50. Hjärnskakningen (del 1 av 2)

För fyra år sedan idag vaknade jag upp på Ljungby lasarett efter att under natten ha blivit inlagd för hjärnskakning. Jag tog den här bilden när jag låg och väntade på ronden och kände mig väldigt liten och att jag var på helt fel plats mitt i Adventstider. Jag hade kommit in med ambulans vid 3-snåret och fick ligga kvar för observation över natten. Då tänkte jag att en hjärnskakning, det har jag hört tar ungefär en vecka på sig för att läka. Little did I know.

Under Luciadagen hade vi hela familjen bakat pepparkakor och lussebullar och gjort pepparkakshus och pysslat så idylliskt. Ester var fyra år, Nils skulle snart fylla 2 och jag jobbade fullt i Ljungby samtidigt som jag var aktiv ideellt. Ordnade jag inte Internationella Kvinnodagen-festival eller filmfestivaler så var det Fairtrade-event på torget eller så drog jag med barnen till butikerna och klädde ut mig som Fairtrade-banan. Jag anordnade också Barnvagnsmarschen mot mödradödlighet det året och var med i radion. Jag satt som sekreterare i vår Bostadsrättsförening och som ägarombud på Coop i Älmhult och hann med Friskis & Svettis några gånger i veckan samt flängde någonstans var och varannan helg med eller utan familj till vänner och familj på annat håll. Det var fullt upp alltså och jag klarade av det. Den här Luciadagen hade det varit väldigt mycket jobb en tid och väldigt mycket familj och väldigt lite av Maria-tid så jag såg verkligen fram emot att själv gå på glöggmingel hos en vän på kvällen. Jag cyklade glatt iväg och hade gjort i ordning mig i håret och tog för en gångs skull inte hjälm på mig, för barnen var ju inte med heller så de skulle ju inte se, resonerade jag!

Jag hade väldigt roligt och vi satt och diskuterade långt in på natten, min favoritsysselsättning. En småbarnsmorsa som får sitta oavbruten och prata om allt annat än barn! Samtidigt dracks det en del glögg och det var helt enkelt lite för roligt för länge. När jag skulle cykla hem visste jag inte att det hade blivit blixthalka ute och jag kom 50 meter till första svängen jag skulle göra innan jag flög av. Jag har en förnimmelse av att jag ligger raklång i luften innan jag landar och slår i bakhuvudet rakt i den isiga asfalten. Jag kan fortfarande minnas det ljudet inne i huvudet. Jag vet inte om jag svimmar. Reser mig upp och plockar ihop mina saker och cyklar vidare, det sämsta jag kan göra. Hade jag varit utan alkohol i kroppen hade jag nog tagit ett förnuftigare beslut, men det får jag aldrig veta.

Det går 20 meter innan jag trillar igen och den här gången tror jag att jag slår bakhuvudet i trottoarkanten så att jag får ett jack så att det börjar blöda. Så kanske fick jag här två hjärnskakningar inom loppet av några minuter, vilket försämrar situationen. Jag reser mig igen och cyklar gråtandes vidare och kommer slutligen tydligen hem, jag minns inte så mycket. Fredrik som hunnit bli orolig för mig möter mig i dörren och chockeras över hur jag ser ut, min vita jacka är nerblodad och jag börjar snart att kräkas. Han ringer ambulans.

En onykter småbarnsmorsa som kommer in till akuten på Lucianatten. Hmm. Jag skämdes. Kände det som att jag upptog deras tid. Ville ursäkta mig, svarade att ”Nädå, jag hade inte svimmat av” och ”det var nog inte så farligt” osv. Ingen röntgen gjordes och jag fick lägga mig och sova. Morgonen därpå när ronden kom skämdes jag fortfarande. Fick rådet att vila men att det skulle nog inte vara några problem och kanske kunde jag ändå för säkerhet skull ta måndagen ledig. Fredrik och barnen kom och hämtade en skakig mamma som kände sig som den mest patetiska morsan i världen.

Väl hemma skulle jag då vila. Det var inte enkelt. Hur gjorde en det? Ligga och stirra i taket? Det blev dock tydligt de kommande dagarna att jag absolut inte kunde gå till jobbet och fick sedan återvända till akuten när huvudvärken hade ökat. Efter kontroll gjordes fortfarande ingen röntgen men jag blev sjukskriven över jul och nyår och fick också med mig en broschyr där det stod om en rehabklinik i Växjö dit jag kunde höra av mig om jag fortfarande kände av symptom efter en månad.

Jag gick tillbaka till jobbet i januari men det stod snart klart att jag inte klarade av det och blev deltidssjukskriven igen på olika %-grader hela våren. Jag hade huvudvärk, det susade i öronen, hjärtat rusade och jag hade sån hög puls så det kändes som att hela mitt system varnade för fara genom att sätta igång stressreaktioner. Jag sov på bussen hem från jobbet, jag gick och la mig när jag kom hem. Jag försökte avskärma mig, tacka nej till saker, vilket inte var det enklaste. Och vilken tid det tog. Jag håller fortfarande på att lära mig denna konst.

En själv är den värsta boven. Det fanns tex inte i min värld att ställa in nyårsmiddagen med vänner vi hade hemma hos oss utan jag körde på. Men jag fick gå ifrån och lägga mig och vila pga huvudvärk. Eller att ställa in vår resa till Kanarieöarna i februari. Den resan var inte vilsam överhuvudtaget och jag minns hur hysteriskt högljutt det var i All-Inclusive-restaurangen. Inprogrammerat in i ryggraden var att fortsätta att köra på som vanligt eller åtminstone att det var mycket temporärt med avhopp och målet var att snabbt vara tillbaka igen på 100%.

Och den känslan bekräftades av att jag aldrig blev heltidssjukskriven utan det hattades hit och dit med korta perioder och med en gradvis upptrappning. Tillbaka till jobbet så fort som möjligt ”för något annat kommer inte Försäkringskassan att godkänna” var vad läkarna sa. Hälsan är nämligen inte prioriterad utan kommer alltid i andra hand efter denna myndighet.

Jag hörde av mig till Rehabkliniken i Växjö där jag äntligen fick kunskap om Post Commotio Syndrom, som drabbar en del efter hjärnskakningar och som kan sitta i olika länge. Det är en liten del av de drabbade som har kvar symptom längre än några månader. Jag är en av dem. Annars är det mest hockeyspelare en hör om. Hjärntrötthet är ett av symptomen och det är ingen vanlig trötthet, det är ens minimerade energi som tar slut och fullkomligt gör en till en disktrasa. Jag får huvudvärk, blir yr, känns som att jag hamnat i slow-motion i seg kola och det enda som går att göra när det är som allra värst är att gå och lägga sig. På Rehabkliniken fick jag hjälp av en arbetsterapeut och en överläkare att förstå min situation och att stryka det mesta i min kalender och prioritera om.

I den här diagnosen och processen är jag fortfarande och jag har nyligen återigen fått kontakt med Rehabkliniken i Växjö. Jag fortsätter i nästa inlägg om tiden efter hjärnskakningen fram tills nu.

Tack för att ni orkar läsa. ♥