23. En skör fredagshälsning

När jag trodde att jag var klar med dyk på ett tag och istället dök djupare. Med insikten att jag snart kommer upp till ytan. Men ändå, ett dyk igen.

Besvikelsen, sorgen över att inte vara så stark som jag trodde. Som jag ville vara. Att det blev som det blev. Oron för hur det ska gå, vad klarar jag egentligen av?

Varför låter jag någon/något påverka mig så, hur kan jag gång på gång bli så besviken? Har jag inte lärt mig mer, vuxit som människa, tränat på motgångar, blivit tillräckligt trygg i mig själv?

Jo, 9 av 10 gånger har jag det. 9 av 10 människor står jag rakryggad mittemot och ser rakt i ögonen och vacklar inte.

Men så kommer den 10ende situationen, den 10ende personen och allt slås omkull. Benen dras undan och jag förlorar fotfästet. För en stund i alla fall.

Nej, jag har ingen pansardräkt. Ibland ingen hud alls. Jag vet att det vore smart att skydda mig själv lite bättre, inte vara så öppen om allt, tänka på integriteten, låta saker passera, träna på att vara tyst, lägga band på mig, inte vara så impulsiv, naiv, godtrogen, ärlig. En del människor i min närhet undrar varför jag reagerar så stort, varför jag är på det här sättet.  ”Du borde ändra dig…. för din egen skull.”

Men detta är ju jag. Men detta är ju jag.

Men detta är ju jag!

Jag har alltid varit en person som känner, som lever sig in och reagerar starkt. De senaste åren har det blivit flera nivåer djupare och det är pga min hjärnskakning för snart fyra år sedan.  Hjärntrötthet, energi som sinar, ökad känslighet för intryck, konflikter, ljud, ljus. Som utmattningssyndrom. En skada på hjärnan helt enkelt. Eller snarare, helt komplicerat. Som har fått mig att behöva skala bort, prioritera, planera in återhämtning, andas djupare.  Kanske handlar det även lite om åldern, vad vet jag. Jag vet bara att så här mår jag.

Ja jag dyker och jag blir till en våt pöl. Har inga ambitioner på något annat för tillfället och tänker inte rycka upp mig. Nu är jag skör, känslorna utanpå, kryper upp i fåtöljen och drar filten omkring mig. Hoppas att det fortsätter blåsa och regna ute så att det stämmer överens med min insida. Och så får det vara. Jag kan få allergi på alla tips om hur en ska resa sig, inte vara ledsen, tänka positivt, tänka på hur ännu mer jävligt det hade kunnat vara och jämföra med andra som har det värre, (för det finns det såklart alltid).  Men alla behöver få vara ledsna. Det är inget farligt. Det är en förutsättning för att leva vidare.

Och jag behöver inte tänka på sen nu. Sen kommer. Nu är tid för kontemplation, bejaka känslor, fundera, vara extra snäll mot mig själv. Och återigen hitta tillbaka till det där inom mig, det innersta, mitt hjärta, mig själv. Jag.

Jag är snart uppe vid ytan igen, det är ingen större fara med mig. Så pass luttrad är jag att dyken blir kortare och jag kommer upp för att andas igen. Med ett sådant nätverk av människor jag har runt omkring mig är det omöjligt att inte komma ännu starkare ur sådana här dagar. Nu ska jag spela spel med Nils och pyssla med Ester. Och snart dela en skål med min älskade man Fredrik. Jag önskar er en fin helg och modet att bejaka alla de känslor ni har i själen. ♥♥♥♥♥♥