen. För att inte tala om att koncentrera sig på att andas. Det blir helt fel, jag kommer i otakt, får antingen för lite syre eller för mycket. Kommer att tänka på att jag i ungdomen fick en fix idé om att följa andningen och så blev det så onaturligt och konstigt att jag till sist fick lite smått panik, jag kom liksom inte ur det.

Kan jag lära mig att inte forcera andningen utan att bara följa den undrar jag? Det brukar ju heta att övning ger färdighet, skulle jag kanske kunna bli bättre på detta? Och på att ligga still! Herregud, är jag en sådan rastlös själ, det var ett tydligare kvitto på detta än jag tidigare fått. Tvingar mig själv att ligga helt still och det blir nästan outhärdligt! Och minns att jag ju inte skulle tänka alla dessa tankar! Det är då jag antingen brukar ge upp eller somna. Jag får fortsätta försöka ett tag till.

Sedan är det dag för oss att ta oss an varsitt russin. Vi får hålla i russinet och beskriva det i konsistens, form, lukt, smak och ljud i en halvtimme. Att ta oss an något och använda alla våra sinnen alltså, I got it. Vanligtvis lägger jag inte all min uppmärksamhet på ett russin. Känner nu att det smakar förvånansvärt sött, bara ett litet russin! Tänker på att om jag kommer i närheten av russin så brukar jag ta en hel näve och slänger in i munnen. Men oftast nöjer jag mig inte med några russin, det ska snarare vara en näve godis! Spånar över hur vi förr i världen handlade smågodis över disk i mini-påsar. Nu skyfflar vi ner det i 10-kgs kassar. Inget blir någonsin nog. Då behöver vi nog vända på det och börja titta på detaljer igen, på att kunna njuta av det minsta, som ett litet russin, och bli nöjd över det.

img_2528

Hmm, det kanske finns en poäng med det här med mindfullness i alla fall tänker jag och sväljer russinet.

Därefter blir det fler övningar. Nu ska vi stå upp och sträcka på oss åt olika håll och stanna kvar långa stunder. Mina armar domnar så sakteliga bort. Herregud, det är ju riktigt fysiskt jobbigt. Jag vill ge upp. Har jag så dåliga muskler och ingen fungerande blodcirkulation verkar jag ha heller!? Sluta tänk så mycket!

Sen lägger vi oss ner på våra yogamattor, dags för kroppsskanning. “Lägg märke till din högra fot och hur den känns mot underlaget” Känner hur jag dåsar bort på en gång och slumrar till. Vaknar till och undrar lite oroligt om jag snarkar, för det är ju inte riktigt tanken att en ska somna. “Låt bara tankarna passera. Och lägg inga värderingar i något. Inget är fel och inget är rätt.”

Inga värderingar. Hmm, det här var något nytt, hur gör jag det? Jag är otroligt snabb på att veta vad som är rätt och fel och agera därefter och gärna säga det högt till alla med. Som skoskydd på fötterna när det är två dm slask utomhus!

Den arge och upplyste rebellen och sociologen som ändå får försöka fungera i vardagen! Det är jag det. Funderar på om det inte finns något trevligt retreat att åka på. Det finns ju sådana där när alla är tysta, det hade passat mig. Både att andra är tysta men kanske framförallt att jag själv är det! Lär jag mig bara det här med meditation också så kan jag ju även stänga av tankarna och det vore ju sannerligen skönt ibland! För än klarar jag tydligen inte av att låta tankarna flyga förbi och återgå till andningen. Men lägg nu ingen värdering i detta för guds skull Mia.

img_2482
Efter-bild! Ser jag visare ut? Mer närvarande liksom? Eller snarare mer vilsen och vet ju inte ens hur jag tittar in i mobilkameran!

Jag ska säkerligen lära mig ett och annat på den här kursen. Jag är faktiskt inte helt omöjlig att ha att göra med. Men jag behöver balansen. Vi ska ju inte sluta upp med att vara förbannade för det finns så mycket att vara förbannad på. Orättvisor, ojämställdhet, förtryck, våld, stress, sexism, rasism, krig, fattigdom, klimathot. En hel del nära och en del längre bort. “Men vilken ilska du bär på lilla gumman.” Ja, med all rätt! Det är ju för jävligt med världen.

Jag ÄR arg och det vill jag fortsätta med. Fast på ett smartare sätt kanske. Det hoppas jag på att få med mig från den här kursen. Om vi kan skaffa oss redskap att använda som individer för att inte totalt drunkna i det här livet så är det givetvis bra. Ett annat sätt att tänka. Jag behöver ju inte gå under för att världen är totalt ur led. Jag behöver välja mina strider, välja när och hur och vad. Ta lite mer kontroll helt enkelt. Makt! Makt över mitt egna liv i denna hysteriskt vansinniga karusellvärld där så mycket oförutsett bortom all kontroll sker.

Vi ska ju inte tappa vår kämpaglöd och tänka att det är oss själva det är fel på! Det är samhället som behöver mindfullness och varva ner! Ett samhälle som totalt stressas sönder av intryck överallt ifrån. Vi fullkomligt bombarderas av intryck. Pling, pling i mobilen. Nyheter och erbjudanden och råd. Vi vill väl inte missa det senaste man ska äta, tycka och tänka och undvika.

En bekants kille när jag bodde i USA hade tre stora bokstäver tatuerade på sin stora mage: FTW- Fuck The World! Det är ett mantra vi kvinnor har för lite av i livet kan jag känna ibland. Lite härlig jävlar-anamma-känsla liksom! Fuck The World, här kommer jag! Förbannad men i balans! Medveten, närvarande och förbannad!

img_2470
Äsch, det får bli en vacker tulpanbild igen i kontrast till de övriga slask-bilderna. För oss som inte känner att vinter med smältande snö tillsammans med regnskurar är det mysigaste som finns så kan vi alltid köpa fler tulpaner och fokusera på dem!

Jag tror jag ska bygga ett eget tempel och vara guru i min egen filosofi. Fuck the world-mindfullness, fuck-fullness, Mindfuckness, mindfuck-fullness. (Får fundera på namnet här, skulle kunna bli vissa förvirringar.) Så får en lite av varje från hela spektrumet liksom! Värderingar som tusan men även lite inre frid! Vad sägs om det?

Go lördag på er! 🙂

 

56. Tulpaner och tankar!

Hur många gånger har jag tagit bilder på vackra tulpaner? Jag följer årstiderna med dess tillhörande härligheter och finner att återkommande periodvisa inslag ger mig rutiner och lugn. Tänk att ha tulpaner hela året, det hade jag inte gillat. Jag behöver heller inte äta kräftor året om. Eller semlor. Det sålde vårt bageri för ett halvår sen så de borde ha tröttnat på det vid det här laget, och det är väl en månad kvar till Fettisdagen?

För övrigt känner jag mig bakbunden. Att vara sjukskriven kommer med en hög med både skrivna och oskrivna regler att förhålla sig till. En kan inte göra, vara, tänka, tycka och prioritera som en vill. Punkt. Försäkringskassan har regler, vänner och familj har råd, andra har åsikter. Och så känner en ju sig själv, jag har väl också hunnit tänka någon gång innan jag kommit på sundare tankar att “Oj, hen är ju sjukskriven, hur kan hen prioritera den aktiviteten?!”

Så det är klart att andra tänker så om mig. JAG tänker så om mig, jag är konstant skeptisk, kritisk och känner skuld. Det går nämligen fort med tankarna ibland. Att döma både andra och sig själv.

Att det ska vara så svårt att verkligen på riktigt inse och känna att var och en är olika och prioriterar olika, vare sig det gäller budgeten av energi eller av pengar. Omsorg om varann gör såklart att vi vill komma med goda välmenande råd men det är en hårfin balans. Personen kanske inte ber om råd, vill och orkar inte ta emot fler tankar, mer frågor, oro från andra utan det räcker istället med de egna tankarna som trycker på. Och är en inte försiktig med sina råd kan det uppfattas som en tror att den andre är halvt dum i huvudet och inte har tänkt på de sakerna själv.

Jag tänker mycket på det här och hur jag tidigare bemött människor lösningsfokuserat och inte alltid varit en god lyssnare. Jag försöker att numera lyssna mer och inte komma med råd. Men det är inte alltid enkelt, för en vill ju så väl och en kanske har varit med om något liknande själv och hittade en väg ut som en gärna delar med sig av.

Dock går det att förmedla detta på olika sätt. Att ödmjukt och lugnt lyssna, bekräfta vad den andre sagt och sen inflika sin egen historia samtidigt som en trycker på att “det kanske inte är en lösning för dig men när jag…..”

Det är inte så att jag är utsatt för påtryck av folk som misstror mig och som vill mig illa, inte alls. Men det är ett samhällstryck gentemot sjukskrivna som jag känner av och som inte gör att jag mår bättre direkt. Om jag inte kan vara ärlig med vad jag gör och tänker så mår jag inte bra helt enkelt. Och då har jag inget att skriva om i någon blogg heller utan känner mig bakbunden. Tyvärr. Säkerligen är det väldigt många som känner igen sig i detta!?

Idag öppnade jag ett brev från Försäkringskassan som jag tagit för givet bara var en bekräftelse av utbetalningen på måndag. Det var fel. Istället begär de komplettering av läkaren som de anser inte skrivit ett tillräckligt bra intyg. Igen. Så tillbaka på ruta ett igen, strid med Försäkringskassan och jag får mindre än en vecka på mig att söka upp och förmå läkaren att skriva annat och kontakta rehab i Växjö och få dem att kontakta läkaren och kanske Försäkringskassan för att övertyga dem. Alltså återigen, jag är projektledare i min egen sjukskrivning och det blir aldrig någon lugn och ro.

img_2243

Jag förstår människor som ger upp på Försäkringskassan och tänker att vad som helst annat är bättre. Hellre gå till ett jobb med kronisk huvudvärk och hjärntrötthet och inte orka med vare sig jobbet eller något annat, eller så ser en del till att överleva utan myndigheter och jobb och någon endaste inkomst. Tragiskt. Får väl se hur länge jag orkar strida.

55. Vardag och så fest igen!

Energin den senaste tiden har fått gå till att komma tillbaka in i vardagen efter jullovet för hela familjen samt till möte med rehab i Växjö och även min läkare för vidare sjukskrivning. Och till den betydligt trevligare tillställningen att fira vår 6-åring!  Då finns inte ett uns av tid eller kraft att ens tänka på att skriva något i den här bloggen. Och så får det vara.

Jullovet var en skön bubbla att befinna sig i, långt bort från Försäkringskassan och möten med läkare och de vanliga åtagandena, tankarna och kraven en ställer på sig själv i vardagen. det finns nämligen väldigt många sådana trots att en inte arbetar.

Något som inte känns som ett krav utan som ren glädje har alltså varit att fira vår Nils som fyllde sex år! Då en kanske egentligen hade velat skippa tårtor och kakor på ett tag efter helgerna men så är det! Min morfar Filip föddes fem minuter i tolv på nyårsnatten men fick nyårsdagen som sin födelsedag så där var vi alltid. Inte alltid den mest tacksamma dagen för kalas. Han föddes 1913- precis 100 år innan Nils. Ledsen över att de aldrig fick träffas. ❤

img_2114

Födelsedagar i vår familj startar med den heliga ritualen att den som fyller år ligger kvar i sängen och sover, eller låtsas göra så, tills övriga medlemmar kommer sjungandes med blommor, paket, oboy och kaffe. Här hade vi lyxat till det med vindruvor också, något som vi i stort sett aldrig äter för att vi vägrar giftiga sorter och de ekologiska är otroligt dyra.

img_2142

På kvällen kom farmor på besök och Nils hade önskat fryst hallontårta med daimbitar, lagom avancerat.

En något mer avancerad tårta stod på bordet i helgen då det var kalas med mormor och morfar och kompisar från Osby. Den hade vi dock inte skapat själva utan beställt ifrån 13e bagaren, ett företag som drivs av Veronika Dahl som deltog i Hela Sverige bakar för några år sedan.

img_2181

img_2174

img_2164

Nils var mycket nöjd med tårtan som bestod av hallon, choklad och citron och Kinderägg. Och att den var GUL, fortfarande hans favoritfärg. Han beställde smaken citron bara därför tror jag!

img_2176

img_2186

Barnbordet, med Kinderägg till alla! Och så Coca Cola för ännu mer socker, vi vill liksom få igång dem rejält!

Därefter följde skridskoåkning på IKEA handelsplats där de så fint erbjuder gratis åkning varje dag och jag kunde då passa på att stanna hemma och vila en stund. Win-win för alla.

Middagen som sedan serverades bestod av en variant på Kreolsk gryta med fläskfilé och chorizo, svamp, oliver, körsbärstomater mm som serverades med pressad potatis och sallad till. Och så en massa ost såklart! Jag älskar ost om det inte framkommit ännu.

Vuxenbordet! Där vi börjar kunna sitta någorlunda ostörda nu, det är inte ett konstant rännande efter barn längre. Kan också bero på att vi köpt en TV till vårt sovrum på övervåningen. Mycket bra idé.

Det är roligt att ha kalas. Jag gillar att laga mat ihop med Fredrik och att vi och barnen gör det lite finare än vanligt hemma. Att få sitta och prata med goda vänner och äta och dricka gott. Som Nils säger när han mår extra bra: “Det här är livet!”

Men balansen är ju hårfin och det är väl inte alltid en är i total harmoni med allt en vill fixa. Den här gången hade vi dock lagt upp det så att vår städerska varit där några dagar innan, vi hade som sagt köpt tårtan och maten kunde göras färdig redan på morgonen. En timme innan gästerna kom gick jag och la mig och slumrade till- det krävs träning för att nå dit och kunna klara av detta kan jag säga!! För det är såklart alltid något mer en kunde fixa mer med annars, de tankarna gäller att lägga åt sidan. Dessutom fick jag alltså tid att vila när de andra åkte skridskor efter tårtan. Och den bästa hjälpen av dem alla fick vi i form av att mamma och pappa kom på besök över helgen och avlastade massor med barnen och med plock och fix. Ovärderligt!

Men den riktiga tröttheten kommer sedan några dagar efteråt. Eftersom jag hade viktiga möten tisdag och onsdag så kom det inte med full kraft förrän efter det, och såklart med extra påslag pga mötena, och idag torsdag har jag befunnit mig i slow motion-mode, som att röra sig i seg sirap känns det som.

Det är det dock värt, fest måste en ha ibland! Och på söndag är det dags igen, då dundrar Dagis-gänget in! 😅 Kanske inte min favoritfest, men Nils, han kommer gilla livet extra mycket!

 

54. En dag på laddning

Det tar oss ungefär 1 timme och 10 minuter att ta oss till havet. Öst eller väst. Idag gick färden västerut. Och jodå, vi kom fram till samma slutsats idag med: Varför gör vi inte detta oftare?! För havet, det är ju något svårslaget. Än mer när det dessutom toppas med sol, speciellt en Trettondagsafton då det känns som en extra bonus. Vilken påfyllning. Det är själavård.

Första stoppet var exotiskt; en rastplats i Örkelljunga i duggregn där frukost intogs ståendes medans vi försökte lösa Melodikrysset. Med betoning på “försökte” för vi kunde ingenting.

Därefter blev det bara bättre. Utmaningen för dagen var Lars Wilks konstverk Nimis, mellan Arild och Mölle. En brant promenad ner mot havet, stundtals klättrandes, halvt liggandes.

En regnig eller isig dag hade jag nog inte rekommenderat denna utflykt.

Så plötsligt bland alla träd dyker ingången till trädhuset upp och vi stiger in.

Färg-och materialmässigt passar det verkligen in!

Det är byggt av drivved, snart 40 år gammalt, och är ett kontroversiellt bygge då det saknar bygglov. Konstnären fick tex dagsböter när han byggde upp delar som förstörts i en brand 2016.

Att det inte är tillgängligt för alla är ett understatement!

På egen risk antar jag! Gäller ens försäkring när en ger sig in här tro, hmm?!

Lunchdags med vårt självklara Trangia-kök! Idag stod det pulvermos och Bullens pilsnerkorv på menyn. Som vanligt hade vi glömt konservöppnare men det gör inget för då får Far använda sin Rambo-kniv från Hunter! När en inte har en björn i närheten att slakta!

Min friluftsman! Han borde bli modell för friluftsprodukter! 😉 ❤

En säl poppade upp huvudet med jämna mellanrum och tittade nyfiket på oss, och vi på den. Det var såklart doften av Bullens som spridit sig, trevligt lunchinslag!

Därefter gick vägen genom Mölle upp mot Kullens fyr. Här måste en stanna och njuta av utsikten med en kopp kaffe på en bänk. Italienska vägen heter den passande. Och för tankarna till en annan hisnande vacker väg som också heter Italienska vägen, den ut från Båstad, mot Torekov!

Kullens fyr. Sveriges högst belägna fyr anlagd 1561. Här utanför möts Östersjön och Nordsjön. Mer än 200 skepp har lidit skeppsbrott här.

Vi är en fotograferande familj. Med tanke på klädval och solljus är tid på året svårgissat, hade nog knappast gissat på Trettondagsafton!

Idag har vi verkligen laddat! Som mobiler och surfplattor ligger på laddning här och där för jämnan så borde det ingå att vi vid mycket ofta förekommande tillfällen står vid ett hav och blickar ut mot horisonten och kisar mot solen!

Amen. Älskar havet, solen, träden, naturen. Älskar Sverige. Tack för idag! ❤

 

53. Island of Mia- Brommö

Jag är en stor förespråkare av att njuta av varje årstid, att ge var sak sin tid och hitta dess charm. Onödigt att sukta efter något annat när en ändå inte kan göra något åt det. Jag älskar verkligen alla fyra årstiderna men i somras tyckte jag dock att det var en utmaning att uppskatta hettan och torkan, jag fick så ofta huvudvärk. Klarar varken för varmt eller för mycket solljus ibland och kombinationen blev för mycket. Då längtade jag efter hösten och det har aldrig hänt förr.

När vi nu har lämnat mys-december bakom oss så tycker jag ändå att det lockar att blicka tillbaka på sommarens utflykter och drömma sig bort. Vilken lyx att ha något att sakna och att längta till. Utan att för den delen vilja byta bort något. En av sommarens guldkorn var vår cykeltur på Brommö utanför Mariestad, som ju är min hemstad. Brommö är paradisön i mitt hjärta. img_1465

Till Brommö kommer en genom att ta bron över till Torsö, där min pappa är född och uppvuxen och där jag fortfarande har släkt, och så kör en rakt över ön, parkerar bilen i Laxhall och tar den lilla gula linfärjan över till den bilfria ön. Antingen kan en ta med egna cyklar eller hyra där.

001 (9)

DSC_0104

Därefter följer en skön cykeltur över ön. (Med barn blir det dock några stop och krämpor på vägen ibland men eftersom det ofta löses med godis så blir ju det trevligt med!)008 (8)

IMG_0147 (1)

Vi tog sikte på Store Vite Sand som vi nådde efter 5 km.

013 (7)

 

017 (5)

Den här dagen var det barnen och jag tillsammans med mina föräldrar som var ute och cyklade. Och det viktigaste av allt är fikakorgen. Den stunden har vi alltid helgat som en religiös ritual i vår familj, en tradition jag tagit med mig.DSC_0035

Frihet.

DSC_0040

Framåt eftermiddagen cyklade mina föräldrar hemåt, för de har aldrig direkt sett tjusningen i att ligga på ett cm-tjockt liggunderlag i tält utan föredrar bekvämare anrättning. Så det var vi tre som var kvar ett dygn på ön!

031 (3)

Kaffe och Nogger-bitar och Vänern att blicka ut över. En horisont jag vilat blicken på många gånger och alltid saknar. Terapi en kunde behöva en dos av året om.

025 (3)

Flera gånger har jag tältat på den här stranden, en gång ensam, och fascinerats av hur vatten och himmel går samman i ett. Svårt att inte finna lugn då. Nakenbad framåt kvällen/natten kan jag också rekommendera. Det är verklig frihet och lycka så det bubblar inom en. Jag vet inte hur många dopp det blev den här dagen, tror på ett rekord då det var över 30 grader i luften och vi ju bodde på stranden. 

034 (2)035 (2)

Ett åskoväder hördes österut men som tur var sov barnen medan bara mamman låg vaken och hoppades på att det inte skulle komma närmre, vilket det inte gjorde heller. Ensamma på en ö utan möjlighet att ta oss därifrån och utan täckning på telefonen, då är vi helst utan åska tänkte mamman. (Ska tilläggas att natten därpå tältade vi på Torsö med Fredrik som anlänt från jobb  och då fick vi mitt i natten lämna tältet då världens oväder med åska och stormbyar dragit in och köra in till mina föräldrar i stan. Det passade bättre den natten helt enkelt.)

Att vakna upp till detta morgonen därpå och gå upp en stund själv innan barnen vaknar. Gå barfota i sanden, i det långgrunda vattnet och känna vågornas formade sanddynor under tårna. ♥

006 (10)

003 (10)

008 (9)

Frukostdags. Mackor med skinkost på tub och plättar med sylt.

Sedan dags för avfärd efter att allt packats på våra cyklar.

DSC_0066DSC_0074

Nästa stopp blev Rukehamn, inte ett jättetrist ställe heller. DSC_0079

Lunchhäng. Köttbullar i gräddsås på burk. En maträtt vi äter MÅNGA gånger på våra utflykter och lagar på Trangia men här direkt kallt ur burken! Nöjda barn! 🙂

DSC_0091

Förutom bland tallar och stränder och klippor går turen även genom åkermark. Den här utsikten ligger mig varmt om hjärtat, det är Västgötaslätten. Ljuset, färgerna, det öppna landskapet.

DSC_0093DSC_0092

Sådär, då har jag gjort reklam för Mariestads pärla Brommö och här har ni all information ni behöver. Bara att planera sommarens utflykt!

IMG_0149

 

52. God Fortsättning

Det tar på krafterna att dela med sig av sig själv. De två inläggen om hjärnskakningen var tröttsamma att sammanställa när minnen och känslor sköljer över en. Men det ger ju också. Även nya insikter. Och det har aldrig funnits något annat alternativ för mig, jag är sån. Faktiskt förstår jag mig själv lite bättre när jag har fått en bättre överblick. Att stanna upp och reflektera är ju inte något som så ofta får plats i det “vanliga” livet. Vilket är totalt uppochner.

Och all respons jag har fått. Fantastiskt! Det är verkligen speciellt att få hejarop, hjärtan, omtanke och få ta del av andras historier. Det är tyvärr många som har erfarenheter av sjukdomar, olyckor, försäkringskassan och allt runt omkring. Jag har också fått förfrågan ifrån media, att medverka och berätta om min situation. Gärna, men inte nu. För det är en anspänning att berätta och få feedback, även om det är positivt. Det är det kluriga, att det inte bara är det negativa som orsakar stress, trötthet, huvudvärk. Alla intryck som ska in i hjärnan och mitt filter som saknas. Det blir overload.

Julen tenderar ju också att kunna bli overload. Så mycket tradition, känslor, familj, släkt, viljor och mat! Men jag hade planerat den så att jag var med i min egen takt, vi var hemma hos oss och alla hjälptes åt med maten och jag kunde gå ifrån och vila ibland. Tex behöver fåglarna i trädgården mat och vi har också en hel del lyktor att tända därute, perfekt att komma ifrån och pyssla med. Jag var också bara med på halva julen, Fredrik och barnen for sedan vidare och jag har kunnat återhämta mig. För ofta kommer inte konsekvenserna av att vara igång för mycket förrän dagen eller dagarna efteråt.

Och japp, återhämtning stavas fortfarande SKOGEN för mig.

Jag kom på mig själv med att flera gånger vända blicken mot himlen på promenaden idag. Hörde ett flygplan, såg solens strålar, himlens underbara blåa färg och tänkte att för att vara den mörkaste tiden på året så är det allt ljust. Och ett kommande nyår nu, det passar in i detta. Att lyfta blicken och få börja se framåt, lite försiktigt för min del.

img_1849.jpg

Såg inlägg på sociala medier innan och under julen om att lägga upp nya mål och strategier för det kommande året och jag kände bara ett spontant och rungande “nej!” Inte nu, inte än. Vi måste avrunda och ta avsked av det gamla först, sen vila, gå i ide en stund, njuta av jul, nuet. Glida runt i pyjamasbyxor, äta ur chokladkartonger, kolla på en massa filmer, pussla, läsa en bok, spela spel, gå promenader. Det önskar jag att alla fått och får “hinna med”, på sitt eget vis. Sen kommer nästa år med nya mål och utmaningar. Sen.

Jag känner en liten spirande känsla av att jag snart kommer vilja och orka att blicka framåt, mot något nytt. Sakta, sakta. Inte rusa iväg som min neuropsykolog påminner mig om. Det är när jag mår som bäst som det är viktigast att få in vila. (Det känns förresten mycket bra att kunna prata om “min neuropsykolog”!)

Som det ser ut nu tror hon inte att jag är redo att påbörja någon slags plan för att återgå till någon procents arbete förrän långt senare i vår, tidigast. Och det måste jag säga är skönt att höra, även om jag kan hoppas på att det inte behöver ta så lång tid.

Något annat som känns bra är att jag fick besked från Försäkringskassan att de ändrat sitt beslut och jag fick utbetalt för 3 månader retroaktivt fredagen innan julafton! Tack för den julklappen Försäkringskassan! Det är en enorm lättnad, en stor, stor tyngd som lyfts från mina axlar. Äntligen kan jag få fokusera på rätt saker igen.

Jag önskar er en God Fortsättning! ♥

51. Hjärnskakningen (del 2 av 2)

Det är inte synd om mig. Jag har det inte värre än någon annan. Det är inte därför jag berättar min historia. Jag tänker att världen blir en bättre plats om alla delar med sig av sin. För som  jag skrev i ett inlägg häromdagen, det går inte att jämföra varandras liv och upplevelser. En är alltid närmst sina egna problem men det betyder inte att en inte kan vara solidarisk med andras kamper samtidigt. Tänker snarare att det är en förutsättning att ha koll på sitt egna innan en kan hjälpa andra. Det är hela poängen med att leva, vi backar upp varandra. Att skriva ned allt från de senaste åren hjälper mig också i min process att förstå och kunna gå vidare. Nu har jag och Fredrik författat ihop en skrivelse till Försäkringskassan under hösten och det är ur den jag sedan fortsatt här i mina blogginlägg om hjärnskakningen och om tiden efter den.

Jag vill även sprida kunskap om vad en hjärnskakning kan innebära, att det inte bara är hockeyspelare som drabbas, och att det är en god poäng att använda cykelhjälm. Samt även belysa hur viktigt det är med en förstående arbetsgivare, en fungerande vård och och hur svårt det kan vara att strida med Försäkringskassan. Utifrån att just kunskapen om hjärnskakningar och hjärntrötthet tyvärr är så liten. Tack vare att jag är öppen med mina erfarenheter är det många andras historier jag får berättade för mig och jag vet att jag inte är ensam utan talar för flera!

img_1557

Åren sedan hjärnskakningen har ofta inneburit ett steg framåt och två bakåt men ibland även flera steg framåt. Efter att så sakteliga ha gjort mig av med ideella uppdrag, sett till att få en rehabplan på jobbet (det borde ha gjorts automatiskt av arbetsgivaren), sagt nej till vänner och börjat stanna hemma på helgerna, fortsatt sova mycket osv så kände jag att jag var på väg tillbaka igen och kunde ta på mig mer på jobbet igen. För som sagt, jobbet är det centrala i våra liv, det är sådant fokus på detta att det ska komma före familjen och ens fritid. T.o.m när jag var sjukskriven satt jag och jobbade hemifrån, kunde inte släppa kontrollen och fick heller aldrig någon hjälp kring vem som skulle sköta det annars åt mig. Jag säger inte att det är lätt för en arbetsgivare, det är det inte. Dock fick jag under denna tid tex flytta ifrån min egna kontor till att dela rum med en kollega. Att sitta två personer i ett rum och ha telefonrådgivning var något som var precis tvärtom vad min hjärna behövde och vad läkarna ordinerade.

Jag har varit sjukskriven i olika omgångar under åren, med olika %-grader och aldrig långvarigt. Det som fått mig att söka mig tillbaka till vården med jämna mellanrum har varit olika stressreaktioner som blivit droppen. Jag har fått gå på utredning för huvudvärk hos sjukgymnast, gått en stresskurs i grupp och sedan hos en KBT-terapeut. Alltså, marginalerna har inte funnits och jag har slitit på reserverna och jobbat för mycket och även inte dragit ned tillräckligt på fritiden och så har något inträffat som fått mig att trilla över kanten. Jag är oerhört känslig. Känslig för ljud, ljus, konflikter, kritik, orättvisor och för många intryck samtidigt. Jag har tex sedan länge i stort sett helt slutat att titta på TV för det är så mycket att gå igång på.

img_1692

Det är aldrig något annat än 0 eller 100% i engagemang hos mig. Läser jag tidningen hittar jag sådant jag vill skriva insändare eller kontakta kommunen om. Är jag på föräldramöte på dagis och skolan har jag mycket jag vill ta upp och förut ville jag gärna ha hand om både presenter till fröknar och hålla i tacktalen. Ja, jag gillar att ha kontroll och jag vill att allt ska bli “rätt”. Inget mindre. Detta beteende har jag fått försöka vänja mig av med så sakteliga. Och det går bättre och sämre olika dagar. En del undrar varför jag finns så mycket på sociala medier. Jo, där får jag reda på många nyheter och jag får mitt sinne stillat genom att mycket enkelt dela vidare, då känner jag att jag gör ett litet, litet bidrag i världen. Och jag får “umgås” med vänner, släkt och bekanta på ett lagom sätt, för jag vill för allt i världen inte tappa kontakten och isolera mig helt. Och så kan jag själv välja vilken tid det passar mig under dagen.

Förra hösten var det äntligen på gång att vända på jobbet. Vi var tre kollegor som hade arbetat ihop en ny organisation och det kändes för första gången sedan olyckan riktigt roligt och lockande igen. Jag var laddad och jag började gå ifrån rehabplanen och kom igång med både telefonrådgivning och höll i föreläsningar och var med i media igen. Och vi brann för det vi gjorde.

Samtidigt fick vi en ny chef. Hon fick aldrig någon överlämning av den förra chefen om min situation och om min rehabplan. Hon glömde sedan av allt efter att jag berättat i utvecklingssamtal och senare under våren blandade hon fortfarande ihop mig med en kollega som hade brutit foten tidigare. “Nej, det var jag med hjärnskakningen”.  Jag tänker inte gå in mer på detaljer utan kan bara konstatera att jag blev mer och mer nedbruten under året och blev beskylld för olika saker och misstrodd. Jag jobbade för mycket och huvudvärken ökade, hjärntröttheten ökade och till sist bestämde jag mig för att lämna skutan. Så dagen innan semestern i somras sa jag upp mig från min anställning sedan 10 år tillbaka. Dels för att det var dags att gå vidare men också för att undvika att krascha igen.

Min plan var att starta eget, konsulta, hitta nya vägar och jag gick en Starta-eget-kurs och sökte även andra jobb för jag ville gardera mig och såg fram emot ett nytt kapitel i mitt liv. Men det blev inte så. Jag kraschade istället värre än någon gång tidigare strax innan min anställning tog slut. Jag blev bl.a. anklagad för att inte göra mitt jobb av chefen och det blev droppen och jag rasade totalt. Jag har alltid varit mycket lojal och trogen mitt arbete och byggt upp den  nya organisationen med engagemang, glöd, alltid gjort lite mer, varit min egen störste kritiker och skulle aldrig kunna “fuska”. Att bli orättvist beskylld passade ännu sämre in i mitt liv med min skörhet efter hjärnskakningen. Som sagt, marginalerna finns inte där längre.

img_0269.jpg

Jag har nu varit sjukskriven sedan mitten av september och den 5 oktober tog min anställning slut. Min läkare lät ta en mängd prover och det enda som var avvikande var kortisol-värdet som var för lågt, något som kan indikera långvarig stress. En magnetröntgen gjordes också och det var skönt då jag hade börjat fantisera om hjärntumör efter den ökande huvudvärken. Den visade tack och lov ingenting, förutom något förstorade ventriklar sedan en röntgen för 10 år sedan som tydligen inte skulle betyda något.

Hösten har kantats av hjärntrötthet, daglig huvudvärk, nedstämdhet, isolering. Jag vilar, sover, går i skogen och tackar nej till det mesta. Vissa dagar mår jag bättre än andra och då gör jag ofta misstaget att på en gång göra mer än vad jag orkar och så får jag det tillbaka genom ökad huvudvärk och trötthet. Samtidigt vill jag ju inte helt isolera mig och försöker mer ibland. Jag vill kunna prata med vänner, ta en fika, ta en öl osv. Och det får vara värt konsekvenserna ibland. Så ibland om ni träffar mig så är jag mitt vanliga jag, det syns inte utanpå. Och detta är ju ett stort dilemma för många diagnoser och sjukdomar, att det inte syns och då är det svårt för andra att förstå. Att hoppa på kryckor eller sy några stygn- det är “riktiga” åkommor det.

Barnen kommer såklart först och den energin jag har får de. Det är ju en del med dagis, skola, möten, Lucia-firande, fritidsaktiviteter, skjutsande, läxor, kompisar osv och Fredrik kan inte göra allt samtidigt som han jobbar fullt i Osby. En 5-åring och en 8-åring tenderar att prata väldigt mycket, gärna i mun på varandra och inleda varannan mening med “Maaammmaaa”. Fullt normala barn alltså men det går inte alltid väl ihop med min hjärna om jag dessutom gör något annat samtidigt, som lagar mat eller kör bil tex.

 

Min diagnos Post Commotio Syndrom är mycket lik en utmattning och ibland funderar jag kring om jag hade gått in i väggen ändå om jag inte hade råkat ut för hjärnskakningen så mycket som jag hade omkring mig förut. Men det får jag aldrig veta och jag vet inte heller om det spelar någon roll. Försäkringsbolaget försökte redan efter några månader efter olyckan att köra med den tesen; “utbränd småbarnsmorsa”, men jag överklagade med hjälp av Överläkaren på Rehabkliniken. Så jag fick några tusenlappar från Försäkringsbolaget, det blev nog totalt en 8000 kr tror jag. Jag har väl betalt in mer i avgifter till dem under den här tiden. Och vilka massa pengar jag har förlorat under sjukskrivningarna. Som sagt, en olycka som lett till några stygn eller kryckor skulle varit bättre. Nils fick tex ut dubbelt så mycket från Försäkringsbolaget för sitt lilla ärr efter att han störtdykt in i fönsterblecket för något år sedan.

img_1711

Nästa stressreaktion som fick mig att sjunka djupare nu under hösten var Försäkringskassan. Efter en månads väntan fick jag meddelande om att läkarintyg behövde kompletteras annars kunde det bli avslag på sjukpenning. Fick kontakta min läkare som skrev kompletterande intyg men det blev inte mycket bättre. Det tog sedan över en månad innan Försäkringskassan svarade med beslutet om avslag. De ansåg inte att läkarintygen visade att jag var nedsatt med några procent alls utan borde kunna söka arbete. Fram till den 12 december fick jag på mig att komma med invändningar.

Jag hade tidigare i höstas skickat egenremiss till Rehabkliniken i Växjö, där jag tidigare gick, och har där fått kontakt med en bra neuropsykolog. Nu blev det bråttom pga Försäkringskassan och jag fick komma dit igen och fick fylla i ett antal självskattningstester. Utifrån dem gjorde psykologen en bedömning och skrev ihop förklaring om min diagnos och förslag på rehabilitering framöver och skickade till Försäkringskassan. Jag har sedan fått jaga min läkare, övertyga henne om att komma över sin irritation över Försäkringskassan och att hon trots att hon redan ansåg att hon skrivit allt och att det var uppenbart att jag behöver få vara heltidssjukskriven, ändå skulle skicka iväg en kort skrivelse. Post Nord verkade också ställa till det på slutet men efter att vi i förrgår fick bekräftat att allt kommit in i tid till handläggaren kan jag tillfälligt andas ut igen.

Nu gäller att invänta beslut. Blir det avslag så går vi vidare med omprövning. Vilket jag ju inte orkar egentligen. Jag vill få tänka på hälsan, få vila, fokusera på rehabilitering framöver och sedan med små steg börja bygga upp mig igen och komma tillbaka. För den här situationen vill jag inte vara kvar i, önskar ingen att behöva hamna i detta.

Hela hösten har jag alltså varit utan en enda krona. Det hade varit betydligt tuffare om jag hade varit ensamstående. Det är tack vare att jag är gift med en man som är frisk och har ett arbete som jag kan ha “lyxen” att låta hälsan få gå först. Och det gör mig så fruktansvärt förbannad att det ska vara så. Det är inget samhälle jag vill ha. Och det är inte alla som heller kan formulera sig gentemot läkare och myndigheter och kräva sin rätt. Det gör mig ännu mer förbannad och jag tänker att jag kanske skulle syssla med det framöver; att hjälpa människor processa mot jättar!

img_1631.jpg

Jag har tur att jag har det så bra. Det går ingen större nöd på mig och jag är tacksam för allt det har jag har. Jag har en familj och jag har släkt och vänner som bryr sig och ger mig stöd. Som förstår att jag behöver isolera mig och prioritera mig själv och den lilla familjen. Vi har dragit ner på det mesta och umgås mest i vår lilla familj och det är verkligen inte bara negativt. Nu adventsmyser vi järnet varje dag med glögg och pepparkakor uppkrupna i soffan framför Julkalendern och igår kväll pyntades granen. Så på ett sätt är den här tiden på året som bäst för att må som jag mår. Dock gäller att inte stressa över julen och känna att allt måste vara som det alltid är, för det går inte i år. Back to basic, till det som är viktigast:  Julefrid, knäck och kärlek! ♥♥♥

Det önskar jag er allihop och tack för att ni orkar läsa och ger mig så mycket pepp och omtänksamhet! Det värmer! ♥♥♥

img_1709